Part 15

Svenska bonden skulle åter känna sig som världsborgare och utträda ur sin underklass-ställning, åter få den skymt av skönhetskultur, som kyrkan förr erbjöd i bild och toner; hans gudstjänst skulle bli en rätt lovsång på romarspråk, diktad av skalder och ej av psalmboksförfattare och av vilka han skulle begripa jämnt så litet, som kunde väcka hans högsta föreställningar om det han ändå ej förmådde fatta; hans högmässa skulle förrättas av verkliga präster, som ägnade sitt liv åt religion och själavård och icke åt åkerbruk, mejerihantering, viraspel och kontorsgöromål; och då skulle bondens kvinna få en själasörjare, åt vilken hon i bikten kunde anförtro sina sorger istället för att ränna i prästmors kök och skvallra om dem för pigorna.

Och med latinets återinförande kunde likasom förr varje uppsalastudents gradualavhandling läsas av Europas lärde och varje svensk forskare känna sig som medlem av den stora allmänna intelligenskorporationen under pontifikatet i Paris.

Dessa och andra flera tankar satte han ner på papperet och lade i bordslådan, ty han hade icke en tidning, som ville trycka det, allra minst patrioterna, vilka »av avund icke hade lust att mottaga några förslag till fäderneslandets höjande».

Han hade nu fått svar på sina cirkulär och hade vindsrummet fyllt med material till sin europeiska etnografi. Men nu hade ämnet förlorat sitt intresse, och hans själ hade på allvar sjuknat, så att han icke ens vågade gå ut. Åsynen av en människa väckte en sådan leda, att han vände om hem, bara han såg någon. På samma gång växte dock samtidigt behovet att få höra sin röst och genom kontakt med en annan människa få ladda ur sin överproducerande hjärna, känna sig inverka på andras tillvaro och hava ett umgänge. Han hade ett ögonblick tänkt skaffa sig en hund, men att lägga ner avsättningar av sin själ, sina känslor i en djurkropp, det var att ympa druvor på tistel, och de smutsiga, matfriande djurens sympati hade han aldrig låtit narra sig av.

Det fanns en enda man, som han känt en viss dragning till, och det var den gifta tullkarlen Vestman, vars hustru levde i bigami, utan att mannen visste det. Denne hade ett hederligt utseende och ett vaket förstånd, och med honom återknöt intendenten umgänget genom att skänka en laxlina med krokar. Han hade nämligen i början av sommaren lånat honom böcker och lärt honom skriva efter förskrift, men sedan fisket tagit fart och sjöfarten blivit livlig, hade deras vägar skilts.

Men för att nu få karlen att verkligen lägga ut laxlinan ville icke intendenten säga, att det gällde lax, ty då skulle den konservative fiskaren aldrig tagit befattning med en enligt hans mening orimlig och lönlös bragd, därför hölls han i den tron, att det var frågan om ett nytt inbringande torskfiske, där de aldra största fiskar skulle erhållas.

När intendenten nu efter en månads isolering rodde ut på sjön med Vestman och han hörde sin röst igen, märkte han, att den av brist på begagnande ändrat klangfärg och blivit tunnare, så att han tyckte sig höra en främmande tala. Och nu berusade han sig med tal. Hans hjärna, som endast arbetat utåt och producerat genom handen och pennan, bröt nu genom struphuvudets slussar, och alla hans tankar strömmade ut som i en fors, födde nya på vägen, och när han fått tala för ett mänskligt öra som resonansbotten utan att bli avbruten, utan att få en fråga, föreföll det honom, som om han haft en begripande åhörare för sig. Och efter deras första utfärd var han övertygad om, att Vestman var den intelligentaste person, han råkat på länge.

Nu höll han på i åtta dagar och berättade under deras utflykter om alla naturens hemligheter, förklarade månans inverkan på vattenytan, varnade för att tro allt vad ögat såg vara så, som det »såg ut». Berättade, att månan t. ex. var päronformig, fastän den såg ut som ett klot, och att man därför icke hade någon säkerhet för att jorden var klotformig ...

Här gjorde Vestman en grimas och vågade för första gången en invändning:

-- Ja, men det står i min almanacka i alla fall.

Intendenten hörde, att han givit sig för långt ut och måste vända, men det var för sent, ty att ge en framställning av de nyare forskningarne om jordens form såsom utgörande en treaxlig elipsoid, fordrade underbyggnad hos åhöraren, och därför övergick han till ett annat ämne. Talade om hägringarna och passade på att fråga, om de besökt Svärdsholmen och sett, huru intendenten huserat där.

-- Nog ha vi sett, att det huserats där, men inte tar någon i land där mer, och både notvarp och fårbete är till spillo, svarade Vestman fullkomligt trovärdigt.

Efter den bekännelsen drog sig intendenten tillbaka, skamsen över att ha varit rov för en sådan optisk villa, att hans åhörare förstått, vad han sagt. Han hade talat mot en mur och tagit sitt eko för den andras röst.

* * * * *

Åtta dagar senare var det stor uppståndelse på skäret, ty Vestman hade fångat en lax på tjugosex skålpund. Och som han trodde sig vara uppfinnaren av det fisket, stod det snart en notis i tidningen om en ny näringskälla för Skärgården, sedan strömmingen börjat avtaga. Den lycklige fiskaren, Erik Vestman vid tullbevakningen, hade därmed gjort sig förtjänt av sina medborgares aktning och tacksamhet ...

Kort därefter förekom i en veckotidning för folket en ärerörig uppsats om fiskeriintendenter, som ingenting begripa, men tro sig ha allt att lära bort.

Härpå följde snart en skrivelse från Lantbruksakademien till intendenten med anhållan om fullständigare rapporter om fiskeriets bedrivande, särskilt laxfisket, varpå intendenten endast svarade med anhållan om entledigande.

Utan allt vidare intresse för befolkningen och utan det lilla stöd, som hans förra ämbetsställning givit honom, fick han snart erfara, huru vildarne, som erfarit, att han »blivit avskedad», började fullkomligt utrotningskrig mot honom. Först började de med att kasta loss hans båt, som drevs på land och slogs sönder, under förebärande, att det icke var plats vid bryggan.

Vid nästa regnväder märkte han, att det regnade in i vindskammaren. Och efter hans klagomål hos Öman började det även regna i de andra rummen, utan att han kunde upptäcka någon felande takpanna.

Kort därpå skedde en natt inbrott i hans källare, och gärningsmännen uppgåvos vara estländingar.

Avsikten att få bort honom var alldeles tydlig, men nu roade det honom att trotsa, och detta skedde endast genom att icke göra några anmärkningar vidare, utan att tåla allt.

Men när nu han var omgiven av verkliga fiender och utträtt på allvar ur Samhället, kom den biltoges fruktan över honom med fördubblad fart.

Han sov illa om nätterna, oaktat han sökt att reglera sina drömmar genom att giva sig starka suggestioner, innan han somnade. Men när han vaknade, hade han drömt, att han var en lössliten ljudboj, som drev och drev för att söka en strand att kastas upp på. Och i sömnen hade han omedvetet sökt stöd mot sängbrädan för att känna beröring med något föremål, om också dött. Ibland drömde han, att han svävade i luften och varken kunde komma upp eller ner; och när han slutligen vaknade efter ett svimningsanfall, hade han gripit med händerna om kudden, på vilken han lagt sitt huvud. Nu började minnet av hans avlidna mor att dyka upp. Och han vaknade numera ofta efter att ha drömt, att han låg som ett barn vid hennes bröst. Själen var tydligen på återgång, och minnet av modren-ursprunget, länken mellan omedvetet och medvetet liv, trösterskan, förebedjerskan steg fram. Barndomstankar om ett återseende i ett annat liv slogo upp, och hans första självmordsplaner yttrade sig som en obetvinglig längtan att återfinna modren någonstädes i en annan värld, som han icke trodde på.

All vetenskap var hjälplös mot en nedåtgående ande, som förlorat allt intresse vid livet; hjärnan hade kämpat, tills den tröttnat, och fantasien arbetade utan regulator.

Ännu gick han uppe, när det led mot julen, men han åt föga och tog endast eter till natten. Hela livet äcklade honom, och han log numera åt sina förra strävanden. Regnvattnet hade förstört hans böcker och papper; apparaterna hade ärgat, rostat.

Omsorgen om egen person hade mattats, så att skägget vuxit ut; håret förblev okammat, och han skydde vatten. Linnet hade han icke lämnat till tvättning på mycket länge, och han hade förlorat förmågan att se smuts.

Kläderna saknade knappar, och rocken var alltid fläckig framtill, nerspilld, ty handen, som förde kniv och gaffel, lydde icke mera viljan.

När han någon gång gick ut, stodo barnen och lipade åt honom och hade öknamn på honom.

En morgon hade han fått barnsvärmen omkring sig. De drogo honom i rocken, och när han vände sig om, kastades en sten, som träffade mitt på hakan, så att bloden rann. Då föll han i gråt och bad, att de icke skulle vara onda på honom.

-- Jo, du ska dän, du Tokfan, ropade en tolvårig pojke, för annars få vi dig på fattigvården.

Och så kastade de sten allihop. Men då kom Ömans piga ut och tog pojken i håret. Och när hon tuktat honom, gick hon fram till den överfallne och torkade blodet ur hans ansikte med sitt förkläde.

-- Stackars lilla han! sade hon.

Då lutade han sitt huvud mot hennes fulla barm och sade:

-- Jag vill sova hos dig.

-- Å skäms! snäste pigan och stötte honom ifrån sig.

-- Så rått du tänkte! Fy!

* * * * *

En afton några dagar senare kom Vestmans piga nerspringande och bad doktorn stiga upp och se till madamen, som höll på att dö. Uppdraget föreföll intendenten något oväntat, men med den klarsynthet, som på ljusa mellanstunder åtföljde hans sjukdom, insåg han, att här förelåg ett mord och att man ville begagna hans namn och titel i stället för en medikolegalbesiktning. Saken var honom likgiltig, men ryckte upp honom för en stund. Det hade hänt något, och det ovanliga hade gjort ett länge saknat intryck. Han gick därför upp till tullstugan och mottogs av de båda bröderna, som förde honom in i sjukrummet med en artighet, som föreföll intendenten ytterligt misstänkt. Men han sade intet, frågade intet, ty han ville tvinga fram den dunkla bekännelsen genom att nödga mannen att tala först, viss på, att han skulle röja sig vid första ord.

Vid ett talgljus satt barnet och åt på en saffransfläta, som icke för ro skull blivit framtagen, och hon var iförd sina bästa kläder, troligen för att hon skulle känna sig högtidlig och iakttaga ett tvunget uppförande.

Sedan intendenten sett sig omkring i rummet och märkt, att brodern Vestman smugit sig ut, gick han fram till sängen, där kvinnan låg.

Han såg straxt, att hon var död. Och på hennes sammanknipna ansiktsmuskler förstod han, att något våld var begånget, och när han tillika märkte att hennes hår var omsorgsfullt kammat över hjässan, förstod han straxt, att det gamla, goda sättet med spiken var använt.

Men han ville ha mannen att tala först, och med halvöppna läppar och talande ögon, likasom han ville fråga något, vände han sig till Vestman. Denne lät straxt narra sig, och litande på, att han icke behövde vara vidare listig med en dåre, sade han:

-- Doktorn kan ju intyga, att hon är slut, så få vi begrava straxt, för se vi, fattiga, kan inte ha råd att ta ut någon läkare.

Mera behövdes icke för att ge halv visshet. Men i stället för svar vände sig intendenten halvviskande till den efter ärendets framförande fullkomligt lugnade mannen och frågade:

-- Var är hammaren?

Först flög karlen baklänges två steg, som om han ville strypa sin motståndare, vilken dock avväpnade honom genom att kasta en blick på flickan, och sedan blev han stående skälvande.

-- Han vet inte, var hammaren är, men jag vet, var spiken sitter, fortfor nu intendenten med ett orubbligt lugn. Överkloka åsnor, som inte kunna uppfinna något nytt, utan likt barnen alltid gömma sig på samma ställe, när de leka dunk. Jag är övertygad, att den där spikningen i hjässan är uppfunnen av en adelsman eller en präst under medeltiden och nu först har sjunkit ner till underklassen, där den grävs opp som ett prov på folkets slughet. Allting kommer uppifrån, lax, arsenik, spik, vådaskott, revolutioner, folkfrihet, ekonomiskt välstånd, folkvisor, landsmål, bondepraktika, antropologiska museer, men först som stöld, ty ni, pöbel, stjäl heldre än ni tar en gåva, därför att ni äro för lumpna för att vilja säga tack. Och därför sätter ni era välgörare på dårhuset och era adelsmän på schavotten. Sätt mig nu på dårhuset, så slipper du fängelse!

Nerkommen i sin stuga erinrade han, att nöjet få tala ut hade lockat honom till en oförsiktighet, och med kännedom om folkets lynne visste han, att självförsvaret mot ett farligt vittne kunde förmå mördaren att bringa detta till tystnad. Han sov därför om natten med revolvern i sängen och hade elaka drömmar, som väckte honom.

Följande dag höll han sig instängd och såg, huru vita lakan hängde för fönstren i tullstugan. Tredje dagen bars liket ut och fördes bort på en båt, och på fjärde dagen kommo karlarne igen. Han sov icke mer sedan, och sömnlösheten fullbordade förstörelseverket. Fruktan för att bli vansinnig och sättas på dårhus blandad med farhågan att när som helst bli lönnmördad stärkte hans beslut att träda ut ur livet godvilligt. Nu, när döden nalkades och slutet på ett liv, på en släkt, framstod i dess ödslighet, var det, som om släktdriften krupit fram, yttrande sig i längtan att äga ett barn. Men att gå hela den banala vägen att söka en kvinna, binda sig genom familj vid jorden och samhället, var honom emot mer än någonsin, och i sitt svaga, sönderslitna tillstånd spekulerade han ut en genväg, som skulle skänka honom släktglädjen om endast några timmar.

På omvägar, för vilka hans finkänslighet för några månader skulle ha upprest sig, skaffade han sig efter någon väntan ett människofrö, sedan han under mikroskopet konstruerat en _couveuse_, som kunde hållas vid trettiosex till fyrtioen graders värme. När befruktningen verkställts, såg han hanarne svärma kring den orörliga honan, vilken han inbillade sig kunna se rodna. Och nu trängdes de, knuffades, piskade varandra i kampen om att få ge impulsen åt ett släkte, fortplanta hans anlag, ympa hans livliga, alstringsrika ande på ett kraftigt, vilt underlag. Men det var icke de grövsta, de med stora, dumma huven och tjocka svansar, utan de kvickaste, smidigaste, de eldigaste, som först genomträngde membranen för att få tränga in till kärnan.

Med spritlampans skruv under tummen och med ena ögat på termometern betraktade han detta kärlekens avslöjade mysterium ett par timmar. Såg, huru cellen började klyva sig, huru arbetsfördelningen mellan de olika groddbladen redan ägde rum, och han hade med oro avvaktat det främre märgrörets uppsvällning till den blåsa, som skulle bilda hjärnan, drömde sig se detta tänkandets säte skönt välva sig, erfor en sekunds stolthet över denna sin skapelse, som löst problemet om homunculus, då en rörelse på lampskruven kom äggvitan att löpna och livets gnista att slockna.

Han hade levat så intensivt denna andra varelses liv under dessa stunder, att nu, då han såg den mattvita runda fläcken på glaset, det föreföll honom, som om han varsnade ett av döden brustet öga. Och förstorad i hans sjukliga sinne växte smärtan till en sorg, sorgen över hans döda barn. Bandet mellan detta och det kommande var slitet, och han hade icke krafter längre att börja om.

När han vaknade till besinning, kände han en stark och varm hand hålla om hans högra hand, och han erinrade sig ha drömt, huru han varit ett strandat fartyg, som kastats på vågorna mellan luft och vatten, tills han slutligen kände ankarkättingens ryckning och erfor ett lugn, som om förbindelsen med fasta jorden återknutits.

Utan att se upp tryckte han den fasta handen för att känna beröring med ett levande väsen, och han inbillade sig, att han märkte, huru kraft överflyttades på honom genom den svagare nervströmmens anknytning vid den starkare.

-- Hur är det med honom? hörde han predikantens stämma ovanför sitt huvud.

-- Om du vore en kvinna i stället, skulle jag åter leva, ty kvinnan är mannens rötter i jorden, svarade den sjuke, duande för första gången sin gamle kamrat.

-- Prisa din lycka, att du förlorade den murkna roten!

-- Utan rot kunna vi icke växa och blomma!

-- Men med en sådan kvinna, Borg!

-- En sådan? Vet du, vem hon var? Jag har aldrig fått veta det.

-- Ja, då behöver du bara veta, att hon var en sådan, som en man icke gifter sig med. Men nu är hon förlovad i alla fall ...

-- Med honom?

-- Med honom! Det stod i bladet i förgårs.

Efter en stunds tystnad ville predikanten resa sig och gå, men den sjuke höll honom kvar.

-- Tala om en saga för mig, bad han med en barnslig, bevekande röst.

-- Hm! En saga?

-- Ja, en saga! Om Tummeliten till exempel. Gör det, när jag ber dig!

Predikanten satte sig igen, och när han såg, att den sjuke menade fullt allvar, gjorde han honom till viljes och berättade.

Intendenten hörde på med stor uppmärksamhet, men när predikanten, trogen sin vana, ville utdraga någon moralisk lärdom, avbröts han av den sjuke, som bad honom hålla sig till texten.

-- Det gör så gott att höra gamla sagor, sade han, det är som en vila att få sjunka ner i de bästa minnena från den tid, då man var ett litet djur och älskade det onyttiga, det orimliga, det meningslösa. Läs Fader vår för mig nu!

-- Du tror ju inte på Fader vår?

-- Nej, inte mer än på sagorna; men det gör lika gott ändå, och när döden nalkas och man går tillbaka igen, älskar man det gamla och blir konservativ. Läs Fader vår. Du ska få min kvarlåtenskap och din skuldsedel tillbaka, om du läser.

Predikanten tvekade ett ögonblick. Därpå började han läsa.

Den sjuke hörde först tyst på, därefter följde hans läppar med ljuden och uttalade dem slutligen tydligt och med en bedjandes tonfall.

När de slutat, sade predikanten:

-- Det är gott att bedja, tror jag!

-- Det är som medicin. Orden, de gamla, väcka minnen och giva krafter, samma krafter, som de fordom gåvo den jaglöse, vilken sökte gud utanför sig. Vet du, vad gud är? Det är Arkimedes' önskade fasta punkt utanför, med vilken till stöd han skulle kunnat lyfta jorden. Det är den fingerade magneten ini jorden, utan vilken magnetnålens rörelse skulle förbliva oförklarad. Det är den etern, som måste uppfinnas för att tomrummet skall kunna fyllas. Det är molekylen, utan vilken de kemiska lagarne skulle bli underverk. Ge mig litet mera hypoteser, framför allt den fasta punkten utom mig, ty jag är alldeles lös.

-- Vill du, att jag skall tala om Jesus? frågade predikanten, som trott, att den sjuke yrat.

-- Nej, inte Jesus! Det är varken en saga eller en hypotes. Det är ett påfund av hämndgiriga slavar och onda kvinnor; det är molluskernas gud gentemot vertebraternas ... men vänta, jag är ju en mollusk. Tala om Jesus! Tala om, hur han umgicks med tullvaktmästare och lösaktiga kvinnor, som jag fått göra; tala om, hur de andligen fattiga skola besitta himmelen, emedan de icke rådde på jorden; hur han lärde oredliga arrendatorer att skriva falska skuldebrev, lärde hantverkare att slå dank och tiggare, lättingar, förlorade söner, som ingenting ägde, att leva i egendomsgemenskap med de arbetande, som ägde något.

-- Nej, du hädare, jag sitter inte som narr åt dig! avbröt predikanten och reste sig på allvar.

-- Gå inte, gå inte! ropade den sjuke. Håll mig i handen och låt mig höra din röst. Tala för mig om vad som helst! Läs! Läs i almanackan eller bibeln, det gör mig detsamma. _Horror vacui_, fruktan för det tomma intet måste weg!

-- Ser du, att du fruktar döden, du!

-- Visst gör jag det liksom allt levande, som utan fruktan för döden aldrig skulle ha levat; men domen, ser du, den fruktar jag inte, ty verket dömer mästaren, och jag har icke skapat mig själv!

Predikanten hade gått!

* * * * *

Det var nu dagen före julafton, då han, efter en stormig natt, under vilken han trott sig höra kanonskott och rop av människor, gick ut att vandra på den nyfallna snön. Himlen var svartblå som järnplåt, och sjöarne vräkte mot stranden under det ljudbojen skrek i ett enda sammanhängande tjut, som om den ropade om hjälp.

Och nu såg han i sydost ute på revet en stor, svart ångare, vars cinnoberröda botten lyste som ett blodigt, sönderrivet bröst. Skorstenen med dess vita ring låg bruten åt ena sidan, och i master och rår hängde mörka figurer, vridna som metmaskar på krok.

Ur en rämna midskepps syntes vågorna släpa ut styckegods, paket, balar, askar, kartonger, och sänka de tyngsta, men föra de lättaste till land.

Med en likgiltighet för de skeppsbrutnes öde, som den måste känna, vilken anser som en lycka att dö, gick han framåt stranden och kom ut till udden, där stenkumlet och korset stod. Där skummade vågen våldsammare än någonstädes, och på det gröna vattnet såg han kringströdda föremål av underlig form och färg, över vilka måsarne kretsade med ilskna skrik, som om de blivit bedragna i sin snåla väntan på rov.

Sedan han betraktat de sällsamma tingen, vilka kommo allt närmare, såg han, att de liknade mycket små barn, mycket grant klädda. Somliga hade blonda luggar i pannan, andra svarta, deras kinder voro rosiga och vita, och deras stora, öppna, blå ögon blickade upp mot den svarta himmeln, orörliga och utan att blinka. Men när de kommo närmare stranden, märkte han, att när de gungade på vågen, rördes ögonen på somliga, såsom om de tecknat åt honom, att han skulle bärga dem. Och vid nästa svallsjö kastades fem stycken upp på stranden.

Han hade sin fixa önskan om att äga ett barn så rotad i den mjuka hjärnan, att han ej leddes ut på den tanken, att det var dockor, som det försenade och strandade fartyget infört till julmarknaden, att han samlade famnen full med de små hittebarnen, dem havet, den stora modren, skänkt honom. Och med sina våta skyddslingar tryckta mot bröstet skyndade han tillbaka till stugan för att torka dem. Men han ägde ingenting att göra opp eld med, ty folket hade förklarat, att de icke ägde någon ved att sälja. Själv märkte han icke kölden, men hans lilla julfrämmande skulle ha varmt, och därför bröt han sönder en bokhylla och gjorde en flammande eld i den stora spisen, drog fram soffan och satte de fem småttingarne i rad mitt framför elden. Sedan han insett, att de ej kunde torka, utan att han klädde av dem, började han taga av dem kläderna, men när han såg, att det var flickor allesammans, lät han deras små linnen sitta kvar.

Nu tvättade han deras fötter och händer med sin svamp, kammade sedan deras hår, klädde dem och lade dem att sova.

Det var, som om han fått främmande i stugan, och han gick på tå för att icke väcka dem.

Han hade fått något att leva för, något att pyssla om, att skänka sitt deltagande åt. Och när han en stund gått och betraktat de sovande små och såg, att de lågo med öppna ögon, trodde han, att ljuset plågade dem, varför han släppte ner rullgardinerna.

När det blev skumt i rummet, överfölls han av en tyngande sömnlusta, som härrörde av hunger, ehuru han numera icke kunde förlägga förnimmelsernas orsak till rätt ställe och således icke visste, när han var hungrig eller törstig. Som emellertid soffan var upptagen av de små, lade han sig på golvet och somnade.

När han vaknade, var det mörkt i rummet, men dörren var öppnad, och en kvinna stod med en tänd lykta på tröskeln.

-- Herre Jesus, han ligger på golvet, hördes Ömans piga utbrista. Men kära lilla herrn, vet han inte, att det är julafton i dag?

Han hade sovit över ett dygn och in på andra dagens eftermiddag.

Medvetslös reste han sig, saknade något, ty tullkarlarne hade varit nere och konfiskerat strandgodset, men han kunde ej erinra sig, vad han saknade. Han kände endast en förfärlig tomhet som under en stor sorg.

-- Nu ska han komma upp till Ömans och äta julgröt, för man är ändock en kristen människa på julafton. Å, herre Jesus, ett sådant elände!

Och flickan föll i gråt.

-- Att se en människa gå åt på det sättet, det är ju, så att man kan gråta blodtårar! Kom nu! Kom nu!

Den halvt vansinnige gav endast ett tecken, att han skulle komma, sedan flickan gått förut.