# I Havsbandet

## Part 4

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/i-havsbandet-48052/index.md

Under en sådan ledning växte sonen upp. Han var född ett ovanligt spätt barn, men med en harmoniskt utvecklad kropp, han hade fint danade sinnen, snabb och säker uppfattning, skärande förstånd och en adel i tänkesättet, som yttrade sig i undseende och tillgänglighet mot människorna. Han förstod tidigt att ordna sitt liv, undertrycka växt- och djurdrifterna, och sedan han samlat ett stort material av iakttagelser och vetande, började han bearbeta detsamma. Hans hjärna visade sig snart äga förmågan av fruktsamhet, att av ett par bekanta kunna finna det sökta okända, att av gamla tankar kunna frambringa nya, med ett ord, ägde förmågan av vad man kallar originalitet. Han var en blivande nydanare och ägde gåvan att genomskåda sammanhanget i det oordnade, upptäcka den osynliga kraften bakom företeelserna, men även de dolda, så ytterst sammansatta motiven till människors handlingar. Därför betraktades han med misstänksamhet av kamrater i skolan, och lärarne kände i honom en tyst kritik över vad de meddelade såsom orubbliga sakförhållanden.

Hans ankomst till universitetet inföll samtidigt med de stora folkrörelser, som ägde rum omkring parlamentsreformen. Borg, som mycket väl insåg det bristfälliga i fyrståndsrepresentation, då staten bestod av minst tjugo stånd med olika intressen och olika förmåga att kunna bedöma så invecklade problem som folkstyrelsens, kunde å andra sidan icke vara med att återgå till hordens eller stammens organisation, där alla hade lika mycket eller lika litet att säga; han insåg genast, att denna förenkling av styrelsesättet, där »mängden skulle göra't», icke var en efter tidens fordran lämpad reform, helst han nyss sett den allmänna rösträtten i Frankrike frambringa en kejsare och en skenrepresentation av advokater, köpmän och militärer, från vilken sålunda arbetare, jordbrukare, lärde och vetenskapsmän voro uteslutna, alltså endast tre godtyckligt av kejsaren valda stånd voro representerade. Han hade däremot uträknat, att en utvecklad ståndsrepresentation med proportionell representationsrätt, noga avvägd efter klassintressen och med hänsyn tagen till de högsta intressena eller de vises högre rätt att äga övervikten, emedan de mera befordrade framåtskridandet än de fåvitske, vore den riktigare. Detta hade ju redan kammarsystemets författare anat, då de insett nödvändigheten av frågornas behandling i utskott och vissa frågors utredning av tillfälliga utskott, ja, av kommittéer med fackmän. För att nu få folkförsamlingen fullständig, så att alla intressen blevo bevakade, alla synpunkter anlagda och alla upplysningar om rikets tillstånd tillgängliga, skulle varje folkklass från den högsta till den lägsta välja delegerade i förhållande till dels sin mängd, dels sin vikt för hela landets förkovran. Med utstrykande av hovstaten, som jämte monarken skulle sortera under utrikesdepartementet, dit den hörde, då monarken endast finge representera nationen gentemot utländska makter, så fick han sin rådgivande, men icke lagstiftande fackriksdag så uppbyggd. Första klassen: Jordägare med arrendatorer, torpare, inspektorer, rättare o. s. v. Andra klassen: Idkare av bergverks- och bruksrörelse med fabrikörer och arbetare. Tredje klassen: Handlande, sjömän, med hotellvärdar, bärare, åkare samt bank-, tull-, post-, järnvägs-, telegraf- och lotspersonal. Fjärde klassen: Civile och militäre ämbetsmän, präster med betjäning, vaktmästare och gemenskap. Femte klassen: Lärde, lärare, litteratörer och artister. Sjätte klassen: Läkare, apotekare, fattigvårdstjänstemän. Sjunde klassen: Husägare, kapitalister, räntetagare.

I huru stor proportion det skulle väljas ur varje klass vore en fråga, som ej kunde lösas på fri hand, utan därvid måste skicklige, i statskonsten kunnige män pröva sig fram och därför representationsförordningen endast och alltid vara provisorisk. Över denna rådgivande församling skulle sitta en konselj av fackmän i statsvetenskap, för det svåra kallet enkom utbildade, så att den svåraste av alla konster icke komme att utövas av fuskare och tilltagsna amatörer, såsom hittills skett, och skulle statsmännens tillträde till ämbetet föregås av en noga undersökning om deras föregående liv, deras enskilda ekonomiska och sociala förhållanden. Detta senare skulle sporra ungdomen till en självuppfostran och en uppmärksamhet på sitt låtande och görande, som skulle dana en stam av utmärkta män, utan att å andra sidan enbar så kallad fläckfri vandel eller negativa dygder utan begåvning kunde som hittills bliva en genväg till befordran. Detta skulle bli den nya adeln, som finge efterträda den gamla tjänste-, militär- och hovadeln, och genom att densamma endast gjorde sig själv genom naturligt urval av de bästa, vore den en garanti för att landet bleve styrt på bästa sätt. Riksdagen bleve därigenom, då den endast fick rösta en opinion, icke beslut, ett stort undersökningsmaterial och icke någon legionararmé, som mutades eller tummades att öva röstvåld.

Den unge mannen var dock redan för klok att yttra dessa sina meningar, och i tider, då adelsman var liktydig med urartad, överbliven, utlevad, och massorna stormade fram så blint, att industriarbetarne blevo de som arbetade mest i händerna på sina blivande klassfiender bönderna, kunde en klok man endast le och vänta. Och han väntade, tills han fick se fyrståndsrepresentationen efterträdd av enståndsrepresentationen, då riket dädanefter representerades av förra bondeståndet ensamt. Emellertid hade denna historiska tilldragelse haft ett mycket stort inflytande på den unges tankeriktning och hela utveckling. Han hade därvid insett, i vilken förfärlig oreda tankemekanismen hos flertalet befann sig, och när han läste ståndsprotokollen och lade märke till de mest inflytelserika och lysande talares anföranden, iakttog han, huru det han kallade ganglieresonemanget, framkallandet av blodkärlskontraktioner och hjärtkongestioner, utövade det största inflytandet på allmänna opinionen. Det föreföll honom understundom, som om det alls icke gällde fäderneslandet eller framåtskridandet utan förslagsställarnes triumf att få sin vilja igenom medelst felslut, de grövsta blundrar mot logik, det grymmaste vanställande av fakta. För honom väcktes genom iakttagelse den stora misstanken, att allting gällde en kamp om makten, om njutningen att med sin hjärna få sätta de andras hjärnor i samklang, att få så sina tankefrön i andras hjärnbarkar, där de skulle växa parasitiskt som mistlar, under det att moderstammen stolt skulle axla sig i tanken att snyltarne däruppe i kronan ändå bara voro snyltare. Detta var underlaget under hans äregirighet, och för att tillfredsställa denna skaffade han sig vetande och erfarenheter genom studier, resor och umgänge med kunniga och frejdade män. Och mitt i detta evigt rörliga kaos av stridiga krafter och intressen, sökte han ankarplatsen för sin tillvaro, medelpunkten i den krets, som verkligheten slog omkring honom, i sig själv. I stället för att såsom de svage kristne fingera en stödjepunkt utom sig i Gud tog han det förhandenvarande påtagliga i sitt eget själv och sökte skapa sin person till en fullkomlig typ av människa, vars vandel och gärningar icke skulle kränka någons rätt, viss, att frukterna av ett väl ansat träd icke kunde underlåta att bliva andra till nytta och hugnad. Allt det förvirrade, bakvända, han såg i deras strävan, som sade sig leva för andra, men i grunden endast levde på andra, på andras tacksamhet, andras opinion, andras erkännande, undvek han, gående sin väg rakt framåt, viss, att ett enda stort och starkt individ skulle ofrivilligt gagna mer än dessa massor av tanklösa, vilkas numerär stod i omvänt förhållande till deras gagn.

Och med denna sättning av sig själv framtvingade han en norm för sitt leverne, som ledde honom till en hög grad av sedlighet, då han i stället för att lämna uppgörelsen åt ett ovisst kommande, själv ställde sin vandel så, att han icke hade något ouppgjort, icke sköt skulden ifrån sig på en oskyldigt lidande Kristus, utan i medveten självansvarighet icke begick några handlingar, som kunde väcka hans behov av en syndabock.

Därmed lärde han sig endast lita på sig själv, aldrig taga råd, alltid överväga en handlings sannolika följder. Men detta hindrade icke, att han i likhet med sin generation, som föddes och uppföddes under ångans och elektricitetens tidevarv, då livsverksamheten ökade fart, blev lidande av nervositet. Och hur skulle den annat, som måste ödelägga millioner gamla hjärnceller, magasinerande föråldrade intryck, som måste varje ögonblick, då han skulle bilda ett omdöme, noga skräda bort förlegade axiomer, vilka ville tränga sig fram som premisser. Det var ett helt nybyggnadsarbete, som vållade dessa oordningar i nervsystemet, vilka man enbart velat tillskriva förfädrens alkoholism och sexuella utsvävningar, men vilket sjukliga symptom var en yttring av ökad vitalitet, åtföljd av ytterlig känslighet, såsom kräftans, då hon byter skal, eller fågelns, då han ruggar. Det var nydaningen av ett släkte eller åtminstone av en varietet människa, som därför föreföll de gamle såsom sjuk eller osund, därför att den stod i utbildning, något som var dem motbjudande att erkänna, då de själva ville vara normen och kallade sig sunda, ehuru de voro stadda i upplösningstillstånd.

Denna nervkänslighet hos den uppväxande ynglingen ökades genom återhållsamhet i mat och dryck och könslivets stränga disciplinering, ty han fann det förnedrande att genom jästa drycker försätta sig i den vanvettiges och vildens ostyrbara tillstånd, och hans själ var för mycket förnäm, att han skulle vilja leka en ögonblicklig förbindelse med en prostituée. Men därmed följde även en sinnenas tilltagande skärpa och en känslighet för obehagliga intryck, som stundom förskaffade honom olust, där andra med råare sinnen skulle ha njutit.

Sålunda blev han nerstämd för många timmar, när hans morgonkaffe icke höll nog styrka; en illa målad biljardboll och en solkig kö förmådde honom att vända om och söka annan lokal; ett illa torkat glas väckte hans äckel, och han kände lukten av mänskor på en tidning, som en annan läst; han kunde på en främmande möbel se människoflott avsatt på polityren och öppnade alltid fönstret, när en piga varit inne och städat. Men var han ute och reste och nöden tvang, då kunde han liksom stänga av alla ledningar från sinnesverktygen till uppfattningen, och han gjorde sig hård mot alla olustförnimmelser.

När han emellertid vid universitetet fullbordat sina studier i naturvetenskap, den minst förödmjukande av alla, emedan åsikter spelade mindre roll än samling av material, erhöll han en assistentbefattning vid vetenskapsakademien.

Han hade sökt sig dit i avsikt att få överblicka alla naturens riken, samlade och ordnade på ett enda ställe, och möjligen däri läsa ut det stora sammanhanget, om det fanns något, eller den universella oredan, som sannolikt var där. Men hans avsikter blevo snart uppdagade, helst han icke länge kunde undgå faran att låta locka ur sig ett förslag till omordning av fåglarne efter helt andra grunder än de gällande. Förmännen, som naturligtvis icke ville sjunka ner till materialsamlare åt en ung man och ju icke gärna sågo, att de blevo föråldrade med deras verk, fattade en instinktlik avoghet mot genomskådaren. Första motvärnet mot inträngaren gjordes genom att sätta honom till detaljarbeten av underordnad vikt och för hans skönhetssinne motbjudande. Han måste sålunda i sex månader byta sprit på fisksamlingen. Först fick han uppkastningar av den vidriga lukten, men när han övervunnit de obehagliga förnimmelserna, vände han sig med raseri till studiet av fiskarne, och som han arbetade fort, hade han inom det halva årets utgång grundligt tagit reda på hela det stora materialet. Han hade då stått vintern över i ett kallt, smutsigt och halvmörkt kök, luktat dålig sprit, frusit om händerna och ådragit sig en svårbotlig blåskatarr.

Därpå sattes han till att skriva etiketter på algerna. Som han icke erhållit någon undervisning i skönskrift vid universitetet och av naturen hade en svag, ostadig hand, kasserades lapparna, och han fick ett sken av oduglighet över sig. -- Han kunde ju icke en gång skriva. -- Men på två månader, under vilka han besökte ett skrivinstitut och om aftnarne satt hemma över skrivbok och förskrift, förvärvade han sig en vacker och läslig stil, och därunder inhämtade han fullständigare kännedom om algerna, än han förut innehaft, utom att han på köpet lärt den ovärderliga konsten att skriva. Förmännen, som trodde, att han skulle rata det underordnade arbetet, sågo snart vad slags hud han bar och hur han förstod att begagna alla motigheter till sin fördel, ökande sitt vetande, böjande smidigt undan för slagen, skakande av sig skurarne.

Men hans tilltagande skrivkunnighet skulle bli en ny källa till förödmjukelser, ty nu sattes han att skriva rent ämbetshandlingar och brev, sjunkande så småningom till en renskrivares tarvliga roll, som man trodde. Dock utan att klaga tog han sysslan, och samtidigt med att han fick lära främmande språk, kom han i tillfälle att få inblick i alla stormännens hemligheter, som de trodde vara värdelösa i hans hand. Sålunda råkade han få se periodens vetenskapliga stridsfrågor behandlade korrespondensvis, upptäckte vägarne till de lärda samfundens hemliga sammankomster, fick känna de underjordiska gångarne till utmärkelserna och tillfällena att göra sina forskningar fruktbärande. Han var således oåtkomlig, och där man trodde sig ha trampat ner honom, reste han just huvudet igen.

Det var i hans dubbla egenskap av adelsman och självtänkare, han råkade ut för isolering. Hans namn klingade icke vetenskapligt, hans sätt att kläda sig fint och modernt ansågs som bevis på ovetenskapligt sinne hos dem som mindes Berzelii trasiga byxor, hans tåliga, skenbara undergivenhet togs som underlägsenhet, och alla hans funderingar över naturvetenskap som poetiska utgjutelser. För att nu, sedan man ångrat sig över att ha släppt in honom bakom förlåten, trycka ner honom igen, hittade man på att sätta ett nytt arbete för honom, som blivit ratat av varje nykommen och därför även kallades prövostenen eller förargelseklippan. Det hade nämligen uppe på vinden samlats en bottenrest av bergarter och mineral, hopkomna dels genom gåvor och testamenten, dels genom världsomseglingar och expeditioner; och alldenstund de flesta blivit utrangerade som dupletter, den tiden geologien ännu befann sig i sin linda, måste de ånyo med det stigande vetandet genomsökas och därför sorteras. De hade fått sin plats i ett vindskontor under takplåtarne och lågo i en enda stor hög och betydligt inmängda med damm och spindelväv. Borg, som nu måste stå lutad under de upphettade takplåtarna och inandas dammet, höllo på att rygga, men då han andra dagen träffade på ett mineral, som han misstänkte vara okänt, grep han sig straxt an med arbetet och satte sig till att ordna. Men härunder kom han till erfarenheter, som skakade hans redan svaga tro på lärobyggnaden, insåg förberedande, att det icke var stenarne, som voro ordnade av naturen, utan att det var hjärnan, som ordnade företeelserna. Och för övrigt, ordnas kunde allt, endast man skaffade sig en indelningsgrund, och att ej den förnuftigaste indelningsgrunden här var funnen, insåg han snart vara fallet, och när själva grunden var en oavgjord hypotes, såsom den, att urberget skulle vara uppkommet genom smältning i eld, i motsats mot de lagrade bergarterna, som ansågos bestämt avsatta ur vatten, och tillika urberget även var lagrat såsom de yngre sedimentära formationerna, fann han det hela tillskruvat, hopgissat och på gissningarne hela systemet grundat. Under tiden hade han analyserat sitt mineral och funnit, att det var ännu okänt, varpå han lämnade det till professorn, som skickade det till Berliner-Akademien och fick sitt namn åsatt det nya mineralet. Borg erhöll ingen tack, intet omnämnande, utan endast några glåpord av förmannen. Retad härav tog han själv nästa mineral han fick upp av okänd art, sände det till Lyell, fick sin avhandling läst i Geological Society, i vilket sällskap han upptogs till ledamot. Kamrater och förmän låtsades vara i okunnighet om hans framgång, då den samma på visst sätt var en chikan för professorn, som dupletterat det okända mineralet; och nu växte motviljan till hat för att övergå till förföljelse. Men han strök undan, gjorde sig osynlig och arbetade. Alldenstund dessa hopsamlade mineral voro hämtade från Europas alla länder och Borg förstod att giva varje upptäckt en anstrykning av direkt gagn för de olika landens bergsvetenskap, hade han på ett par år förstått ställa så till, att han var upptagen i de flesta av Europas lärda samfund samt var innehavare av italienska Kronorden, franska Instruction publique, österrikiska Leopoldsorden och ryska S:t Annæordens andra klass. Men ingenting hjälpte bland de omgivande, vilkas löje endast ökades med varje utmärkelse, som dock var grundad på förtjänst. När man icke kunde förneka faktum, förringade man värdet eller låtsades vara okunnig om vad som hände, vilket icke hindrade, att man begagnade hans uppgångna spår till egen jakt.

När han slutligen efter sju års pinsam tjänst tog arv efter sin fader, som då avled, och han avgick ur tjänsten för att resa utrikes som privatman, fick han höra, att han förfelat sin kallelse och att det var skada, att han inte blev någonting, omväxlande med att han blivit utstruken ur tjänsten. Det var sålunda med ett gränslöst förakt för mänskorna, han lämnade sitt land att i främmande länder fortsätta sina studier. Och i hotell och pensioner Europa runt såg han många slags människor, inledde förbindelser, som snart brötos genom tvungen skilsmässa. Men överallt såg han, hur samma periods människor uttalade samma meningar om samma saker, framkastade flertalsmeningen såsom sin egen, sade fraser i stället för tankar, och han upptäckte därvid, att det egentligen var några få andars tankar, som ruminerades av massorna. Sålunda fann han, att alla geologer talade Agassiz' och Lyells meningar från 1830 och 40; alla religiösa fritänkare gåvo ifrån sig Renan och Strauss; alla rörliga politici levde på Mill och Buckle; alla som talade frisk litteratur kastade upp Taine. Det var således bara några huvudbatterier, som ägde strömväckare och vilka genom talangernas ledtrådar fingo alla dessa bjällror att pingla. Härifrån kom han snart in på psykologiens område, besökte spiritister, hypnotisörer och tankeläsare, såg bakom dessa svindelrörelser en del nya upptäckter, som säkert skulle ändra mänsklighetens fäaktiga sätt att leva tanklöst, kanske bidraga till tankeapparatens justering och till inseende av att hela kamplivet, som fördes om åsikter, endast var kampen om makten att få sätta andras hjärnor i rörelse, tvinga hoparne att tänka som jag. Därför hade han också varit vittne till vetenskapliga strider, som avlupit med seger för den falska åsikten, endast den segrande haft tillräcklig auktoritet och majoritet. Han hade sett politiska fejder, religiösa, som slutat med lagstiftning gående rätt emot förnuft och rättvisa, grundläggande godkända villfarelser, som ärvdes av den tillträdande generationen såsom självklara sanningar.

Nej, det gällde nog endast att få sin vilja igenom, och hela drivkraften bakom åsikternas förfäktande voro intresset och passionerna. Intresset, det var intet annat än behovet, behovet av mat och kärlek, och för att vinna dessa krävdes ett visst kvantum makt. Och den som icke strävade till makt var en svag, vars vilja till livet förtunnats, och därför hörde man alltid den svaga pocka på rätt, de svagares rätt, under det att det endast gavs en matematisk rättvisa, en aritmetisk sanning, till vars uträknande det fordrades en stark tankeapparat, som kunde frigöra sig från intressets och passionernas villosyner. När han rannsakade sitt inre och jämförde sig med ett stort antal andra, fann han, att han genom sträng självuppfostran emanciperat sitt omdöme i hög grad och att hos honom fanns en särskilt utbildad drift att söka den abstrakta rättvisan, den sanningen, som består i verkliga förhållandet, sakens kärna, och varför han även kallade sig sanningsvän i högsta mening, utan att han därför behövde gå omkring och säga ut allt vad han tänkte eller icke kunde vid behov besvara en närgången fråga med en osanning.

För att komma människodjurets organisation närmare på spåren anlade han särskilda studier över alla de lägre djurens själsförmögenheter och sökte sig därigenom fram till människan. Därpå upplade han en huvudbok över alla de individer, han träffat på sin väg, från anhöriga, sköterskor, pigor, till skolkamrater, studentkamrater, umgängesvänner, förmän, med ett ord alla dem som kommit inom hans observationskrets; utkastade deras tillblivelsehistoria, som han fullständigade genom inhämtande av personalier, prästbetyg, vittnesmål av dessas bekanta; satte upp deras ekvation och sökte lösningen på deras livsproblem. Det var ett otroligt stort arbetsmaterial, och när han rett ut virrvarret, såg han, att mänskorna kunde indelas såsom djuren och växterna i stora klasser, ordningar och familjer, alltefter som indelningsgrunden bestämdes. Men därigenom att han tog flera indelningsgrunder, kom han sanningen ganska nära och fick den mest rikhaltiga belysning av sitt observationsobjekt.

Sålunda ställde han bland annat upp ett schema på mänskor med tre underavdelningar: medvetna, självbedragare och omedvetna. De medvetna eller invigde stodo högst; hade genomskådat sveket, trodde intet och ingen och kallades gemenligen skeptici, fruktades och hatades av självbedragarne, igenkände varandra genast och skildes vanligen åt med titulaturen skurk och ömsesidiga beskyllningar för dåliga motiv. Till självbedragarne räknade han alla religiöst troende, hypnotiska medier, profeter, partichefer, politici, välgörenhetsandar och hela den svärm av svaga äregiriga, som gåvo sig ut att leva för andra. Till de omedvetna hörde barn, de flesta brottslingar, de flesta kvinnor och en del dårar, som alla ännu levde på en halv däggdjurisk ståndpunkt utan förmåga att skilja subjekt och objekt.

Efter en annan indelningsgrund eller ontogenetiskt, utvecklande sig från fostret till den högst stående mannen, erhöll han barn, ungdom, kvinnor, män.

Därjämte sökte han alltid hos landsmän ancestrala rastecken; skilde uppsvenskar från sydsvenskar, kunde se norrmannen hos värmländingen och bohusländingen, tog ut finnen hos en del norrländingar, höll reda på invandrade tyskar, walloner, semiter och zigenare, vilket ofta gav honom nyckeln till månget drag i en eljes oförklarlig karaktär.

Vidare hade han en annan indelning av karaktärerna efter dominanten han kallade och fick sålunda nutritiva eller frossarne, drinkarne och de giriga i en lägsta grupp; de sexualiska eller könsnjutarne; de affektiva eller känslomänniskorna och de intellektuella eller de tänkande, som stodo högst.

Denna vetenskap utvecklade han till en hög grad och besatt därför efter en tillräcklig tid förmågan att bedöma en människa eller ge hennes ekvation. Och för att verifiera sina iakttagelsers riktighet begagnade han sig själv som psykologiskt preparat, skar upp sig levande, experimenterade med sig, anlade fistlar och fontaneller, underkastade sig onaturlig, ofta vidrig andlig diet, men därvid noga aktgivande på det personliga observationsfelet, undvikande att ur sig själv och sin vandel sträcka en norm för de andra.

När han slutligen ledsnat på sina utländska resor, och hans kropp längtade till dess miljö, vände han hem för att söka sig en verkningskrets. Som det var honom likgiltigt, varmed han sysselsatte sig, sökte han till en fiskeriintendentur, och alldenstund man icke var angelägen att ha honom för nära, blev han placerad som förste man i Stockholms skärgård.

* * * * *