# I Havsbandet

## Part 16

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/i-havsbandet-48052/index.md

När hon gått, dröjde han en stund i stugan, tog den lämnade lyktan och gick fram till spegeln. När han såg sitt ansikte, som liknade en vildes, tycktes det ljusna i hans förstånd, och hans vilja spändes till en sista ansträngning.

Lämnande lyktan, gick han ut.

Vinden hade gått västlig och saktat sig något, luften var klar, och stjärnhimmeln gnistrade. Ledd av ljusen från stugorna, gick han ner till hamnen, smög sig in i en sjöbod och tog ut segel till en båt.

Sedan han hissat på, kastade han loss, tog roret och höll med förlig vind rätt ut till havs.

Först gjorde han ett slag för att ännu en gång se på det lilla fragmentet av jorden, där han sist lidit, och när han såg ett trearmat grenljus i tullstugans fönster, där mördaren firade Jesus, förlåtaren, alla brottslingars och uslingars avgud, med vilken allt ont, som den borgerliga lagen straffade, blivit ursäktat, vände han sig om, spottade, halade skotet och tog fullt. Med ryggen åt land styrde han ut under den stora stjärnkartan och tog pejling på en stjärna av andra storleken mellan Lyran och Kronan i öster. Han tyckte den lyste starkare än någon annan, och när han letade i minnet, skymtade något om julstjärnan, ledstjärnan till Betlehem, dit tre avsatta konungar vallfärdade för att som fallna storheter tillbedja sin litenhet i den minsta av mänskors barn och som sedan blev alla smås förklarade gud ... Nej, det kunde icke vara den, ty de kristne trollkarlarne hade, till straff för att de förde mörkret över jorden, icke fått en enda ljusprick på himlavalvet att bära ett av deras namn, och därför firade de den mörkaste årstiden -- så sublimt löjligt -- med att tända vaxstaplar! Nu ljusnade det i hans minne -- det var stjärnan _Beta_ i Herkules. Herkules, Hellas' sedliga ideal, styrkans och klokhetens gud, som dödade den lerneiska hydran med hundra huvuden, som rensade Augias' stall, fångade Diomedes' mänskoätande stutar, rev gördeln av amazondrottningen, tog Cerberus upp ur helvetet för att slutligen falla för en kvinnas dumhet, som förgiftade honom av idel kärlek, sedan han i vanvett tjänat nymfen Omfale i tre år ...

Ut mot den åtminstone på himmelen upptagne, som aldrig lät piska sig eller spotta sig i ansiktet utan att som en man slå och spotta tillbaka, ut mot självförbrännaren, som endast kunde falla för sin egen starka hand utan att tigga om nåd från kalken, mot Herakles, som befriade Prometheus, ljusbringaren, själv son av en gud och en kvinnomoder, som sedan vildarne förfalskade till en jungfrupilt, vars födelse hälsades av mjölkdrickande herdar och skriande åsnor.

Ut mot den nya julstjärnan gick färden, ut över havet, allmodren, ur vars sköte livets första gnista tändes, fruktsamhetens, kärlekens outtömliga brunn, livets ursprung och livets fiende.

ANMÄRKNINGAR TILL TJUGOFJÄRDE DELEN. I HAVSBANDET.

»I havsbandet» av August Strindberg utkom i sin första upplaga 1890 hos Albert Bonnier. En andra upplaga ingick i Samlade romaner och berättelser III 1900. C. och E. Gernandt. Som 1-kronasböcker ha dessutom hos Albert Bonnier utkommit en tredje och en fjärde upplaga 1908, en femte 1909 och en sjätte 1912.

Originalhandskriften till I havsbandet är bevarad och äges av bokförläggaren Karl Otto Bonnier.

Strindbergs brev till Karl Otto Bonnier om I havsbandet.

Strindberg höll ganska länge på med utarbetandet av I havsbandet. Han började romanen våren 1889 och sände in de sista kapitlen till förläggaren sept. 1890. Han tog arbetet grundligt, gjorde geologiska och botaniska studier och företog från sin bostad i skärgården utflykter för att få lokalfärg. För övrigt sysslade han under tiden även med andra litterära arbeten (utgivningen av Tryckt och otryckt I--II, Franska insatser i svensk kultur m. m.).

»I havsbandet» omtalas av Strindberg första gången i brev till Karl Otto Bonnier från Holte 6 jan. 1889. Han nämner där att han nu vill skriva »en tredje del Skärkarlsliv»: »Vi ha ännu lotsar, fyrmästare, tullsnokar, bärgare, dykare, Utö gruvor och mera sådant som passerar _I havsbandet_, som boken skall heta.» Strindberg tänker tydligen vid denna tid på en blivande novellsamling med denna titel. Av brev från Holte 15 april 1889 till K. O. Bonnier framgår emellertid att författaren redan planerat och börjat skriva på den historia, som inom kort skulle växa till att utfylla en hel roman med den nämnda rubriken. Han omtalar här att han tänkt välja Sandhamn i Sverige till vistelseort för sommaren, men, innan det blir tid att flytta dit, skriver han »på Havsbandet, vars första långa historia om fiskeriintendenten och Huvudskär jag tänker få avlämna personligen i Stockholm». Samtidigt ber han att få sig tillsänd en samling litteratur i zoologiska och geografiska ämnen och om strömmings- och laxfiske i Östersjön.

Inom kort blev han emellertid klar över att »fiskeriintendentens historia» ensam skulle fylla en hel bok. I maj 1889 insänder han, nu installerad i Sandhamn, de två första kapitlen »av romanen I havsbandet, som skall bli min Havets arbetare i stor stil».

Han skaffade sig ytterligare material i en rätt vidlyftig geologisk facklitteratur, som K. O. Bonnier under juni månads lopp efter flertaliga anvisningar skaffade honom och insände i början av juli kapitel 3 och 4, 15 sept. kap. 5, 27 sept. kap. 6. Han märker att romanen icke kan bli färdig denna höst och skriver från Sandhamn 18 sept. 1889:

»Min stora skalda-juver börjar sina men rinner då och då. Den långa tiden emellan tillbringas med lärt knåp, tyvärr improduktivt. Men frampressar ändock belletristiken och gagnar sålunda som färla. Rysligt sakta går det i alla fall och mörkt ser det ut med tryckning i höst. Vad gör dock det? När jag ännu har en mansålder att sträva igenom och den arma publiken icke fått någon vila från mig på så länge. Varje påskyndande fördröjer saken, ty jag blir sjuk av forcerande och kan komma på den punkt att jag släpper allt i backen och kreperar av missmod.

Björnson den Starke mannen behöver 3 år till varje roman.»

12 nov. 1889 insände Strindberg sjunde kapitlet av romanen, men därefter lades arbetet på den åt sidan. I ett odaterat brev från april 1890 -- Albert Bonniers svarsbrev på detta är av 22 april -- anger Strindberg att »Romanen åter är i full gång». I juni 1890 insänder han från Långvik, Runmarö senare hälften av arbetet och skriver samtidigt till Karl Otto Bonnier:

»Härmed nu alltså den utlovade Dunderboken i ny stor renässansstil!

Sista kapitlet är grandiost och jag bygger på Homunculus, Dockorna och Hercules-Jesus, som jag icke på några villkor offrar.

Detta är den nya riktningen, som började med novellen i Neue Freie, fortsattes med Hjärnornas kamp, Tschandala, Fröken Julie etc., alltså icke med Heidenstams profetiska böcker, som äro apokryfiska.

Det där om Katolicismen kan ju stå som ett starkt motsägelsens tecken, ett äckel åt Luteristerna, verka litet otro och skrämsel inom statskyrkan, eljes som en rolig: s. k. paradox (= för tidig nyhet). -- --»

I september läste Strindberg, som då befann sig på rundresa i Sverige i och för studier till »Svensk natur», korrektur på romanen, som utkom kort därpå.

Tryckfel och tryckeriändringar genomgående tidigare upplagor.

Då Strindberg upptog arbetet på senare hälften av I havsbandet, återfordrade han från förlaget den del av manuskriptet han tidigare insänt för att ånyo läsa igenom det. Han har vid genomläsning gjort ett antal rättelser med blyerts. Emellertid ha även på förlaget gjorts rättelser av formell natur med blyerts; i detta fall har man i denna upplaga återgått till den ursprungliga texten. Oftast kan man urskilja om handen är Strindbergs, i de fall tydningen är osäker, ger dock rättelsernas art vid handen, om de äro av Strindberg eller inte.

Sid. 5, rad 12: föröver, sammanskrivet enligt hskr. Uppl. 1--6, för över. Likaså sid. 8, rad 29, sid. 9, rad. 1 och 12: akteröver.

-- --: den ena. Så hskr. Uppl. 1--6: den ene.

-- rad 15: den lilla herren. Så hskr. Uppl. 1--6: herrn. Så ock rad 21.

Sid. 6, rad 7: fingren. Så hskr. Uppl. 1--6: fingrarna.

Sid. 7, rad 20: efter som; skrivet i två ord enligt hskr.

-- rad 27: roret. Så hskr. Uppl. 1--6: rodret. Likaså i det följande.

Sid. 13, rad. 24--26: han kände i föreställningens ögonblick den dubbla död_sfasan_ av köld och kvävning. Så hskr. Uppl. 1--6: död_sfaran_ av etc., tryckfel.

Sid. 14, rad. 1--2: en höjd av tre fyra meter. Så hskr. Uppl. 1--6: tre à fyra meter.

Sid. 16, rad. 18--19: denna uppsyningsman. Så hskr. Uppl. 1--6: denne.

Sid. 17, rad 20: mänskohjordar. Så hskr. Uppl. 1--6: mä_nnis_kohjordar.

-- rad 27: straxt enligt hskr. Uppl. 1--6: strax.

Sid. 19, rad 12: timman. Så hskr. Uppl. 1--6: timmen.

Sid. 21, rad 2: opp, här som eljes där formen förekommer enligt hskr. Uppl. 1--6: upp.

Sid. 23, rad 2: Den råa, fuktiga luften. Så hskr. (liksom uppl. 2--6). Uppl. 1: Den rå etc., tryckfel.

-- rad 14: sandhavrans. Så hskr. Uppl. 1--6: sandhavrens. Likaså sid. 27, rad 18: sandhavra, enligt hskr. Uppl. 1--6: sandhavre.

-- rad 17: fjorårstången. Så hskr. Uppl. 1--6: fjolårstången.

Sid. 24, rad. 26--27: När han erinrade de livsfaror etc. Så hskr. Uppl. 1--6: När han erinrade _sig_ etc. »Sig» som vanligt när detta verb förekommer hos Strindberg tillagt på tryckeriet.

Sid. 26, rad 21: världens ända. Så hskr. Uppl. 1--6: ände.

-- rad 28: föregående aftons likgiltighet. Så hskr. Uppl. 1--6: föregående aftonens.

Sid. 27, rad. 24--25: Öman -- -- raskade ur flundernät med ett spö. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- flundern_ätet_, tryckeriändring.

-- rad 27: likaväl. Så hskr. Uppl. 1--6: likväl.

Sid. 28, rad. 7--8: Ser du, ni vet bara var grynnorna ligger, men jag vet var strömmingarna står. Så hskr. Uppl. 1--6: _ligga_, ehuru dock i parallellesatsen »strömmingarna står» singularformen lämnats oförändrad i uppl. 1--2. Uppl. 3--6: -- -- var strömmin_gen_ står.

Sid. 29, rad. 4--5: den blåa kupan. Så hskr. Uppl. 1--6: den _blå_ kupan.

-- rad 24: tvärtom; sammanskrivet enligt hskr. Uppl. 1--6: tvärt om.

-- rad 31: med fästat avseende. Så hskr. Uppl. 1--6: med _fäst_ avseende.

Sid. 30, rad. 20--21: de likastora ytorna. Så hskr. Uppl. 1--6: de lika stora ytorna.

Sid. 34, rad 8: lägga planer till kampanjen. Så hskr. Uppl. 1--6: lägga pla_nen_ till kampanjen.

Sid. 35, rad 9: andra instrumenter. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring i hskr.: andra instru_ment_.

Sid. 36, rad. 19--20: att strömmingen inte bara går på grynnan. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- på gry_nnor_.

-- rad 31: huvena. Så hskr., där dock med blyerts ändrats till: huvudena, vilken form även uppl. 2 har. Uppl. 1, 3--6: h_uvun_a.

Sid. 38, rad 1: innevånare. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring i hskr.: _inv_ånare. Så ock sid. 172, rad 19.

-- rad 11: huvet. Så hskr. Uppl. 1--6: hu_vudet_. Så ock sid. 99, rad 19.

Sid. 39, rad. 1--4: Välbyggd -- -- bär han [abborren] Östersjöns egendomliga blågröna färg och nordiskt lynne; lite filosof och lite sjörövare; en sällskaplig etc. Så hskr. Uppl. 1--6 har kolon i stället för semikolon efter »lynne».

Sid. 40, rad 30: det rena, blåa vattnet. Så hskr. Uppl. 1--6: det rena, _blå_ vattnet.

Sid. 42, rad. 15--17: Och när han sökte orsaken -- -- och han fann svaren, erfor han etc. Så hskr. Uppl. 1--6: och _när_ han fann svaren etc.

Sid. 43, rad 6: skälarne. Så hskr. Uppl. 1--6 stava: själarna. Så ock på alla andra ställen.

-- rad 26: himlen. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring i hskr.: hi_mmel_en. Så ock sid. 109, rad 11.

Sid. 44, rad 13: mänskorna. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring i hskr.: mä_nnis_korna. Så ock sid. 46, rad 32, sid. 61, rad 20, sid. 63, rad 24, sid. 169, rad 11, sid. 188, rad 9 samt sid. 214, rad 27. På andra ställen även »människorna» i hskr.

-- rad 19: likasom. Så hskr. Uppl. 1--6: liksom. Så ock sid. 108, rad 26 samt sid. 233, rad 16.

Sid. 45, rad 3: fadren. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring i hskr.: fa_dern_. Så ock på alla andra ställen.

Sid. 46, rad 12: Götakanals. Så hskr. Uppl. 1--6 (i två ord): Göta kanals.

Sid. 47, rad. 15--16: den hederliga mannens. Så hskr. Uppl. 1--6: den heder_lige_ mannens.

-- rad 20: denna fader. Så hskr. Uppl. 1--6: de_nne_ fader.

-- rad 21: modren. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring i hskr.: mo_dern_. Så ock på alla andra ställen.

Sid. 50, rad 11: mänskofostret. Så hskr. Uppl. 1--6: mä_nnis_kofostret.

-- rad. 11--12: mänskofostret genomlevde alla stadier från amoeben genom grodan fram till antropomorfen. Så hskr. och uppl. 3--6. Uppl. 1--2: -- -- alla _studier_ etc.

-- rad 13: mänskoanden. Så hskr. Uppl. 1--6: mä_nnis_koanden.

-- rad 14, mänskan. Så hskr. Uppl. 1--6: mä_nnis_kan. Så ock sid. 95, rad 17.

-- rad 27: det samma. Så hskr. Uppl. 1--6 (i ett ord): detsamma.

-- rad 29: överstlöjtnanten. Så hskr. Uppl. 1--6: över_stel_öjtnanten.

Sid. 51, rad 19: ägde gåvan att genomskåda. Så hskr. Strindberg har först skrivit »förmågan», men med bläck sedan överstrukit det och överskrivit »gåvan». »Förmågan» förekommer strax ovanför på två ställen rad 14 och rad 17. Icke dess mindre ha uppl. 1--6: ägde förmågan att genomskåda, tryckeriändring.

Sid. 52, rad. 26--27: monarken skulle sortera under utrikesdepartementet. Så hskr. En annan hand än Strindbergs har i hskr. rättat »skulle» till »borde», vilken rättelse influtit i uppl. 1--6.

Sid. 53, rad. 21--24: Detta senare skulle sporra ungdomen till en självuppfostran och en uppmärksamhet på sitt låtande och görande, som skulle dana en stam av utmärkta män. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr., -- -- på sitt låtande och görande och dana en stan av utmärkta män.

Sid. 54, rad. 25--26: de grövsta blundrar mot logik. Så hskr. Uppl. 1--6: de grövsta _blunder_ etc.

Sid. 55, rad 10: förhandenvarande. Så hskr. Uppl. 1--6 (i tre ord): för handen varande.

-- rad. 21--22: dessa massor av tanklösa, vilkas numerär stod i omvänt förhållande till deras gagn. Så uppl. 3--6. Hskr. och uppl. 1--2: -- -- vilkas numerär _stodo_ etc., skrivfel av Strindberg.

Sid. 56, rad 8: förlegade axiomer. Så hskr. Uppl. 1--6, enligt blyertsändring i hskr.: -- -- axiom.

Sid. 57, rad. 4--5: mänskor. Så hskr. Uppl. 1--6: mä_nnis_kor. Så ock sid. 63, rad 32 samt sid. 143, rad 7.

Sid. 58, rad 16: satt hemma över skrivbok och förskrift. Så hskr. och uppl. 2--6. Uppl. 1: -- -- _föres_krift.

Sid. 60, rad 28: den samma. Så hskr. Uppl. 1--6 (i ett ord): densamma.

Sid. 61, rad 33: Mill och Buckle. Så hskr. Uppl. 1--6: Mill _eller_ Buckle, felläsning.

Sid. 62, rad. 22--23: hela drivkraften bakom åsikternas förfäktande voro intresset och passionerna. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- och passi_onen_; jfr rad. 31--32: intressets och passionernas villosyner.

Sid. 63, rad. 13--20: Därpå upplade han en huvudbok över alla de individer, han träffat på sin väg -- -- med ett ord alla dem som kommit inom hans observationskrets; _utkastade deras tillblivelsehistoria_, som han fullständigade genom inhämtande av personalier. Så hskr. I uppl. 1--6 är det spärrade uteglömt, »lik».

Sid. 64, rad. 22--23: vilket ofta gav honom nyckeln till månget drag i en eljes oförklarlig karaktär. Så hskr. »Eljes» överhoppat i uppl. 1--6.

Sid. 65, rad 27: om de skulle vända i hamn. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- i ham_nen_. Strindberg har här skrivit för många staplar till »mn», vilket av sättaren tytts som »nen».

Sid. 66, rad 2: varann. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: va_randra_. Så ock sid. 192, rad. 12--13 samt sid. 195, rad 30.

Sid. 67, rad 4: lavar och mossor. Så hskr. och uppl. 3--6. Uppl. 1-2: -- -- mos_sar_.

-- rad. 22--26: han kände sig mera fästad. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring i hskr.: -- -- mera _fäst_.

Sid. 68, rad 23: riksdan. Så hskr. Uppl. 1--6: rik_sdagen_.

Sid. 69, rad 23: spisarne. Så hskr. Uppl. 1-6: sp_isla_rna.

Sid. 70, rad 1: öboer. Så hskr. Uppl. 1--6: öb_oar_.

-- rad 30: kikarn. Så hskr. Uppl. 1--6: kik_aren_.

Sid. 71, rad 1: isär. Så hskr. Uppl. 1--6 (i två ord): i sär.

Sid. 72: De tre tankstrecken efter rad 19, här insatta enligt hskr., saknas i föregående upplagor.

-- rad 32: ombord. Så hskr. Uppl. 1--6 (i två ord): om bord. Så ock sid. 100, rad 16, sid. 106, rad 18, sid. 204, rad 8 samt sid. 213, rad 18 (där dock endast uppl. 1 har i två ord).

Sid. 73, rad 26: packet _måste_ skrämmas! »Måste» spärrat enligt hskr.: ospärrat i uppl. 1--6. »Måste» är inskrivet i stället för ett först skrivet »ska» och sättaren har ej observerat strecket under ordet.

-- rad 32: allt sammans. Så hskr. Uppl. 1--6 (i ett ord): alltsammans.

Sid. 74, rad 5: den blåa försommarhimmeln. Så hskr. Uppl. 1--6: den _blå_.

-- rad 13: kommit ner till hamnen. Så hskr. och uppl. 3--6. Uppl. 1--2: kommit _ned_ till hamnen.

Sid. 74, rad 33--sid. 75, rad 1: en ljus, låglänt, långsträckt holme. Så hskr. Uppl. 1--6: en ljus, lå_gländ_, långsträckt holme.

Sid. 77, rad 2: härute. Så hskr. Uppl. 1--6 (i två ord): här ute.

-- rad 20: mänskoröster. Så hskr. Uppl. 1--6: mä_nnis_koröster.

Sid. 78, rad. 12 och 33: trän. Så hskr. Uppl. 1--6: träd. Så ock sid. 79, rad 6.

Sid. 79, rad. 14--15: vilken -- -- mistat kronan. Så hskr. Uppl. 1--6: vilken -- -- _mist_ kronan.

-- rad 30: däremellan. Så hskr. Uppl. 1--6 (i två ord): där emellan.

Sid. 79, rad. 33--sid. 80, rad 1: ängsull och gungande mossor. Så hskr. och uppl. 3--6. Uppl. 1--2: -- -- mo_ssar_.

Sid. 81, rad 17: det blåa, vågräta havsstrecket. Så hskr. Uppl. 1--6: det _blå_, vågräta havsstrecket.

-- rad. 22--23: ensamheten kändes lägga sig som sömn omkring honom. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- som sömn_en_ omkring honom. Strindberg har skrivit för många staplar till »mn» vilket sättaren läst för »nen».

Sid. 82, rad. 7--8: kom han in i en barrträdsregion på gneisgrund, gick under granar, trampande mellan alnshöga ormbunkar. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- gick under _grenar_ etc. Läsfel.

-- rad 19: hitut. Så hskr. Uppl. 1--6 (i två ord): hit ut.

-- rad. 31--32: en sakta brummande äldremansröst. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- _äldre mans_ röst.

Sid. 83, rad 15: kolmårdmarmor. Så hskr. Uppl. 1--6: kolmår_ds_marmor. Strindberg har vid skrivningen först skrivit »kolmårds-», men så strukit »s».

-- rad. 22--23: den förlägna båtkarlen. Så hskr. Uppl. 1--6: den förlä_gne_ båtkarlen.

Sid. 85, rad 5: Österskär. Hskr. och alla föregående uppl.: Fiskeskär. Jfr anm. angående korr.-ändring till sid. 5, rad. 9--10. Korrekturläsare ha här uteglömt göra den ändring, varom Strindberg givit order.

-- rad 21: Semikolonet efter »mottaga» här insatt enligt hskr., uppl. 1--6 ha komma.

-- rad 24: timma. Så hskr. Uppl. 1--6: ti_mme_. Så ock sid. 153, rad 16.

Sid. 87, rad 9: förstun. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: fö_rstugan_.

Sid. 88, rad 22: allt så naivt som ett barns förenklande uppfattning. Så hskr. Uppl. 1--6: allt så naivt som ett barns fö_renklade_ uppfattning.

Sid. 89, rad 7: fruntimmerna. Så hskr. Uppl. 1--6: fru_ntimren_. Så ock sid. 152, rad 29 samt sid. 153, rad 5.

-- rad. 16--18: Samma modulationer, som en serie samljudande toner framkallade på örats hinna och fortplantades till nervsystemet. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- och fortpla_ntade_ till nervsystemet.

Sid. 91, rad 6: Kärngarne. Så hskr. Uppl. 1--6: K_äring_arna.

-- rad 9: herrarna. A-ändelsen enligt hskr. Uppl. 1 har e-ändelse.

-- rad 33: så har jag på kronans vägnar. Så hskr. I uppl. 1--6 »så» överhoppat.

Sid. 92, rad 8: Därpå svarade kvinnorna. Så hskr. Uppl. 1--6: Därpå svarade _kvinnan_.

-- rad. 11--12: ber jag uppsyningsman. Så hskr. Uppl. 1--6: ber jag uppsyning_smannen_.

-- rad. 23--25: Intendenten ville göra sig lös och vända sig bort från de stora ögonen -- -- men han kände etc. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- och _vände_ sig bort etc.

Sid. 93, rad. 12--13: folk, som voro jämförelsevis förmögna, då de ägde hus. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: folk, som _var_ jämförelsevis förm_öget_, då _det_ ägde hus.

Sid. 93, rad 24: kärng. Så hskr. Uppl. 1--6: k_äring_.

-- rad 31: insöva sig i den tron. Så hskr. Uppl. 1--6: _inöva_ sig i den tron, läsfel.

Sid. 94, rad 5: gjort det för honom omöjligt att länge kunna dölja. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- att _längre_ kunna dölja.

-- rad 33: likafullt. Så hskr. Uppl. 1--6 (i två ord): lika fullt. Så ock sid. 101, rad 23, sid. 124, rad 22 samt sid. 171, rad 23.

Sid. 97, rad. 6--7: hälften av var. Så hskr. Uppl. 1--6: hälften av _varje_.

Sid. 98, rad 3: Under det dessa tankar samlade sig och vuxo. Så hskr. Uppl. 1-0: -- -- och _växte_.

Sid. 99, rad. 6--8: Teservisen -- -- hade några sinkar. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- hade några si_nkor_.

-- rad. 13-14: Samtalet gled först runt allt det yttre, som ögat kunnat fästa sig vid. Så hskr. Uppl. 1: -- -- som ögat _kunna_ fästa sig vid, tryckfel. Uppl. 2--6: -- -- som ögat _kunde_ fästa sig vid.

Sid. 100, rad 2: fiskarne offrade på älvstenar. Uppl. 1--6: -- -- på stenar. Hskr. har: efstenar, tydligen felskrivning för elfstenar.

-- rad. 10--11: hade de icke så långt till kyrkan, skulle här [på ön] se annorlunda ut. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- skulle _de_ se annorlunda ut.

-- rad 28: härvidlag. Så hskr. Uppl. 1--6 (i tre ord): här vid lag.

-- rad 30: itu. Så hskr. Uppl. 1--6 (i två ord): i tu.

Sid. 104, rad 2: tjugo. Så hskr. Uppl. 1--6: tjugu, Så ock sid. 119, rad 17, sid. 171, rad 1, sid. 184, rad 13 samt sid. 229, rad 17.

Sid. 106, rad 11: fröken och hennes mor syntes i stranden. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- å stranden.

Sid. 107, rad. 21--22: när sedan samma hand räcktes åt modren, förklarade denna, att hon icke kunde följa. Så uppl. 2--6. Hskr.: -- -- förklarade _hon_, att hon icke kunde följa. Uppl. 1: -- -- förklarade _denne_, att hon icke kunde följa.

-- rad. 23--24: Intendenten, som fått överraskningar så häftigt över sig. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- som fått överraskni_ngen_ så häftigt över sig.

Sid. 107, rad 7: fockeskotet. Så hskr. Uppl. 1--6: _fock_skotet.

Sid. 110, rad. 18--19: En omärklig rörelse på roret antydde, att hon ville hålla undan för skäret. Så hskr. Uppl. 1--6: En _märklig_ rörelse etc., läsfel.

Sid. 111, rad. 6--7: biomständigheter fästat sig i hans minne. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring i hskr.: biomständigheter _fäst_ sig i hans minne.

Sid. 112, rad. 13--14: som om hon länge ruvat tanken. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg), i hskr.: som om hon länge ruvat _på_ tanken.

-- rad. 27--28: -- Ni är rädd för kallt vatten? hånade flickan, och kanske inte kan simma? Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring i hskr.: -- -- och kan kanske inte simma?

Sid. 113, rad 11: mänskokroppens. Så hskr. Uppl. 1--6: mä_nnis_kokroppens.

-- rad 13: hitin. Så hskr. Uppl. 1--6 (i två ord): hit in.

-- rad 19: sandhavra. Så hskr. Uppl. 1--6: sandha_vre_.

Sid. 114, rad 28: George-Sand- och androgynperioden. Så hskr. Uppl. 1--6: George Sand och androgynperioden. Strindbergs bindestreck ha i hskr. med blyerts av annan hand uteslutits.

Sid. 115, rad 3: Hon skulle aldrig se, huru hon mottog av honom. Så hskr. Uppl. 1--6: -- -- huru hon mot_togs_ av honom. Märk de föregående meningarna: »-- -- ett skelett, vilket han sedan skulle fylla på med levande kött och inblåsa sin anda i» etc.

Sid. 115, rad 33--sid. 116, rad 2: dess ornament i bokbandsstil erinrade borgfrun Hélène de Genlis och hennes bibliotekarie. Uppl. 1--6: erinrade om etc. »Om» inskrivet med blyerts i hskr., säkert ej av Strindberg.

Sid. 116, rad 26: lyftade hon sin mössa. Så hskr. Uppl. 1--6: _lyfte_ etc.

Sid. 117, rad 8: innevånares. Så hskr. Uppl. 1--6: _inv_ånares.

-- rad 15: vars make ni får leta i Europa. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring i hskr. (ej av Strindberg): vars make ni får leta _efter_ i Europa.

Sid. 120, rad. 16--18: Visserligen kände han av erfarenhet, att det lättaste sättet insinuera sig hos en kvinna var att låta henne leka modren. Så hskr. Uppl. 1--6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: -- -- att det lättaste sättet _att_ insinuera sig hos en kvinna var att låta henne leka modern.