Part 12

Detta var mytologi likasom sagan om Eva, vilken förskaffat människan ut ur paradiset. Men när sagan bekräftade sig från tidevarv till tidevarv och han själv erfarit, hurusom närvaron av en kvinna på detta lilla jordstycke ute i havet redan gjort skymning, där han velat sprida ljus, så måste det dock ha legat en tanke under den helleniske och judiske poetens bildtal.

Att hon hatade honom, det kände och insåg han, då hon gjorde gemensam sak med hopen därnere, men på hennes kärlek ville han icke heller tvivla, om ock denna kärlek endast bestod i maskrosens dragningskraft till solen för att få låna ljusstrålar till en dålig imitation av den gula skivan. Men där fanns något lågt också som hos det låga, något ont med begär att skada, en maktkamp, som var oberättigad, då det gällde för honom en seger över det oförnuftiga. Att säga henne det, ja, det vore att bryta förhållandet, då detta avhängde av hans underkastelse eller åtminstone erkännande av hennes överlägsenhet, och det vore ju att bygga ett liv på en nödlögn, som skulle gro, växa och kanske kväva alla möjligheter till ett ärligt samliv. Däri låg just den djupaste orsaken till alla äktenskaps relativa olycka, att mannen gick in i föreningen med en ibland uppsåtlig lögn, oftast rov för en hallucination, då han diktade in sitt jag i den varelse han ville assimilera. Av denna synvilla, _second sight_, hade Mill blivit dårad till den grad, att han trott sig ha fått alla sina skarpa tankar av den enfaldiga kvinna han uppdragit åt sig.

Det var kärlekens pris från urminnes tid, att mannen skulle förtiga, vem kvinnan var, och på denna tystlåtenhet hade sekler byggt ett kaos av lögner, dem vetenskapen icke vågat rubba, som de modigaste statsmän icke vågade röra vid och som kom teologen att förneka sin Paulus, när det gällde kvinnan i församlingen.

Men hans kärlek hade just börjat och tagit eld, när han i hennes bedjande blickar sett henne skåda upp till honom, och den kärleken hade gått, när hon kom med dumhetens segerleende efter att ha trampat ner, vad han velat dana till hennes och mångas lycka.

-- Slut! sade han för sig själv, reste sig och stängde sin dörr.

Slut med hans ungdoms förhoppning att finna den kvinna han sökte: »Den kvinna, som var född med nog förstånd att inse sitt köns underlägsenhet under det andra.»

Han hade visserligen då och då träffat en och annan, som medgivit faktum, men som slutligen och alltid reserverat sig mot orsaken till förhållandet, skyllande på ett obefintligt förtryck, lovande sig att med större frihet snart vara förbi mannen, och så hade kampen varit i full gång.

Han ville icke slita ut sin intelligens i en ojämn strid med mygg, dem han icke kunde träffa med käppen, emedan de voro för små och för många, därför skulle det nu vara slut för alltid med det fåfänga sökandet efter det obefintliga. Han skulle låta alla sina krafter gå ut i arbetet, lägga igen släkt-, familj-, hem- och könsdriften och lämna släktförökelsen åt de andra »reproduktionsdjuren».

Känslan att vara fri försatte hans själ i vila; och det föreföll honom som om en spärrhake släppt tagen i hans hjärna, vilken började operera utan hänsyn. Tanken på att han icke mera behövde göra sitt yttre behagligt kom honom att lägga av en viss slags krage, som besvärat honom, men vilken hans fästmö förklarat vara _chic_. Han lade om sitt hår på ett bekvämare sätt och märkte, huru detta lugnade hans nerver, då han legat i beständig strid med den chevelure, hans trolovade mest tyckt om. Tobakspipan, som han älskat lik en gammal bekant och vilken han måst stoppa undan, blev åter framtagen; morgonrocken och mockasinerna, dem han icke vågat bruka på lång tid, förlänade åter denna frihet från tryck, som påminde om ett luftigare medium, i vilket han kunde andas obehindrat, tänka ogenerat.

Och nu, befriad från allt detta anpassningstvång, märkte han först, vilket tyranni ända i detaljer han genomlevat. Han kunde gå i sitt rum utan fruktan att bli uppriven av en knackning på dörren; överlämna sig åt sina tankar utan att känna sig falsk.

Han hade icke njutit länge av den nyvunna friheten, förrän det knackade på dörren. Det röck till i hans kropp, som om några förtöjningar ännu hållit honom, och när han hörde kammarrådinnans röst, slog honom som en klubba den nedtryckande tanken, att det icke var slut, utan att det måste börjas omigen.

Först ämnade han låta dörren förbliva stängd, men känslan för det passande, fruktan att anses feg förmådde honom att öppna. Och när han såg den gamla damens vänliga, kloka ögon, då hon med ett gott leende och en skalkaktig skakning på huvudet trädde in, föreföll det honom, som om den sista halvtimmens uppträde endast varit en dröm, efter vilken han uppvaknade glad för att den var överstånden.

-- Ha vi nu gnabbats igen! började gumman, förtagande det obehagliga i anmärkningen med det förtroliga _vi_. Ni ska gifta er, barn, innan ni bryter! Tro en gummas ord; och mena inte, att ni pröva era hjärtan som förlovade; ty ju längre förlovade ni äro, dess värre blir det!

-- Men sedan är det försent att bryta, svarade intendenten. Och när man redan upptäckt sådana skiljaktigheter i lynnen och meningar, så ...

-- Vad är det för meningar? Inte har ni olika meningar, inte, fastän flickan hade tråkigt, när Axel var borta, och därför sprang hon efter kolportören. Och vad lynnet beträffar, så kommer det och går, allt efter som nerverna äro till. Och Axel, som är en sådan kunnig karl, skulle väl veta, hurudana fruntimren äro!

Han ville kyssa hennes hand i första förtjusningen att träffa den kvinna, som kände sitt kön, men så erinrade han sig, att han hört detta sätt att tala illa om kvinnorna varje gång en kvinna velat vinna honom, och att det mera var ett smicker än ett medgivande, ty när det kom till allvaret, blev alltid yttrandet återtaget med ränta. Han inskränkte sig därför att svara:

-- Vi få se tiden an, mor lilla! Gifta mig härute kan jag inte, men låt oss bara komma till stan i höst ... förutsatt att Maria visar mera sympati för mitt arbete och mindre motvilja mot mitt sätt att se världen och leva livet.

-- Axel är så fasligt djupsinnig, och om en stackars flicka inte kan alltid följa med, så är det ju inte något att undra på.

-- Jaja, men om hon inte kan följa med mig oppåt, så kan jag å andra sidan icke följa med henne neråt, men det senare tycks vara hennes bestämda vilja, så bestämd, att det föreföll mig i dag, som om det låg ett dolt hat bakom densamma.

-- Hat? Det är bara kärlek, min vän! Kom nu ner och säg något vänligt, så är hon bra igen.

-- Aldrig efter de ord, vi bytt i dag! Ty antingen betydde dessa ord någonting, och då äro vi fiender, eller betydde de intet, och då är åtminstone den ena parten otillräknelig.

-- Ja, hon är otillräknelig, men Axel skall väl veta, att en kvinna är ett barn, ända tills hon blir mor. Kom nu, min vän, och lek med barnet, annars väljer hon andra leksaker, som kunna vara farligare!

-- Ja, men, käraste, jag kan inte leka hela dagen utan att bli trött; och jag tror inte Maria heller är så road av att bli behandlad som en barnunge.

-- Jo, det är hon, bara inte det ser så ut! Ack, vilket barn Axel är i de här affärerna!

Återigen en artighet, som från en annan än en svärmor varit en förolämpning! Och när hon nu tog hans hand för att leda honom ut, kände han allt motstånd upphöra. Hon hade genom att lämna hans argument obesvarade fört frågan ut från resonemanget; hon hade blåst på härvan istället för att reda den; smekt hans tvivel till ro och strukit bort oron samt med sin atmosfär av kvinna, sina modersmanér fått honom att nedlägga sin vilja till personlig frihet.

Och sedan han bytt rock, följde han lydigt, nästan med välbehag den alltjämt jollrande gumman ner för trappan för att fortsätta leken och påtaga bojorna.

Men nedkommen i förstugan möttes han av predikanten, som överlämnade ett brev med lantbruksakademiens stämpel.

Intendenten bröt sigillet på stället, stoppade brevet i fickan, och glad såsom om han fått något, ett samtalsämne, en åskledare, skyndade han att meddela nyheten åt kammarrådinnan, som väntade.

-- Det kommer främmande, sade han. Ämbetet skickar mig en ung man, som skall lära fiska.

-- Nå, det var roligt, att Axel får något manligt sällskap, sade gumman med uppriktigt deltagande.

Och intendenten gick med lätta steg ner till den väntande fästmön, viss att med en nyhet på handen straxt kunna hoppa över den obehagligaste av explikationer.

TIONDE KAPITLET.

Några dagar senare, då intendenten varit ensam ute och seglat för att i hemlighet lägga laxlinor och nu efter att ha försummat middagstimman gick upp från hamnen, hörde han glam och skratt från fruntimrens stugukvist. Utan avsikt att lyssna gick han ditåt, och när han kom till västra gavelväggen, såg han genom stora kammarens tvenne fönster, vilka sutto i stughörnets vinkel, att de båda damerna spisade middag ute och hade en manlig gäst vid bordet. Han tog ett steg framåt och fick syn på fröken Maria, som med blixtrande ögon lyftat ett glas vin för att räcka över bordet till den manliga gästen, av vilken han endast såg ett par breda skuldror. Hastigt kom det för honom, att han förr sett denna gest och detta uttryck i flickans ögon, och han erinrade hennes första uppenbarelse på kobben, då hon bjudit båtkarlen ett glas öl, varvid han tänkt: hon koketterar för drängen! Men han förvånades nu, att han aldrig sett detta uttryck i hennes ögon, då hon såg på honom själv. Skulle hennes blickar endast reflektera hans? Eller dolde hon sitt innersta alltid för honom, som skulle bli hennes offer?

Han betraktade henne en stund, och ju längre han såg, dess mer främmande tycktes uttrycket i flickans ansikte, så främmande, att han blev rädd, såsom då man upptäcker ett bedrägeri av sina närmaste.

-- När man får se så mycket, då man är osedd, vad skall man icke då få höra? tänkte han och stannade bakom knuten för att lyssna.

Modren reste sig nu och gick in i köket, så att de båda unga blevo ensamma.

I detsamma sänktes deras röster, och fröken Marias blickar blevo simmiga, under det hon lyssnade till den främmandes med värme uttalade ord:

-- Svartsjukan är den smutsigaste av alla laster, och i kärlek finns ingen äganderätt ...

-- Tack för de orden! Tusen tack! sade fröken Maria och höjde sitt glas, under det hennes ögon fuktades av några halvgångna tårar. Ni är en verklig man, fastän ni är ung, ty ni tror på kvinnan.

-- Jag tror på kvinnan såsom det härligaste skapelsen frambragt, det godaste och det sannaste, fortfor den unge mannen med ökad hänförelse. Och jag tror på henne, därför att jag tror på Gud!

-- Ni tror på en Gud? återtog fröken Maria. Det visar, att ni även är intelligent, ty det är endast dumheten, som förnekar Skaparen!

Intendenten ansåg sig ha hört nog, och för att i samma drag få se, huru pass stor förställningsförmåga hans utkorade vän för livet kunde besitta, steg han fram helt hastigt, sedan han lagt alla sina ansiktsmuskler tillrätta och antagit ett strålande uttryck, som om han vore hänryckt att få återse den efterlängtade.

Flickan behöll det svärmiska hänförda i sitt ansikte, och med samma eld som den nyss uttalade trosbekännelsen på kvinnan framkallat mottog hon sin fästmans omfamning och återgav den med en kyss, mera brinnande än någonsin.

Därpå föreställde hon skämtsamt assistenten Blom, vilken anlänt redan tidigt på morgonen och vunnit allas hjärtan på skäret, varande en fiskare som ingen.

-- Och vi talade just om sillen i Bohuslän då du kom och störde oss! slutade flickan presentationen.

Intendenten lät både lögnen, det farliga ordet »störde» och det utmanande »_allas_ hjärtan», rinna av sig, under det han räckte handen åt en jätteyngling om några och tjugo år, som, saknande större förmåga av förställning, med en brottslings min fattade den räckta handen, framstammande några obegripliga ord.

I detsamma kom modren ut, hälsade sin måg och började ordna på bordet.

Samtalet kom straxt i gång, och fröken Maria, troligen i känslan av att ha ett stöd, började skämta över sin trolovades toalett.

-- Den där slöjan, vet du, är dyrbar, glammade hon; du skulle bara ha parasollet med, när du sitter till rors.

-- Det kommer, det kommer, svarade intendenten, döljande det obehagliga intryck, som denna exponering inför en underordnad och en främling gjorde på honom.

Assistenten, som redan kände sig över den hänsynsfulle förmannen, men ändock icke kunde underlåta att känna en misstämning i det grymma behandlingssätt han rönte, fattades av ett taktlöst medlidande, och med sina långa finger tummande på floret, som intendenten bar om hatten, sade han:

-- Ja, men det är ganska praktiskt, det där! -- Och hastigt infallande i den kurtisanta ton, han från första stunden antagit, tillade han: Och om fröken Maria vore lika rädd om sin vackra hy ...

-- Som ni om era vackra händer! undslapp det flickan, under det hon vidrörde den på bordet vilande handen, som rullade brödkulor, och hon tycktes straxt vara tillbaka i en stämning, vilken fästmannen kunde gissa ha rått hela förmiddagen.

Kännande sig löjlig som den, vilken äter ensam i mättas närvaro, behövde denne hela sin nervkraft att undertrycka den beklämning, som den åhörda konversationen framkallat. -- De komplimentera redan varandras kroppsdelar i min närvaro, tänkte han med vämjelse. Men insåg genast, att han vore förlorad, om han visade ett enda tecken till missnöje över detta opassande uppförande, vilket missnöje straxt skulle stämplas som den där smutsiga lasten, han nyss hört omtalas.

-- Assistenten har verkligen en ovanligt vacker och om intelligens vittnande hand, sade han, under det han med kännaremin granskade föremålet för hans fästmös beundran.

Men hon, som icke önskat denna överensstämmelse i åsikter, kastade åt sidan och sökte ett nytt hugg åt hans förmenta dumhet.

-- Inte kan man tala om intelligenta händer, utbrast hon med ett skratt, som lät något beskänkt.

-- Därför begagnade jag också det korrektare uttrycket om intelligens vittnande ...

-- O, du filosof! hånskrattade flickan. Du drömmer, så du inte ser, att vi ätit opp alla rädisorna för dig.

-- Det gläder mig, att det smakat en resande, och jag ser med nöje, att ni förekommit mig i omtanken om hans välbefinnande, sade intendenten tvånglöst. Tillåt mig att hälsa er välkommen, herr assistent, och önska er mycken hugnad av er sejour här i ensamheten. Och nu lämnar jag er i fröken Marias vård; hon kan ge er alla förberedande upplysningar om fiskaffärerna, medan jag går upp och vilar mig. Farväl, min duva, vände han sig till flickan; tag nu hand om den unge mannen och led honom på den rätta vägen. Godnatt, mor lilla, dedicerade han sig till kammarrådinnan och kysste hennes hand.

Hans sortie hade kommit alldeles oväntat, men dess fullständiga motivering och avrundade form utan att lämna efter sig spår av en ovillig sinnesstämning hade räddat honom från protester på samma gång den gav honom sista ordet och ett övertag, som icke var honom unnat.

* * * * *

Uppkommen på sin kammare, hann han icke mer än förvåna sig över att »fruktan att förlora» kunnat bibringa honom en sådan otrolig förmåga att förställa sig, undertrycka obehagliga förnimmelser, göra sig hård, förrän han låg på sin soffa med filten över huvudet och sov utan drömmar. När han vaknade efter ett par timmar, reste han sig med ett beslut, som han kände, att han bitit sig fast i för livet: att göra sig fri från denna kvinna.

Men likasom hon genom vanan ätit sig in i hans själ, kunde hon endast på samma väg gnagas ut igen; och det tomrum, han skulle lämna hos henne, måste först fyllas av en annan. Av honom, vars själ tycktes ha satt henne i brand vid första sammanträffandet.

Längre hann han ej, förrän det knackade.

Det var predikanten, som med många ursäkter trädde in och med någon förlägenhet sökte framkrysta, vad han hade att förkunna.

-- Har nu intendenten, började han, märkt något likasom att folket här är mindre samvetsgranna.

-- Det märkte jag genast, svarade intendenten. Vad är det nu, som hänt?

-- Joo, si arbetarne på kapellet säger, att det kommit bort bräder, så att det inte räcker till att få det färdigt.

-- Det förvånar mig inte, men vad kan jag göra åt det?

-- Jo si, intendenten var ju med och skaffade ihop, vad som skulle vara!

-- Det var då det! Nu har jag ångrat det, sedan jag sett, att era predikningar dragit folket från arbetet och indirekt gjort dem till tjuvar.

-- Det kan man väl inte direkt säga ...

-- Nej, därför sa jag indirekt också! Men vill ni ha pengar, så vänd er till annan person. Säg mig en sak: vem är den nya assistenten här?

-- Jo, han har varit sjökadett, sägs det förstås, och nu ska han lära på fiske, efter som hans far är rik, sägs det, förstås.

Intendenten hade satt sig vid fönstret, när samtalet började, och åsåg, huru fröken Maria och assistenten kastat varpa. Han hade även sett, huru hennes klädning lyftats framtill varje gång hon lutade sig bakåt för att bränna den andres boll. Nu såg han, huru assistenten skämtsamt lutade sig neråt, när klädningen for upp, liksom med gest och min antydande, att han såg något.

-- Hör nu, upptog han; jag har tänkt länge på, att här skulle vara till stort gagn för folkets ekonomiska bästa, att det fanns en handelsbod, så att mänskorna sluppo ro till staden för att handla, och möjligt vore också, att handelsmannen kunde förskottera dem varor, mot att han avsatte deras fisk. Vad säger herr Olsson om det?

Predikanten strök sitt långa hakskägg, under det hans ansikte uttryckte en hop skiftande begär och vaggande meningar.

Intendenten såg nu genom fönstret, huru assistenten äntrat utkiken och bröt sig ut på armarne, under det fröken Maria klappade i händerna nedanför.

-- Jo, säg, herr Olsson, om man kunde få en handelsbod här, skulle det ju icke göra annat än gott.

-- Men si, kommunalen tillåter det nog inte, om inte man fick en handelsman, som man kunde lita på, jag menar en person, som ...

-- Vi tar en andligt sinnad och låter andel i vinsten gå till kapellfonden, så få vi både kommunen och stiftelsen på vår sida.

Nu klarnade det i ansiktet på predikanten:

-- Ja, på sådant vis skulle det kunna gå för sig!

-- Ja, tänk på saken och sök att få någon lämplig person, som inte skinnar folket och inte gör kyrkan orätt. Tänk på det så länge. Nu till en annan sak. Jag har tyckt mig märka, att sedligheten står något lågt här på skäret. Har herr Olsson sett eller misstänkt, att det inte hänger rätt tillsammans nere hos Vestmans?

-- Hm! Ja, det sägs, förstås, att det ska vara något, men det vet man inte! Och jag tror inte, man kan lägga sig i'et!

-- Säger ni det! Men jag undrar, om man inte borde i tid inskrida, innan de själva röja sig, ty sådant brukar sluta illa härute!

Predikanten syntes inte alls vilja röra i saken, antingen han icke ansåg det vara något att tala om, eller han ej ville stöta sig med folket. Dessutom tycktes hans sjukliga utseende upptaga hans tankar på egna lidanden, varför han i en tvär vändning framdrog sitt egentliga ärende.

-- Jo, och så skulle jag vilja fråga, om intendenten hade något att ge mig in, för jag har visst gått och fått frossan härute i fukten.

-- Frossan? Låt mig se!

I en ögonblicklig ingivelse och utan ett ögonblick glömma, att det var en fiende, som utmanat, undersökte intendenten patientens puls, såg på tungan och vitögat samt var färdig med sin ordination.

-- Har ni dålig kost hos Ömans?

-- Ja, nog är den eländig, svarade predikanten.

-- Ni har svältfrossan och skall få kost från mitt bord. Ni har väl avsvurit allt starkt också?

-- Det vill säga, nog dricker jag öl ...

-- Ja, här har ni kinapreparat att börja med, som ni skall taga tre gånger om dagen. När det blir slut, så säg mig till.

Därmed överlämnade han en butelj kinabitter, fattade predikantens hand och sade:

-- Ni skall inte hata mig, herr Olsson, ty vi ha stora gemensamma intressen, fastän vi gå olika vägar. Kan jag vara er till någon tjänst, så är jag redo, när ni behagar.

Ett så enkelt medel som litet skenbar välvilja var nog att förvända synen på den enkla mannen, så att han trodde sig ha fått en vän. Med uppriktig rörelse räckte han sin hand och framstammade:

-- Ni har gjort mig ont en gång, men Gud haver vänt det till godo; och nu säger jag tack för allt och ber intendenten icke glömma det där med handelsboden och kommunalen.

-- Det ska jag visst inte glömma! avslutade intendenten och gjorde en åtbörd till avsked.

Efter att ha samlat sig ett ögonblick gick han ner på backen för att uppsöka assistenten, vilken han fann inbegripen i en fäktövning med fröken Maria, vars handlove och överarm han gjorde sig stor möda att bibringa den nödiga böjligheten till en vacker gardeställning.

Intendenten bad, efter en komplimang, om ursäkt, att han störde, men måste tala vid assistenten om dennes boställslägenhet.

-- Här finns ingen annan kammare ledig på hela skäret utom vindsrummet ovanpå damernas, sade han med en djärvhet, som om han gjort alla ansträngningar att finna en annan.

-- Nej, det går inte an! utropade fröken Maria.

-- Vad för slag? gendrev intendenten. Vad skulle det vara för hinder? Det finns bara det rummet, så vida inte herr Blom skulle få mitt, och då måste jag bo i samma hus som damerna och det går då säkert inte an.

När det icke fanns annat val, blev saken avgjord, och assistentens packning blev buren opp.

-- Men nu kommer allvaret! fortfor intendenten, sedan det blivit lugnt igen. Strömmingen har kommit, och om åtta dagar börjar fisket. Därför måste assistenten genast, i natt helst, medan den här vinden står, ge sig ut med skötarna och försöka drivfisket, som han känner.

-- Får jag följa med? tiggde fröken Maria, härmande ett barns gnällande stämma.

-- Visst får du det, min ängel, svarade intendenten, om herr Blom inte har något emot det. Men ni får ursäkta, att jag lämnar er ensamna nu, ty jag måste skriva rapporter hela natten. Klockan ett måste ni vara ute. Ni kan ta kaffepannan med er.

-- Å så roligt, så roligt! jublade flickan, som tycktes ha blivit tio år yngre.

-- Och nu går jag att låta ställa båt och skötar i ordning. Pass sen på och lägg er tidigt i kväll, så att ni inte försover er.

Därmed gick han, förvånad över den otroliga säkerhet, varmed han genomdrev sin vilja, sedan han övergivit ett omöjligt försvar och gått över till anfall.

För första gången trädde han in hos den fientlige storfiskaren Öman.

Han märkte straxt, att där rådde köld och motvilja, men han gav sådana bestämda frågor och befallningar, att allt böjde sig. Inlade några vänliga spörsmål om barnen; lovade, att det snart skulle bli bättre tider på skäret, och åtog sig all risk; kastade fram ett ord om handelsboden; uppmanade folket hålla tunnor och salt i beredskap, och om de icke hade pengar att köpa med, skulle de få förskott. Han gick ut som allas vän och måste lova att straxt sända ner några starka droppar åt gubben, som gått och blivit kall.

Därpå gick han ner till sjöbodarne och utsåg ett varp skötar med styva vakare och starka strängar. Granskade den bästa båten och utkommenderade två duktiga pojkar.

När han slutat det förberedande arbetet, ringde det till kvällsvard nere i damernas stuga.

Vid aftonbordet språkade han vid modren, under det de unga, som han numera kallade dem, åto varann med ögonen, gnabbades och knuffades, som om deras kroppar omotståndligt dragits till varandra.

-- Skall du lämna de två ensamma så där? viskade modren till honom, när han sagt god natt för att gå upp till sig.

-- Varför inte? Visar jag mig missnöjd, så blir jag löjlig, och visar jag mig inte missnöjd ...

-- Så blir du ändå löjligare!

-- Alltså: i vilket fall som helst. Likgiltigt således, huru jag ställer mig! God natt, mor!

ELFTE KAPITLET.