Part 14

Manon är på väg till ett kloster, där hennes familj hoppas att hon skall få lära sig att tygla sin »medfödda böjelse för vällust». Dock, hon har ingen kallelse för de visa jungfrurnas stånd, hon har en fåvitsk jungfrus natur, och hon är genast färdig att låta föra bort sig.

I den tillvaro, som nu börjar för des Grieux, är lidelsen det enda innehållet. Det finnes för honom intet utom den, och för den offrar han allt, sin heder, hänsynen för sin familj, tanken på sin framtid. När hans pengar taga slut, besluter han att »lära sig något yrke». Han genomgår en kurs i falskspeleri. När inkomsten af hans bedragarverksamhet inte förslår, finner han sig i att lefva på de inkomster Manon bereder sig. Det ges knappast någon skam, som han inte lär känna; och det är intet, som han skulle rygga tillbaka för. Så visar chevalier des Grieuxs upplefvelse, huru den föregående epokens lefnadsprincip hedern, äran har förlorat sitt värde som en lefvande kraft, och hur viljan har besegrats af känslan.

I en samtidig tragedi heter det, att frågorna om heder och moral skola afgöras af »hjärtat». Detta är den tanke, som upplysningstiden utarbetar till den nya lefnadsprincip, som får sin slutliga form i Rousseaus lära om samvetet som den rätte domaren. I _Manon Lescaut_ har den nya tanken redan i den nya epokens begynnelse fått ett af sina mest obetingade uttryck; lidelsen lyfter här människorna öfver moral och heder, kärleken är den enda tro de bekänna, och i dennas namn afsäga de sig allt och taga plats på andra sidan om godt och ondt.

23. 6. 16.

MANONS SYSTRAR.

[Julius Magnussen: _Betty_. Skådespel i tre akter. Gyldendalske Boghandel, Köpenhamn.]

Julius Magnussen äger framför allt teatersinne. Han besitter i hög grad den bekanta egenskap, som benämnes blick för scenens fordringar.

Men han är en klok och kultiverad person, och han saknar inte helt och hållet ironi. Det innebär att han vet, hvad teatermässigheten är värd.

Han anar det åtminstone. Han skyr det alltför uppenbara, när han framför sina vittra anrättningar; han undviker det plumpa; han insisterar ogärna, leker så mycket hellre. Magnussen är lätt och underhållande.

Hans styrka ligger helt i formen; det som är förtjänstfullt i hans författarskap uppenbarar sig endast och uteslutande i den fladdrande, roliga replikväxlingen, i den skissartade karakteristiken af vissa typer, hvilkas karaktär består i synnerhet i deras sätt att säga ett antal repliker, som ibland lika väl kunnat vara af ett helt annat innehåll.

Skala vi bort det lager af fernissa, som skyler Magnussens nya skådespel, så finna vi, att det ser ut som följer. -- Betty Elman är varietésångerska. Men det är inte rösten som är hennes starkaste sida, och hennes officiella profession är blott förklädnaden för en annan. I en scen, i hvilken Magnussens teatermässighet oförmedladt bryter fram, definierar hon själf sin typ och sin verksamhet. Det sker i form af en liten själfbiografi. »Som helt ung flicka hamnade jag på gatan, berättar hon. Jag var redan som barn en fördärfvad varelse. Från de ruskigaste formerna af prostitution har jag småningom höjt mig till min nuvarande ställning -- jag har stigit i graderna och blifvit en faktor i samhället; hela det manliga Köpenhamn ligger för mina fötter, hela det kvinnliga Köpenhamn talar om mig och kopierar mina hattar», o.s.v. Kort sagdt, Betty Elman är en betydande person; hon har inflytande; hon kan skryta med, att hon har ett rykte. Men hon har -- konstaterar hon med bitter öppenhjärtighet -- icke förty förblifvit hvad hon var, rännstensungen, gatflickan.

Behöfver jag säga, hvar vi ha orsaken till detta trista förhållande, hvar grunden ligger till Betty Elmans brist på tillfredsställelse med en ställning, som inte kunde vara mera lysande?

Det förhåller sig med Betty Elman precis som det förhöll sig med Marguerite Gautier. Jag har aldrig älskat, sade Marguerite vemodigt. Och Betty lider likaså brist på kärlek midt i sitt öfverflöd.

Marguerite råkade Armand Duval, och den unge Paul Bent råkar ut för Betty. Han förälskar sig i henne, hans kärlek vinner resonans hos henne, och till sist upprätta Paul Bent och Betty Elman ett fritt äktenskap.

Världsliga hänsyn komma Paul att bryta förbindelsen. Dock, det hela betydde mera för honom än han förstod, och han blir inte lycklig efter skilsmässan. Det betydde ännu mera för Betty, och hon blir djupt olycklig. Ändtligen hade hon fått tillfälle att älska någon, icke blott af hela sitt hjärta utan också, och i synnerhet, af hela sin själ. Denna kärlek hade, uppriktigt sagdt, luttrat henne. Den hade förvandlat henne och förnyat henne, den hade gifvit människovärde åt henne, och nu vore hon således åter störtad ut i sin forna tillvaro! Men goda makter vaka öfver människorna i Magnussens teater, och äfven om den senvunna dygden gäller, att den får sin belöning. Paul Bent återvänder till Betty och gifter sig med henne, och stycket är färdigt.

Som synes är _Betty_ ett bidrag till den enormt talrika samling af teaterstycken, i hvilka sedan 85 år tillbaka »kurtisanens upprättelse» bedrifves.

Som ett första stadium i motivets utveckling kunde vi beteckna romanen om Manon Lescaut (1730-talet). Hon följer i sitt lif den medfödda böjelse för vällust, som hon förklaras äga. Det är verkligen inte alldeles litet vi få bevittna under den lilla romanens gång.

Manon kunde inte gärna vara mera fri från moraliska betänkligheter än hon är. Men -- försäkrar des Grieux -- hon är omoralisk med behag, på ett okonstladt och flärdlöst sätt... Hennes uppträdande präglas städse -- säger han -- af tillbakadragenhet, och hennes personlighet förlorar aldrig draget af blygsamhet; hon förblir alltid en snäll flicka, som Zola uttrycker sig om sin Nana. Kort sagdt, Manon har ingen ond mening, hon endast _följer sin natur_. Hon är, som det nuförtiden heter, en omedveten.

Prévost hade inte skymten af någon tendens i sikte. Det blir en tendens, när romantikerna ta sig saken an; och med Victor Hugos tragedi _Marion De Lorme_ börjar på allvar kurtisanens rehabilitation, för att inte i alltför hög grad öfversätta en ryktbar term.

Hvilken synpunkten är, finna vi af följande verser ur den skändlige Laffemas' och den ädla Marions samtal i femte aktens andra scen. Marion fastslår, att hon blifvit renad i sin kärleks kyska flamma, och fortsätter:

... Ton souffle a relevé mon âme, Mon Didier! Près de toi rien de moi n'est resté, Et ton amour m'a fait une virginité!

Sista versen har gifvit upphof till ett slagord -- det vimlar af slagord i denna debatt -- men visserligen har uttrycket »se refaire une virginité» nuförtiden i regel skämtfrasens valör.

Sin afgörande form erhåller tesen i _Kameliadamen_. Här utgör teorien diskussionens egentliga innehåll, och resonemanget belyses med den gripande historia vi känna.

När Dumas i sin gröna ungdom skref stycket, såg han i äktenskapet den rätta afslutningen på förhållandet mellan den genom sin kärlek återköpta kurtisanen och hennes älskare. Han låter visserligen Marguerite dö. Men han drar försorg om att oriktiga slutsatser förebyggas. Han inför nämligen också ett andra älskande par, och denna förbindelse får sluta med bröllop efter konstens alla regler. Nichette och Gustave äro en annan Marguerite och en annan Armand, och det är icke för intet just Gustave som får framsäga den replik, hvilken innehåller styckets grundtanke och blifvit ett motto för tusen andra alster af detta slags dramatik (och novellistik). En kvinnas jungfrulighet -- förklarar Gustave -- tillhör den, som fått hennes första kärlek, men inte den, som blott varit hennes första älskare.

Vi veta, att Dumas rätt snart och i afsevärd grad justerade sin optimistiska syn på den återlösta kurtisanens lämplighet som maka och moder. Jag behöfver blott nämna _Falska juveler_. Raymond de Nanjac begär inte bättre än att följa Gustaves exempel och gifta sig med Suzanne d'Ange. Endast Olivier de Jalins förfarna strategi och utomordentliga vältalighet har han att tacka för, att han undgår de erfarenheter som det ifrågasatta giftermålet skulle bereda honom. »De äro som persikorna i utställningsfönstret», säger Raymonds kloke vän om M:me d'Ange och hennes vederlikar, »de glänsa och locka, men ser man efter litet nogare, så finner man en omärklig liten fläck -- tecknet, att deras inre är angripet af röta.»

Som synes polemiserar Dumas mot sin egen ungdomskomedi. Det var tur för honom, att han var så snabb i vändningarna, ty han bröt på detta sätt udden af ett mycket häftigt angrepp riktadt mot _Kameliadamens_ tendens. Samma år _Falska juveler_ utkom, hade Augier premiär på sitt skådespel _Olympes äktenskap_.

Olympe är en fåvitsk jungfru, som haft den ärelystnaden att lämna halfvärlden och bli en dam af värld. Hon lyckas bli gift med en oerfaren yngling, Henri. Hon införes i hans familj, hon spelar sin roll på bästa sätt, och allt tyckes komma att gå så bra som möjligt.

Men det var en sak, som Olympe inte hade räknat med: denna nya värld är inte blott i yttre hänseende en annan -- här är själfva lifsluften ny och främmande för henne. Hon fördrar inte denna alltför rena och klara luft. Hon angripes af en obotlig »nostalgie de la boue -- hemlängtan till smutsen» (också detta uttryck har blifvit ett slagord); hon kan inte undgå att alltmera oförtäckt afslöja sin rätta natur, och det slutar med förskräckelse: familjens chef, Henris vördnadsvärde onkel, skjuter ned den eländiga! -- Denna intrigens polemik mot Dumas fullständigas af uttalanden i dialogen, och »själens jungfrulighet», »upprättelsen genom kärleken» o.s.v. -- allt detta brännmärkes lifligt. Också Fedor Denner i Schnitzlers skådespel _Den gamla sagan_ bekände sig, som vi minnas, med lif och själ till tron på »sinnets jungfrulighet». Och äfven han fick erfara -- visserligen genom andra rön än Henri -- hvad värde den hade.

I _Falska juveler_ förekom en ung flicka, Marcelle. Hon representerade ett uppslag till en dramatisk tendens, som inte kom att förbli outnyttjad.

Dumas låter henne i komedien tas om hand af Olivier de Jalin, som anser att hon måste gå under om hon skall fortfara att andas den fördärfvade luften i M:me d'Anges hus. Han placerar henne i en befryndad familj på landet; hans mening är, att Marcelles uppfostran här skall fullständigas, och vi få ana, att det är hans tanke att i sinom tid gifta sig med henne.

Men fråga är, om inte den kloke Olivier hos Dumas kommer att få göra samma rön som den vise Arnolphe hos Molière, och om inte naturen till sist tar ut sin rätt -- den natur, som nu i alla fall har fått sitt särskilda insegel under de aderton år Marcelle lefvat under baronessan d'Anges tak. Detta spörsmål blir förevändningen för åtskilliga teaterstycken. Vi ha bland dem Pierre Wolffs komedi _Leurs filles_. »De», hvilkas döttrar det är fråga om, äro Marguerite Gautier, Suzanne d'Ange och deras systrar, och Wolff söker visa, att döttrarna måste bli hvad mödrarna voro. Tesen är således här ungefär densamma som i den studie, _Comment elles poussent_, i hvilken Zola härleder Nanas och hennes systrars öde ur den förgiftade moraliska luft de nödgats andas som barn. Sitt märkligaste uttryck har den pessimistiska uppfattningen af saken erhållit i Maupassants stora novell _Yvette_. Pierre Wolffs Louisette gled af sig själf, omärkligt, utan motstånd, in i en tillvaro af samma slag som hennes mors. Maupassants Yvette gör motstånd. Men hon äger -- hon måste på grund af förhållandena äga -- för litet stål i viljan, och hon finner sig slutligen i det oundvikliga. Tusen omständigheters samlade tryck besegrar henne, och berättelsen om hennes motstånd och nederlag blir därför en tragedi. Louisette är fördärfvad, hon vet det själf, och det bereder henne inga bekymmer -- hon tar konsekvenserna med glädtig cynism. Yvette längtar till renhet, till ett lif i lugn och stilla lycka. Hon vet inte af, att det moraliska sjukdomsstoff, som hon andats, har trängt in i hennes organism och gjort sitt verk. Ja, Maupassants Yvette har ibland kommit mig att tänka på Antigone: i den scen där den grekiska jungfrun ryckes ut ur det »ljufva lif», som hon omfattat med sina drömmar.

Hos Hugo, Dumas, Augier, Wolff och äfven hos Maupassant företrädde kurtisanen ett spörsmål, vare sig hon upprättades eller brännmärktes eller helt enkelt skildrades. Hon var en kvinna som återeröfrade sitt förlorade människovärde, eller som förspillde eller blef beröfvad det människovärde hon ägt. Alltid är hon eller var hon bunden vid mullens och köttets värld.

Men det kan ibland hända, i synnerhet hos poeterna, att Manons systrar bli representanterna för höga och eviga värden. Jag behöfver knappast erinra om Oscar Levertins dikt _De visa och de fåvitska jungfrurna_, så märklig genom den ton af hög och inspirerad hymn som bär den från första versen till den sista. Den är skaldernas tack till dem, hvilka stänka en himmelsk yra i den däfna drycken och bringa de tröga orden till sång. De fåvitska jungfrurna, hvilka glömska af morgondagen spegla sin hvita skuldra i dammens stjärnblå vatten, företräda i Levertins hymn de makter, som skapa skönheten i lifvet, och rosen och lyran äro deras attribut. I ett vackert litet poem på prosa, _Les petites prostiuées_, firas Manons systrar af Marcel Schwob som de barmhärtiga, hvilka i hemsökelsens stund skänka den godhet som lyfter upp den sviktande. Sonja lägger sin hand på Raskolnikows heta panna, Anne bringar den dignande de Quincey ett glas vin, och den utstötte känner åter sin delaktighet i det mänskliga, för hvilket han trodde sig förlorad.

I sin roman _Les petites alliées_ har Claude Farrère ur detta uppslag rentaf härledt -- men jag märker, att jag förirrar mig från ämnet. Min afsikt var blott att antyda, att det af Magnussen i _Betty_ brukade motivet har sin historia, att bearbetningarna äro flere än en, och att de inte alla se lika ut. Man anar näppeligen något af detta, när man tar del af Magnussens tomma och flacka variation på det gamla temat.

15. 7. 16.

OS LUSIADAS.

[Anthero de Quental: _Os sonetos completos_. Publicados por J. P. Oliveira Martins. Lopez & C:a, Porto. -- Eugenio de Castro: _Belkiss, rainha de Sabá, d'Axum e do Hymiar_. Antonio Maria Pereira, Lisboa.]

Det moderna Portugals litteratur är för oss föga mera än två eller tre namn: Anthero de Quental, Theophilo Braga, Eugenio de Castro, och kanske ytterligare något som vi känna tack vare Göran Björkmans förtjänstfulla verksamhet som öfversättare af sydromansk poesi. Måhända låter således en hastig afstickare till det fjärran Lusitania försvara sig.

Braga är inte endast poet utan också lärd humanist och politiker, hans författarskap torde omfatta åtskilliga tiotal volymer. Och vi skynda att gå förbi honom. Quentals diktning bevaras i tre små band, bland hvilka hufvudverket _Sonetterna_, och Castro ha vi bekvämt tillgänglig dels i dramat _Belkiss_, dels i ett antal prosaöfversättningar af lyriska dikter, nyligen offentliggjorda i _La Revue de Paris_. Vi hålla oss till dessa två.

Anthero de Quental dog år 1894, och Eugenio de Castro började dikta redan något år tidigare, men de båda skalderna tillhöra två vidt skilda epoker med alldeles olika färg.

Castro företräder de strömningar, som från tiden omkring 1890 ge ny fart åt litteraturen i alla länder -- man sammanfattar dem vanligen under nyromantikens namn. Denna nya epok utgör i mycket en reaktion mot det närmast föregående skedet; i synnerhet detta bestämmer dess karaktär.

Det tidigare skedet var -- i litteraturen -- naturalismens tid, och vi veta, att dess diktare gjorde anspråk att uttrycka det mänskliga i exakta formler. Det, som inte lät sig indraga i en sådan formel, förnekades. Den räkneuppgift, som är knuten vid Taines namn, är en ekvation af första graden, och x bestämmes ledigt med tillhjälp af tre kända kvantiteter. Den vetenskapliga åskådningen behärskar 1850-, 60-, 70- och 80-talet. Reaktionen mot den är ett känslans uppror mot förnuftsmässigheten. Det inre lifvet tränger sig fram, och drömmen och aningen få värde; det yttre lifvet, människornas och naturens, får betydelse som sådant, och anspråken att förklara uppgifvas eller skjutas tillbaka.

Men naturalismen inskränkte sig inte till att registrera fakta, som ett af tidens uttryck lyder, och dess dikt är inte uttömmande bestämd som försöket att ge en positivistisk världsförklaring i konstens form. Icke för alla stod sanningen klar och färdig -- under naturalismens hela tid möta vi hos diktarne behofvet att ersätta det »au-delà», det »jenseits», som hade hägrat i romantikens dikt, med ett annat, ett nytt. Zola tryggade sig till den Stora Fetischen och stampade förnöjd på platta marken, lifligt öfvertygad om att materiens lag också var den s.k. andens. Men det gafs dem, hvilka förtärdes af den oro, som är längtan efter samhörigheten med ett öfversinnligt och behofvet att komma till klarhet med allt det, som hvarken kan mätas eller vägas. Till deras släkt hör Quental. Historien om hans lif och hans dikt -- som naturligtvis blott kan antydas i dessa randanteckningar till _Sonetterna_ -- är historien om en stolt och lidelsefull andes kamp att nå den afslutade världsåskådningen och giltiga världsförklaringen.

Ty Anthero de Quentals _Sonetter_ äro först och sist en metafysisk poesi. Deras diktare är en poet som tänker, och en filosof som känner -- för att i litet tillspetsad form återge hans väns och utgifvares karakteristik -- och poesi och tanke äro oupplösligt förenade i dem. Alltid utlöser sig hans intryck i en poetisk tanke, ständigt blir känslan en filosofisk stämning, och aldrig ställer sig i _Sonetterna_ t.ex. naturbilden blott såsom natur för vårt öga. Den är alltid skådespel, d.v.s. rörelse och kamp eller åtminstone oro. Ett landskaps skönhet blir för Quental, nej, den blir inte, den _är_ frågan huruvida bortom det förgängliga jordiskt-sköna finnes ett evigt ur-skönt: den Deus Ignotus, till hvilken han riktar den första sonetten. I de skilda tonfall, som stormen antar när den sveper långs hafvet, brusar mot berget, drar genom lunden, igenkänner han de bundna kreaturens suckar. Man ville knappast kalla detta symbolism. Det är åtminstone ingen symbolism af ett vanligt slag. Quental känner i så hög grad genom sin tanke, att det inte ges något afstånd mellan den poetiska bilden och idéen. De äro ett, i en grad och på ett sätt som äro absolut karakteristiska för hans poesi.

Anthero de Quentals uppfostran hade varit strängt katolsk, som familjetraditionen bjöd, och inga störande inflytelser hade spelat in då han som ung student började forska i världsliga skrifter. De kommo i stället nu. Quental stiftade bekantskap med bl.a. Proudhon -- han blef en öfvertygad socialist och radikalist. Han grundade föreläsningsföreningar, skref politiska och sociala pamfletter och konspirerade till förmån för den iberiska republiken. Den politiska och sociala radikalismen förblef han trogen hela sitt lif. -- Att Quentals katolska tro icke bestod profvet, behöfver kanske inte sägas. Den brister sönder under de nya idéernas tryck, men dessa förmå inte tillfredsställa hans behof af en samlande och förklarande öfvertygelse, och han ger i ett femtiotal sonetter uttryck åt de stämningar af ödslighet och tomhet, som han nu upplefver:

TILL VÄNNERNA.

Vi äflas fåfängt. Som ett töcken är på allting ovisshetens dimma gjuten. Vår själ, hur än hon traktar oförtruten, sig själf, sig själf i evig glöd blott tär.

Vår tanke, som oss högt i rymden bär, förgår, som rök förgår med vinden fluten, och viljan är en våg, som faller bruten i formlöshet tillbaka från hvart skär.

I vänner, själen är en härlig sång -- dess höga maning bjuder oss att vinna hvad vi af evigt godt ha drömt en gång.

Men stel står öknen rundt kring oss. Vi finna oasen ej, och öfver man som kvinna det stumma ödet sjunker med sitt tvång.

Men redan nu läste Quental och tillägnade han sig Hegel. Hur gingo dessa båda tankar ihop, Hegels och Proudhons? Det är ett mysterium, svarar han själf, förklarligt genom min ungdom och min lidelsefullhet. -- Att denna lidelsefullhet inte tempererades genom motsatsen, är tämligen tydligt, och hans oro kunde endast växa.

Så mycket starkare växte hans vilja att nå en tillfredsställande utjämning. Den fick stöd i en händelse, som uppref Quentals hela väsen och lät honom se sig själf i ett alldeles nytt ljus. Ett svårt nervöst lidande försänkte honom i ett tillstånd af djupaste svårmod. Hela hans tidigare lif tycktes honom »intigt» och själfva tillvaron öfver hufvud taget föreföll honom »obegriplig». Under den kamp, som jag -- säger han -- under fem eller sex år hade att bestå med min tanke och min känsla, fördes jag till en ödslig pessimism; jag försjönk i förtviflan inför lifvets stora problem. -- Då detta skede började, var Quental trettiotvå år.

Vägen ut ur sin hopplöshet och förtviflan sökte Quental hos »naturalismen». Den var både Goethes realistiska förhållande till lifvet och Darwins naturvetenskapliga världsförklaring. Ingendera formen gaf honom den slutliga visshet han sökte. Väl var hans katolicism död. Men hans känsla lefde. Han sade sig, att naturalismen, som saknar »religiositeten» -- innerligheten -- hvarken förmår skänka stöd åt samvetet eller tillfredsställa känslan. Och så grep han till dem, hos hvilka känslan är allt, och började studera mystikerna, både västerlandets och orientens. Detta studium fullständigade Quental med läsningen af Leibniz, hos hvilken han tyckes ha återfunnit mystikens grundåskådning.

Resultatet Quental nådde, blef det slutliga resultatet. Han hämtade hos mystikerna föreställningen om alltings väsensenhet; han hämtade hos Leibniz tanken, att hvarje del af universum speglar det hela, och att hvarje moment både bär i sig det, som har inträffat, och rymmer inom sig fröet till det, som kommer att ske. Naturalismen nedsjönk till en förklaring som endast förmådde ge yttre relationer, och som sanningen framstod för honom den öfvertygelsen, att anden är verklighetens förebild, och att naturen blott är en fjärran efterbildning af den, en dunkel och ofullkommen symbol. Mot bakgrunden af denna åskådning ter sig världsförloppet som den andens eviga sträfvan ur träldom mot frihet, hvilken tecknats i sonetten _Utveckling_ (också originalet har den tomma fjärde raden -- konstnären Quental är icke lika ofelbar som Leconte, om hvilken han ibland påminner oss):

UTVECKLING.

Jag klippa var i forna urvärldstider, träd eller buske i en okänd skog... en våg, som skummig mot graniten dog, min fiende, den äldsta som jag lider.

Där ginstens snår alltjämt sin skugga sprider som rofdjur jag en gång mitt byte slog. I sjö och träsk min tröga kropp jag drog, ett urtidsodjur trött på urvärldsstrider.

Nu är jag mänska. Jag har nått till randen af rymdens haf långs trappan hvilken stiger med skikt på skikt ur djupens bundna värld.

Den längtan lyder jag, som bor i anden -- mot tomheten, som skum och ödslig tiger, alltjämt jag ser, af frihetstrånad tärd.

Som synes är Anthero de Quentals tro på utvecklingen och på den slutliga befrielsen inte af det glädjefyllda slaget, och han slösar inte med förhoppningar och löften. Den storslagna bild han begagnar i sin sonett -- trappan som reser afsats öfver afsats -- tyckes ge oss förklaringen.