# I Havsbandet

## Part 6

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/i-havsbandet-48052/index.md

Framför honom rullade upp sig mellan de lodräta i ängsmarken försvinnande bergväggarna en gräsmatta, genomvävd av idel blommor, men utsökta och av frodigare art än fastlandets. Den blodröda geranium hade stigit ner från berget och sökt fukt och värme härnere, den honungsvita slåtterblomman från den våta starrängen hade gjort möte med skogens blågula kovall, och de sydländska orchideerna, kanske vinddrivare från vinlandet Gottland, hade flytt hitin, det hyacintliknande fläderyxnet, den praktfulla militärorchis, den ståtliga sysslan, ett slags förskönad liljekonvalje, hade i drivande kalk och fuktig havsluft mellan skyddande väggar sökt sitt växthus här mellan det yppigaste gröna gräs.

Och i fonden längst bort doldes bergväggarna av björkar och alar, som visserligen höjde sig blygsamt i luften utan att våga sticka huvudet upp i vinden; och utplanterade här och där stodo olvonbuskar mitt i gräsmattan med sina vita snöbollar hängande mot de vinlöv liknande bladen; och lutade, liksom spaljerade mot bergstalpen växte den bjärt mörkgröna getapeln med sitt blanka löv erinrande svagt om orangens mångbesjungna, men med mera saft, flera toner, finare teckning och liksom mera känslig struktur.

Det var en park, en inlandsnatur flytande härute, och när han genom en rämna eller en sänka i berget såg det blåa, vågräta havsstrecket, först då slog honom genom kontrasten det underbara i den synen.

När han suttit en stund och lyssnat till en bofinks vårliga sång, avbruten av trutars och grisslors krax och skrik, och ensamheten kändes lägga sig som sömn omkring honom, och när fåglarne ett ögonblick tystnat av och endast den svaga havsbrisen susade i björktopparne utan att nå längre ner, hörde han oförmodat en hostning. Han spratt till, såg sig omkring, men märkte icke ett spår av människa.

Det lidande, ihåliga ljudet från ett människobröst mitt i den tysta naturen väckte honom plötsligt och obehagligt medförande ett moln av olustkänslor. Var det en ensam som han, vilken sökte ro, eller en äggplundrare? I vilket fall som helst ville han befria sig från oron och få veta, vilken som störde honom. Därför klättrade han över bergväggen på en naturlig trappa i förklyftningen av kalkstenen och blev nu varse den tredje avdelningen av den polypliknande holmen. Över en låg stenmur, synbarligen för att rädda blomsterängen från betande boskap, kom han in i en barrträdsregion på gneisgrund, gick under granar, trampande mellan alnshöga ormbunkar, vilka bildade en underskog under barrträden, liknande dvärgpalmer, men med friskare grönska och elegantare bladverk och vid vilkas fötter syntes rodnande smultron.

När han kommit upp ur ravinen, såg han en vik med säv, där några övergivna stångkrokar voro nerslagna i dybotten. Han stannade för att lyssna, och nu hörde han en röst, som talade på andra sidan bergknallen. Den klingade högt och mjukt som en barnröst, men sjönk sedan något, så att han trodde, det var någon seglande yngling, som vågat sig hitut. Men orden föllo så passivt, så dragande till sig, vinnande, inbjudande, och han förvånades att höra en gosse uttrycka sig så vårdat. Ordrepertoaren var icke stor, det var de vanligaste talesätten av bildat umgängesspråk, utan alla konkreta, färgrika uttryck, och där det fanns något bestämt angivet, var det inkorrekt. Den talade om trädens grönska utan att ange namnen på träden, kallade trutarne måsar, bofinken en fågel, gneisen granit, säven vass.

Det kunde visserligen vara en yngling, som med sådan säkerhet och anspråk på att bli hörd talade så länge utan att låta sig avbrytas av en sakta brummande äldremans röst, vilken då och då knorrade fram en invändning eller upplysning. Nu skrattade den ungdomliga rösten, ett, att döma av samtalet, omotiverat skratt, ett skratt för att höra sin vackra röst eller visa vita tänder, ett skratt utan roande anledning, en rad klingande toner utan annan mening än att svartsjukt avleda uppmärksamheten från något verkligt, som ville tränga sig emellan: en lystringssignal, en lockton! Det var utan tvivel en ung kvinna!

Han steg omotståndligt upp på den sista höjden efter att ha känt åt sin halsduk och sin hatt, och nu såg han inunder sig en tavla, som sedan alltid satt kvar med alla sina detaljer i hans minne. På en liten ängslapp av hårdvall, under en grupp av gamla oxlar, omkring en vit drällservet, på vilken en smörask av kolmordmarmor stod mitt uti en uppdukad matsäck, satt en äldre fru med vackert grått hår och välsittande fin klädning och bredvid henne en skärkarl i skjortärmarne och med en smörgås i handen. Och upprätt framför denne ett ungt fruntimmer, som höll i handen ett iskänkt ölglas, vilket hon med en skämtsam nigning och med dyningarne av det nyss bortdöende skrattet på sina läppar överräckte åt den förlägna båtkarlen.

Han fängslades genast av den unga kvinnans utseende, och oaktat hans reflexion straxt viskade honom den anmärkningen, att hon koketterade för drängen, kände han en oemotståndlig dragning till den mörka, olivfärgade hyn, de svarta ögonen och den ståtliga växten. Det var visserligen icke den första kvinna, som så ögonblickligt slog an på honom, men hon tillhörde den grupp av kvinnor, som aldrig förfelade att draga honom till sig. Ensamheten och bristen på andra kunde han icke tillskriva detta snabba urval, ty han erfor alldeles detsamma, som då han sökte en färg på en halsduk, och efter att ha gått nedstämd ur bod i bod utan att finna den lustkänsla, som den sökta medförde, slutligen stannade framför ett bodfönster, där den rätta låg, och han i samma ögonblick kände sig befriad från ett tryck, när hans tankar talade tyst inom honom: det är _den_!

Efter att ha tvekat ett ögonblick, om han skulle gå fram och föreställa sig eller vända om, gjorde han en rörelse, som röjde honom. Flickan, som märkt honom först, lät i detsamma armen sjunka och betraktade den så oväntat uppträdande med denna blick av skrämt barn, som genast ingav fridstöraren mod att träda fram och lugna sällskapet med en förklaring.

Och med lyftad hatt gick han fram och hälsade.

FEMTE KAPITLET.

En halv timme senare satt intendenten i det lilla sällskapets segelbåt med sin egen julle på släp och hade redan inträtt i sin ställning såsom ledsagare åt de två damerna, vilka för hälsoskäl sökt sig en lägenhet för sommaren på Österskär och således skulle bli grannar. Samtalet slingrade sig behagligt mellan de tre nybekanta med denna något brådstörtade iver, som tävlan att visa sina färdigheter och vackra sidor framkallar hos dem som råkas första gången. Den som likväl gjorde minsta bemödandet var den gamla damen, vilken föreställt sig som moder till den unga skönheten. Hon tycktes nämligen ha kommit till fullständig harmoni och resignation, avnött alla kantigheter och, levande i minnet, med halv likgiltighet betrakta det som rörde sig omkring henne, väntande ingenting utifrån, beredd på allt vad livet kunde erbjuda av gott eller vidrigt, och intog genom sitt jämna, milda väsen.

Mellan den unge mannen och den unga kvinnan hade redan kontakt uppstått, och hon syntes njuta av att få mottaga; och han, som så länge väntat på att få giva, kände sina krafter växa, när det så länge samlade överskottet fick avlopp. Och han gav på en halv timma med slösande händer av allt vad han samlat in av upplysningar, som kunde ha intresse för dem, vilka voro obekanta med de förhållanden, i vilka de skulle inträda för en tid, skildrade alla skärets tillgångar och brister, målade upp livet därstädes så lockande, som det i detta ögonblick föreföll honom skola dana sig, sedan han icke mera var ensam. Och den unga kvinnan, som aldrig sett skäret, emottog sina första bestämda intryck av detsamma genom hans skildringar; hon såg den röda stugan, där hon skulle bo med sin mor, så nätt och intagande, som han ville hon skulle se den, för att trivas och dröja där. Och under det han talade, syntes det honom, som om han fick något gott och starkt tillbaka, som om han hörde nya tankar, nya synpunkter ljuda ifrån dessa läppar, som stodo halvöppna, icke som om de sväljde vad han räckte fram, utan som om de själva talade, och när dessa två, stora, troskyldiga ögon sågo beundrande och förvånade upp mot honom, trodde han allt vad han sade vara sant, och han kände med en stigande aktning för sig själv nya krafter väckas och gamla växa i styrka och ihållighet. Och han kände sig så verkligt tacksam, när båten stötte i land, liksom efter undfångna välgärningar i hård tid, att han ofrivilligt framsade ett hjärtligt tack, när han hjälpte damerna ur båten och bar deras tunga kappsäckar i land.

Den unga flickan besvarade artigheten med ett »ingen orsak», men som om hon verkligen ur sina rika håvor skänkt något som endast var lappri mot vad hon ännu ägde i behåll.

När intendenten hade ledsagat damerna till deras nya bostad, som befanns vara Ömans stuga, utbrast den unga flickan i en ström av förtjusning, ännu stående under inflytandet av Borgs retande beskrivning. Det förfallna huset hade något ovanligt pittoreskt i sitt yttre, ty där fanns icke en rät linje. Stormen, saltvattnet, frosten, regnet hade brutit varenda rätlinig kontur, och sedan murbruket lossnat från skorstenen, syntes denna som en stor tuff. Och än angenämare blev överraskningen av det verkligen hemtrevliga, gammaldags komfortabla inre. De två rummen lågo på var sin sida om förstun med köket emellan. Storstugan bestod av ett rymligt rum med dunkelbruna tapeter, som av rök och ålder antagit en enda brun, milt välgörande ton, mot vilken alla färger stämde. Det låga taket, som icke lämnade något större tomrum att befolkas av fantasier, visade bjälkarne, som buro vinden. Två små fönster med anlupna gamla rutor om ett kvarter i fyrkant lämnade utsikt åt havet och hamnen, och den stora ljusmassan utifrån dämpades behagligt av vita tyllgardiner, som dolde för blickarne utifrån utan att utestänga dagern, hängande som ljusa sommarmoln ner ovanför balsaminer och geranier i engelska fajansmuggar med drottning Victoria och lord Nelson i gult och grönt. Möblerna utgjordes av ett stort, vitt slagbord, en gustaviansk säng med flera lager pösande ejderbolstrar, en vitmålad pinnsoffa, ett slagur av Mora tillverkning, en byrå av björk med alrotstoalett, omgiven av en brudslöja och belastad med porslinssaker. På byrån stod en uppstoppad papegoja under en glaskupa, och på väggarne hängde kolorerade litografier ur Gamla testamentet, varibland ett par över sängen syntes tillkomna i mindre vacker avsikt, då den ena föreställde Simson och Delila i en mycket ohöljd skildring, den andra Josef och Potifars hustru. I ett hörn upptog en öppen spisel ett betydligt rum, som skulle verkat hemskt, om icke det svarta gapet varit höljt av en vit gardin, som löpte på en dragsko.

Det var hemtrevnad, idyll och renlighet.

Den andra stugan var lik den första, men hade två sängar, kommod och var försedd med listmattor, som i sitt brokiga färgspel bildade ett album av minnen från farfars tröja, mormors kofta, mors bomullsklädning och fars uniform från lotstiden. Där fanns flickornas röda strumpeband, beväringsgossarnes gula galoner, sommargästernas blå simbyxor, doffel och korderoj, bomull och boy, ylle och jute, från alla moder och garderober, fattigmans och rikemans.

Och därinne stod ett stort skänkskåp i vitt med målningar i dörrfälten. Underbara små landskap innefattade i murgrönsrankor av mussivbrons, med kornblå vikar, vassbänkar och segelbåtar, träd av okända arter från paradiset eller stenkolstiden, upprörda hav med vågor räta som fåror i ett potatisland, en fyr som en pelare på en klippa av trappsten, allt så naivt som ett barns förenklande uppfattning av den rika naturens oändliga mångfald av former och färger, vilka endast det högt utbildade ögat kan se.

Men allt detta gammaldags, enfaldiga var just huvudbeståndsdelen i kuren för den tröttade hjärnan, som skulle söka vila i det förgångna. Det nötta urverket skulle ligga ouppdraget en tid och låta fjädern sakna spänningen för att återhämta sina förslappade krafter. Umgänget med de lägre klasserna, vilka icke retade till tävlan i kampen om maktbiten, utan själva ofrivilligt dagligen och stundligen påminde de högre stående om deras dyrt förvärvade ståndpunkt, skulle minska retningen, invagga de maktlystne i tanken på att det redan fanns tillryggalagda stadier.

Till att se och känna allt detta hade intendenten redan förberett sinnena på de främmande, och de båda fruntimmerna tröttnade icke att uttrycka sin tillfredsställelse med den nya bostaden och voro så inne i sina undersökningar av lokalen, att de icke märkte, att deras följeslagare avlägsnade sig för att lämna dem ostörda.

* * * * *

Intendenten satt på söndagseftermiddagen vid sitt fönster och såg på, huru de båda damerna stökade nere i sin stuga. När han följde med blickarne deras mjuka, men oregelmässiga rörelser, var det honom, som om han hörde musik. Samma modulationer, som en serie samljudande toner framkallade på örats hinna och fortplantades till nervsystemet, samma milda vibrationer alstrades nu genom ögat och klingade genom de vita strängarne, som voro spända från kraniets snäcka ut över bröstkorgens resonansbotten och fortplantande dallringarne genom hela själens underlag. En känsla av allmänt välbehag strömmade genom hans komplex, då han såg dessa kvinnohänders våglinjer, när de plockade fram småsaker ur kappsäckarne och lade upp på bord och stolar, ronas och skuldrornas för det grova ögat omärkliga, men dock så elastiska höjningar och sänkningar. Och när den unga kvinnan gick genom rummet, uppstod ändå ingen rät linje, inga hörn och kanter, då hon vände, inga vinklar, då hon böjde sig.

Han var fullkomligt fängslad i betraktandet, så att det en stund undgick hans uppmärksamhet, att det bullrade ute i vinden och att trapporna knarrade och lås öppnades.

Han var så fördjupad i betraktandet av den unga damen, vars yttre föreföll honom fulländat skönt utom i en punkt, vid vilken brist han sökte vänja sitt öga för att ej se den. Hennes haka var nämligen några linjer för stor och antydde en underkäke, som var onödigt mycket utbildad för en som upphört gripa, fasthålla och sönderslita olagat kött; och när han såg den i profil, kunde han utkonstruera en blivande häxfysionomi, då en gång gummans tänder skulle lossna, läpparne falla in, bilda en trubbig vinkel och näsan sjunka ner över den framträdande hakan. Men han måste övervinna denna påminnelse om rovdjur, och han förföljde ansiktet med sina blickar, tecknade om det i fantasien, tvang ögat, att när det fäste sig vid ansiktet, se detsamma i sin helhet.

Nu hörde han steg och rop nere på backen, och i vild yra visade sig Ömans hustru med en skara kvinnor, som i triumf buro den återtagna noten ner mot gistena.

I hast kännande sin myndighet kränkt, kastade han på sig hatten, gick ner till uppsyningsmannen och påkallade dennes hjälp såsom varande i kronans tjänst och skyldig lämna handräckning.

I stugan satt tullkarlen vid kaffebordet och hade som vanligt sin hand om svägerskans liv, då Vestman var ute på fiske. Vid intendentens inträde släppte han sitt tag, och under inflytande av fruktan för att bli röjd visade han en större tjänstvillighet, än han eljes skulle ha ådagalagt. Sedan han fått sin galonerade mössa på sig, gick han ut, och i ett hastigt behov att få vara den rättfärdige mannen stormade han fram mot kvinnohopen och fattade i noten:

-- Förbannade kärngar, vet ni inte, att det är straffarbete på att bryta kronans lås och sigill!

Kärngarne svarade i en korus av tillmälen, som gingo ut över intendenten och uppsyningsmannen i gemen, av huvudinnehåll att de brydde sig fan om kronans lås och sigill och att båda herrarna voro av den beskaffenhet, att de kunde sättas på Långholmen när som helst.

Därpå fattade uppsyningsmannen eld och ropade åt en vaktmästare, att han skulle hämta länsman.

Vid ordet länsman samlade sig folk, krypande fram ur hål och vrår som myror, när man krafsar i stacken.

Folket tycktes genast vara färdiga att taga parti för kvinnorna, hotande ord föllo. Men intendenten ansåg det nu vara tid att personligen ingripa för att icke komma under en underordnads beskydd. Han gick därför fram mot folkhopen och frågade vad de önskade.

Då han därpå intet svar erhöll, vände han sig till kvinnorna och tilltalade dem med en hövlig men bestämd ton.

-- Som jag förut upplyst er om, att riksdagen eller edra egna valda ombud beslutat att för era barns och efterkommandes skull fisket måste skyddas genom förbud mot begagnande av sådan redskap, som fördärvar fisket utan att inbringa er någon fördel, och då ni haft tre år på er att slita de gamla notarna, men ändock byggt nya emot lagliga föreskrifter, så har jag på kronans vägnar varit nödsakad beslaglägga den lagstridiga redskapen. Icke dess mindre och i trots mot gällande förbud har ni brutit kronans lås och sigill, vilket kan komma att gäldas med straffarbete. Nu vill jag icke desto mindre låta nåd gå för rätt, om ni fogar er och lyder, och frågar jag er därför för sista gången: vill ni utlämna noten godvilligt?

Därpå svarade kvinnorna med ett nytt anskri och en ny skur tillmälen.

-- Nå, avslutade intendenten. Efter som jag icke är polisman, och ni äro flertalet, ber jag uppsyningsman sända efter länsman med handräckning och samtidigt låta avgå anhållan om arresteringsorder från konungens befallningshavande mot hustru Öman.

När han uttalat sista ordet, kände han två mjuka, varma händer fatta sin högra hand, två stora, barnsliga ögon se in i sina och en röst med tonfall av en mor, som ber om nåd för sitt barns liv.

-- I himlens namn hav förbarmande med en olycklig fattig kvinna och gör henne intet ont, bönföll den unga flickan, som vid uppträdets början kommit ut ur stugan.

Intendenten ville göra sig lös och vända sig bort från de stora ögonen, vilkas blickar han ej kunde uthärda, men han kände sin hand allt hårdare omslutas och slutligen tryckas mot en mjuk barm, hörde ord med smältande tonfall, och fullständigt besegrad viskade han till den sköna: -- Släpp mig lös, och jag skall låta saken förfalla.

Flickan släppte sitt tag, och intendenten, som i ett halvt ögonblick uppgjort sin plan, fattade uppsyningsmannen vid armen och förde honom med sig uppåt tullstugan, såsom om han ville meddela honom några order. När de nått dörren, sade intendenten kort och avgörande, såsom om han fattat ett nytt beslut:

-- Jag skall själv meddela mig med konungens befallningshavande skriftligt. Tack för hjälpen emellertid.

Och därmed gick han upp på sitt rum.

När han blivit ensam och samlat sina tankar, måste han erkänna, att hans sista handling blivit bestämd av lägre motiv, då hans könsimpulser fått råda i så hög grad, att han låtit narra sig till en lagstridig handling, ty något medlidande med folk, som voro jämförelsevis förmögna, då de ägde hus och fiskvatten, båtar och redskap till många hundra kronors värde, ägde skälberg och fågelkobbar samt dessutom skattade för kapital och ett par små ställen, som de arrenderade ut, kunde icke bliva tal om. Den falska föreställningen att en kvinna besegrat honom fick dock intet insteg, ty han visste mycket väl, medveten som han var på alla punkter, att han fallit för sina egna drifter eller intresset att vinna något av denna kvinna. Men inför folkhopen var hans myndighet slut, hans anseende rubbat, och det skulle hädanefter icke finnas en kärng eller en pojke, som icke skulle anse sig stå över honom. Detta kunde visserligen vara likgiltigt, ty att äga eller icke äga någon makt över dessa stackare var honom ungefär detsamma. Värre dock syntes honom, att denna kvinna, som han nu kände att han måste binda sig vid för att kunna vara lycklig, från första ögonblicket skulle insöva sig i den tron, att hon vunnit ett slag på honom och jämviktsförhållandet sålunda i en framtida förening bli stört.

Han hade väl haft många tycken och förbindelser förr med kvinnor, men hans bestämda medvetande om mannens överlägsenhet över den mellanform mellan man och barn, som kallas kvinna, hade gjort det för honom omöjligt att länge kunna dölja detta, och därför hade hans förbindelser endast haft kort varaktighet. Han ville bli älskad av en kvinna, vilken skulle se upp till honom som den starkare, han ville bli tillbedd, icke tillbedja, han ville vara grundstammen, på vilken det svaga skottet skulle okuleras, men han var född i en period full av andliga farsoter, då kvinnokönet härjades av epidemisk storhetsmani, framkallad av urartade sjuka män och av politiska småheter, som behövde massor till voteringarne. Därför hade han fått gå ensam. Väl visste han, att i kärleken mannen måste ge, måste låta narra sig och att det enda sättet att nalkas en kvinna var på alla fyra. Och han hade krupit tidtals, och så länge han kröp, hade allt gått väl, men när han slutligen rätat ut sig, så tog det slut, alltid med en mängd tillvitelser om att han varit falsk, att han hycklat undergivenhet, att han aldrig älskat och så vidare.

Dessutom hade han, som ägde de högsta intellektuella njutningarne, som kände sig vara en bland undantagsmänniskorna, icke hyst så livlig åtrå efter de lägre affektiva, icke åtrått att bli underlaget för en parasit, aldrig längtat att få föda konkurrenter, och hans starka jag hade upprest sig mot att bli medlet för en kvinna till hennes ätts fortplantning, vilken roll han sett nästan alla sina jämnåriga män intaga.

Men nu stod han likafullt där igen inför dilemmat: assimilera en kvinna genom att låta sig assimileras. Att förställa sig eller låta sitt yttre uttrycka, vad han ej kände, kunde han ej; men han ägde en stor förmåga att anpassa sig efter umgänget, att sätta sig in i andras sätt att tänka och lida, ty hos andra fann han aldrig annat än förflutna stadier, som han själv genomgått, och behövde följaktligen endast hämta ur minnet och erfarenheten, släppa av taget, minska spänningen framåt. Och han hade alltid funnit behag i fruntimmers sällskap, såsom vila och distraktion, just på denna grund och även av samma orsak som sällskapandet med barn utgör en föryngring och stärkande förströelse, när det icke blir långvarigt och urartar till ansträngning.

Nu hade han känt beslutet växa i sig att äga denna kvinna, men oaktat han var forskare och visste, att mänskan var ett däggdjur, ägde han full klarhet om, att den mänskliga kärleken utvecklat sig som allt annat och upptagit beståndsdelar av högre själslig art utan att lämna det sinnliga underlaget. Han visste precis, huru mycket av osund himmelskhet, insmugen med kristendomens reaktion mot det rent djuriska, som skulle reduceras bort, och han trodde icke på sipphet, som dolde vad som icke kunde visas, likalitet som han medgav, att sänglaget var det enda målet med den äkta föreningen. Han åtrådde en intim, fullständig förening till kropp och själ, där han som den starkare syran skulle neutralisera den passiva basen, men utan att som i kemien bilda en ny indifferent kropp, utan tvärtom lämna ett överskott av fri syra, som alltid skulle ge föreningen dess karaktär och ligga i beredskap att neutralisera varje frigöringsförsök av underlaget, ty den mänskliga kärleken var icke någon kemisk förening, utan en psykisk, organisk, som liknade den förra i vissa avseenden utan att vara densamma. Han väntade sig sålunda icke någon tillökning av sitt jag, icke något tillskott i sin styrka, endast en förhöjning av sin livslust, och i stället för att söka ett stöd erbjöd han sig som stöd för att få erfara sin styrka och känna njutningen i att mäta ut sin kraft, strö med fulla händer sin själ utan att därför bli svagare eller mera utblottad.

I dessa tankar lät han sina blickar gå ut igen genom fönstret, och de råkade straxt den han sökte, ty den unga flickan stod utanför förstugukvisten och mottog handtryckningar av kvinnor och män, klappade barn på huvudet och syntes överväldigad av de känslor, som så mycken och så offentlig sympati framkallade.