Part 4
Gudars borgboende moder förr _Stroph. 1._ Ströfvade kring på ilande fot, Genom skogrika lunder, Genom flodernas vattenbädd, Och hafvets brusande böljor, 1305 Af saknad efter bortfaren mö, Hvars namn ej nämnas får. Och de Bromiske skramlor ett gällande Ljud ifrån sig gåfvo, Då okade drakars par 1310 Gudinnan spänndes för ståtvagn, Och for, att söka bortröfvad mö; Ifrån jungfruliga danser ryckt. Derhos stormfotige tärnorne Voro, med bågen Artemis, och 1315 Med spjut försedda Gorgonen, Men ljungande från himmelens höjd Zeus annat öde beskärde. Mångirrande färdens mödor när _Motstr._ 1. Modren bringat till slut, 1320 Spanande efter sin dotters Svekliga, gåtlika bortkomst, Hon ödde Idaiska Nymphrens Snöfostrade vårdtorn, Och, af sorg, sig kastade ned 1325 I snöymniga snår på berget. Men åt dödliga jordens vissnade fält Ej plöjdes, ej gåfvo frukt, Och hon ödde menniskors slägt. Åt hjordarna sände hon ej 1330 Skönbladige klasars friska spis; Lifvet för mången slöts; Ej offer åt gudar räddades, Ej bullar för altaret gräddades, De daggiga källor förbjöd hon, 1335 Utlemna sin silfverskatt, Vid sin dotters eviga saknad. Och när hon gjort slut på festgelag _Stroph._ 2. För gudar och dödliges slägt, Zeus, för att stilla modrens harm, Den hiskliga, talte så: 1340 Gån, J vins Khariter, Gån, och vreden hos Deo, Smärtan för dottrens skull, Hejden med jubelljud, Gån, sångmör, med dans och sång! 1345 Nu kopparns skräckliga stämma, Från skinnbespännda pukorna, Väckte den skönsta bland gudar först, Kypris: gudinnan log, Och i händren tog 1350 Djupljudige flöjten, Af dess toner förtjust. Och Aïdes, hvilket ej rättvist var, _Motstr._ 2. Du tände med kärlekens glöd, Och ådrog dig stormäktig mors 1355 Harm, o dotter, gudinnans Fester ej vördande. Mycket förmå hjortkalfvars Mångskiftande skinn, Och med murgrön virad blomsterstjelk 1360 Kring heliga thyrser, Och trollhjuls luftige rörelse, Svängde i kretsad fart; Och hårets lockar, som svalla vildt, Vid gudinnans helnattliga fest, 1365 Som, efter dagarnas slut, För sig utvalde Selana. Du var stolt på din fägring blott.
HELENA.
Väninnor, allting går för oss derinne bra, Ty Proteus' dotter, understödjande vår list, 1370 När hon tillspordes, om min make vore här, Ej röjde för sin bror, men sade, mig till tjenst, Att han, i jorden gömd, ej skådar dagens ljus. Också min make klädt sig skönsta vapen på, Ty skölden, som han skulle sänka ned i sjön, 1375 Instickande igenom grepet ädel hand, Nu sjelf han bär, och spjutet håller han jemväl, I fullt beråd, att äran åt den döde ge. Och välbetänkt till värn han sig beväpnat har, Till många tusende barbarers nederlag, 1380 Såsnart ombord vi stigit på beårad båt, Emot skeppsbrutna drägten har han kläder bytt, Som jag åt honom stökat till, se'n bad jag redt, Umburet långa tider, utaf flodens dagg. St.! utur kongaborgen tågar han, som tror 1385 Sig uti händren ha mitt bröllop, färdiggjordt: Jag tiga måste, men af dig utkräfve vi Välvilja och tystlåtenhet, ihändelse Vi sjelfve frelste, kunde äfven frelsa dig.
THEOKLYMENOS (framträdande).
Irad, irad! som eder fremlingen befallt, 1390 J tjenstekarlar, bärande hafsoffrena! Men Helena, om du ej menar, att jag pratar dumt Gör mig tillviljes, och blif qvar! Ty samma tjenst Sker ju din make, om du följer, eller ej Förty jag rädes, att en lystnad kommer på, 1395 Som lockar dig, att störta ned i vågens svall, Af kärleken förvillad till din fordne man: Så häftigt honom sörjer du, som mer ej finns.
HELENA.
Ack, dn min nye make, oundvikligt är, Sitt första gifte, och ungdomliga förbund 1400 Att ära; ja, af kärlek till gemålen, jag Med honom doge; men hvad glädje hade väl Den döde af min död? derför tillåt mig gå, Och bringa honom sjelf begrafnings-skänkerna! Dig gifve gudarne hvad jag dig gernast vill, 1405 Samt denna fremling, derför att han hjelper mig! Mig skall du finna sådan, som du hafva bör Husfru i huset, då mot Menelaos du Och mig är godsinnt: denna saken sidor har. Nu, ho som skepp skall gifva, hvarpå gåfvan går, 1410 Befall! på det din ynnest jag mottage fullt.
THEOKLYMENOS (till en tjenare).
Gå du, och lemna dessa ett Sidoniskt skepp Af femti åror, och derjemte roddare!
HELENA.
Bör han ej skeppsbefälet ha, som ståten styr?
THEOKLYMENOS.
Ja visst! och mine sjömän lyssne till hans bud. 1415
HELENA.
Befall en gång ännu, att rätt de dig förstå!
THEOKLYMENOS.
En gång ännu, en tredje äfven, om du vill.
HELENA.
Dig önskas lycka; gånge ock mitt anslag väl!
THEOKLYMENOS.
Öd ej med tårar mellertid din fina hy!
HELENA.
Dig denna dag min tacksamhet bevisa skall. 1420
THEOKLYMENOS.
Utaf de döda intet vinnes, möda blott.
HELENA.
Det som jag menar, vederfars dig här och der.
THEOKLYMENOS.
Jag blir dig lika buld gemål, som Menelcos.
HELENA.
Du är visst makalös; mig sakens utgång bryr.
THEOKLYMENOS.
Af dig beror, om du mig ger välvillighet. 1425
HELENA.
Att vänner älska, skall ej nu man lära mig.
THEOKLYMENOS.
Vill du, att sjelf i edert tåg jag tager del?
HELENA.
Visst icke; blif ej egne slafvars slaf, min drott!
THEOKLYMENOS.
Rätt så! ej Pelopiders plägsed aktar jag. Ty mitt palats är rent; ej heller andan här 1430 Uppgaf Meneleos; strax någon måste gå, Samt bjuda mina höfvitsmän, att bröllopets Prunksmycken bära till min borg; den vida jord I saliga låfsånger måste skrika ut Ett afundsvärdt biläger mellan mig och Helena. 1435 Du, fremling, res åstad, och se'n du anförtrott I hafvets famn, åt hennes fordne man, en gärd, Till borgen åter, med min maka, skynda dig, Att, när du bröllopsmåltiden med mig förtärt, Hemvända, eller, dröjande, välplägas här. 1440
HELENA.
O Zeus, du kallas fader vår, och allvis gud, Se till oss neder, och från onde fria oss! Till oss, som dragas med den största olyckslott, Ditt bistånd sänd! om du oss med lillfingret rör, Vi skole nå det målet, som vi önske nå; 1445 Ty vedermödor redan pröfvade vi nog. J gudar, hören, och förlänen hvad mig godt Och nyttigt är! Ej bör jag städs olycklig bli, Men stå på stadig fot. Om denna enda gunst J skänken, gören J mig säll för evig tid. 1450
KHOREN.
O du Phoinikiska, Sidonska _Stroph._ 1. Snabba galeja, plaskvågors mor, Roddens väninna, Khorförarinna, för fagra Delphiner, då hafvets bryn 1455 Af fläktar ej upprördt är, Och sjöns klarblickiga dotter, Vindstilla, sig yttrar så: Hissen segel, åt vindarna Lemnande makt, 1460 Och fatten i åror af furu, O sjömän, o sjömän, Till den Perseiska stads Skönhamniga strand bringande Helena hän! Träffa du torde vid flodens brädd _Motstr._ 1. 1465 Leukippiska flickorna, eller framför Pallas' tempel kanske, Omsider i danser mängd, Eller Hyakinthos' festgelag, -- De nattliga fröjders, -- 1470 Hans, som i täflingen, Med diskos rullande tallrik Dräptes af Phoibos; thy det Lakainska land Högtidelig offerdag Zeus' son att fira befallte. 1475 Men Helena lemnat derhemma en dotter, * * * * * * * * * * Vid hvars bröllop ännu ej facklor lyst I luftens rymder, ack, _Stroph._ 2. Att vi vore de Libyske Vandringsfåglar ändock, 1480 Som, lemnande vinterlig regnskur, Resa, den aldraälsta Flöjt hörsammande, Herdens, som, vattenfri, Fruktgifvande ängd på vår jord 1485 Öfverflygande, jublar. J vingade, och långhalsige, Som faren med himlens moln ikapp, Inunder Pleiaderna ilen, Och Orion, den nattlige, 1490 Ack, förkunnen det budskap, När till Eurotas J ländt, Att Menelaos, som Dardanos' Stad intagit, skall lända hem! O, kommen i ridderlig vagn, _Motstr._ 2. 1495 Genom ethern hastande, J söner af Tyndareus, Vid tindrande stjernors stormkast, J, som i himlen bon, Helenas räddare, 1500 Till hafvets dunkla vågor, Och böljors mörkhyiga svall Uti grå och brusande sjö, Skeppsmännerne gynnsam flägt Bringande med från Zeus! 1505 Välfven från egen syster bort Barbariske bäddens skam, Som, för Idaiska tvisters skull Plågad, hon ådrog sig; men likväl Aldrig till Ilios kom, 1510 Och den Phoibeiske borg.
BUDET.
Min konung, sent omsider dig jag råkar här, Då utaf mig ny ofärd strax du höra skall.
THEOKLYMENOS.
Hvad är åfärde?
BUDET.
Ställ du till ett frieri Till annan qvinna! Helena ur landet drog. 1515
THEOKLYMENOS.
På vingar lyftad? eller gick hon hän till fots?
BUDET.
Menelaos henne färjat bort ifrån vårt land, Som lände sjelf med tidender om egen död.
THEOKLYMENOS.
Besynnerligt! hvad vore väl för rederi, Som honom bragte från vårt land? Jag tror dig ej. 1520
BUDET.
Detsamma, som du gästen gaf: med dina män Han reste, att i korthet allt du veta må.
THEOKLYMENOS.
Mig lyster höra, hur det gick; ej trodde jag, Att en person sig kunde smyga bort ifrån Så många karlar, som till följesmän du fick. 1525
BUDET.
Såsnart hon, lemnande din konungsliga borg, Zeus' dotter, var ledsagad ned till hafvets strand, Försigtigt förande sin nätta fot, hon gret Vid sidan gående gemåln, som ej var död. Och när vi hunno till ditt skeppsvarfs hägnader, 1530 Vi halade förstseglande Sidonskan ut, Med tofter femtio, och åror likaleds Försedd, och nu besvär besväret löste af: Den ene reste masten, åran fattade Med handen en, och hvita seglen hissades 1535 Och rodret surrades med sina remmar fast Oss skådade, i sådan äflan, mellertid Hellenske männer som med Menelaos följt, Och kusten nalkades, uti skeppsbrutnes drägt Insvepte, stolte nog, men ruskige att se. 1540 När nu dem Atreus' son antågande förnam Han sade, för att röja falsk medlidsamhet: J usle, huru, och på hvad Akhaiskt skepp, Som sönderkrossats, ären J ankomne hit? Visst hjelpen J oss jorda Atreus' döda son, 1545 Som Helena frånvarande tomgrafva vill? Nu desse, gjutande en tår, af tillgjordhet, Till skeppet kommo, bärande åt Menelaos Sjögåfvorna; men dock misstanke var bland oss, Och prat inbördes vexlades, då karlarnes 1550 Tal var så stort; men det oaktadt tego vi, Af lydnad för ditt bud; ty när du fremlingen Bjöd skeppet styra, du bortskämde all vår sak. Nu allt det andra togo vi, och buro lätt Ombord på skeppet; endast en halsstarrig tjur 1555 Ej ville opp till däcket gå sin raka väg, Men råmade, och välfde ögat rundomkring, och krökte ryggen, och, åt hornet blickande, Oss rådde, sig ej nalkas. Helenas gemål Utropte då: o J, som Ilios förstört, 1560 Välan, uppbrande på de Helleners vis, Med unga skuldror, tjurens kropp, inkasten den På fördäck, (och derjemte svärdet välberedd Han drager ut) till offer åt Meneleos! På denna maning kommo de, och fattade 1565 I tjuren tag, och ledde in på tofterna. Nu bindelprydda nacken Menelaos strök, Och pannan, nödgande vår tjur, att träda fram. Men när galejan ändtligen mottagit allt, Berörande trappstegen med skönknölig fot, 1570 Sjelf Helena kom upp, och uppå toften satte sig, och han, som mer ej nämndes, Menelaos bredvid. De öfrige till höger och till venster ock Sig satte man vid man, fördöljade ett svärd In under klädren, och hafssqvalpet fylldes upp 1575 Af jemmerskri, enär vi hörde skeppsherrns bud. Och när vi voro icke mycket långt från land, Men icke nära heller, sporde styrman så: O fremling, är det bra såhär? säg, segle vi Än längre fram? ty skeppsbefälet hör dig till. 1580 Han svarte: nog för mig! och, dragande sitt svärd, Till fören rännde, och för tjurens slagtande Tog ställning, - om den döde nämndes intet ord. I det han strupen afskar, bad han: du, som bor I sjön, Poseidon, och J, Nereus' väna mör, 1585 Till Nauplik strand mig rädden jemte min gemål Helbregda hädan! Dem, till lyckligt förebud, Blodströmmen sprutade i sjön ur tjurens hals. Då utbrast mången: ränkefull är denna färd, Jag menar, att vi vände om. Befall det du! 1590 Och du, vänd rodret! Efter tjurens slaktande, Framträdde Atreus' son, och manade sitt folk: Hvi dröjen J, kärnkarlar ifrån Hellas land, Att slå och flå Barbarerna, samt ned i sjön Ur skeppet vräka? Deremot till dina män 1595 Utropade skeppshöfdingen ett slikt befäl: Nun, smider gripen dock till vapnen nu! En krosse toften, losse åran ifrån tulln, Och presse blod ur fremlingarnas skallar ut. Upp foro alle; men de våre stock och staf 1600 I händren höllo; fremlingarne höllo svärd. Blod flöt på skeppet, och från akterdäcket gick Helenas maning, hvar är Troisk ära nu? Inför Barbarer visen den! I brådskan stalp En här omkull; en reste sig, och mången död 1605 Man ligga såg. Menelaos, beväpnad sjelf, Ehvar han egna bussar uti trångmål såg, Dit förde han i handen ock sitt hjeltesvärd, Så att de våre summo dän, och årorna Sin vård betog; sen drotten steg till rodret fram, 1610 Förkunnande, att han till Hellas styrde nu. De reste masten, och så kom en gynnsam vind; Då lade de från land, och jag, som undgått död, Mig hissade vid ankaret i hafvet ned. Sånär jag drunknat; men då stack man mig ett rep, 1615 Drog mig ur hafvet, och upplyftade på land, Att bringa bud till dig. Varsamt misstroende, Mer än allt annat, är för menskor helsosamt.
KHOREN.
Jag aldrig trodde, att dig, konung, eller oss Så Menelaos undgå skulle, som han gjort. 1620
THEOKLYMENOS.
Ve, hur genom qvinnoränker, arme man, jag fångad är, Och hur bröllopet besvek mig! Kunde skeppet än jag nå, Fremlingarna jag förföljde, och uppfångade påstund, Nu vi vilje systren straffa, henne, som förrådde oss Som i huset Menelaos skådade, och angaf ej. 1625 Visst en annan man med spåkonst aldrig mera hon bedrar.
KHOREN.
Ack säg, hvart ärnar du dig, drott, till hvilket mord!
THEOKLYMENOS.
Dit mig rättvisan manar; gå ur vägen strax!
KHOREN.
Din mantei jag ej släpper: till stort brott du går.
THEOKLYMENOS.
Du, slaf, vill bjuda öfver herrn? 1630
KHOREN.
Jag menar väl.
THEOKLYMENOS.
Med mig ej, om du vägrar mig -- -- --
KHOREN. Jag släpper ej.
THEOKLYMENOS.
Att slemsta syster dräpa.
KHOREN.
Aldrafrommaste.
THEOKLYMENOS.
Som mig förrådde?
KHOREN.
Skönt förräderi, att handla rätt
THEOKLYMENOS.
Som gaf min bädd åt annor man?
KHOREN.
Befogad mer.
THEOKLYMENOS.
Befogad öfver mitt? 1635
KHOREN.
Som fått af hennes far.
THEOKLYMENOS.
Åt mig gaf slumpen.
KHOREN.
Det som ödet återtog.
THEOKLYMENOS.
Du bör ej dömma i min sak.
KHOREN.
Om rätt jag har.
THEOKLYMENOS.
Vi styras; styre ej?
KHOREN.
Till orätt ej; men rätt.
THEOKLYMENOS.
Du syns mig önska döden.
KHOREN.
Dräp! Din syster ej Du dräper med mitt bifall. _Dö för husbondfolk, 1640 Är största ära för välfrejdad tjenare._
DIOSKURERNE.
Din vrede hejda, hvaraf du hänföres blindt, Theoklymenos, kong här i landet! Begge dig, Vi Dioskurer, mane, hvilka Leda sjelf Har födt samt Helena, som rymmt utur din borg. 1645 Du harmas öfver giftermål, ej ämnadt dig; Också ej gudatärnan, af Nereïs född, Dig kränker, systren Theonoe, som gudarnes Rättvisa bud, och egen fars, hörsammar blott. Ty ändatill den tidpunkt, som nu inne är, 1650 Åt Helena var förelaggdt, att bo hos dig; Men sedan Troias konsborg var ödelaggd, Och hennes namn bland gudarnes -- ej längre mer. Uti sitt laga äktenskap hon stanna bör, Och resa hem, och med sin make sammanbo. 1655 Det blanka svärd, som systren heter, återhåll, Och anse henne häruti ha handlat rätt! Vår syster längesedan re'n vi hade frälst, Emedan Zeus försatte oss bland gudarne; Men ödet underlägsne voro vi ändock, 1660 Samt gudarna, som hade fattat slikt beslut. Dig detta säger jag, och manar syster min, Att maken följa. Tjenlig vind J skolen få; Och dine bröder, båda två, vi räddarne, Som rida invid sjön, till hemmet följe dig. 1665 Men när du vänder om, och lyktar lefnaden, Gudinna nämns du, och med Dioskurerna Gjutofer får, och gåfvor utaf jordens folk, Med oss tillhopa. Ty det så behagar Zeus. Den ort, dit Maias son från Sparta förde dig, 1670 När han från himlens rymder stal din skuggestalt, Att Paris dig ej nånsin skulle äkta få, -- Jag menar den, som vakt, vid Akte sträckta ön -- Skall framdels heta Helena bland dödliga, Emedan dig från hemmet stulen, hon tog mot. 1675 Åt vandringsmannen Menelaos gudarne Beskärt, att han skall bo uppå de Sällas ö: _Förty odödlige, de hata ej välättad man, Men qvalen äro oftast lumpne karlars lott._
THEOKLYMENOS.
J söner utaf Leda och af Zeus, den fordna tvist 1680 om eder syster vill jag lemna nu derhän. Ej heller egen syster min jag dräpa må, Men hon kan gå i slottet, om det gudar täcks. Ock veten, att J ären ju samättade, Af samma blod med bästa syster, och försyntaste! 1685 Nu faren väl, för Helenas skull, den vettigstas! _Hos alla qvinnor vettet icke innebor._
KHOREN.
Mångfaldig art ha gudars verk; Mångt mot förmodan gudar gjort; Det icke händt, som hända bordt: 1690 Gud hittar väg. Den sak bemärk!
Slik blef nu vårt Styckes utgång.