Part 14

-- Och på en pojke! En valp, som du står så högt över, gick flickan på utan att upptaga förklaringen i kalkylen.

-- Desto nesligare för dig!

-- Det var således osanning hela historien, kastade hon åt sidan för att icke träffas av skymfen.

-- Från början till slut! Men jag ville icke göra din mor sorg och dig själv skam! Förstår du den finkänsligheten?

-- Jo, jag förstår! Men jag förstår mig inte själv!

-- Det skulle jag kunna göra, om du gav mig del av ditt föregående liv!

-- Mitt föregående liv! Vad menar du?

-- Det finns alltså ett föregående i ditt liv! Det var det jag alltid misstänkte.

-- Du tillåter dig insinuationer ...

-- Som det inte mera kommer mig vid, vem du är eller vad du varit, så ... Nu måste jag säga farväl! avklippte intendenten, då han såg en kanoniär komma gående ute på backen för att hämta honom.

--Gå inte ifrån mig ännu! bad flickan och fattade hans hand, seende in i hans ögon med drunknande blickar. Gå inte bort, ty då vet jag inte, vad jag gör.

-- Varför pina oss längre, då skilsmässan är oåterkallelig?

-- Vi ska inte pina oss! Du ska stanna hos mig till kvällen, så att vi få tala, innan vi skiljas. Jag skall berätta dig allt vad du vill veta, och sedan skall du döma mig på annat sätt.

Intendenten, som av dessa uttalanden trodde sig veta allt och nu var viss på, att han undgått den olyckan att kedja vid sig en eller fleras älskarinna, hade nu fattat sitt beslut. Han gick fram till fönstret, avfärdade kanoniären med beskedet, att han skulle komma senare med egen båt.

När detta var gjort, satte han sig ner i soffan för att få konversationen i gång.

Men sedan flickan blivit befriad från sin oro, föll hon tillsammans och blev fåordig, så att slutligen fullkomlig tystnad uppstod. Man hade ingenting att säga varandra, och fruktan att stöta upp ovädersfåglar pressade alltmera ner stämningen, så att tråkigheten grinade emot dem.

Intendenten började tumma på böckerna, som lågo kvar på divansbordet, och fick ögonen på en bok, som var påskriven med assistentens namn.

-- Ett ungt fruntimmers historia, tror jag! Har du läst den? frågade han.

-- Nej, jag har inte hunnit ännu! Vad är det med den boken?

-- Jo, den har sin märkvärdighet, emedan den är skriven av ett fruntimmer och ändock är uppriktig.

-- Så! Vad handlar den om då?

-- Den handlar om den fria kärleken. Det är en ung vetenskapsman, som förlovar sig med en fördomsfri flicka. Och under det han är på en expedition, skänker hon sig åt en artist för att sedan gifta sig med sin fästman.

-- Nåå? Vad säger författarinnan om det?

-- Det skrattar hon åt, förstås.

-- Fy! sade flickan och reste sig för att ta fram en butelj vin.

-- Varför det? Ingen äganderätt i kärlek! Och fästmannen var tråkig, för övrigt, åtminstone i hennes sällskap, om man får döma av skildringen i boken.

-- Nu börja vi på att bli tråkiga också, avbröt fröken Maria, i det hon fyllde glasen.

-- Vad ska vi roa oss med då? frågade älskaren med ett cyniskt leende, som ej kunde missförstås. Kom och sätt dig här hos mig.

I stället för att bli sårad av den brutala tonen och gesten, varmed uppmaningen beledsagades, tycktes flickan med en viss beundran se upp till den man, vilken hon förut nästan föraktat för hans alltför aktningsfulla bemötande.

Skymningen hade fallit, och månen i första avtagandet kastade endast en gulgrön strimma in på golvet, silhuetterande balsaminens skugga.

Genom det öppna fönstret trängde dämpade toner från första valsen, _Balens drottning_, som en förebråelse, en hälsning från det förlorade paradiset och på samma gång underhållande hoppet att icke allt var slut.

Och i hoppet att binda honom genom minnet av den högsta sällheten gjorde hon det sista medgivandet efter en stormande kärleksförklaring från hans sida.

TRETTONDE KAPITLET

Tre dagar senare landsteg intendenten på Österskären efter att ha uppehållit sig på Dalarö. När han fått veta, att fröken rest för att icke mera återkomma, kände han en obeskrivlig lättnad, såsom om luften blivit högre och renare. Och uppkommen på sitt rum, lade han sig för öppet fönster att röka och i minnet genomgå de sista dagarnes så skiftande sensationer.

När han vid midnatt ryckt sig ur flickans armar, hade han satt sig i båten med en tillfredsställelse, som om han uppfyllt en tryckande plikt. Det var, som om nu först jämvikten blivit återställd i hans inre. Hans rätt hade blivit kränkt i ett sådant fall, där lagen icke gav upprättelse, och därför måste han själv skaffa sig rätt, och han hade endast handlat efter de grundsatser, vilka motståndarne själva promulgerat.

När han därefter stigit ombord på korvetten och råkat personer, med vilka han kunde tala bildat språk, och med läkaren behandlat lärda ämnen, hade detta först verkat som ett rus. Han behövde icke trycka ner sin hjärna för att jollra, icke göra sig halvdum för att bli förstådd. Och när han talade i antydningar, med nyanser, blev han genast begripen. Då kände han, huru han levat i tre månaders barbari, som så småningom och oförmärkt dragit ner honom i småaktiga strider, som satt hans tankeliv nedanför det affektiva och vegetativa, upphöjt reproduktionsbestyret till huvudsak och narrat honom att inträda som konkurrent vid en beskällartävlan, ur vilken han sannolikt avgått med seger. Och så förstod han, varför den allmänna kristna kyrkans målsmän, vilka skulle bära civilisationen ut bland vildar av alla folkslag, en gång ålagts att icke grunda familj, icke binda sig vid kvinna eller barn, och han insåg, att det kunde ligga förnuftig mening i fastor och försakelser för dem, som ville leva ett högre andligt liv. Det var icke heller för ro skull, som anakoreten sökte ensamheten, ty liksom det på en slump på trädan fallna ensamma vetekornet kunde sätta sextio ax, under det åkerns endast gav två, där det trängdes bland millioner på gödslad mark, så kunde den individ, vilken strävade till rikare utveckling över de andra, endast växa i ödemarken.

Tre dagars erfarenheter hade bekräftat detta, ty då han på korvetten och badorten släpats ifrån krets till krets, hade han varje kväll, han lagt sig, märkt, huru under dagens lopp han slipat av sina kanter, varigenom han liksom ädelstenen vunnit i utseende men förlorat i karat. Fega medgivanden, framkallade av allmän sympati för mänskorna och av anpassningsdriften i umgänget, hade han lockats till i så hög grad, att hans i sällskapet improviserade meningar hängde efter och döko upp i minnet med anspråk på att vara hans innersta tankar. Och han hade slutligen tröttnat, kännande sig på sista dagen såsom bliven en falsk människa, vilken sade ett och tänkte ett annat, började blygas inför sig själv och märkte, att med den tilltagande aktning, han vann hos sällskapet för sitt affabla sätt, förlorade han all aktning för sig själv.

Ville han undvika att sjunka, måste han isolera sig, och ensamheten, som han nu återfunnit, verkade på hans ande som ett ångbad eller en simning i havet, där frihet från allt tryck, all beröring med fastare materie upphört, och han beslöt att stanna på skäret över vintern.

Till den ändan förhyrde han på egen räkning den stuga, där damerna bott, och började installeringen samma dag. Det ena stora rummet tog han till bibliotek och laboratorium, det andra till matsal och salong, och vindskammaren inredde han till sovrum.

* * * * *

När han vaknade följande morgon i sin nya bostad, efter att ha sovit utan drömmar, erfor han ett nytt behag i att äga ett hus ensamt för sig, där han icke behövde påtvingas suggestioner av andras röster, icke mottaga andra intryck, än dem han själv bestämde.

Då han druckit kaffe, satte han sig ner i sitt bibliotek efter att ha sagt ifrån, att han icke mottog besök förrän klockan tre på eftermiddagen.

Nu tog han fatt en äldre plan till utforskandet av Europas nuvarande etnografi, med inbesparande av alla lönlösa resor. På tryckta cirkulärbrev, utfärdade i en fingerad firmas namn, ifyllde han nu adressen och yrkesidkarens titel samt kuverterade och försedde dem med frimärken. För att få de mest fullständiga uppgifter om kraniernas mått och kroppens dimensioner hade han uträknat, att cirkulär till hattmakare, likkistfabrikanter, skjort- och strumpfabrikörer i Europas förnämsta städer med anhållan om uppgift på de mått, vilka mest gingo i handeln inom landet i och för exporterandet av dessa varor _en gros_ med större vinst än vanligt, skulle skaffa honom önskat resultat. Därtill hade han fogat ett annat cirkulär till så väl de största som de minsta bokhandlare i Europas huvud- och småstäder, med anhållan om fotografier av alla slag till högsta pris mot postförskott och satt sig i förbindelse med en tekniker, som uppköpte fotografier för silvrets tillgodogörande. Med dessa och de tusentals porträtt, han klippt ur alla utländska illustrerade tidningar, ämnade han börja sina forskningar.

När han slutat detta arbete, var det middag. Han gick ut för att äta middag, då han märkte att ett brev var nerstucket i lådan på dörren. Stilen var honom bekant, och då han förvissat sig om, att det var från fröken Maria, öppnade han det ej, utan lät det ligga bredvid sig på bordet, medan han åt sin enkla middag i stor hast. Att skrivelsen ej kunde innehålla något behagligt, det förstod han, då han brutit sitt löfte att komma tillbaka dagen efter för att taga avsked, och alldenstund han ville bespara sig alla obehagliga intryck, lade han undan brevet i en bordslåda utan att öppna det.

Men när han sovit en timme efter middagen och arbets- och matfebern försvunnit, märkte han, att tankarne icke mera gingo till böckerna, utan drogos till den där bordslådan. Och nu började han vandra på golvet av och an, rov för en häftig och tröttande strid. Det var, som om han haft en del av hennes själ inlåst i denna låda; hon fanns i rummet, och hennes andes attraktionskraft låg laddad under det vita kuvertet, på vilket ett rött sigill lyste som en kyss. Han såg henne sitta där i samma soffa, hörde hennes viskningar, kände hennes ögon glöda i skymningen, och hans kött började åter brinna. Hur dumt, tänkte han, att släppa ur händerna livets högsta sällhet. Då kärleken var ett ömsesidigt bedrägeri, varför icke låta sig bedragas! Intet för intet! Och då den fullkomliga lyckan icke fanns, varför ej nöjas med den ofullkomliga?

Nu kände han, att han skulle krupit fram till henne, ljugit sig vara hennes slav och erkänt sig som besegrad. Han kunde ju ha skrämt bort rivalen; och med henne på tu man hand i fullständig förening hade det varit lätt att binda henne med vanans och intressets band, och hon skulle slutligen icke velat taga nöjet av någon annan.

Men så kom fruktan, att detta brev kunde beröva honom det sista hoppet, vilket dock var bättre än intet, och han ville icke läsa det. Han hade satt sig ner vid sitt laborationsbord, och nästan utan att tänka på vad han gjorde öppnade han en järnretort, stoppade in brevet och tände blästerlampan inunder. Om en stund pustade röken ut ur retortens hals, och när röken upphört, tände han gasen med en sticka. En liten, blågul låga brann några minuter med ett vinande ljud som en läderlapps pipande.

Brevets ande, som en alkemist skulle sagt! En pappersmassa som förtärdes och gav samma förbränningsprodukter av kol och väte som en brinnande själ i en levande kropp. Kol och väte! Det var allt och det enahanda!

Lågan flämtade, minskade, kröp in i röret, och det var åter mörkt i rummet!

Det hade mulnat igen ute över havet, och sjöarne gingo för ostlig vind, dunkande mot stranden, suckande, fräsande, och blåsten skar sig i knuten som en våg mot en stäv, men mitt igenom alla dessa klagoljud hördes bojen skrika ut på sjön, rytmiskt som en tragisk skådespelare, när han reciterar och med pauser, liksom om han hämtade andan eller ville låta det sista ordet tona ut, innan han lät ett nytt strömma fram. Det var ett solo för Titan med ackompanjemang av storm, en jätteorgel, där östanvinden trampade bälgarne.

Rummet blev honom kvavt, och han tog sin kappa för att gå ut i stormen och låta olusten blåsas bort. Dragen mot sin vilja av ljuset från en lykta borta i handelsboden, styrde han sina steg ditåt. Som drivfisket varit mycket givande, besöktes boden livligt, och dold av mörkret kunde han komma tätt förbi de pratande fiskarena utan att ses.

-- Och assistenten knep bort flickan för honom, sade gamle Öman, och så fick hon en riktig karl för den där ...

-- Ja, inte är han som en människa ska vara, genmälde Vestman, den ogifta, för i dag skrev han väl sina hundra brev, som skulle med posten. Och vad han kokar därinne och har för sig, det kan ingen dödlig säga, men jag tänker, vad jag tänker, jag! Och ögona ska vi allt ha med oss, för sådana där som låser sig inne och kokar, dem känner vi allt.

-- Å fan! vidtog den gifta Vestman. Låt'en bränna sin tår själv; det går väl inte värre med honom än gamla Söderlund, som mäska ute på kobbarne och miste pannan! Det där tycker jag inte vi ska lägga oss i.

-- Ja, om det bara var det, återtog Öman, så skulle han nog få hållas me't, men si jag förgäter inte, att han ville ta noten av mig den gången, och får jag fast'en i fenan, så släpper jag honom inte, förr än jag har honom i sumpen ...

-- Ja, en dålig människa är den som ingen Gud har! slutade kolportören. Det är visst det!

Utan att äga det minsta spår av illusion om tacksamhet kunde intendenten icke underlåta att erfara ett obehag vid att vara omgiven i ödemarken av idel fiender och så farliga som de farligaste, vilka trodde sig i honom se en dåre eller en brottsling. De trodde, att han brände brännvin för att förtjäna en femtioöring på en kanna! De misstänkte honom att blanda gift åt dem. Komme här någon olycka att ske, skulle han nog få skulden. Och brukade de sin olaga not, vågade han ej göra beslag utan att själv befara något mer eller mindre skandalöst åtal eller, vad värre var -- deras hämnd.

Det var farligt sällskap, livsfarligt som dumheten. Och fastän han visste, att han vilket ögonblick han ville kunde få dem alla till vänner, om han ville bjuda på en kanna brännvin och själv vara med och förtära den, föll det honom icke in ett ögonblick. Deras fiendskap höll honom fri; deras vänskap skulle ha dragit ner honom i deras gyttja. Deras hat kunde endast verka som en strömväckare på hans kraft, men deras tillgivenhet skulle ha neutraliserat den, om ock deras andar aldrig kunde inträda i kontakt med hans. Och själva faran hade sitt behag, emedan den höll hans ande vaken och smidig, gav honom något att reagera emot, att öva sig på. För övrigt var faran härute bland vildarne icke mindre än däroppe i de kretsar, han nyss lämnat och där makten att tillfoga verklig skada var större. Hade icke läkaren på korvetten betraktat honom som en sjuk, då han talat om, att ett sätt måste utfinnas att kunna tillgodogöra sig de oerhörda kvantiteter fritt kväve, som slösades bort vid svavelsyrefabrikationen, under det man samtidigt importerade det dyra chilisalpetret för att ersätta jordens kväveförluster. Eller då han framkastat något om skorstensrökarnes tillgodogörande för tekniska ändamål, huru hade icke vännen tillrått honom att taga sig en séjour vid en badort och vistas bland människor.

Heldre då stanna i absolut ensamhet och gälla för dåre bland rödskinn än dömas till borgerlig död av jämlikar med auktoritet och domsrätt utan vad.

Sedan han vandrat en stund i mörkret, återvände han till sin stuga och tände ljus och lampor i sina två rum samt öppnade dörrarne till förstugan och avlägsnade därigenom intrycket av att vara instängd.

När han nu såg på klockan, var hon icke mer än åtta. Den långa kvällen och natten, som förestod, skrämde honom, ty hans huvud var alltför tröttat att kunna arbeta, men icke tillräckligt för att sova. Vindens pinande i knutarne, vågens dån och ljudbojens rytande gjorde honom nervös. För att befria sig från dessa hörselsuggestioner, under vilka han icke ville vara slav, lade han in sina i Tyskland köpta »sovkulor», små stålklot, som, insatta i öronen, hindrade varje ljud att intränga och förnimmas.

Men när han nu stängt av den kanske största kommunikationsleden med yttervärlden, började hans fantasi att arbeta med högre tryck. En rasande nyfikenhet att få veta, vad det brända brevet innehållit, grep honom oemotståndligt, så att han öppnade retorten för att söka läsa i askan. Men även bläcket var förtärt av elden, och där syntes icke ett spår efter skrift. Nu var fältet öppet för alla slags tvivel och gissningar. Än trodde han sig kunna sluta av allt föregående, vad brevet hade innehållit, än förkastade han detta, erinrande sig flickans ologiska sätt att tänka och handla.

Så stannade han slutligen vid att det var omöjligt att räkna ut, och han beslöt att icke mera grubbla däröver. Men hjärnan hade fallit in i skentakt och grubblade på egen hand, malde och siktade, tills han blev alldeles utmattad, utan förmåga att kunna falla i sömn. Och med den tilltagande svagheten i tankeorganet vaknade de lägre drifterna.

Rasande över att hans själ icke kunde hålla ut striden med en bräcklig kropp, klädde han slutligen av sig, tog en dosis bromkalium, och genast stannade hjärnan i sitt vilda lopp, fantasierna släcktes, medvetandet dövades, och han somnade tungt, som om han dött.

FJORTONDE KAPITLET.

Hösten hade skridit framåt, men på skäret syntes icke, att sommaren flytt, ty där fanns ej ett lövträd, som kunde gulna, och lavarne på klippan blevo allt frodigare och svällande av fukten, ljungen och kråkriset grönskade upp på nytt, enarne och dvärgtallarne, nordens evigt gröna träd, friskades upp av regnen och putsades från damm.

Fiskarena hade flytt, sedan deras höstarbete var slut; tystnaden hade åter inbrutit, och handelsboden var stängd. Kapellets trästomme blev allt naknare, sedan bräderna blivit bortplockade till kaffeved och snickarvirke, så att av detsamma endast syntes stolparne, liknande ett komplex av galgar.

Predikanten syntes numera sällan, ty sedan han blivit absolutist, hade han missbrukat kinavin, i vilket konjak ingick som beståndsdel, och han hade redan öronsusningar, hjärtklappning och sov mestadels.

Intendenten hade efter en månads arbete lyckats operera sin själ från det skottsår, han erhållit under kärleksleken. Med jodkalium och nedsatt diet hade han kuvat begären, och när ensamhetens tristesse intog honom, framställde han en portion lustgas av ammoniumnitrat, då han funnit för länge sedan, att alkoholberusning var simpel och efterföljdes av större nedslagenhet med självmordsmani. Först hade den underbara kväveoxidulen muntrat honom och fått honom att skratta, men det banala flinet hade upplöst alla hans stora tankar och strävanden till ett intet, åt vilket han skrattade, men när han då fann sig nere hos grinarne, som grinat åt honom, erfor han behovet att lyfta sig upp igen över sig själv, och han saknade sin sorg och sina smärtor.

Men när han fullständigt isolerat sig, så att pigan endast fick städa och bära in mat, medan han var inlåst i vindskammaren, började alla minnen från sommaren att spöka upp. Han erinrade, utan att vilja det, vartenda ord, som var fällt. Och nu framstod predikantens uppträdande på kobben i dimman såsom något planlagt. De ord, som denne yttrat rörande hans far och hans egna förhållanden, jämförda med fröken Marias om att hon visste, vem han var, togo nu rot, växte och blevo stora. Det måste finnas någon hemlighet i hans liv, som alla kände utom han. Och snart såg han i predikantens uppträdande ett planlagt spioneri, underhållet av några, som ville förfölja honom. Han trodde ej därpå i lugnare stunder, ty han visste mycket väl, att förföljelsemani var första symptomet av den svaghet, som åtföljer isolering. Mänskligheten var ju ett stort elektriskt batteri av många elementer, och det element, som isolerades, förlorade straxt sin kraft. Den med koppartråd överspunna trådrullen var ju lam i samma ögonblick den mjuka järnstången togs ur, och han var på väg att bli lam, sedan hans järnstång blivit stålhärdad.

Ja, men han hade ju icke denna sjukliga förföljelsemani, som kommer från kroppslig svaghet, då han faktiskt varit förföljd, motarbetad ända från den stund, då han i skolan röjde sig vara en kraft, en artbildare, som skulle kunnat bryta sig ut ur släktet och liksom den sig differentierande örten ge sig ett eget namn, kanske namnet åt ett nytt släkte. Han hade varit förföljd, instinktmässigt nerifrån av de underlägsna och uppifrån av de medelmåttiga, vilka senare sutto som krönare och bestämde måttstocken, efter vilken storhet skulle bedömas. Han hade varit hatad och hackad som den gula rasfågeln från Kanarieöarne, när den förflugit sig ur buren och råkat bland grönsiskor ute i skogen, där dess alltför praktfulla skrud retade vildfåglarne.

Men naturen, hos vilken han förr sökt umgänge, blev nu död för honom, ty mellanledet, människan, saknades. Havet, som han dyrkat och vilket han sökte såsom det enda storslagna i hans tarvliga land med dess gnetiga, småaktiga sommarvillslandskap, började förefalla honom trångt, allt efter som hans jag svällde ut. Denna blåa, terpentingröna, gråa ring stängde honom som en fängelsegård, och det enformiga lilla landskapet medförde samma pina, som lär vara straffcellens: bristen på intryck. Att resa ut ifrån alltsammans kunde han icke, ty han satt med rötterna i sin jord, i sina små intryck, sin diet och kunde icke flyttas med roten. Det var nordbons tragik, som yttrade sig i längtan till södern.

Det är då, han började tänka ut och planera för landets, ölandets, ty att det hade landfäste i Lappland ändrade icke saken, förbindelse med fastlandet. Först skulle ett sex timmars blixttåg till Hälsingborg i förbindelse med ångfärja över sundet göra Danmarks huvudstad till Nordens centrum. Isfria hamnar vid Djurö och Nynäs med isbrytare skulle hålla handeln och sjöfarten vid liv hela året; den nordiska vintersömnen skulle därigenom indragas och nationalkaraktären: ostadigheten, vilken tillskrevs detta sex månaders avbrott i all verksamhet, skulle förändra natur. Den ryska handeln på England skulle dras över Stockholm och Göteborg, och den gamla planen från Carl XI:e och XII:e att få Persiens och Indiens handel över Ryssland och Sverige förverkligas.

Sverige skulle bli ett turistland, och utländingar skulle lockas in. Stockholm ville han ändra till en saltsjöstad genom att stänga Mälaren vid Norrbro och Slussen samt öppna kanalsystem från Strängnäsviken genom sjön Båven ut till Trosaviken. Därigenom skulle man få opp saltvattnet till Skeppsbron och Nybroviken, vilket skulle förändra de atmosfäriska förhållandena och följaktligen människorna.

Men erinrande den tid, då Sverige genom att tillhöra den stora, allmänna kristna kyrkan stod i direkt förbindelse med Rom och därigenom räknades med i Europa, ville han, om det visade sig, att religionen icke kunde överges av den stora folkstocken, åter införa densamma, dessa våra fäders tro, som vi med eld och svärd tvungits avsvärja och vars martyrer, Hans Brask, Olaus och Johannes Magnus, Nils Dacke, Ture Jönsson, blivit så skamligt smutsade i historien. Och katolicismen, romararvet, europeismens första idéförare hade redan gått segrande Europa runt. Bismarck hade stupat i kulturkampen, gått till Canossa och valt påven till fredsdomare, sedan han börjat tro på skiljedomstolar utan stålkanoner. Danmark hade byggt katolska katedraler, och det unga Danmark hade redan lånat sina pennor åt saken. Nordens liksom Nordtysklands germanisering var endast ett återfall i barbari efter hunnerdrabbningarne 1870 och vilkas följder visat sig i latinförföljelse och franskhat, yttrande sig i utrotningskrig mot fransk litteratur, i nordtysk familjepolitik och lutheransk inkvisition med kättarfängelser och allmänt sjunkande av intelligensnivån.

Lutherdomen, det var fienden! Teutonerkultur, bourgeoisreligion i svarta byxor, sekteristinskränkthet, partikularism, avstängning, inspärrning och andlig död!

Nej, Europa skulle vara ett igen, och folkets väg gick över Rom, intelligensens över Paris!