Part 6

— Ja, han satt alldeles lugn och stirrade framför sig när tjänsteflickan kom in med en ny rätt. Så såg han på henne och sedan kom det... Det var förfärligt.

— Var det något särskilt med tjänsteflickan? Gjorde hon miner? Skrattade hon åt honom?

— Nej, nej, han såg egentligen inte på henne utan på fatet hon bar in.

— Vad var det på fatet?

— Frukt.

— Frukt, frukt, nästan skrek Corpwieth och grep fröken Limburg i armen, vad var det för frukt?

— Vindruvor, tror jag det var och bananer och...

— Var det inte en... en...

— ... en melon, jo visst, men vad kan det betyda?

— Herregud, Fröken, nu äro vi gåtan på spåren. Nu måste allt bli klart. Känner Ni herr Melón, herr Thomas Melón?

— Jag har aldrig hört talas om honom.

— Nu skall jag säga er varför jag kom hit. Er far har rövat bort herr Melón. Corpwieth berättade i flygande fläng allt vad han visste om herr Melóns försvinnande.

— Har Ni ingen aning om varför Er far hatade herr Melón?

— Men jag vet ju inte ens vem herr Melón är!

— Han är amanuens på biblioteket och dessutom litteraturkritiker...

— Jag börjar förstå, skrek Elsa Limburg, i vilket blad skriver Melón?

— I "Kvällens Pust".

— Nu förstår jag, nu förstår jag, men det är ju förfärligt, förfärligt. Vi måste få tag i dem, hör Ni, vi måste, vi måste! Annars blir min far mördare, ja, jag vet det, han kommer att mörda Melón!

— Men varför, varför?

— Jag skall förklara det med några ord. Min far har sedan han var liten velat blott ett: dikta. Svåra förhållanden gjorde det omöjligt och man skrattade åt den unga sjömannen som klev in på tidningsredaktionerna med stora häften fyllda av dikter. Men nu, när han blivit rik och hans själ blivit sjuk ha diktardrömmarna alldeles tagit överhand. Han trodde sig vara världens störste skald. Och i vår gav han ut ett band dikter.

— Jag förstår vilka det var. Det var säkert det stora bandet i kvartformat med guldsirater. Och han kallade sig "Goethe II".

— Så var det. Och sedan han läst kritiken i "Kvällens Pust" har han inte haft en fredlig stund.

— Jag minns kritiken. Den var av Melón och den var ypperlig — men förkrossande.

— Vet Ni varför den grep min far så starkt? Jo, han förstod att den var sann. Men han hade inte krafter att motarbeta den villa, i vilken han levat så länge. Han ville tro, att han var en ouppnådd diktare, men han förstod innerst inne att kritiken var riktig — att han blott var en usel klåpare. Och sålunda blev kritiken orsaken till förfärliga själsstrider och de utmynnade i ett gränslöst hat till Melón — det förstår jag nu.

— Vi måste genast börja jakten på dem innan det är för sent.

— Var tror Ni de äro?

— Jag vet inte, suckade Corpwieth. Men så bröt han ut: — Jag vet det ju, visst vet jag det! Jag har varit en fruktansvärd idiot, jag såg ju motorbåten med egna ögon. Hör nu:

Klockan halv tolv steg Melón i Er fars bil, varför veta vi ej. De foro till Djurgårdsstranden och stego i motorbåten. Klockan tio minuter före tolv passerade båten Skatuddskanalen. Det stämmer ju precis. Och fem minuter före tolv såg jag själv motorbåten lägga till vid "Gitanjalis" sida. Er far har tagit Melón till fånga — kanske vill han hålla honom gömd en tid — man kan ju inte beräkna vad Er far vill, han är otillräknelig. Vi måste genast ut till Jaktklubbens båthamn.

— Men det är storm nu, sade fröken Limburg, det är i storm min far tycker om att segla.

De lyssnade och hörde huru blåsten i tunga stötar prässade mot fönsterrutorna.

— Vi telefonera till vakten på Blekholmen. Gud give att "Gitanjali" låg där ännu!

Corpwieth sprang till telefonen. Vakten svarade att Gitanjali gått ut för en timme sedan. Motorbåten låg vid båtbron på Blekholmen.

— Kom genast med den in till Södra hamnen! sade Corpwieth.

— Ni kan ju sköta motorn? frågade han fröken Limburg.

— Jo visst. Nu gå vi.

De sprungo ut i höstmörkret. Regnet piskade deras ansikten, stormen tjöt om husknutarna. Våta blad klistrade sig fast vid deras kläder. De sprungo längs hamnen och hörde vågorna sucka och dåna mot kajen. Vid lyftkranen funno de båten och vakten.

— Skall herrskapet ut efter "Gitanjali"?

— Ja, vartåt seglade den?

— Österut, mot Hästnässund. Jag varnade direktören, men han ville ut i detta Herrans väder ändå.

Var han ensam?

— Ensam skötte han båten. Men jag tyckte där fanns någon i kajutan.

— När kom direktören ombord?

— Redan i går, han sade att han ville bo några dagar på båten för att få vara i fred. I kajutan har han suttit sedan dess. Någon måste han ha haft med sig för jag har hört att han talat högt och deklamerat.

— Det är bra. Låt gå!

Fröken Limburg stod i fören och skötte maskinen. Cylinderhuvarna blänkte och över dem höjde och sänkte sig små mässingsstänger med ett regelbundet klapprande. Corpwieth höll rodret. De satte vakten i land på Blekholmen och så bar det av. Genom Långörnssund rullade sydväststormen in och träffade båten på tvärs. Den slingrade våldsamt och skummet yrde. Men maskinen arbetade, mässingsstängerna klapprade, båten darrade jämnt och lugnt. Ledfyren vid Hästnässund blinkade emot dem genom regnet, i lä yrde skummet mot Degerös strandklippor. De kommo in i sundet och ilade med rasande fart genom den svåra farleden vid Villinge. Här var det lugnt. Corpwieth kände faret till punkt och pricka. Han skrek åt Elsa att icke sakta farten och som ett vilt djur rusade båten fram under Villinge-landet Men så möttes de av havet. I väldiga, skummande vågor bröt det in mot holmarna och över motorns buller hörde de bränningarnas dån. Långt ute lyste Söderskärs fyr stadigt och stilla. De stannade motorn.

— Vi måste speja, sade Corpwieth. De kunna inte vara långt borta. Hästnässund och Villinge måste ha uppehållit dem länge. Vi kunna inte riskera att bege oss ut här utan att veta vart vi skola styra.

— Titta, titta, ropade Elsa, det var något som skymde fyrens ljus — nu ser man skenet igen.

Corpwieth såg ingenting. Men så nåddes hans öra av ett välbekant ljud. Han hörde ett segel smälla i vinden.

— Den är här nära, ropade han, den gick just över stag. Jag hörde seglen leva. Det smällde som pistolskott.

— Se, se, skrek Elsa, där är den igen! Och verkligen, det gled som en skugga framför ljuset från fyren.

De satte motorn i gång. Med sakta maskin kryssade de ut i den höga sjön.

Vågorna vräkte emot dem, de fräsande kammarna lyste vita i mörkret och våg efter våg kastade sitt salta skum över dem.

Plötsligt såg Corpwieth båten. De voro nästan inpå den. Den krängde fruktansvärt och i lovart slogo sjöarna ideligen över den.

En väldig, svart gestalt avtecknade sig mot storseglet Det var direktör Limburg som stod vid rodret.

— Tag ratten vid maskinen, skrek Corpwieth åt Elsa, och styr akterom båten, snett nedåt, så hugger jag tag i bommen och kommer ombord.

De voro i lovart och Elsa lydde order. Som en pil körde motorbåten förbi seglarens akter, under bommen, och Corpwieth klängde sig vig som en katt fast vid den. Han fick tag i levangen och plötsligt stod han i sittlådan öga mot öga med direktör Limburg.

Det var som om denne nu först vaknat upp. Han hade stått och stirrat ut i rymden och nu ryckte han till.

— Låt mig taga rodret! skrek Corpwieth.

— Vem är Ni? kanske Fan själv som kommer flygande genom luften.

— Giv mig rodret!

— Nej!

— Men vart styr Ni?

— Mot döden.

— Vad menar Ni?

— Han där skall dö!

— Vem?

— Han i kajutan. Han och jag skall dö tillsamman.

— Nej, nej, vi skall alla leva. Giv mig rodret!

— Ser Ni inte redan klippan där förut? Mot den styr jag och där skall vi dö, vi två, och vill Ni vara med och taga vara på våra själar så står det Er fritt.

— Nej, hör på mig, vi skall alla leva!

— Tig, röt plötsligt Limburg, här befaller jag.

Då slog Corpwieth blixtsnabbt till Limburgs arm som höll rodret, och samtidigt sparkade han Limburg på benen. Den vansinnige föll raklång i vattnet på den sluttande sittlådans botten. Corpwieth grep rodret och styrde upp i vinden.

— Far, far, ljöd en röst genom stormen.

— Vem ropar? Limburg satte sig. Var är Elsa? Vem är Ni?

— Elsa följer oss i motorbåten. Jag är en vän till Melón. Vi styra hemåt nu.

Limburg sprang upp.

— Melón sade Ni, Melón! Han skall dö, det har jag svurit och nu skall också Ni följa med!

Limburg grep Corpwieth om strupen. Han var stark och hans seniga fingrar borrade sig in i Corpwieths hals. Corpwieth släppte taget kring rorkulten, benen veko sig under honom och han föll. Limburg tryckte sitt knä mot hans bröst, stirrade honom i ansiktet och väste!

— Vill du dö före oss så må det ske! Och hans tag kring Corpwieths strupe blev allt fastare.

Men båten hade lovat upp i vinden, storskotet hade löpt ut och nu slog bommen över med en våldsam kraft. Den gav Limburg ett slag över örat och han föll ihop som en säck. Hans händer slappnade kring Corpwieths strupe och denne reste sig. Med en van seglares skicklighet skotade han an storseglet och styrde in mot Villinge. Limburg rörde sig icke. Motorbåten följde tätt i kölvattnet. Vid första ångbåtsbrygga lade Corpwieth till. Motorbåten lade sig vid sidan.

— Är far död, frågade Elsa sakta.

— Nej, han lever, men jag tror inte han har långt kvar. Vågar Ni taga honom ombord och ensam föra honom till staden? Han måste genast få vård.

— Jag kan nog göra så mycket, svarade Elsa. Jag för honom hem. På det sättet får han snabbast hjälp.

— Ni är klok och modig, sade Corpwieth. Finner Ni vägen genom Degerö kanal? Den vägen är bäst.

— Jag känner farleden fullkomligt.

De flyttade den avsvimmade direktören i motorbåten. Elsa satte maskin i gång och i detsamma var båten försvunnen i mörkret.

Nu först hann Corpwieth tänka på Melón. Han tog i kajutdörren. Den var öppen. Med en ficklampa lyste han ned i kajutan. Där fanns ingen. Han steg ned och ropade. Ingen svarade. Han sökte bakom ett förhänge och fann där en koj. I kojen låg Melón orörlig.

Corpwieth ryste av fasa. Hade Limburg mördat Melón?

Han rörde vid vännens arm och då genomfors Melóns kropp av en ryckning. Corpwieth skrek till av glädje. Melón satte sig plötsligt upp.

Han hade sovit!

Corpwieths spänning löste sig i ett gapskratt. Melón var yrvaken. Men så snart han känt igen Corpwieth blev han mycket glad.

— Var är galningen? frågade han.

— Borta.

— Är det du som räddat mig?

— På sätt och vis.

— Alltså är det du. Tack, Corpwieth, tack! Berätta mig nu allt. Men först och främst: var äro vi?

— Vid en ångbåtsbrygga på Villinge.

— Och i säkerhet för den vansinnige?

— Fullkomligt.

— Skönt, skönt. Låt oss gå upp på bron! Nu har jag suttit här i kajutan i snart två dygn och lärt mig hata den.

De gingo upp. Melón lät regnet kyla sitt heta ansikte. Corpwieth berättade. När han slutat tryckte Melón tyst hans hand.

— Nu är det din tur, sade Corpwieth. Vad har du upplevat?

— Ja, låt mig se! Jag stod alltså och väntade på spårvagnen. Så kom Limburg åkande med bilen och var rysligt artig — jag kände honom ytligt — och frågade om jag inte ville provköra hans nya bil. Jag var mycket förvånad över hans plötsliga vänlighet, men det är ju inte alla dagar man får sådana erbjudanden och dessutom är herr Limburg svår att motsäga. Nåväl, vi reste i väg och stannade vid motorbåten i Djurgården. Och här bytte Limburg om sätt. Han tog fram en revolver och befallde mig att stiga i båten. Jag begrep absolut intet och lydde. Vi kommo till yachten och på vägen förklarade Limburg, att han var världens största diktare och att han ville läsa upp sina dikter för mig på ett ställe, där jag var tvungen att höra på. Sedan skulle jag skriva en artikel om honom och skildra hans storhet för allmänheten. Kort sagt, jag förstod att karlen var tokig.

Sedan fick jag sitta i kajutan och lyssna till hans deklamation. Penna och papper tog han fram och än tiggde och bad han, än hotade han mig med revolvern för att förmå mig att skriva artikeln. Jag skrev blott: "Min herre, ni har förlorat förståndet." Kort sagt, det var alldeles outhärdligt. Hela natten deklamerade han, bönföll och hotade. Och hela förmiddagen i dag. Äntligen på eftermiddagen gick han upp på däck efter att ha lovat mig att jag skulle dö. Då var jag så dödstrött och så utsvulten att jag lade mig i kojen och somnade. Det har varit ett ruskigt äventyr.

I kajutan funno vännerna mat i långa banor. De åto ett kraftigt mål och Melón lade sig åter i kojen. Så snart det begynte dagas kastade Corpwieth loss. Vinden hade mojnat och båten gled långsamt fram. Melón sov.

På Kronbergsfjärden kom Elsa dem till mötes i motorbåten. Corpwieth tog den på släp och Elsa hoppade ombord. Hon var underbart lugn.

— Min far dog några timmar efter vår hemkomst, sade hon stilla. Han dog lugnt och det var nog en stor lycka för honom.

Corpwieth tryckte hennes hand under tystnad. — Jag tror som Ni att det var bäst för honom. Men Ni, vad skall Ni göra, Ni är ju ensam i världen nu.

— Jag reder mig nog om jag blott vågar be Er om en sak. Jag har aldrig sett någon så modig man som Ni är. Vill Ni råda mig och hjälpa mig också hädanefter? Jag litar mer på Er än på någon annan. Säg, vill Ni hålla Er hand över mig?

— Min fröken, jag skall alltid göra mitt bästa för att hjälpa Er. Jag är mycket tacksam för Ert förtroende.

— Tack, herr Corpwieth. Jag är så glad över att ha lärt känna Er — också under omständigheter som dessa. Män sådana som Ni borde det finnas flere.

— Vet Ni, jag tror att min vän Melón visade mer ståndaktighet och mod allena här i kajutan än någonsin jag där ute på havet.

— Ni är för anspråkslös, herr Corpwieth. En sak vill jag ännu bedja Er om. Behåll Gitanjali! Kanske den kan giva Er glädje. Jag vill inte se den mer.

— Jag säger inte nej. En bättre gåva kunde jag aldrig ha fått.

Elsa steg i motorbåten. Corpwieth såg efter henne när båten försvann in i Norra hamnen. Snart förtöjde han Gitanjali vid dess koj och väckte Melón. De båda vännerna ropade an en båt och blevo satta i land vid kajen. Corpwieth berättade om Limburgs död. Med ett varmt handslag skildes de och gingo var sin väg.

MONSIEUR BOBOCHE

I.

Ridån hade gått upp över första akten av Sudermanns "Hemmet". Svenska teaterns trevna salong låg försänkt i mörker. Blott från de små röda lamporna i logernas fond lyste dämpade lågor, som rörde sig svagt bakom kuporna. Konversationen, hälsningarna, som flugit från plats till plats hade drunknat i förväntningarna, som sögos upp mot den upplysta scenen. Endast någon enstaka viskning smög sig fram mellan stolraderna och kvävdes i ett halvhögt skratt. Dörrarna hade slagit igen efter ett par försenade herrar som glömt sig kvar vid middagskaffet och cigarrerna. Kritikerna hade intagit sina platser, så långt som möjligt från varandra, på flyglarna av de främsta raderna. Kikarna blänkte mot rampljuset. Föreställningen kunde begynna.

Det var den ryktbara ungerska skådespelerskan Aranca Ghilkas andra föreställning. Helsingfors fördelaktiga belägenhet mellan Stockholm och Petersburg hade fört den firade divan hit upp mitt i vinterkölden. Hon hade kommit, föregången av sin berömmelse från Europas huvudstäder och omsvärmad av reklamer på kontinentens flesta språk. Hennes toaletter och juveler hade världsrykte, hennes galanta äventyr likaså. Hon var en av dem som segrade mer på grund av sin skönhet och sina extravaganser än i kraft av sin konst. Hennes rätta slagfält hade alltid varit rikt förgyllda mannahjärtan, och var det ännu, trots att åren redan fört henne ett gott stycke över t.o.m. en betydligt utsträckt ungdoms gräns. Hon hade nått den ålder då hon begynte intressera även kvinnorna.

Föregående kväll hade hon uppträtt i "L'Étrangère". Publiken var bländad, imponerad, men kritiken hade förhållit sig reserverad. Bakom de nödvändiga artigheterna och en del likgiltiga fraser hade de invigda kunnat läsa sig till kylan som spridde sig från hennes konst. Hon var stjärnan söm lyste utan att värma. Truppen hon förde med sig hade betecknats såsom stående under all kritik.

Salongen föreföll i mörkret välbesatt, men en massa fribiljetter hade utdelats. Corpwieth hade fått en från tidningen. Han besökte ej annars det slags föreställningar. Han sökte på teatern munterhet och förströelse, älskade därför mest operetten, men i sista ögonblicket hade han dock dragit smokingen på sig och beslutit sig för att gå. Hans berömda urklippsamling av brottmålshistorier från hela världen rymde många nummer där Aranca Ghilkas namn figurerade i förgrunden.

Akten släpade sig tröstlöst fram på ett obegripligt språk, vars egendomliga väsljud icke berörde Corpwieth angenämt, överstelöjtnant Schwartze försökte förgäves dölja sina blanka ögon och sina ungdomligt röda kinder under en rikedom på grått hår och skägg som gav honom tycke av en vaxfigur i ett skräddarfönster, och den lilla förtjusande Marie hade en skuggning på överläppen som mången yngling i studentåldern kunnat avundas henne. Det svartbetsade, med grönt överklädda möblemanget till höger hade alltid på honom gjort intrycket av diversehandel och i den stora farfarsstolen till vänster hade han en gång sett Rossi dö. Det hörde till hans tidigaste ungdomsminnen.

Första akten var äntligen förbi och den andra begynte omedelbart efter. Det krävdes ingen scenförändring. Tjänsteflickan kom in och anmälde Magda. Det gick en susning genom salongen och uppmärksamheten reste sig liksom för en stöt. Corpwieth måste böja sig åt sidan för att se. En flintskallig herre hade placerat sitt huvud mitt i synlinjen.

Där stod hon, divan, i strålande aftontoalett och emottog publikens hyllning med en knappt märkbar bugning. Hon stannade en sekund på tröskeln, liksom för att famna rummet i en lång, igenkännande blick, så störtade hon sig över systern och kysste henne våldsamt. Corpwieth förstod icke strax vad som gjorde denna kvinna så oemotståndlig. Men nu såg han det. Det var den fulländade smidigheten i hennes gestalt, rytmen i hennes rörelser, den mättade glöden i hennes väsen, det utmanande draget kring hennes mun, isen i hennes blick — Han måste erkänna att divan verkligen var vad ryktet gjort henne till — en inkarnation av kvinnlig skönhet och elegans.

Hennes uppträdande åstadkom genast ett livligare tempo på scenen. Men Corpwieth kunde märka att allt icke var som sig borde. Replikerna hakade upp sig i omotiverade pauser; de medspelande tycktes ömsom söka varandra och divan med förundrade blickar. Hon iakttog tydligen inte sceneriet. Hon drogs liksom av en oemotståndlig makt mot högra sidan av scenen, hon strävade ditåt t.o.m. när situationen stred däremot, och en gång stod hon så långt framme i scenöppningen, att man tydligt kunde se formen och enskildheterna av det blixtrande smycke hon bar kring sin hals. Det var ett präktigt briljanthalsband, sammanhållet framtill av en femuddad stjärna. I rampens mångfärgade ljus skimrade det med regnbågsglans. Hennes smala, nervösa fingrar lekte ständigt över det.

Corpwieth brydde sin hjärna med att söka orsaken till denna påfallande störing i samspelet. Han kunde ej slå sig till ro med förklaringen att det var blott ett nervöst infall, en tillfällig irritation eller en meningslös nyck. Det hela hade över sig något avsiktligt, något överlagt, som utmanade hans psykologiska skarpsinne. Förhållandet måste ha någon särskild grund, en anledning, som för skådespelerskan betydde mer än illusionen på scenen. Hon ville något. Men vad —?

Ridån gick ned och lamporna tändes. Corpwieth såg sig omkring, med ögonen ännu svidande av den plötsliga övergången från mörker till ljus.

II.

Parterren var skäligen väl fylld, likaså logerna närmast ingången. Där satt huvudstadens mondäna premiärpublik, den som kom för sin egen skull lika mycket som för föreställningens och som hade både råd och vilja att beundra och låta sig beundras till högsta biljettpris. Närmare scenen voro däremot blott de främre platserna upptagna och uppåt raderna glesnade publiken alltmer för att sist bli helt borta i ett gapande tomt galleri, med några nyfikna huvuden här och där sträckta över balustraden. Det var tydligt att skådespelerskan ej slagit igenom. Språket och de uppskruvade prisen hade avskräckt den stora allmänheten.

Corpwieth överfor hastigt logeraden till höger. Det var damer i ljusa, eleganta toaletter, moderna i fjol på kontinenten, men ännu fullt i nivå med de högsta fordringar på Helsingfors nordliga breddgrad. Herrarna sutto dästa och tunga bakom buckliga skjortbröst. En teaterafton var för de flesta av dem blott en behaglig siesta mellan middagen och supén. Konversationen gick trögt. Man kände varandra till punkt och pricka. Man träffades överallt, var dag, som en enda intim familj. Man hade en gång för alla placerat sig — så i samhället som på teatern — och man gjorde sig icke vidare någon möda. Man _var_ helt enkelt, existerade som ett faktum — och fann sig tillfreds därmed, hade ingen annan åstundan.

De flesta voro Corpwieth bekanta till namnet, men personligen kände han endast få. Hans blick gled flyktigt förbi de likgiltiga ansiktena. Den stannade vid den andra logen från scenen. Satt icke friherrinnan Stjernsvärd där och talade ivrigt inåt logen?

Corpwieth såg två häradshövdingar på främsta länstolsraden vända sig om och se upp emot henne för att därpå intresserat meddela sig med varandra. Han förstod vad saken gällde. Han hade själv i eftermiddagstidningen läst friherrinnans annons om sitt förlorade halssmycke som hon burit i går på teatern. Hela staden kände det. Det var lika allmänt bekant som beundrat: ett dyrbart, briljanterat halsband bärande symbolen av hennes namn — en stjärna och ett svärd i konstfullt juvelerararbete.

Nu vände friherrinnan sig om och såg ut över salongen. Corpwieth betraktade hennes hals. Liksom för att betona sin förlust bar hon i kväll, mot vanligheten, höghalsad klädning. Hon hade en ovanligt hög färg på kinderna och flyttade sig otåligt på stolen. Gjorde hon ej ett tecken? Corpwieth hälsade och kände inviten i hennes ögon. Han hade en gång varit i tillfälle att göra henne en tjänst när hon ville undanrödja spåren av en politisk obetänksamhet, begången av hennes man. Jo, hon kallade igen bakom solfjädern.

Han trädde in i logen. Friherrinnan hälsade med ett förbindligt småleende.

— Ni kommer som efterskickad. Ni måste hjälpa mig.

Corpwieth gjorde en bugning:

— Ingenting kan vara mig kärare.

— Jag har förlorat mitt halsband —

— Stjärnhalsbandet?

— Ni vet det?

— Jag läser alltid annonsspalterna i tidningen. De har ett större intresse än alla de andra tillsammans. Var tredje annons är ett problem, var tionde är en tragedi. Ni har förlorat stjärnhalsbandet?

— Ja, i går kväll. Jag hade det på mig här på teatern.

— Borttappade saker är inte min specialitet.

— Jag kan inte ha tappat halsbandet. Jag har låtit leta efter det överallt. Här på teatern — i bilen — hemma hos mig. Ingen har funnit det.

— Det har troligen hängt sig kvar i kläderna.

— Omöjligt! De är noga genomsökta. Den möjligheten är totalt utesluten.

Corpwieth fann att uppgiften låg under hans värdighet.

— Då återstår er blott att vänta. Den lyckliga innehafvaren skall nog anmäla sig i sinom tid. Kanske mot en större eller mindre dusör — som plåster på ärligheten.

— Det var också min avsikt, älskvärde rådgifvare. Åtminstone tills i kväll. Men nu har något egendomligt hänt, något som irriterar mig och gör mig nervös.

— Ett spår?

— Nej, inte just det. Men en egendomlig slump. Såg ni halsbandet divan bar på scenen?

— Det var svårt att låta bli. Hon gjorde nästan mer affär av det än av rollen.

— Kan ni tänka er? Det var precis maken till det jag förlorat. Eller åtminstone förvillande likt — jag betraktade det genom kikaren.

Corpwieth spetsade öronen.

— Och ni inbillar er? —

— Jag inbillar mig ingenting. Men ser det inte ut som en vink från himlen? Herr Corpwieth, ni måste hjälpa mig.

— Genom att övertyga mig om att halsbandet inte är ert?

— Ni uttrycker mina tankar bättre än jag själv skulle förmå det. Men jag kan inte få halsbandet ur huvudet.

— Ni vill väl inte på allvar tro att det halsband ni förlorade i går, redan i kväll skulle sitta på madame Ghilkas hals? Och exponeras af henne uppenbart till hela teaterns beskådande?