Part 10

När han kom ut, höll han på att vända om, ty han befann sig av själsansträngningen i ett svaghetstillstånd, som gjorde honom mycket mottaglig för intryck av andras lidanden. Men när han blivit ensam några sekunder och samlat sig, så att hans styrka återvänt, kände han sig fast besluten att bryta detta förhållande, som hotade att inkräkta på hela hans själsliv, och i tid klippa av förbindelsen med en kvinna, som så tydligt visat, att det endast var hans kropp hon åtrådde, under det hon utspydde hans själ, den han ville gjuta in i denna livlösa köttbild. Hon njöt av klangen i hans röst, men tankarne tog hon ej emot i andra fall, än där de voro till direkt gagn; han hade ofta överraskat henne med att betrakta linjerna i hans figur, och hon brukade understundom tanklöst fatta om hans överarm, vars svällande muskel bildade en vulst under det mjuka klädet. Han erinrade nu dessa många utmaningar vid badet, vid seglingar, vid uppstigandet i utkiken, som han aldrig besökte, emedan det oroade hans nervsystem att stå på en höjd utan tillräckligt stöd. Och nu i afton, när han sett detta utbrott av ohejdad moderpassion, insåg han med fruktan, att denna kvinna icke var av den utvecklade ras, som kunde individualisera sin kärlek till en viss, att han för henne endast spelade rollen av den oumbärliga könsmotsättningen i allmänhet.

Han hade vandrat ner till stranden för att svalka sig, men natten var ljum. Havet hade stannat sin gång, och i nordväst låg himlen svagt melonfärgad, men ute i öster över vattnet vilade natten. Strandklipporna voro ännu ljumma, och han satte sig i en av dessa många vilstolar, dem kölden sprängt ut och böljorna slipat glatta.

Det nyss genomlevade drog förbi honom, och nu, när sinnet lugnat av, såg han händelsen i ett annat ljus. Så hade ju alltid hans dröm varit, att han skulle väcka en kvinnas kärlek i den grad, att hon skulle komma tiggande, krypande till honom, sägande: jag älskar dig; värdigas älska mig! Så vore ju naturens ordning, att den svagare nalkades den starkare med ödmjukt sinne och icke tvärtom, ehuru det senare ännu var fallet med dem som levde i kvarlevor av vidskepliga föreställningar om något mystiskt överhögt hos kvinnan, sedan likväl forskningen uppdagat, att det mystiska endast var oreda och det överhöga endast en diktsamling av den manliga driftens sammanpressade begär.

Nu hade hon kommit så, som han drömt sig det; den från fördomar befriade kvinnan av en ny tid hade visat hela sitt inres glödande natur, och han hade dragit sig tillbaka. Varför? Kanske att hävdens och vanans bud ännu regerade honom! Ty det låg ju intet oblygt i hennes utbrott, intet spår av skökans utbjudande, icke en ohövisk åtbörd eller fräck min! Hon älskade honom på sitt sätt! Vad kunde han begära mer, och med en sådan kärlek kunde han trygg anknyta sig vid henne, då kanske icke mången man kunde skryta med att ha tänt en sådan låga. Men han kände ingen stolthet över att ha vunnit henne, ty han kände sitt värde, han erfor snarare ett tryckande ansvar, som han ville bli fri ifrån. Och därför måste han resa.

I tankarne satt han nu och packade sina saker. Han plockade ihop från skrivbordet och såg den tomma, gröna duken; tog bort lampan, som spritt ljus om kvällen och gnistrande färg om dagen. Och där blev ett tomrum. Klädde av väggarne deras tavlor och vävnader, och de vita, trista matematiska figurerna stego fram; lyfte ner böckerna från hyllorna, och den rysliga ödsligheten grinade emot honom, enformigheten, nakenheten, fattigdomen!

Och så kom tröttheten av kroppsansträngningen, resefruktan med dess förlamande verkan; ängslan för det okända, dit han nu skulle kastas; saknaden av det invanda och av hennes sällskap. Och han såg den unga flickan i sin barnsliga och dock majestätiska skönhet; hörde hennes klagan, såg hennes bleknade kinder, som en annan skulle komma att rodna igen efter en tids förlopp.

Så hade han lidit igenom alla skilsmässans kval en hel kvart, vilken förefallit honom lång som timmar, då han i sommarnattens halvskymning såg en kvinnogestalt teckna sig mot den ljusa himmeln uppe på berget. De härliga konturerna, dem han kände så väl, antogo ännu ädlare proportioner mot den numera blekgula skyn, vilken likaväl kunde vara slutet på en solnedgång som början på en soluppgång. Hon tycktes komma ifrån tullstugan och syntes söka något eller någon. Barhuvad och med håret ännu hängande kring axlarne, kastande med huvudet för att spana, syntes hon plötsligen ha upptäckt, vad hon sökte, och med raska steg störtade hon ner till stranden, där den återfunne var sittande, orörlig, utan makt att fly, utan vilja att ge sig till känna. Och framkommen föll hon ner, lade sitt huvud i hans knä och talade vilt, blygt, bedjande, som om hon ville förintas av skam utan att kunna lägga band på sin tunga.

-- Gå icke ifrån mig, snyftade hon. Förakta mig, men hav förbarmande! Älska mig, älska mig, eller jag går dit, därifrån jag aldrig mer kommer tillbaka!

Nu vaknade hos honom hela mannaålderns oerhörda kärleksträngtan. Men när han såg kvinnan för sina fötter, väcktes även mannens nedärvda riddarkänsla, som i sin maka ville se härskarinnan, icke slavinnan, och han reste sig, lyfte upp henne, lade sin arm om hennes liv och tryckte henne till sig.

-- Vid min sida, Maria, icke vid mina fötter, sade han. Du älskar mig, ty du visste, att jag älskade dig, och nu är du min, för livet. Och du kommer aldrig levande ur mina händer, hör du! För hela det långa livet. Och nu sätter jag dig på min tron och ger dig makten över mig och mitt, mitt namn och min egendom, min ära och min gärning, men glömmer du, att det är jag, som förlänat dig makten, och missbrukar du den eller överlåter den, så störtar jag dig som en tyrann så djupt, att du aldrig skall se solen lysa mer! Men det kan du inte, ty du älskar mig, icke sant, du älskar mig?

Han hade satt henne ner i bergstolen, böjt knä och lagt sitt huvud i hennes sköte.

-- Jag lägger mitt huvud i dina knän, fortfor han, men klipp icke mitt hår, medan jag sover vid din barm; låt mig lyfta dig, men drag icke ner mig; bliv bättre än jag, ty det kan du, då jag skyddar dig för beröringen med världens smuts och elände, som jag skall ta uti; adla dig med de stora egenskaper, som jag saknar, så bliva vi tillsammans ett fullkomligt helt.

Hans känslor började få tankens kyliga färg och syntes vilja släcka hennes exaltation, så att hon avbröt honom med att lägga sitt glödande ansikte mot hans, och när han icke besvarade hennes smekning, tryckte hon en brinnande kyss på hans mun.

-- Du, barn, sade hon, törs du icke kyssas, när ingen ser det!

Då sprang han upp, grep henne om nacken och kysste henne på strupen upprepade gånger, tills hon lösgjorde sig och med ett skratt ställde sig upprätt framför honom.

-- Du är ju en riktig liten vilde, bannade hon.

-- Vilden finns där, akta dig! svarade han, och så tog han henne om livet, och de vandrade framåt i den ljumma sanden, som viskade om deras fötter.

Och nu blixtrade fyren i fjärran, sedan luften svalat av sig och daggen fallit. Ute från bådarna hördes skälarnes rop som från skeppsbrutna.

De gingo en timme och fler, och de talade om första mötet, om de hemliga tankarne då och då, om framtiden, om den stundande vintern, om utländska resor; och under tiden kommo de ut på udden, där stenkumlet med korset stod rest till åminnelse av ett skeppsbrott med drunknade.

Plötsligt sågo de två skuggor skymta, smyga undan och försvinna.

-- Det var Vestman och svägerskan, sade Borg. Fy! Om jag vore mannen, skulle jag sumpa henne!

-- Inte honom? kastade flickan fram mera bjärt än hon ville.

-- Han är inte gift! svarade Borg kort; det är skillnaden!

Det blev tyst, obehagligt, så att man började leta samtalsämnen, och under tiden viskade tankarne, som löst sig ur förtrollningen; och han längtade redan tillbaka till förtrollningen, till ruset, som förblindade, som gjorde grått till rosenrött, som byggde piedestaler, som satte guldkanter på spräckt porslin.

I detsamma vände de vid bergsväggen för att anträda återfärden. Vinden, som sovit, började nu dra emot, och i sin beklämning kände den väckta älskaren, huru det fläktade svalt. Det var nordan, som han väntat och vilken han nu hälsade som räddaren. Ty i en sekund, då flickans motsägelse i en livssak likasom knäckt sönder något i honom, så att han känt, det hennes väsen endast kunde lödas vid hans, icke hopsmältas, om ej han först uppgivit motståndet och överlämnat sig helt och fullt, grep han nu ögonblicket att stiga upp igen utan att trampa henne.

-- Varför hatar folket mig? frågade han helt tvärt.

-- Därför att du är dem överlägsen, undslapp det flickan, utan att hon märkte, vilken bikt hon avgav.

-- Det tror jag ej, svarade han, ty deras förstånd räcker icke till att uppskatta min överlägsenhet.

-- Deras hat kan förvända synen på dem!

-- Utmärkt svarat! Men om de fingo se underverket, skulle deras ögon öppnas?

-- Kanske! Om undret väckte fruktan.

-- Nå, så ska de få undret! I morgon klockan tio skall järtecknet ske!

-- Vilket?

-- Det som jag lovat dig!

Flickan såg med häpnad i hans ansikte, som om hon ej trodde, vad han sade. Därpå invände hon skrattande:

-- Om det blir mulet väder då?

-- Det blir det inte, svarade intendenten bestämt. Emellertid, efter som vi nu ha kommit redan så långt, att vi tala om vackert väder, så kan vi också tänka på vad din fru mor skall säga om detta.

-- Det lägger hon sig inte i, svarade flickan genast.

-- Förvånande att inte en mor fäster vikt vid, med vilken man hennes dotter går att binda släktskap och vars namn hon skall bära! Kan det vara henne likgiltigt?

-- God natt nu! avbröt fröken Maria och sträckte fram sin mun att bli kysst. I morgon bittida kommer du på visit! Inte sant!

-- Helt visst, svarade han, helt visst!

Och hon gick.

Men han blev stående på sin plats och såg hennes ranka figur höja sig mot den nu svavelgula skyn, när hon steg upp på bergskullen; och när hon kommit högst upp, vände hon sig om, kastade en slängkyss, och så syntes hon sjunka bakom sluttningen, tills han endast såg hennes huvud med det utslagna håret, som fladdrade i nordanvinden.

ÅTTONDE KAPITLET.

När intendenten följande morgon satt vid kaffebordet inne hos sin trolovade, efter att ha utan vidare blivit mottagen som svärson, erfor han ånyo det sammansatta intrycket av ett stort lugn över att vara intagen i en liten krets, där gemensamma intressen sammanhöllo till oinskränkt förtroende, och på samma gång en ängslan över att behöva uppgiva sig själv inför dessa mångfaldiga hänsyn, som sympati och släktskap medföra. Den föregående aftonen hade rusat fram i hans liv, blandande smått och stort, som livet erbjuder det; hela hans kärlekshistoria, som han drömt sig med öppna ögon, hade ändock skett med avsiktligt förbundna. Han hade blundat för flickans låtsade eller inbillade sjukdom, blundat så skarpt, att han narrat sig själv att taga den allvarsamt, ty hade han icke gjort så, utan från första stunden sagt rent ut: stig upp och var frisk, ni är bara inbillningssjuk, då hade hon hatat honom för hela livet, och hans mål var ju att vinna hennes kärlek. Nu hade han vunnit hennes kärlek, därför kanske att hon trodde sig ha lurat honom; alltså stod hennes kärlek i direkt förhållande till hans lättrogenhet, och när han nu om morgonen åter och åter upprepade den frågan: tror du på din Maria? översatte hans utsövda förstånd detta som så: är jag säker på, att jag kan lura dig? Nej, det fanns ingen kärlek med öppna ögon, och att vinna en kvinna med öppenhet var omöjligt, att nalkas henne med upprätt huvud, med klara ord vore att stöta henne bort. Han hade inträtt med lögn och måste gå på i förställning. Emellertid, medan samtalet nu lekte fram mellan småsaker och känsloutbrott, gavs ingen tid till grubbel, och välbehaget att vara i ett hem mellan två kvinnor gjorde allt så glatt och mjukt, att han överlämnade sig åt njutningen att få vara den omhuldade, barnet, den lille, sonen åt svärmodren, att han icke märkte, huru dottern, som redan vuxit modren över huvudet, duande henne och behandlande henne som sitt barn, genom en lätt reduktion småningom tog tonen över honom, som kallade hennes jämlike för svärmor. Men det roade honom, denna omkastning av naturens ordning, och han hade alltid för sig bilden av jätten, som lät barnen rycka tre strån ur sitt skägg, men endast tre. Som de sutto vid kaffekopparna och småpratade, hörde de ett sorl av folket nerifrån stranden.

Från fönstret sågo de nu folket samlat på hamnuddarna och stundtals stående orörliga, skyggande för ögonen, stundtals vaggande på båda fötterna, som om marken brände under dem eller som om de ej kunde stå stilla av oro.

-- Det är underverket! utropade flickan och skyndade ut, åtföljd av modren och sin trolovade.

Utkomna på backen, stannade fruntimmerna likasom slagna av skräck, när de mitt på solklara morgonen sågo en likvit kolossal måne gå upp över en kyrkogård med svarta cypresser simmande på havsytan.

Intendenten, som icke hade beräknat effekten från denna synpunkt, insåg icke nog hastigt sammanhanget, utan blev själv likblek av den skakning, som åtföljer något monstruöst, oväntat i den eljes så lagbundna naturen. Han skyndade förbi fruntimmerna, vilka stodo förstenade utan att kunna röra sig, och han kom ner till stranden, där folket var samlat. I ett ögonblick fann han lösningen på gåtan. Hans tillämnade marmorpalats hade nämligen blivit ofrivilligt infattat i en framskjutande buktig klippvägg på ena sidan och på den andra av en talls krona, så att kalkplattan visade sig cirkelrund och med de alltför svagt påmålade fönstren härmande kartan på månans skiva.

Folket, som blivit varskodda om undrets infallande på utsatt timma, såsom utlovat av intendenten, betraktade den framträdande mannen med skrämda, men vördnadsfulla blickar, och männen lyfte mot vanan på hattar och mössor.

-- Nå, vad säger ni nu om min hägring? frågade han skämtsamt.

Ingen svarade, men överlotsen, som var den modigaste, pekade uppåt nordvästra himlatrakten, där den verkliga månen hängde blek i första kvarteret.

Underverket var sålunda förkrossande, och det starka intryck, de två månarne redan framkallat, var för djupt att kunna utplånas med en förklaring. Och när intendenten gjort ett försök, vars början ej avhördes ens, utan folket stod kvar bedårat, liksom förälskat i sin fasa över det oförklarliga, upphörde han med varje försök att rubba deras tro. Han hade velat giva dem ett tecken på, att varken han eller naturen kunde bryta lagar, och slumpen hade lika fullt gjort honom till trollkarlen.

När han vände sig om, fann han sin trolovade i extatiskt tillstånd, kvarhållen av modren, men när han nalkades, ryckte hon sig lös, och fallande på knä ropade hon med halvt vansinniga åtbörder och ord, som föreföllo lånade från någon spiritistisk cirkel:

-- Mäktige ande, vi frukta dig! Tag bort vår fruktan, att vi må älska dig!

Saken hade redan fått en betänklig vändning, och intendenten tillgrep all sin konst att förklara det ofrivilliga undret, men förgäves. Njutningen av att vara dårad, förlamningen av fruktan och den bakom lurande äreskänslan att icke vilja vidgå sinnesvillan hade så bemäktigat sig sinnet hos den unga flickan, att inga föreställningar eller bedyranden hjälpte. Modren med sitt orubbliga, lugna jämnmod syntes icke veta, var hon var hemma, och hade glömt hela naturfenomenet för sin dotters oroande uppförande.

Men nu hade folkmassan vid stranden genom fröken Marias skrik och åtbörder fått sin uppmärksamhet dragen till henne från skådespelet ute på sjön, och när de sågo den unga kvinnan på knä för den vitklädde mannen med de djupa, mörka blickarne barhuvad härute på berget, måtte något minne ur bibelhistorien om en ung man, som gjorde underverk, ha föresvävat dem, ty i en hast klungade de sig tillsammans, började viska, och på uppmaning av överlotsen skyndade en av kvinnorna in i stugan bredvid och återkom med ett tre års barn, som hade ett öppet rötsår på kinden.

Med förmågan att framkalla hägring skulle alltså följa en övernaturlig kunskap om sjukdomars botande.

Den roll, som kastades på intendenten, började nu plåga honom över hövan, och när han såg fiskarfolket, lotsar och tullkarlar överge sitt arbete, timmermän och snickare lämna bygget på kapellet för att lyssna till hans ord såsom till profetior med undergörande kraft, blev han rädd såsom inför en naturkraft han frambesvurit men icke kunde tygla. Ögonblicket var emellertid inne, då han måste uttala sig, bestämt, tydligt, och slå ifrån sig.

-- Gott folk, började han. Men så inställde sig reflexionen tyst: huru skulle han börja, vilka ord skulle han använda, då varje uttryck fordrade en förklaring, som återigen förutsatte förkunskaper, som saknades. Och under de sekunder han tänkte över, vilket svalg som låg emellan dessa och honom, hörde han steg nalkas, vände sig om och fick se en man, som liknade en äldre sjöman på permission.

Mannen lyfte på en rund filthatt och såg något försagd ut till en början, men kommen närmare, rätade han ut sig och skulle just säga något, då intendenten befriade honom från förlägenheten genom att fråga:

-- Är ni kanske stiftelsens predikant, som väntas?

-- Jag är densamme! svarade den nykomne.

-- Vill ni inte säga några ord till folket som här befinner sig i uppror inför ett naturfenomen, vilket de icke vilja ha förklarat och som jag ej i detta ögonblick kan ge någon tydning på, tillgrep intendenten i sin iver att komma ifrån denna falska situation.

Predikanten förklarade sig genast beredd. Strök sitt långa hakskägg och tog upp en bibel ur fickan.

När folket såg den svarta boken, gick en rörelse genom dem, och en och annan av manfolket blottade huvudet.

Predikanten hade bläddrat en stund och stannade slutligen; harskade sig och tog upp att läsa:

»Och jag såg, då det bröt det sjätte inseglet, och se, det vart en stor jordbävning, och solen blev svart som en säck av hår, och månen vart hel och hållen såsom blod. Och himmelens stjärnor föllo ned på jorden likasom ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas av en stark vind. Och himmelen försvann såsom en bok, som hoprullas, och alla berg och öar flyttades från sina rum. Och konungarne på jorden och stormännen och befälhavarne och de rike och de starke och alla trälar och frie dolde sig i jordkulor och i bergsskrevor och sade till bergen och klipporna: Fallen över oss och skylen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty hans vredes stora dag har kommit, och vem kan bestå?»

Intendenten, som straxt märkt, vilken farlig vändning saken tagit, hade ryckt sin trolovade med halvt våld från det farliga grannskapet, fått henne ner till stranden och ville genom att ställa henne på den rätta synpunkten visa, att det icke var någon måne, som fallit från himmelen, utan endast det italienska landskap, han lovat styra till på hennes födelsedag.

Men nu var det för sent. Flickans inre öga hade redan sett synen i dess första gestalt, och predikantens upphetsande uttolkning etsade in den första synvillan. Han hade lekt med naturandarne, frambesvurit en fiende till att hjälpa sig, som han trodde, och då hade alla gått över till fienden, så att han nu stod ensam.

Under det Maria ännu med blickarne stod fängslad vid predikanten på berget, vände han sig på försök till modren och viskade:

-- Hjälp oss ur detta. Följ med ut till skäret och se, att det är leksaker, ett födelsedagsskämt.

-- Jag kan icke döma i dessa ting, svarade kammarrådinnan, och vill icke döma. Men jag tror ... att ni skola gifta er snart.

Det var ett råd, ett nyktert, prosaiskt, men från denna gamla kvinna, som själv var mor, ljöd det så klokt, helst det tilltalade hans eget skarpa förstånd, ehuru han fann förklaringen något förenklad. Men efter den vink han fått gick han rätt fram till flickan, lade sin arm om hennes liv, såg henne in i ögonen med ett leende, som hon måste förstå, och kysste henne så mitt på munnen.

I samma ögonblick tycktes flickan befriad från trollmannen uppe på berget, och utan motstånd hängande sig vid sin väns arm följde hon honom nästan dansande till modrens stuga.

-- Tack, viskade hon med sina blickar i hans -- tack för att du -- hur ska jag säga?

-- Befriade dig från bergstrollet, ifyllde Borg.

-- Ja, ifrån trollen!

Och hon vände sig om för att se på den överståndna faran.

-- Inte se sig tillbaka! varnade fästmannen och drog Maria in genom stugudörren, under det att ett lösryckt ordförråd från bergspredikanten fördes ner till honom av vinden.

NIONDE KAPITLET.

När intendenten vaknade en morgon åtta dagar senare, efter en väl genomsoven natt, blev hans första klara tanke den, att han måste ut från skäret, ut vart som helst för att få vara ensam, samla sig, återfinna sig själv. Predikantens ankomst hade nämligen haft åsyftad verkan i ena riktningen: att »skrämma packet», så att stojet och råheterna upphörde, men å andra sidan hade intendenten icke kunnat njuta av den nyförvärvade friden, ty det exalterade tillstånd, i vilket hans fästmö befann sig, nödgade honom aldrig lämna henne ur sikte. Han hade således sällskapat med henne, formligen vallat henne från morgon till kväll och under ändlösa samtal i religionsfrågor sökt hålla henne fri från predikantens förföriska tal. Allt detta, som han genomkämpat i sin ungdom, fick han nu ta om, och alldenstund nya motbevis blivit uppfunna sedan den tiden, måste han redigera om hela sin apologi. Han improviserade psykologiska förklaringar på Gud, tron, undret, evigheten, bönen och inbillade sig, att flickan förstod detta. Men när han efter tre dagar märkte, att hon stod på samma punkt och att denna känsloaffär låg utom resonemanget, kastade han alltsammans och sökte genom att väcka det erotiska med en ny känslosfär driva ut den andra. Men här måste han snart ge tappt, ty att tala om det som skulle levas uppdrev endast flickans känsloliv än ytterligare, och han märkte snart, att det fanns hemliga bryggor mellan den religiösa extasen och den sensuella. Från kärleken till Kristus sprang hon så lätt över till kärleken till mannen på den breda vindbryggan kärleken till nästan; från återhållsamheten trippade man över spången försakelsen till grannen späkningen; ett litet gnabb frambragte den oangenäma känslan skuld, vilken måste upplösas i lustförnimmelsen försoning.

I sin nöd måste han först riva upp bryggorna, ställa henne ansikte mot ansikte med den råa lustan, väcka hennes åtrå efter det timliga, som han skildrade i glödande färger. Men när han så lyckats och drog sig undan i sista ögonblicket, uppstod en missräkningens köld hos henne, och när han då sökte adla upp hennes känslor, leda dem ut i tanken på avkomman och familjen, då ryggade hon och förklarade bestämt, att hon inga barn ville ha. Hon kunde tillochmed begagna ett talesätt med hög kurs inom en viss grupp kvinnor: att hon icke ville bli hans saknade livmoder eller bära hans arvtagare, som hon med livsfara skulle föda till världen åt honom.

Då kände han, att naturen ställt något emellan dem, som han ännu icke kände: inbillade sig till tröst, att detta bara var fjärilns fruktan att lägga äggen och dö, blommans misstanke, att fägringen skulle gå sin kos med frösättningen.

Men han hade slitit ut sig på dessa åtta dagar, hans fina tankehjul hade börjat halta i lagren, och fjädern i verket hade blivit slapp.