Part 8

När han uppnått norra branterna av holmen, utsökte han en klyfta i berget, som var skyddad för nordliga vinden av en bergmur på sina femtio fots höjd. Den svarta hornblendegneisen var polerad som agat av vågsvallet och buktade sig i svaga, läckra valkar, som liknade mänskokroppens muskler och smögo sig under den bara fotens urgrävningar som en bolster. Ingen vindfläkt nådde hitin, och solen hade bränt i sex timmar mot de mörka hällarne, så att här stod en uppvärmd luft av flera grader över kroppens temperatur, och stenarne nästan brände under fötterna. Han hade gått ner i båten och hämtat en yxa, varmed han nu avhögg det torraste ljungris och sandhavra, gjorde upp en flammande eld på berget, medan han klädde av sig. Och när brasan hastigt brunnit ut, sopade han hällen som en bakugn, slog med öskaret det kristallklara havsvattnet på de hettade stenarne och lät ångan svepa omkring sin nakna kropp. Därpå satte han sig i en av de länstolar, havet skulpterat ur bergpallarne, och drog sin filt omkring sig, kröp ihop med knäna under hakan, slöt ögonen och syntes försjunka i sömn. Men han sov icke, utan brukade denna metod till det han kallade dra opp sig för att några ögonblick låta sin hjärna vila och återtaga sin spänstighet. Ty det ansträngde honom att anpassa sig i umgänge med andras orediga tankar. Hans tankemekanism led av beröring av andras, så att den blev orolig, opålitlig som kompassnålen vid närvaro av järn. Och varje gång han ville tänka klart över något eller fatta ett beslut, försatte han sin själ i harmonisk domning genom ett varmt bad, släckte medvetandet i en halvslummer för en kort stund genom att tänka på intet, varunder allt det mottagna observationsmaterialet tycktes bringas i smältning, varefter legeringen kvällde fram, när han släckte av eldarne och väckte sig till medvetande.

När han setat en stund och solen värmt igenom honom, reste han sig plötsligt och stod som vaken efter en genomsoven natt. Hans tankar arbetade ånyo, och han såg lycklig ut, som om han löst ett problem.

Hon är trettiofyra år, tänkte han. Detta hade jag glömt under intrycket av hennes ungdomliga skönhet. Därför detta kaos av tillryggalagda stadier, dessa bitar av roller, som hon successivt spelat i livet, dessa massor av skiftande reflexer från män, som hon sökt vinna och anpassat sig efter. Och nu nyss måtte hon ha blivit bankrutt i någon förälskelsehistoria. _Han_, som sammanhållit alla dessa traslappar av en själ, hade vikit undan, säcken hade spruckit, och nu låg alltihop där som en lumpsamlares skräp. Hon hade visat provbitar på prästgårdsromantik från 1850 med mänskoräddningsuppstötningar från århundradets början, trosnit från Duvoröstens och Pietistens konjunkturströmmar, cynismer från George-Sand- och androgynperioden. Att söka botten i detta såll, genom vilket så många soppor passerat, att lösa en gåta, som icke var någon, det var han för klok att spilla tid på. Här återstod endast att plocka ut ur benhögen det som passade till att sätta ihop ett skelett, vilket han sedan skulle fylla på med levande kött och inblåsa sin anda i. Men detta skulle hon ej märka, ty då tilläte hon det ej. Hon skulle aldrig se, huru hon mottog av honom, ty det skulle endast väcka hat och motstånd. Han skulle växa underjordiskt som rotstocken och på sig ympa henne att skjuta upp, synas för världen och bära blomman, som människorna fingo beundra.

Nu hörde han måsarna skrika och förstod därav att hon summit ut. Han klädde sig därför hastigt, och sedan han samlat sina saker, plockade han fram ur båtgarneringen till en liten frukost, vilken han dukade på mossan under en halvstammig pinjeliknande tall.

Det var endast få rätter, men allt dyrbart, utsökt och serverat på spillror av en porslinssamling, han en gång börjat anlägga. Smöret lyste äggult i en serpentinask med skruvlock och stod i ett fragment av Henri II-fajans med is; kakes'en låg på ett genombrutet fat av Marieberg och sardellerna på ett tefat av blåskäckigt Nevers. Fruktan för den överallt instörtande banaliteten i konst, industri och dagligt liv hade drivit ägaren ut på det moderna sökandet efter det ovanliga; samtidens rysliga trivialitet och hat mot det originella hade jagat honom som så många andra ut i det raffinerade för att söka rädda sin personlighet från att slipas i den stora rullstensfloden. Hans fint utvecklade sinnen sökte icke den tarvliga skönheten i form och färg, som så lätt föråldras, utan han ville se historia, minnen av världshändelser i det som omgav honom. Denna flisa av Henri II-fajans med dess gräddvita piplera inkrusterad med rött, svart och gult väckte sålunda minnen av det sköna Loirelandskapet med dess renässansslott, och dess ornament i bokbandsstil erinrade borgfrun Hélène de Genlis och hennes bibliotekarie, vilka tillsammans med en krukmakare tryckte fram en stil, rent personlig, som likväl icke kunde undgå att färgläggas av ridderlighetens tidevarv, då man vördade skönhet i livet och själva hantverket ordnade sig under vetenskapen och konsten, inseende det förmånliga i en andens rangordning.

När han dukat och besåg sitt verk, var det honom, som om han flyttat in ett stycke kultur hitupp i den halv-arktiska vildmarken. Sardeller från Bretagne, kastanjer från Andalusien, kaviar från Volga, ost från Gruyèrealperna, wurst från Thüringen, kakes från Britannien och apelsiner från Mindre Asien. Därtill en bastvirad flaska Chiantivin från Toscana att serveras i fotglas med Fredrik den förstes namnchiffer i guld, allt bildade ett huller om buller utan att smaka samlare eller museum, små färgtoucher kastade in här och där, blommor pressade som souvenirer mellan bladen i en resehandbok och icke i ett herbarium.

Nu hörde han flickans röst från badstället ropa hallå, varpå han svarade; och strax därpå trädde hon fram ur buskarna, rak, rask och strålande av hälsa och levnadslust. När hon fick se den dukade frukosten, lyftade hon sin mössa och bugade sig skämtsamt, men mot sin vilja imponerad av det förnäma i tillställningen.

-- Ni är en trollkarl, sade hon, tillåt mig att buga!

-- Inte för så lite, svarade intendenten.

-- Ja, ni antyder, att ni kan mer, men behärska naturen, som ni nyss jollrade om, det blir ni efter i, invände flickan med den överlägsna moderliga tonen.

-- Min fröken! Jag uttryckte mig icke så kategoriskt; jag påminde endast, att vi delvis lärt oss kuva naturkrafterna, under vilka vi själva delvis lyda -- observera det lilla viktiga ordet delvis -- och att det står i vår makt att ändra både ett landskaps karaktär och dess innevånares hela själsliv.

-- Gott! Trolla då fram ett italienskt landskap med marmorvillor och pinjer ur detta rysliga gråstens-paysage!

-- Jag är visserligen ingen taskspelare, men om ni utmanar mig, så lovar jag er till er födelsedag om tre veckor ha förvandlat detta friska naturstycke, vars make ni får leta i Europa, till ett skogslöst, förbränt, blomkålslandskap efter er smak.

-- Topp! Vi parera! Om tre veckor alltså; och om jag förlorar?

-- Så vinner jag -- vad?

-- Det få vi se då!

-- Det få vi se! Men vill ni sköta min tjänst under tiden?

-- Er tjänst! Vad är det för slag? Att ligga på soffan och röka cigarretter.

-- Ja, om ni kan som jag sköta min tjänst från soffan, så -- gärna. Men det kan ni inte, och nu ska ni höra, varför, och vad meningen är med min vistelse här på skäret! Tag ett glas vin först till wursten!

Han skänkte i ett glas av det mörkröda Chiantivinet och räckte flickan, som tömde det i ett tag.

-- Ni vet, började intendenten, min officiella uppgift är här på fiskläget att lära befolkningen fiska.

-- Det måtte bli skönt, ni, som skryter med att ni aldrig hållit i ett metspö.

-- Avbryt mig inte -- jag skall inte heller lära dem meta med spö. Ser ni, saken förhåller sig så, att dessa kvarsittare, konservativa som allt pack! ...

-- Vad är det för språk! avbröt flickan ånyo.

-- Rent språk! Emellertid! Av oförstånd och konservatism hålla dessa urinnevånare på att undergräva sin ställning såsom fiskätande däggdjur, och därför får staten lov att ställa dem under förmyndare. Strömmingen -- Gud välsigna fisken! -- som utgör dessa autoktoners förnämsta näringskälla, hotar att sina. Det angår mig visserligen inte alls, ty om några hundra ichtyofager mer eller mindre öka eller minska en överflödig folkhord, är komplett likgiltigt för det stora hela. Men nu ska de leva, eftersom lantbruksakademien önskar det, och därför skall jag hindra dem att fiska sin nödtorft. Erkännes den logiken?

-- Det är omänskligt, men ni är också ett bödelsämne!

-- Också därför har jag på eget bevåg, utan att begära vasaorden eller någon tack, utfunnit en ny näringskälla, som skall ersätta den gamla, ty om även strömmingen skulle stimma till efter en halv mansålder sedan skärfolket utvandrat, så hotas ändock denna näringsgren av en konkurrent, vilken efter hundra års vila stigit upp igen mer fruktansvärd än någonsin. Vet ni av, att sillen kommer igen till Bohuslän i höst?

-- Nej, jag har inte haft något brev från den på länge!

-- Den gör det i alla fall. Alltså måste vi sluta med strömmingen och fiska lax i stället.

-- Lax? I havets djup?

-- Ja! Den _ska_ finnas, fastän jag inte sett den ännu! Ni ska ta reda på den!

-- Men om den inte finns!

-- Jag upplyser ju er, att den finns! Ni ska bara fånga de första, så är laxfisket öppet.

-- Men hur vet ni, att det finns lax, då ni inte sett den? vrenskades flickan.

-- På en massa undersökningar, som äro för vidlyftiga att upprepa konversationsvis, dels verkställda ute på sjön ...

-- _En_ gång!

-- Jag arbetar fort som tjugo, tack vare min ovanliga intelligens -- dels på min soffa och mest i böckerna. Nog av, vill ni vara med och förstöra befolkningen, först med lax och sedan med missionshus, som ni glömt.

-- Ni är en demon, en djävul, utbrast flickan mitt emellan skämt och allvar.

Intendenten, som endast i ett anfall av lynne slagit in på det skeptiska, men nu fann, att detta var det som mest gjorde intryck, fann för gott att stanna vid den rollen.

-- Ni tror bestämt inte på Gud? frågade flickan med en min, som om hon för evigt skulle avsky honom, om han jakade.

-- Nej, det gör jag inte.

-- Och ni vill bli en Ansgarius och införa kristendomen på skäret?

-- Och laxen! Ja, jag vill bli en dämonisk Ansgarius! Men vill ni också lägga laxreven och bli välsignad av riksdagens revisorer?

-- Ja, jag skall arbeta för detta folket, som jag tror på, jag skall offra mina svaga krafter för de förtryckta, och jag skall visa er, att ni är en blaserad, en utlevad, en hånare ... Nej, det är ni inte, fast ni visar er sämre än ni är, ty ni är ett gott barn i alla fall, det såg jag i söndags ...

Hon sade det där om ett gott barn, som det tycktes, med en säker beräkning, att han skulle nappa på betet och ställa sig under henne som barnet, sak samma det goda eller onda. Men nu hade han redan fått smak på dämonen såsom överlägsnare och intressantare, därför behöll han den tacksammare uppgiften. Visserligen kände han av erfarenhet, att det lättaste sättet insinuera sig hos en kvinna var att låta henne leka modren med alla dess friheter till intimitet, men det var ett så utnött spel och kunde så lätt leda till outrotligt översitteri från hennes sida. Hellre då giva henne återlöserskans tacksammare parti, i vilket icke ingick något absolut överordnat utan endast gudamodrens mellanhandsuppgift, därvid hon blev inställd såsom medlerska mellan två lika starka makter.

Men övergången var icke lätt funnen, och i ett anfall av leda vid hela detta spel, som dock var nödvändigt, om han ville nå sitt mål, och det ville han, låtsades han behöva gå och se efter, om båten var riktigt förtöjd, då det nu börjat blåsa upp.

Nerkommen till stranden andades han ut såsom efter en ansträngning över krafterna. Han knäppte upp västen, som om han burit en järntröja, svalkade sitt huvud och kastade en längtande blick utåt det fria vattnet. Nu skulle han ha givit mycket för att få vara ensam, få skaka av sig det boss, som fallit över hans själ under beröringen med en lägre ande. Han hatade henne i detta ögonblick, ville vara fri från henne, äga sig själv igen, men det var för sent! Spindelvävarna hade fäst sig i hans ansikte, silkeslena, slemmiga, osynliga och omöjliga att avlägsna. Och på samma gång -- när han vände sig om och såg henne sitta och skala en kastanje med sina långa fingrar och vassa tänder -- och han påmindes om en mandrill, han sett i ett menageri, fattades han av ett oändligt medlidande, en fläkt av den världssmärta, som den lyckligare känner, när han ser en vanlottad, tänkte straxt på hennes förtjusning att se honom som hottentott, blev ond igen, lade band på sig, och med en världsmans hela självbehärskning nalkades han henne, och för att få första bemantlande ordet erinrade han, att de måste segla, emedan vinden ökade. Hon hade emellertid märkt det drag av trötthet och frånvaro, som stannat i hans ansikte, och med en skärpa, som totalt avkylde hans känslor för ögonblicket, replikerade hon:

-- Ni är trött på sällskapet! Låt oss resa.

Men när han ej svarade med en artighet, återtog hon med en rörelse, som var svår att döma såsom sann eller låtsad:

-- Förlåt mig, att jag är elak! Men jag har blivit sådan, och jag är otacksam! Se så!

Hon torkade ögonen och började med en husmoders övade omsorg plocka ihop diskarne.

Och nu, när hon böjde sig ner, lutad över kvarlevor och solkiga tallrikar med servetten knuten som ett förkläde om livet och bar servisen ner till stranden för att skölja, då skyndade han fram för att befria henne från bördan, driven av ett oemotståndligt begär att slippa se henne i tjänarens skepelse, kännande ett stygn vid att bli uppassad av den han ville höja högt över sig på samma gång hon skulle se upp till honom såsom den där förlänat henne makten över sig.

Vid den skenstrid, som uppstod om vem som skulle tjäna den andra, släppte flickan servisen. Hon uppgav ett skrik, men då hon mönstrat det sönderslagna, klarnade hon:

-- Det var lyckligtvis bara gammalt! Gud, så rädd jag blev!

Han undertryckte sin småaktiga tanke på förlusten genast genom att ställa sig på hennes sida såsom den av olyckan drabbade, och glad att få ett bullersamt slut på de korsande stämningar, som revo sönder honom, kastade han smörgås med skärvorna utåt viken och avrundade den tillspetsade situationen med ett skämtsamt:

-- Nu slipper vi diska, fröken Mari!

Varpå han räckte henne handen att föra henne i båten, som redan högg i fånglinan under de växande sjöarnes skvalp.

SJUNDE KAPITLET.

En fullsolig sommarmorgon sitter intendenten med sin lärjunge uppe i träpaviljongen, som han låtit uppföra på skärets högsta kam alldeles invid den nylagda stenfoten till missionshuset. Nere i hamnen ligger en skonare, som lossar de tillpassade ämnena till byggnaden, vilka bäras upp till deras plats och sammanfogas av verkmästaren och hans arbetare. Det är därför ovanligt livligt på skäret sedan någon tid och mindre skärmytslingar ha redan förefallit mellan fiskarfolket och stadsarbetarne, vilka senare behandlat de förre med översitteri, vilket återigen givit anledning till en rad försoningsfester med dryckenskap och nya slagsmål, attentat mot sedligheten och äganderätten. Det hade därför också ett ögonblick ångrat intendenten och kammarrådinnan, att de tagit befattning med befolkningens civilisering, då redan de första stegen visat så sorgliga resultat, så mycket mer som nattbullret, sången, skriket och klagomålen stört allt arbete och all vila för dem, som enkom rest ut att söka ro. Intendenten, som förlorat allt anseende, sedan han en gång släppt efter på sin myndighet, kunde icke återställa lugnet, men fröken Maria hade däremot lyckats bättre och förstod att genom ett raskt uppträdande, ett gott ord då och då dämpa stormen, och alldenstund hon icke ville tillskriva detta sin skönhet och sitt behagfulla sätt, hade hon tillmätt sig en högre grad av styrka och förstånd än hon ägde och så levat sig in i föreställningen om sina ovanliga själsförmögenheter, att även nu, då hon satt som elev hos sin lärare, hon mottog hans lärdomar under form av bekanta saker, dem hon med mera spetsiga än skarpsinniga anmärkningar tycktes korrigera och utlägga i stället för att inhämta.

Modren, som satt bredvid och broderade en altarduk till predikstolen i det nya missionshuset, syntes då och då häpna över sin dotters genomträngande förstånd och stora kunskaper, då denna med en enfaldig fråga gjorde läraren svarslös.

-- Ser ni, fröken Maria, föreläste intendenten, alltjämt bedragande sig med hoppet om att kunna uppfostra henne, det obildade ögat har en benägenhet att se allting enkelt, det outvecklade örat att höra allting enkelt. Ni ser häromkring er bara gråstenar, och målaren och poeten göra likaså. Därför måla och skildra de allt så monotont, därför finna de skären så monotona, och likafullt, se på denna geologiska karta över trakten och kasta sedan en blick ut över landskapet. Vi sitta på den röda gneisens region. Se på denna flisa, ni kallar gråsten, hur rikt omväxlande den är sammanbakad av den svarta glimmern, den vita kvartsen och den rosenröda fältspaten.

Han hade tagit provet från den stenhög, som grundläggarne sprängt ur skäret och lagt samman till byggnadens fot.

-- Och se här en annan. Det är vad man kallar eurit! Se, huru fina färgskiftningar från laxrött inåt flintblått. Och här är vit marmor eller urkalk.

-- Finns det marmor här? frågade flickan, som av föreställningen om denna lyxstenart lystrade till.

-- Ja, det finns marmor, fastän den är grå på ytan utan att ändock vara grå. Ty om ni ser nogare efter, skall ni finna, vilken oändlig rikedom av färger, som dessa lavar äga. Vilken skala av de finaste färger från svedlavens tuschsvarta, genom Stenlavens askgrå, sköldlavens läderbruna, ringlavens Scheeles-gröna och lunglavens fläckiga, koppargröna, vägglavens äggula. -- Se nogare efter utåt skären, dem solen nu belyser, skall ni se, att kobbarne ha olika färg och att folket, som är vant att iakttaga, även givit dem namn efter färgskalan, som de känt utan att veta det. Ser ni, att svartkobben är svartare än de andra, därför att den består av det mörka hornblendet, att rökobben är röd, därför att han är danad av röd gneis, vitskären av renspolad eurit. Är det inte mer att veta varför än att veta, att så är det, och mindre ändå än att inte se annat än jämngrått, som målarne, vilka måla alla skär med en blandning av svart och vitt! Hör nu på vågornas brus, såsom poeterna summariskt kalla denna symfoni av ljud. Blunda ett ögonblick, så hör ni bättre, medan jag analyserar denna harmoni i enkla toner. Ni hör först ett brus, som liknar det man förnimmer i ett maskinrum eller i en stor stad. Det är vattenmassornas slammer mot sig själva; därpå hör ni ett fräsande, det är de lättare mindre vattenpartierna, som sönderpiskas till skum; och nu ett skrapande som knivens mot slipstenen, det är vågens rivande mot sanden; och nu ett rassel, som när man tömmer en gruskärra; det är sjöns uppvräkande av småstenarna, och sedan ett dunsande, doft som när man slår den kupiga handen mot örat, det är vågen, som pressar luften framför sig i en hålighet; och sist detta mullrande som av en avlägsen åska, det är de stora stenblocken, som rullas på stenbotten.

-- Ja, men det där är ju att förstöra naturen för sig! utbrast flickan.

-- Det är att göra naturen intim med sig! Det ger mig lugn att veta, och jag befrias därigenom från poetens halvdolda fruktan för det okända, som icke är annat än minnen från vildens diktartid, då man sökte förklaringar, men icke kunde finna dem i hast och därför i sin nöd tillgrep fabler om sjöjungfrur och jättar. Men nu övergå vi till fisket, som skulle upphjälpas, och lämna laxen så länge för att först försöka med nya strömmingsmetoder. Om två månar börjar storfisket, och om jag icke räknat orätt, så kommer det att slå fel i höst.

-- Hur kan ni spå det från er soffa? frågade flickan mera spetsigt än nyfiket.

-- Jag spår det på de grunder, att jag sett -- från min soffa -- huru drivisen i våras skrapade ren grunden från tång och andra alger, i vilka strömmingen går att leka; jag förutsäger det på den vetenskapliga grunden, att de små kräftdjuren -- samma vad de heta -- av vilka strömmingen lever, uteblivit från bankarna, sedan tången skrapades bort. Vad skall man så göra? Jo, man skall försöka fiska på djupet! Om fisken inte kommer till mig, så får jag komma till fisken. Och därför få vi försöka med drivgarn, som flyta efter en drivande båt. Det är enkelt!

-- Det är storartat! utbrast fröken Maria.

-- Det är gammalt, invände intendenten, och är inte min uppfinning! Men nu ska vi som kloka människor tänka på reträtten, ty om vi också få strömming och inte få pris på den, då västkusten åter fångar sillen, så måste vi ha annat i beredskap.

-- Det är laxen!

-- Det är laxen, som måste finnas här, fastän jag icke sett den.

-- Så långt hade vi kommit sist, men nu vill jag veta, hur ni kan veta det.

-- Jag ska förkorta bråket och i få ord säga skälen till min visshet. Laxen vandrar som de andra flyttfåglarna.

-- Laxen är ju en fågel?

-- Ja visst, en riktig flyttfågel. Han finns utanför norrländska floderna, är funnen ett par gånger i not i norra skärgården, fiskas utanför Gottland och hela vägen söderut, alltså måste han gå förbi här. Nu är det ert göra att leta upp honom med flytande långrev. Har ni lust med det i egenskap av min assistent mot åtnjutande av mitt gage.

Det sista kom så tvärt, men med beräkning, och förfelade icke sin verkan.

-- Jag skall förtjäna pengar, mamma, utropade fröken Maria med en glättig ton, som skulle dölja den verkliga glädje hon erfor. Men, tillade hon, vad ska ni då göra?

-- Jag ska ligga på min soffa, och så ska jag förstöra naturen åt er.

--Vad skall ni göra? frågade modren, som trodde hon hört orätt.

-- Jag skall göra ett italienskt landskap åt fröken Maria, svarade intendenten, och nu lämnar jag er, mina damer, för att kasta ut skissen.

Därmed reste han sig och gick med en artig bugning ner åt stranden.

-- Det är en underlig människa, sade modren, när intendenten avlägsnat sig.

-- En ovanlig människa, åtminstone, svarade flickan, men jag tror aldrig, han är riktigt klok. Grundsatser tyckes han dock ha och är i det hela en välvillig man. Vad säger du om honom?

-- Ge mig mitt nystan, barn, svarade kammarrådinnan.

-- Nej, men säg någonting ... säg, om du tycker om honom eller ej, upprepade flickan.

Modren svarade endast med en halvt sorgsen, halvt resignerad blick, som uttryckte: jag vet ingenting.

* * * * *