Part 8

— Där löste ni själv gåtan, min fru, sade Corpwieth. — Det var monsieur Boboche som hjälpte er med duken. Han hade passat på er i trängseln. I samma ögonblick han lade duken kring er hals begagnade han tillfället och knäppte upp låset på halsbandet. Att därpå bemäktiga sig det erbjöd icke den ringaste svårighet. Artister i hans fack är slängda i fingrarna. En natt och en dag var sedan mer än nog att bibringa smycket dess nuvarande utseende.

Han vände sig till fransmannen.

— Har ni nog nu? Teatervaktmästaren skall med säkerhet bekräfta madames utsago.

Monsieur Boboche kröp ihop som en slagen hund. Han försvann hastigt med konstapeln ut genom dörren. En släde väntade utanför. Hattasken balanserade på kuskbocken.

Friherrinnan andades ut. Hon räckte Corpwieth handen.

— Ni har gjort mig stor tjänst. Hur skall jag kunna visa er min erkänsla?

— Ni känner mina principer — inga honorar, svarade han. — Men ni har sluppit billigt från saken. Ni har råd att visa ädelmod. Madame Ghilka är i förlägenhet för sin reskassa —

— Ni menar?

— Att skandal bör undvikas till varje pris. Skriv en biljett till divan och meddela henne att ni köper de två diamanterna på smycket. Ni kan lägga in beloppet i kuvertet. Priset är godkänt på förhand.

Friherrinnan lydde hans uppmaning. Hon lade en tusenmarkssedel i kuvertet. Hotellbudet fick gå hem med brevet.

— Så är det ännu en småsak. — Friherrinnan pekade på revolvern som låg kvar på bordet där Corpwieth lagt den, liksom beskyddande halsbandet. — Vill ni icke befria mig från den där otäcka tingesten? Jag trodde jag skulle svimma när ni drog fram den. Jag kan absolut inte uthärda knallen av ett skott.

Corpwieth svarade ingenting. Han tog revolvern, siktade ut i luften och drog på trycket. Friherrinnan lade händerna för öronen.

En knäpp — och en stråle av tunna droppar gjöt sig ur mynningen. De spredo en behaglig vällukt genom rummet.

— Det är bara en ofarlig refraicheur i form av ett hämskt mordvapen, sade Corpwieth med sitt stilla, inåtvända leende. — En man av mina sysselsättningar mottar besök av mångahanda slag. Den låg på tamburbordet när jag gick och jag stack den i fickan. Krutrök hade verkligen varit illa på sin plats i er salong.

VI.

Måndagens tidningar innehöllo på en framskjuten plats följande notis:

_Inställt gästspel_. Den ungerska skådespelerskan Aranca Ghilka, som de senaste kvällarna med sin trupp uppträtt på Svenska teatern, har på grund av publikens ringa intresse för föreställningarna avbrutit sitt gästspel härstädes. Gårdagens representation inställdes. Madame Ghilka avreste redan på kvällen med nattåget till Petersburg.

Corpwieth hörde sig för på hotellet. Genast efter avhämtandet av hattasken hade divan visat tecken på en oförklarlig oro och givit order om att koffertarna skulle göras i ordning. När sedan biljetten från friherrinnan Stjernsvärd anlände hade hon omedelbart låtit telefonera avbud till teatern och beställa plats på tåget. Resten av dagen låg hon till sängs; hon hade sagt till att hon ej tog emot någon. Om kvällen reste hon, synbart mån om att komma i väg så fort som möjligt.

Monsieur Boboche hamnade i tukthuset. Undersökningen gav vid handen att han var en beryktad internationell juvelsvindlare med många tvivelaktiga sträck på sitt samvete. Corpwieths namn blev ej nämnt i domstolsreferaten. Han föredrog att verka i det fördolda och var dessutom rädd att få för stor praktik.

ÄVENTYRET I TRETTONDE APOTEKET

I.

— Nej, sade den olivhyade unge mannen och sträckte sig mot whiskyglaset med den åtbörd, med vilken man söker fatta en annans stödjande hand, nej, jag måste tillstå, att jag inte känner mig hemmastadd i dessa environer.

Scenen var Catani, lördagen den 5 december 1914 kl. 9.56 på aftonen, och den som anställde den melankoliska reflexionen var herr Corpwieth.

— Det här är jag inte van vid, fortsatte han efter att ha sväljt en klunk av den porlande brygden.

Hans anmärkning var träffande som alltid. Uteliv ingår icke i herr Corpwieths med omutlig konsekvens genomförda levnadsordning, och vid denna tid på aftonen sitter han i regeln i sitt trevna arbetsrum, sysselsatt med att översätta något alster ur den finskspråkiga detektivlitteraturen — sådan är nämligen herr Corpwieths favoritförströelse på sysslolösa stunder, frånsett dem naturligtvis som han tillbringar i det ämbetsverk, där han räknar tjänsteår.

— Den förbaskade H.N.! Det stadium i hans tankars gång, som markerades av detta hos den orubbligt lugne herr Corpwieth onekligen rätt överraskande känsloutbrott, hänförde sig till det faktum, att han på denne sin väns uppfordran företagit sig att studera Ture Jansons Catanipoesi. På grund av dess suggestiva inflytande höll han nu på att avlägga sitt första besök i den berömda lokalen.

Vid detta laget hade emellertid herr Corpwieth, måhända ej alldeles utan medverkan av den stärkande whiskyn, redan till god del ackommoderat sig efter den för honom främmande miljön, och han började anställa sina iakttagelser.

Mycket riktigt, där — under spegeln — satt herr Ture Janson i egen person. Det var inte möjligt att misstaga sig: pince-nez'n, som ständigt befann sig på fallets brant och endast genom ett permanent underverk avhölls från att rutscha ner långs det sluttande planet; det omsorgsfullt ovårdade håret — ingenting saknades i signalementet. Till yttermera visso rökte han en yruracbat; herr Corpwieth, som själv kultiverade cigarretten Klubb 7, kunde på lukten skilja 183 olika cigarrsorter, och han förnam tydligt till sin plats vid dörrbordet det Hirschsprung'ska rökverkets utprägladt indifferenta doft. Den vaktmästare, som just nu framställde alternativet "pilaff" eller "lamm på tartariskt vis", var av allt döma herr Wagner. Diagnosen var således klar.

— Låt oss söka avgöra, sade herr Corpwieth, vilka de båda andra vid spegelbordet kunna vara; på detta sätt öva vi våra gåvor. Han till höger, som under halvslutna ögonlock på ett ganska försåtligt sätt iakttar de båda andra, också han med en yruracbat i gipan, ja, det kan blott vara journalisten Bergman — mycket riktigt, nu plottrar han på menyn, gamla vanan att skriva på matsedlar. Och den tredje? Ser man på, också han sitter och petar med en blyertspenna — det var då ett fruktansvärt litterärt sällskap. Herr Corpwieth tänkte med deltagande på vännen och kritikern H.N., som om lyckan var god kanske nu fick någon extra volym att recensera till julen, eventuellt en novellsamling med de tre herrarne som gemensamma upphovsmän. Att de besjälades av en stark gemensamhetskänsla var tydligt, ty just nu meddelade de herr Wagner sin avsikt att på tremanhand dela en pilaff.

— Men nej, han skriver tydligen inte. Han ser upp och han ser ner, han drar ett streck nu och ett streck då — han tecknar. Nu har jag det, det är utan tvivel gentleman-karrikatyrtecknaren Birger Dahl! Att döma av hans välbalancerade, förnöjda ansiktsuttryck har han brytt ut sin vanliga knock me down mot en pick me up. Såvida inte den sybaritiske unge mannen rentav har en kiss me quick i tankarna!

Herr Corpwieth rodnade över sin frivola reflexion, och han skyndade att dränka sin förvirring i en ny klunk ur det outtömliga glaset, det var visst redan den tredje sedan mindre än en timme.

Ceremonien utföll till hans fulla belåtenhet, och han återgick till sina iakttagelser. Offret för herr Dahls ritstift? Det var tydligen någon vid bordet, som upptar väggstumpen till höger om den grönglaserade kakelugnen.

Med den borne detektivens intuitiva blick för den anmärkningsvärda detaljen observerade den för Cataniförhållandena främmande herr Corpwieth genast den åtting, som ensam intog bordets mittpunkt, och som i en annan lokal än detta konstnärs- och journalistlocus icke hade förefallit så demonstrativt, så omöjligt mikroskopisk. Därnäst fångade herr Corpwieths tränade blick synen av tre enorma glas, tre väldiga kupor i vilka glänste några droppar av en oljig vätska — "cognac Martel från 1812", avgjorde herr Corpwieth beslutsamt, återkallande i sitt minne en reminiscens från det kulinariska samtal han fört med amanuensen Bergdahl, vid den frukostmiddag varmed denne givit äventyret med päronstjälken dess naturliga epilog. De mänskliga accessoirerna till den lilla flaskan och de stora glasen utgjordes av trenne affabelt konverserande herrar.

Herr Corpwieth gled med en ormlik rörelse fram över soffan — det slitna och följaktligen hala ovantåget gynnade i hög grad denna manöver — och det lyckades honom att på något övernaturligt sätt låta blicken svepa förbi pelaren, som skymde utsikten, och mellan huvudena på de tjugofem medlemmar av Flora och Fauna-sällskapet hvilka under doktor Fjäderlöfs entusiasmerande ledning dryftade naturens under vid ett långt bord mitt i salen.

— Ha! idel bekanta!

Vid kakelugnsbordet företedde i själva verket herr Nässellöf sin distingerade profil och sin aristokratiska hållning, medan den långe ynglingen herr Söderholm kröp i hop på sin stol på det för honom karakteristiska sättet. En tung lock vällde fram över pannan, hans djupa blick förrådde att det hörde till hans vanor att tänka; medan det känsliga draget kring munnen talade om, att han om lyckan var god kanske också var en poet.

— En intressant företeelse, mediterade herr Corpwieth, just så bör han se ut, den lovande politikern, som med sin efter den moderna psykologiska vetenskapens alla regler uppbyggda avhandling om den finska gubbålderns optimism för ett par år sedan frambesvor en diskussion, som rasade i sju månader.

Herr Corpwieth läskade sig efter denna långa tankesats och beslöt med det strängt metodiska sinne som utmärker honom, att identifiera också den tredje av de tre och så tända sin detektivlampa och uppsöka sin paulun.

Jaha, där fick han sikte på honom. Jaså, det var bara han! Den tredje erbjöd faktiskt ingenting av intresse. Det var helt enkelt herr Thomas Melón. Det enda, som möjligen kunde anses förråda något karakteristiskt — "eller rättare brist på karaktär", filosoferade herr Corpwieth — var det förhållandet, att herr Thomas Melón bar en halvrökt cigarr mellan sina slätrakade läppar, medan han höll en andra färdigsnoppad cigarr i beredskap i handen under det att en tredje, tillsvidare osnoppad, låg framför honom på bordet och väntade på sin tur och sex andra stucko fram ur cutaway'ens bröstficka som patronerna på en tscherkessisk soldatbringa.

— Ja, vi känna varandra och det inte endast som kolleger, tänkte herr Corpwieth, och ett litet, spetsfundigt leende krusade hans läppar vid tanken på herr Thomas Melóns för en tid sedan inträffade mystiska försvinnande, med tyåtföljande lyckliga återfinnande tack vare hans, herr Corpwieths, skarpsinniga och beslutsamma ingripande i den dunkla affären.

Men varför hade Melónen, denna enkla man, ifört sig högtidsskrud, och vad innebar det högtidliga drag som till och med en mindre övad iakttagare än herr Corpwieth kunnat lägga märke till på de andras uttrycksfulla anleten?

I detta ögonblick framsträcktes en hand mot askkoppen. Det var en vit, mager senig hand och den slöt i sitt fasta grepp en pipa, försåvitt avståndet tillät en diagnos — en engelsk B.B.B.--pipe.

— Det sitter således ännu en fjärde person vid bordet, var herr Corpwieths logiska reflexion, ehuru jag inte kan se honom. Vem kan det vara.

Dock just nu såg den försvunne och återfunne upp, hans blick mötte herr Corpwieths, och han skyndade sig att egna sin välgörare en vördsam nick, i vilken skönjdes erkänsla och oskrymtad respekt — men så föreföll det verkligen herr Corpwieth, ännu något, han kunde inte säga vad.

Detta perturberade honom och gjorde honom mottaglig för inflytandet från begreppet _främling_, representerat av den okända handen med pipan, och resultatet blev att herr Corpwieth, som eljes aldrig förlorar en hårsmån av sin behärskning, i hastigheten reste sig och utförde en formlig bugning för sin vän och protegé Thomas Melón.

Denna, åtminstone i stort sett, enkla handling, blev avgörande.

Den förde med sig oväntade händelser.

Då herr Corpwieth om några sekunder åter sjönk ner i sin soffa, hade situationen förändrats.

En okänd person hade trätt fram till hans bord!

II.

Det var en imponerande företeelse. Den okändes väldiga kropp var höljd i en raggig päls av övernaturlig tjocklek och vidd; hans kolossala fötter voro instuckna i lädergaloscher av, föreföll det, hittills aldrig skådade dimensioner, och någonstädes högt uppe i luften — herr Corpwieth hisnade då han lät blicken gå mot höjden — kröntes verket av ett huvud bevuxet med någon hårliknande buskväxt.

Den okände motsvarade fullkomligt den bild av jätten Bumburrifex, som med skräck och fasa hade uppfyllt herr Corpwieths gröna barndom för några år sedan, och han skulle just mekaniskt se sig om efter makan Bumburra, då den okände tog till ordet.

— Jag såg att ni hälsade på herrarna därborta, sade han, och då måste ni väl vara herr Corpwieth. Herr Nässellöf och herr Melón fylla hos mig sitt behov av den utmärkta _crême pour le rhume de cerveau_, ett klassiskt medel, säga de. Jag misstänkte er genast, tillfogade han, men kände mig inte säker på min sak och tänkte redan gå.

Jätten drog krampaktigt in luften genom näsborrarna.

— Men vad är det? frågade han halvt för sig själf. Det luktar rentav som kristet blod.

Herr Corpwieth ryste. Men i nästa ögonblick påminde han sig att han just lagt märke till en tallrik svensk svartsoppa på den distingerade militärens bord i grannskapet. Han återfann i ett nu hela sin vanliga säkerhet.

— Pardon? sade herr Corpwieth milt förebrående.

— Ni har rätt, svarade den okände. Ursäkta för all del! Mitt namn är Malm, Nikodemus Malm.

— Corpwieth.

— Mycket angenämt!

— Charmerad! Var god och tag plats...

— Tack. Herr Malm tog emellertid inte plats. Han ryckte upp pälsen, for med knytnäven ner i västfickan, framsläpade stönande ett silvermynt och fattade herr Corpwieths whiskyglas. Herr Corpwieth trodde ett ögonblick, att hans nya bekantskap ämnade förfriska sig och beredde sig att med kraft tillbakavisa en eventuelt erbjuden gottgörelse. Men herr Malm inskränkte sig till att knacka på vaktmästaren.

Herr Olander, som denna afton verkade ute i stora salen, ilade till.

— Betala! mullrade herr Malm. Hur många whisky?

— En whisky? Ja. Enochtjugofem. Tjugofem procents förhöjning: enochsjuttio. Ingen soda? Nej. Vanligt vatten? Ja. Ingentingannat? Nej. Enochsjuttio.

— Var så god! sade herr Malm. Myntet föll ned på bordsduken.

— Jaså. Stopp! Herr Malm högg tag i det igen, fiskade upp ett annat och utbytte den först framtagna silfverslanten mot ett omisskänligt tvåmarksstycke. Herr Olander bar upp kollekten och drog sig tillbaka.

Scenen hade utspelat sig med blixtlik snabbhet. Att herr Corpwieth inte kom sig för att reagera mot herr Malms onekligen något självrådiga ingripande berodde emellertid inte på, att hans vid så många prövande tillfällen ådagalagda rådighet denna gång undantagsvis skulle ha lämnat honom i sticket. För en ytlig betraktare hade det visserligen kunnat tyckas så. För oss däremot är det utan vidare a priori klart, att detta icke kunde vara fallet. Något, en eller annan särskild omständighet, måste ha avlänkat herr Corpwieths uppmärksamhet från det mindre viktiga till förmån för det mera viktiga, d.v.s. till förmån för något som kanske ingenting betydde men _måhända kunde komma att erhålla_ sin betydelse.

Ett moment förelåg i själva verket som attraherade herr Corpwieths intresse. Det första myntet, det som herr Malm skyndat sig att byta ut mot ett annat — herr Corpwieth hade blott flyktigt sett det skymta förbi, men vad var det som förefallit honom så egendomligt bekant? Det var större än den finska tvåmarksslanten, det hade en fullare klang. Var låg del bekanta? Herr Corpwieth kom av någon outgrundlig anledning att tänka på Högholmen.

— Högholmen, "Djurens konung", letade han sig fram. Och så inställde sig plötsligt ett nytt begrepp: Schiller!

Ha! nu såg han med ens det rullande myntet, ett virrvarr av zoologiska företeelser avtecknade sig för hans inre öga: det var heraldiska kreatur av den sort han för ett par veckor sedan iakttagit på vapensköldarna, medan _Orleanska Jungfruns_ tretton akter utspelade sig! Intet tvivel, myntet var ett engelskt crownstycke.

Herr Corpwieth hade måhända kunnat vedervåga en direkt fråga i ämnet. Men varför ha andra att ge ett svar, som man kan ge sig själv? Herr Corpwieths hela verksamhet bygger på den övertygelsen, att det icke ges någon under mänsklig medverkan åvägabragt omständighet, som inte mänsklig intelligens — mänsklig intelligens över medelnivån i varje fall — mäktar sönderdela i orsak och verkan, och att det icke gives något förhållande mellan en människa och ett ting, som inte en människa — en människa av gentleman-detektivens art — förmår upplösa och förklara.

Det var inte många sekunder han behövde för att nå klarhet i saken. Men detta var tillräckligt för herr Malm, vars massiva stofthydda tydligen inneslöt en brinnande och rörlig ande. I en handvändning hade han fått liv i rockvaktmästaren. Herr Corpwieth fann sig insvept i sin ulster. En käpp — gudarna vete för resten vems, här var påtagligen inte tid att uppehålla sig med bagateller — trycktes i hans hand. Den mörkbruna sammetshatt, som så förträffligt harmonierar med herr Corpwieths sydländska teint och står så pikant mot hans nordiskt ljusa lugg, stjälptes på skulten. En halv blick mot vännerna vid kakelugnsbordet, vilka med deltagande intresse iakttogo de successiva faserna i det öde som utvecklade sig kring herr Corpwieths person. Och så greps gentleman-detektiven under armen av den energiske herr Malm och släpades ut genom dörren och nedför trappan.

På nedersta trappsteget hejdade herr Malm framryckningen.

— Jag är apotekare, tillkännagav han.

— Härligt! svarade herr Corpwieth, som ännu aldrig varit inne i ett apotek och aldrig hade sett en levande apotekare.

En bil surrade vid trottoarkanten.

— Det är vår bil, sade apotekare Malm.

Var så god och stig på!

Herr Corpwieth tvekade. Bilen såg inte bred ut.

— Stig på! upprepade herr Malm med en stämma, som föreföll den vid kollegernas yrkesmässigt diskreta diktion vane herr Corpwieth sällsport övertygande.

— Efter er, sade han emellertid med sin vanliga artighet.

— Stig på! skränade jätten för tredje gången. Det finns nog plats för två. I värsta fall får ni ta mig i knäet.

Herr Corpwieth gav sig. Herr Corpwieth tumlade in i bilen. Apotekaren vältrade sig in i sin tur. Dörren slöt sig kring dem, och fordonet satte sig pustande i gång.

III.

En blick var nog att säga den med Helsingfors topografi väl förtrogne herr Corpwieth var han befann sig, då han steg ut ur bilen. En smutsgul husfasad. Burspråk och erkrar i form av de mest maligna tumörer. En fris med stiliserade exemplar av sillen, detta mystiska havsdjur. Var inte detta Skatudden, så var det en feberdröm.

Det var Skatudden. Det var Lotsgatan.

— 21, läste herr Corpwieth på nummerskylten över den trappa, framför vilken bilen stannat.

Huset var ett hörnhus, och första våningen upptogs av ett apotek, Skatuddsapoteket eller, som officiella benämningen lyder, "trettonde apoteket i Helsingfors".

— Mitt apotek, fastslog herr Malm och gick med egarens säkerhet till attack mot ingångsdörren. Han dängde nävarna mot den, han ringde, han bultade ånyo, och under allt detta mullrade han, hoppade han jämfota och väsnades han förfärligt. Herr Malm avslöjade sig allt mera deciderat, tycktes det herr Corpwieth, som en i hög grad passionerad natur.

Nu blev det ljust i apoteket. En skugga gled mot dörren, det klickade i låset, dörren gick upp. Herr Malm störtade in, herr Corpwieth följde i något långsammare tempo. Besinningen är en för herr Corpwieth i hög grad utmärkande egenskap. "Kallt blod och varma kläder!" är en levnadsregel som han i hela dess vidd tillämpar med aldrig svikande konsekvens.

Den som öppnat var en ung dam: en särdeles intagande företeelse, konstaterade herr Corpwieth omedelbart med sin vanliga sinnesnärvaro.

Apotekaren påbörjade något som liknade en presentation.

— Fröken är min farmaceut, sade han. Herr...

— ... herr Corpwieth, jag känner redan herr Corpwieth, avbröt den söta varelsen. Edith Limburg är min bästa vän. Hon har talat om allt för mig! Jag är Eva Lindblad.

Hon har visat mig porträttet som ni gav henne. Gud vad ni är... vad ni är skicklig.

Herr Corpwieth bugade världsvant. I sanning, fröken Eva Lindblad _var_ förtjusande!

— Men här blir nog inte tid till sådant, sade sig herr Corpwieth, som aldrig förlorade kallets förpliktelser ur sikte. Till yttermera visso drog också apotekaren försorg om att det inte blev något sådant.

— Har ni senegaldekokten i ordning? frågade han sin farmaceut, medan han krängde av sig pälsen. Hur är det med de båda brompreparaten? fortsatte han med kraft. Har ni fått aspirinemulsionen färdig? Har ni gått i land med bismutsalvan?

Fröken Lindblad försvann på lätta fötter, överväldigad av dessa spörsmål vilka tydligen mycket väl kunde komma att beteckna inledningen till ett längre förhör.

— Vad är det ni vill veta? lydde den frågvise apotekarens nästa spörsmål.

Denna gäng var herr Corpwieth adressaten.

— Jag vill veta, vad ni vill veta, blef det diplomatiska svaret.

— Skönt, sade herr Malm. Hör då på. Här har något inträffat. En bagatell tycker ni kanske, men det tycker inte jag. Jag är inte skapad för bagateller, småsaker existera inte för mig.

Dessa reflexioner föreföllo herr Corpwieth väl motiverade.

— Fortsätt! sade han.

— Det ämnar jag göra, sade herr Malm. Någon har rest av med en del kokain ur venena-skåpet. I natt måste det ha skett. Fröken Almlöf, som hade dejour (jag föredrar kvinnliga biträden), låg och sov på bädden i dejourrummet. Naturligtvis. Hon varken hörde eller såg något. I går afton kontrollerade jag bl.a. just kokainförrådet. Fröken Ekblad, min provisor, kom inte i håg det — naturligtvis — och kontrollerade det i dag för andra gången. Då hon lämnade mig sin rapport, upptäckte jag strax, att trettiofem gram av vätskan försvunnit. Vad jag vill veta är vem som varit framme.

— Vi kunna tillsvidare kalla honom "den okände", sade herr Corpwieth.

Apotekaren nickade instämmande. Herr Corpwieth fortfor:

— Hur såg flaskan ut?

— Kokainet förvaras i en graderad sextiofem liters damejeanne, som står på skåpets botten. Den befinner sig fortfarande på sin plats. Den okände har tappat sina trettiofem gram — d.v.s. mina! — på en femhundra grams flaska.

— Verkligen? Då har han således också gjort ett tillgrepp i ert acqua distillata-förråd?

— Det har jag inte observerat.

— Antagligen hålla apoteken inte så noga reda på den delen av sitt lager?

— Det ha vi inte gjort förut. Tidigare kostade nämligen acqua'n ingenting. Men sedan vi på grund av de bistra tiderna av Medicinalstyrelsen berättigats att höja priset på acqua distillata med tio procent, föres det räkning också över den. Jag har förrådet i ett graderat käril.

— Vi kunna ju se efter, sade herr Corpwieth. Inte för att det strängt taget är nödvändigt. Men...

Herr Malm lotsade sin gäst till apotekets inre gemak — mycket riktigt, där skymtade fröken Eva Lindblads burriga huvud lutadt över en mystiskt susande degel — och förde honom till en väldig glasbehållare, till ungefär trefjärdedelar fylld av en färglös vätska. Det var tydligen just det i apoteks- och läkarvetenskapen så betydelsefulla ämnet acqua distillata. Vid sidan av behållaren var anslagen en griffeltavla, betäckt med krumelurer. Herr Malm studerade dem ett par minuter och granskade mätaren på kärlet.

— Mycket riktigt, sade han. Också här har verkligen en åderlåtning egt rum. Det fattas jämt 465 gram.

— Naturligtvis, sade herr Corpwieth.

— Besynnerligt! mumlade han därpå, och ett intensivt tankearbete gav honom för några ögonblick en mogen mans drag. Besynnerligt vad detta förekommer mig bekant! Besynnerligt...

Återfärden medförde den förnyade anblicken av fröken Eva Lindblad, denna gång stötte hon nitiskt i en mortel.

— Blir det piller? sporde herr Corpwieth med intresse.

— Sodapiller I bekräftade hon med ljuv stämma.