# I marginalen

## Part 16

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/i-marginalen-26347/index.md

Den volym i serien _Mästerverk ur världslitteraturen_ (Bonniers förlag), som för ett tiotal år sedan bragte en svensk öfversättning af _Candide_, innehöll också _Naturens son_ (L'ingénu). På 1700-talet utkom en öfversättning af _Micromégas_ under den trefliga titeln _Lill-Masse_. Och sedan också _Zadig_ fått sin öfversättare, ha vi de fyra märkligaste af Voltaires romaner på svenska. Men visserligen är _Lill-Masse_ sedan några människoåldrar inte mera tillgänglig i bokhandeln.

Den nu försvenskade romanens öfverskrift lyder egentligen _Zadig eller Ödet_, och berättelsen skildrar de äfventyr hjälten på Ödets tillskyndelse och under Försynens ledning genomgår.

Zadig lefde i »Babylon» på kung Moabdars tid. Han var -- heter det -- en ung man utmärkt genom en af naturen god karaktär, som uppfostran ytterligare förädlat. Han hade i korthet sagdt de egenskaper och färdigheter och han hyste de intressen, hvilka kännetecknade tidens ideala människotyp, »hedersmannen».

Men Zadigs förträfflighet, hans vishet och hans rättrådighet, bespara honom inte de mest ansträngande pröfningar. I kraft af sina goda egenskaper når han gång på gång lyckans höjd -- i kärlek, makt, rikedom, vänskap -- men blott för att städse i nästa ögonblick genom någon handling af osjälfviskhet, ädelmod, visdom störtas ned i olyckans djup. Hans lif är ebb och flod i bråd växling, och han slungas upp och ned som ett flarn på de svallande vattnen.

Den starkt brutna linje, långs hvilken Zadig rör sig, tecknas i 21 korta kapitel, af hvilka de flesta ha karaktären af en liten novellett eller en anekdot. I några af dem möta motiv, väl bekanta ur världslitteraturen -- så t.ex. varierar historien om Zadigs första äktenskap temat Matronan från Efesus, hvilket professor Crohns som bekant gjort till föremål för lärda forskarmödor. Och i berättelsen om huru Zadig identifierade »drottningens aktningsvärda hynda» och »kungens heliga häst» ha vi en parafras på en fransk öfversättning af en italiensk bearbetning af en österländsk novell. Men ju bättre vi känna underlagen, dess lifligare sentera vi Voltaires affattning, och i synnerhet allt hvad den eger af lätthet (som man sade på den tiden), af spänstighet och klarhet. Ironien, som är Voltaires viktigaste retoriska medel, är ännu i _Zadig_ egendomligt ljus och intagande, den fladdrar och skimrar, den har föga eller intet af den hvasshet, som (kunde vi säga) från och med den mot Maupertuis riktade pamfletten _Diatribe du docteur Akakia_ ett hälft årtionde senare utmärker den: när så vara skall, och äfven däremellan.

Hvad romanen har af filosofi yppar sig i regel genom händelseförloppet, och kommentaren är så diskret som möjligt. -- Zadig och hans tjänare säljas som slafvar. Tjänaren är kraftigare och betalas följaktligen högre. Men det inträffar, att Zadig får tillfälle att för sin ägare förklara ett fysikaliskt fenomen: och nu blir det Zadig som skattas högre; han vinner sin herres aktning, han når hans vänskap, blir hans kompanjon och återfår sin frihet. Detta är sättet på hvilket Voltaire, alldeles oförmärkt, inskärper hos sitt auditorium, att alla människor äro lika, att andens odling emellertid betingar ett högre värde hos individen, och att kunskapen är en makt, som bryter bojor och skapar frihet.

Det är vidare t.ex. frågan om religionen. -- Sedan ett tusen femhundra år är Babylon sönderslitet af kampen mellan två sekter. Den ena anser, att man bör inträda i Mithras tempel med vänstra foten först. Den andra sekten afskyr denna uppfattning, och dess medlemmar stiga alltid in med högra foten först. Kort efter Zadigs upphöjelse till minister inträffade den stora Mithrasfesten, och alla afvaktade med spänning hur den vise unge mannen skulle förhålla sig. Zadig trädde fram till tröskeln och hoppade jämfota in i templet. Därpå tog han till ordet och bevisade i ett vältaligt anförande, att himmelens och jordens Herre, som icke ser till personen, inte heller gärna kan hysa någon särskild förkärlek för det ena eller andra benet.

Detta var frågan om religionen som yttre form. Religionen såsom lära diskuteras i ett kapitel, i hvilket uppträda representanter för en massa skilda bekännelser, en egyptier, som tillber tjuren Apis och hyllar honom genom att steka och äta honom; en kaldé, som dyrkar en fisk och anser det vara ett helgerån att äta fisk och som beskärmar sig öfver egyptiernas brist på pietet, o.s.v. Alla tvista hetsigt om sina gudars företräden, tills slutligen Zadig fäller de förlösande orden. Han får de tvistande att medge, att det inte är en viss tjur och en viss fisk deras dyrkan gäller, utan Den, som skapat alla fiskar och tjurar. Således, slutar han, äro ni alla af samma åsikt, och det är samma gud ni tillbedja. »Och allesamman omfamnade hvarandra.»

Som synes propagerar Voltaire här den ofvanför, utanför alla bekännelser stående gud, den förnuftiga princip, som han härledde ur förnuftets existens och ur universums ändamålsenlighet. Det är på denna linje romanens sens moral drages ut, och detta sker i det märkliga tjugonde kapitlet om _Eremiten_.

Zadig vandrar på Euphrats strand, nedtryckt af nya och ovanliga motgångar. Han möter en eremit, förtror sig åt honom och följer honom på hans vandring.

Den vördnadsvärde gamle mannen utför en serie handlingar, af hvilka den ena är mera excentrisk än den andra. -- De båda vandrarne ha gästfritt mottagits i ett hus, i hvilket de sökt nattläger. I gryningen reda de sig att fortsätta sin väg. Dock, dessförinnan fattar eremiten en fackla: jag erfar, säger han åt Zadig, ett starkt behof att visa min tacksamhet mot vår ädle värd. Och så sätter han eld på huset. Litet längre fram på dagen dödar han en gosse, som visar dem vägen.

Men detta är mera än Zadig kan bära, och han riktar häftiga förebråelser mot sin vördnadsvärde följeslagare.

Medan han talar, förvandlar sig eremiten på ett sällsamt vis: hans skägg försvinner, hans drag föryngras, och fyra vackra vingar växa fram på hans rygg och skuldror.

Vet, säger han, att jag är ängeln Jesrad, nederkommen från tionde sfären för att upplysa ditt förstånd! Under ruinerna af sitt brända hus fann vår ädle välgörare en skatt, som gjorde honom till en rik man. Och hvad gossen beträffar, så vet att han, om jag inte dödat honom, om ett år hade mördat sin tant och om två år hade mördat dig!

Men, sade Zadig, tillåt mig en fråga. Hade det inte varit bättre att leda in gossen på dygdens väg?

Vet, svarade Jesrad, att om gossen fått lefva en dygdig mans lif, så hade både han, den hustru han tagit sig och den son han aflat, i sinom tid alla tre blifvit mördade.

Men, återtog Zadig, är det då nödvändigt, att det onda öfver hufvud taget skall finnas i världen?

Om det onda icke funnes, svarade ängeln Jesrad, så vore denna jord en annan jord, och händelserna skulle länka sig till hvarandra enligt ett annat förnufts regler. Allt hvad du ser på den lilla atom, som du bebor, är till och har sin plats och sin tid enligt den ordning, som omfattar allt varande. Intet är tillfälligt. Det ges ingen slump. Allt är pröfning, straff eller belöning. Svage dödlige! håll inne med dina invändningar mot det, som du bör vörda.

»Men..., sade Zadig.»

Dock, nu hade ängeln Jesrad uträttat sitt ärende, och han hörde inte vidare på Zadig utan klippte med vingarna och flög sina färde mot den tionde sfären.

De öfverensstämmelser vi tycka oss upptäcka mellan _Zadig_ och _Candide_ äro så verkliga som möjligt, och de ha sin orsak.

Förhållandet är, ville vi säga, att de båda romanerna behandla samma tema, d.ä. frågan om det onda, om dess plats i världsordningen, dess ställning i människornas lif.

Vi veta hvad _Candides_ diktare åsyftade; denna roman är en stridsskrift mot den optimistiska syn på tingen, som Leibniz och hans disciplar bekände. De kallade världen den bästa möjliga af världar. Voltaire låter sin Candide få röna, att chanserna tvärtom äro ganska stora, att denna värld är den sämsta möjliga af alla tänkbara.

Och vi ha å andra sidan sett, till hvilkel resultat Zadig fick komma. Erfarenheterna, som han hade inhöstat i sitt lif och hvilka han fullständigade under sin vandring vid den himmelske ledsagarens sida, de skola säga honom, att det inte ges någon olycka som ej för något godt med sig, eller som inte är en mindre grym olycka än den, hvilken _hadekunnat_ inträffa. Denna värld innehåller bra mycket ondt, dock, världen och människan äro afpassade för hvarandra, och allt som sker betingas af en högre ordning. Eller med andra ord: sådan denna värld är, måste den trots allt betraktas såsom den för människan, sådan hon är, mest lämpade, alltså som den bästa möjliga af världar.

I _Zadig eller Ödet_ bekämpar Voltaire den uppfattning, som låter den blinda slumpen regera. Det finnes en mening i allt och t.o.m. i det onda. Hans ståndpunkt är optimistens, han vänder sig mot den svartsyn, för hvilken det universella, styrande förnuftet inte existerar.

I _Candide eller Optimismen_, tio år senare, har bladet vändt sig; han insisterar nu med eftertryck på det ondas förekomst; han spörjer förgäfves efter en mening i det lidande, som människans lif på jorden tyckes honom vara; och han slutar med att säga, att blott den förmår uthärda lifvet, som flytt ur världen och upphört att tänka och att fråga.

_Candide_ är i mycket hög grad ett personligt dokument; bakom _Zadig_ (1747) anas därjämte också allmänna tidsstämningar.

Året 1745 betecknar höjdpunkten i Ludvig XV:s monarki. Sedan företrädarens välmaktsdagar hade kungligheten aldrig haft mera af glans, och mera af kredit både utåt och inåt. Det var i korthet sagdt året för slaget vid Fontenay. Man tyckte sig se den stora tiden återuppväckt och man väntade sig allt af framtiden. Den allmänna optimismen (inom samhällets högre lager) är nästan otrolig, man måste lära känna den i samtida källor.

Voltaire förblef inte främmande för den härskande stämningen. Han hade många skäl att känna sig väl till mods. Han drömde på denna tid om en roll som hofman och politiker, och det hade i själfva verket lyckats honom att blifva både rikshistoriker och kammarherre. Han hade hugnats med en pension ur det kungliga privatschatullet. Hans Helighet Påfven hade accepterat tillägnan af tragedien _Muhammed eller Fanatismen_. Och det hade ändtligen (1746) förunnats Voltaire att bli medlem af Akademien.

Sant är, att Voltaires flirt med hofvet och kungligheten tog ett jämförelsevis snabbt slut. Men det var inte så farligt. Voltaire tröstade sig lätt i hoppet om en snar vändning till det bättre. Han har ögat fylldt af glansen från det stora seklet, han tycker sig som alla andra återupplefva dess pånyttfödelse. Han känner, att hans egen lyckas stjärna står i zenit -- parvenyen har i egenskap af diktare, filosof och sällskapsmänniska intagit en af de främsta platserna i den förnäma världen.

Härtill kommer ännu något, som är af allra största vikt. -- Vid denna tid, början och midten af 1740-talet, har Voltaires filosofiska tänkande nått ett första, afslutadt stadium. Han har nu definitivt gjort »den nya filosofien» till sin. Han har tillgodogjort sig Lockes tanke, han har i anslutning till Newton skapat sig en världsbild. Och han äger nu den sköna känslan, att han vandrar från klarhet till klarhet. Det minskar inte hans förnöjelse, att han har tillfälle att sprida sitt vetandes skatter, till på köpet inom tidens mest civiliserade publik af förnäma damer och store herrar -- han är den födde förkunnaren: propagandamakare, idépredikant, journalist.

Det är känslan af frihet och säkerhet, det är den dubbla glädjen att ha nått resultat och att få meddela dem, som bestämt den ljusa och lätta tonen i den älskvärdaste af Voltaires romaner, som Gaston Paris en gång kallade _Zadig_.

19. 8. 16.

NAMNLISTA.

_Agathon_ (Henri Massis och Alfred de Tarde), 299. _Aiskhylos_, 122. _Albertazzi_ (Adolfo), 195. _Alfieri_ (Vittorio), 205. _d'Annunzio_ (Gabriele), 194, 289 f _Aristophanes_, 216. _Atra_ (Kaarlo), 13 ff _Augier_ (Émile), 273 f, 276. _Austen_ (Jane), 118.

_Balzac_, 187, 229. _Baudelaire_ (Charles), 148. _Benedictus XIV_, 313. _Benelli_ (Sem), 193 ff _Bennett_ (Arnold), 111. _Benson_ (A. C.), 108. _Benson_ (E. F.), 108 ff _Benson_ (R. H.), 108 f _Berger_ (Henning), 20 ff, 59, 64 f, 190. _Bergson_ (Henri), 240. _Beyle_ (Henri), se _Stendhal_. _Björkman_ (Göran), 278. _Björnson_ (Björnstjerne), 140. _Blasco Ibánez_ (Vicente), 250. _Blicher-Clausen_ (Julia), 19. _Boethius_, 231. _Bossuet_, 218, 239. _Bourget_ (Paul), 207 ff, 221. _Bracco_ (Roberto), 194, 206. _Braga_ (Theophilo), 278 f _Brandes_ (Georg), 8. _Bratli_ (Carl), 250. _Browne_ (Thomas), 173. _Brutus_, 197. _Bulwer Lytton_ (Edward), 118 ff _Burckhardt_ (Jacob), 196 f _Butler_ (Samuel), 128. _Butti_ (Enrico), 194. _Byron_ (Lord), 119 ff

_Caesar_, 150. _Cagliostro_ (Joseph Balsamo), 126 f, 150. _Caine_ (Hall), 120. _Calvin_ (Jean), 237. _Cannan_ (Gilbert), 128 ff _Carlyle_ (Thomas), 12. _Carnegie_ (Andrew), 44. _Cartouche_ (Louis Dominique), 146. _Casanova_ (Giovanni Jacopo de Seingalt), 143. _Castiglione_ (Baldassare), 56. _Castro_ (Eugenio de), 278 f, 288 ff _Cazalis_ (Henry), se _Lahor_. _Cedercreutz_ (Nanny), 27 ff _Cervantes_, 252. _Chesterton_ (G. K.), 102 f, 154 ff _Collins_ (Wilkie), 120. _Cooper_ (James Fenimore), 173. _Corneille_ (Pierre), 263. _Crohns_ (Hjalmar), 306.

_Dante_, 210. _Darwin_ (Charles), 283. _Defoe_ (Daniel), 157. _Delacroix_ (Eugène), 239. _Delacroix_ (Henri), 52. _Depken_ (Friedrich), 165 ff _De Quincey_ (Thomas), 277. _Dhur_ (Jacques), 151. _Dickens_ (Charles), 118, 121, 180. _Donnay_ (Maurice), 215 ff _Dostojewski_ (Feodor), 277. _Doyle_ (A. Conan), 143 ff, 151, 153, 155 f, 159 ff, 166 f, 170 ff _Dumas_ (Alexandre), 127, 150, 197 f _Dumas d. y._ (Alexandre), 81, 270, 272 ff, 276.

_Epikurus_, 232. _Estlander_ (C. G.), 8. _Farrère_ (Claude), 277. _Fayette_ (M:me de la), 261. _Flaubert_ (Gustave), 290. _France_ (Anatole), 178, 223 ff, 232 ff _Frans af Sales_ (den helige), 53 ff _Freytag_ (Gustav), 181. _Frosterus_ (Sigurd), 33 ff, 39 ff _Futrelle_ (Jacques), 169. _Gaboriau_ (Émile), 147, 166. _Ginora_ (Caterina), 196 ff _Goethe_, 126, 229, 283. _Green_ (Anne Katherine), 147. _Grimod de La Reynière_, 230.

_Hahl_ (Jalmari), 260. _Harte_ (Bret), 173. _Hartleben_ (Otto Erich), 137 ff _Hauff_ (Wilhelm), 143 f, 172. _Hebbel_ (Friedrich), 181. _Hegel_, 240, 282. _Heidenstam_ (Verner von), 65. _Hermant_ (Abel), 241 ff _Hichens_ (Robert), 111. _Hillman_ (Adolf), 254. _Hoffmann_ (E. T. A.), 183. _d'Holbach_ (baron), 230. _Homeros_, 143. _Hoops_ (Johannes), 165. _Hornung_ (E. William), 145 f, 152, 166 f, 172. _Hugo_ (Victor), 146, 271 f, 276. _Huysmans_ (J.-K.), 289.

_Ibsen_ (Henrik), 58, 181, 219. _Jean Paul_, 180.

_Jeanne d'Arc_, 150.

_Kant_, 240. _Kipling_ (Rudyard), 161. _Kretzer_ (Max), 188 f

_La Bruyère_ (Jean de), 295. _Laclos_ (Choderlos de), 243. _La Fayette_ (M:me de), 261. _Lagerborg_ (Rolf), 46 ff, 124. _Lagerlöf_ (Selma), 77. _Lahor_ (Jean), 285. _La Reynière_ (Grimod de), 230. _La Rochefoucauld_ (duc de), 47. _Lasserre_ (Pierre), 227. _Leblanc_ (Maurice), 148 ff, 152. _Leconte de Lisle_ (Ch.-M.-R.), 284 f _Leibniz_ (G. W.), 283 f, 310. _Lemaître_ (Jules), 8, 227. _Lermina_ (Jules), 148. _Leroux_ (Gaston), 151 ff _Levertin_ (Oscar), 8 f, 65, 262, 276 f _Lidman_ (Sven), 59 ff _Lindau_ (Paul), 145. _Locke_ (John), 313. _Loyola_ (h. Ignatius de), 51. _Lucretius_, 230. _Ludvig XIV_, 293 ff _Ludvig XV_, 311 f _Luther_ (M.), 237. _Lytton_, se _Bulwer Lytton_.

_Mackenzie_ (Compton), 128. _Maeterlinck_ (Maurice), 35, 121, 158, 290 f _Magnussen_ (Julius), 268 ff _Mallarmé_ (Stéphane), 291. _Marie-Antoinette_, 150. _Martins_ (J. P. Oliveira), 280, 287. _Matter_ (M.), 48. _Maupassant_ (Guy de), 100, 275 f _Maupertuis_ (P. L. Moreau de), 306. _Maurras_ (Charles), 227. _de' Medici_ (Alessandro), 196 ff _de' Medici_ (Lorenzino), 196 ff _de' Medici_ (Lorenzo), 200. _Meyer_ (Richard M.), 181. _Meyrink_ (Gustav), 161. _Middleton_ (Richard), 174 ff _Molière_, 140, 221, 274. _Mouthon_ (J. F.), 151. _Musset_ (Alfred de), 198, 200, 228. _Mörne_ (Arvid), 68 ff

_Newton_ (Isaac), 313. _Nietzsche_ (Friedrich), 42 f, 139. _Nohrström_ (Holger), 82 f _Norris_ (Frank), 44. _Novalis_, 48, 57.

_Onions_ (Oliver), 128.

_Pardo Bazán_ (Emilia), 249 ff _Paris_ (Gaston), 12, 313. _Pereda_ (José Maria), 250. _Platon_, 46 ff _Poe_ (Edgar Allan), 143 f, 146 ff, 152 f, 155, 161, 166, 169 f _Porée_ (Fader), 205. _Prévost_ (Abbé), 260 ff, 271. _Proudhon_ (J.-P.), 281 f

_Quental_ (Anthero de), 278 ff, 291. _Quincey_ (Thomas de), 277.

_Raabe_ (Wilhelm), 180 ff _Racine_ (Jean), 263 f _Régnier_ (Henri de), 244, 292 ff _Renan_ (Ernest), 232, 234. _Reuter_ (Fritz), 180. _Rey_ (Étienne), 299. _Richter_ (Jean Paul), 180. _Robespierre_ (Maximilien), 223, 227 f _Rockefeller_ (John D.), 44. _Rousseau_ (Jean-Jacques), 223 ff, 267. _Runeberg_ (J. L.), 95.

_Sales_ (St François de), se _Frans af Sales_. _Sarcey_ (Francisque), 231. _Schildt_ (Runar), 84 ff, 91 ff _Schiller_ (Friedrich), 181. _Schnitzler_ (Arthur), 140, 274. _Schwob_ (Marcel), 277. _Scoronconcolo_, 197. _Séché_ (Adolphe), 299. _Senault_ (Fader), 56. _Shakespeare_, 164, 167, 202. _Shaw_ (G. Bernard), 35, 130. _Snaith_ (J. C.), 111. _Sofokles_, 276. _Spielhagen_ (Friedrich), 181. _Stendhal_ (Henri Beyle), 45, 296. _Stevenson_ (Robert Louis), 144, 146. _Stilgebauer_ (Edward), 186 ff _Strauss_ (Johann), 140. _Strindberg_ (August), 65. _Swift_ (Jonathan), 129. _Söderberg_ (Hjalmar), 65. _Söderhjelm_ (Werner), 7 ff

_Taine_ (H.), 12, 208, 279. _Talvio_ (Maila), 76 ff _Tandrup_ (Harald), 102 ff _Tennyson_ (Alfred), 119. _Teresa_ (den heliga), 51 ff _Thackeray_ (W. M.), 115, 118, 121. _Thorvaldsen_, 126.

_d'Urfé_ (Honoré), 55.

_Valdés_ (Armando Palacio), 250. _Van de Velde_ (Henry), 40, 43. _Vere Stacpoole_ (H. de), 146 ff, 152. _Verne_ (Jules), 172. _Vidocq_ (Eugène François), 146. _Vigny_ (Alfred de), 140. _Walpole_ (Hugh), 128. _Wells_ (H. G.), 156. _Wheeler_ (Rosina), 119 f _Wilde_ (Oscar), 228 f _Wilding_ (A. F.), 40. _Vogüé_ (Melchior de), 209. _Wolff_ (Pierre), 275 f _Voltaire_, 129, 143 f, 155, 172, 205, 214, 233, 237, 304 ff

_Zola_ (Émile), 12, 22, 187 ff, 241, 251, 271, 275, 280.

INNEHÅLL.

Werner Söderhjelm 7 Utklipp om böcker. Kaarlo Atra 13 _Pyhä Cecilia_. Johan Hörnfelts roman 20 Henning Berger: _Hörnfelt_. Nanny Cedercreutz 27 _Från alp och hav_. Sigurd Frosterus 33 _Moderna vapen_. -- _Olikartade skönhetsvärden_. Platons kärlek 46 Rolf Lagerborg: _Den platoniska kärleken_. Sven Lidman 59 _Köpmän och krigare_. Den svenska jorden 68 Arvid Mörne: _Den svenska jorden_. Den finska jorden 76 Maila Talvio: _Förödelsen_. Runar Schildt 84 _Regnbågen_. -- _Rönnbruden och Pröfningens dag_. Harald Tandrup 102 _Det gamle Hus_.

E. F. Benson 109 _Osbornes_. -- _The Luck of the Vails_. Edward Bulwer Lytton 118 _Zanoni_. Gilbert Cannan 128 _Windmills_. -- _Young Earnest_. Otto Erich Hartleben 137 _In memoriam_. Detektivlitteraturen 142 E. W. Hornung. -- H. de Vere Stacpoole. -- Maurice Leblanc. -- Gaston Leroux. Fader Brown 154 G. K. Chesterton: _Den menlöse Fader Brown_. Rymmare och fasttagare 165 Friedrich Depken: _Sherlock Holmes, Raffles und ihre Vorbilder_. Richard Middleton 174 _Spökskeppet och andra berättelser_. Wilhelm Raabe 180 _Hungerprästen_. Edward Stilgebauer 187 _Börskungen_.

Sem Benelli 193 _La Gorgona_. Middagshöjdens dämon 207 Paul Bourget: _Le démon de midi_. Maurice Donnay som feminist 215 _Les éclaireuses_. En roman om rousseauismen 223 Anatole France: _Les dieux ont soif_. En pamflett mot kristendomen 232 Anatole France: _La révolte des anges_. Abel Hermants krigsbok 241 _Heures de guerre de la famille Valadier_. Emilia Pardo Bazán 249 _Hemsjuk_. -- _La cuestión palpitante_. Abbé Prévost 260 _Manon Lescaut_. Manons systrar 268 Julius Magnussen: _Betty_. Os Lusiadas 278 Anthero de Quental. -- Eugenio de Castro. Henri de Régnier 292 _Romaine Mirmault_. Zadigs äfventyr 304 Voltaire: _Zadig eller ödet_.

Namnlista 314

OLAF HOMÉN:

Anatole France. 1906. 2:50 Studier i fransk klassicism. I. 1914. (Slutsåld) De nya författarna. 1915. 1:90 Från Helsingfors teatrar. 1915. Inb. 7:-- 5:25 Studier i fransk klassicism. II. 1916. 5:-- I marginalen. 1917. 12:--

Omslagsvignetten tecknad af Axel Haartman.

* * * * *

måhända hade de finska namnen kunnat bibehållas [bibebållas] vände sitt ansikte mot stjärnorna och gaf namn [stjärnorna och / och gaf] Manons systrar ... 268 [269]