Part 3
Du gudamö, jag faller ned vid dina knän, Och tager in en ingalunda lycklig plats, 895 För min skull, och för hans, jag, omsider sedd, Är i beråd, att se med egna ögon dräpt. O, må du icke för din broder min gemåls Hitkomst berätta, som i kärsta armar ländt! Ack, rädda honom, ber jag dig, och mot din bror 900 En sådan systerkärlek aldrig nånsin röj, Som köpes på bekostnaden af pligt och rätt! _Gud hatar öfvervåld, samt bjuder menskorna Sitt eget gods besitta, och ej gå på rof. Man måste låta fara orätt fången skatt, 905 Gemensam himmelen för alla dödliga, Och jorden är, på hvilken, riktande sitt hus, Man annor gods ej hafva bör, och ta med våld._ På gudars bud, men högst olyckeligt för mig, Mig Hermes gaf åt fader din, att räddas så 910 Åt denne make, som mig återtaga vill. Hur skulle, dräpen, han mig återfå? och hur Din fader åt den döde ge den lefvande? Besinna nu, hvad himlen fordrar och din far, Om både guden och den döde vilja, om 915 De icke vilja, att man andras återger. Det förra, tror jag; och derför din vrånge bror Ej bör du mera lyda, än din frome far. Men om du, som orakelgifverska, ändock Din fars rättvisa fordringar tillintetgör, 920 Men orättvise brodrens önskan fyller opp, Det skamligt är, att gudars råd du alla vet, Vet hvad som är, hvad ej; men ej, hvad rätt. Mig arma, som i sådan ofärd är försänkt, Befria, och den blinde slumpens verk förstör! 925 Ej finns en dödlig, som ej hatar Helena, Om hvilken det i Hellas heter, att, min man Förrådande, jag bott i Phrygers gullpalats. Men om jag Hellas' trampa får och Spartas jord, Och de få se och höra, huru gudars svek 930 Dem ödde, och förräderskan var icke jag, Bland kyska makars tal de åter teckna mig, Och jag styr ut min dotter, som ej anbud haft, Och lyktande mitt smärtesama irrtåg här, Jag njuter rikligen af hemmets öfverflöd. 935 Ty hade han -- med ett ord sagdt -- i striden dräpts, Med tårar åt den mistade jag hyllning gett, Men skall man nu den räddade beröfva mig? O nej, du gudamö, hos dig bönfaller jag: Mig visa denna ynnest, och din ädle far 940 I seder likna; ty _för barn är skönsta pris, Att den som eger en rättskaffens fader, sjelf Ådagalägger samma tankesätt, som han._
THEONOE.
Bedröfvelig är visst framställningen, du gjort, Bedröfvelig din lott; men gerna önskar jag 945 Af Menelaos äfven höra ord i sak.
MENELAOS.
Mig egnar ej på knä för dig att falla ned, Ej heller fukta ögonen med tårar; ty Jag öfver Troia, genom vekhet, bragte skam. Visst säger folket: _höfves nog välbördig man, 950 Att låta tåren, i olyckan, trilla ned._ Men denna ära, om det eljes ära är, Jag aldrig öfver goda modet ställa vill. Dock, om dig synes godt, att rädda fremlingen, Som rättvist fordrar, att sin maka återfå, 955 Så gif, och rädda! Om ej detta lyster dig, Jag ej för första gången nu, men mången gång Olycklig var, och nedrig qvinna heter du. Men hvad jag anser värdigt mig och rättvisan, Och hvad som aldramest ditt hjerta gripa skall, 960 Det vill jag vid din faders grift uttala varmt: Du gamle man, som denna graf af sten bebor, Min maka återgif, som jag af dig begär, Som Zeus hitsände, för att räddas mig af dig! Nog vet jag, att ej du, som död, kan återge; 965 Men ej sin fader, den ur graf anropade, Och ärofulle, någonsin hon önska kan Vanrykte nu, då saken är i hennes våld, O, dödsgud Hades, äfven dig åkallar jag, Dig, som just för min makas skull mång offer fick, 970 Utaf min glafven härjade, och har din lön: Dem allesamman lefvande tillbakasänd! Om ej, så tvinga henne, att, sin frome far Ej olik, hon tillbakagifver min gemål! Men om min maka J beröfva ärnen mig, 975 Hvad hon i talet gick förbi, framställer jag. Af ed jag bindes, gudamö, besinna det! Att först inlåta mig i tvekamp med din bror, Om han skall stupa, eller jag: helt enkel sagdt. Men om han ej tillstrids vill ställa fot mot fot, 980 Och medelst hunger jagar oss, bönfallande, Jag fast beslutit döda henne, och dernäst I hjertat störta detta mitt tvehvässta svärd, På sjelfva kumlet här, att blodets rännilar I grafven nederdrypa, och vi ligga må 985 Två lik invid hvarandra, på välpyntad graf, Åt dig till evig smärta, åt din far till skam. Ty henne ingen äkta skall; ej broder din, Ej någon annan, men jag bringar henne hän, Om ej till mina, till de dödes boningar. 990 Hvad nu? igenom tårarna förqvinnligad, Jag vore mera ömkelig, än bragderik. Dräp, om dig lyster! nesligt du ej dräper mig; Låt dig beveka heldre dock af mina ord: Då är du rättvis, och jag makan återfår. 995
KHOREN.
Af dig beror, du gudamö, utgången nu; Fäll sådan dom, att alles bifall lemnas dig!
THEONOE.
Fromsinnad är jag af natur och böjelse, Mig sjelf jag älskar, och min faders goda namn Jag ej vill smutsa, och min bror ett gunstbevis 1000 Ej heller gifva, som vanryktad gjorde mig. Ett herrligt tempel åt Rättvisan finnes redd Uti mitt bröst, och då jag det utaf Nereus I arf har fått, jag Menelaos rädda skall. Och efter Hera vill dig visa välbehag, 1005 Med henne delar jag beslut, men Kypris mig Bevågen vare, fast vi ej gå samma väg, Och jag vill bjuda till, att evigt jungfru bli! I hvad du här vid grafven förebrår min far, Jag åsigt delar: orätt vore gjordt af mig, 1010 Om jag ej gåfve; ty ifall han lefde, sjelf Åt dig han skulle henne ge, åt henne dig. En sådan rätt tillkommer alla menniskor, Såväl inunder jord, som ofvan jord. Och själn Utaf de döda lefver ej, men eger qvar 1015 Odödligt vett, upp till odödlig ether flydd. Att derför göra saken kort, jag tiga vill Med hvad nu bönfallit om deltagerska Uti min broders galenskap jag aldrig blir. Så gör jag honom verklig tjenst, fast jag ej tycks, 1020 Ifall jag vänder honom bort från gudlöshet. Utfinnen derför sjelfve rätta vägarna, Men jag vill stiga undan, och förblifva stum. Från gudarna begynnen, och anropen först Kypris, att hon till fosterlandet släpper dig, 1025 Och Hera sedan, att vid gammal gunst hon blir, Som för din räddning, och för din gemåls hon hyst, Och du min döde fader, allt hvad jag förmår, För gudahörsam, aldrig gudlös heta skall.
KHOREN.
_Den orättfärdige ej nånsin lycklig var; 1030 Men hopp om räddning uti sig rättvisan har._
HELENA.
O Menelaos, gudamön har räddat oss; Nu återstår för dig, att öfverväga grannt, Och ett gemensamt räddningsmedel tänka ut.
MENELAOS.
Så hör mig nu; ty du är husvarm längese'n, 1035 Och har med kongens tjenare tillhopabott!
HELENA.
Hvi sade du mig det? du ger förhoppningar, Som om du något ärnade för bådas väl.
MENELAOS.
Bland dem, som styra fyrspannsvagnar, kunde du Väl någon öfvertala, att oss lemna en? 1040
HELENA.
Javäl! men huru kunde väl vi rymma bort, Vi, som ej fälten känne i barbarers land?
MENELAOS.
Det blir omöjligt. Hvad? om jag i borgen dold, Dess konung skulle dräpa med mitt tvebettssvärd?
HELENA.
Ej systren dig fördroge, ej förtege det, 1045 Ifall du mörda ärnade dess egen bror.
MENELAOS.
Ock finns ej skepp, hvarpå vi kunde rädda oss Med flygten; ty det skepp, vi haft, rår hafvet om,
HELENA.
Hör på, om qvinna ock kan tala kloka ord! Vill du, man _säger_, att du dött, fast du ej dött? 1050
MENELAOS.
Ett svårt jertecken! Om det båtar mig, likväl Jag är beredd, att _heta_ död, fast jag ej dött.
HELENA.
Jag redo är, att med hårklippning och med gråt, På qvinnovis, beveka den gudlöse karln.
MENELAOS.
För oss hvad räddningsmedel finns väl deruti? 1055 Utslitet redan är ett sådant talesätt.
HELENA.
Liksom åt den, som dött i sjö, en hedersvård Åt dig, att resa, jag begär af landets drott.
MENELAOS.
Om han tillåter det, hur kunne vi ändock Förutan skepp oss rädda, se'n vi vården rest? 1060
HELENA.
En farkost jag begär, hvarmed vi sänke ned I hafvets armar din begrafuings prydnader.
MENELAOS.
Det allt är bra, förutom ett: om han påland Befaller vården resa, duger finten ej.
HELENA.
Vi skole säga, att i Hellas sed ej är, 1065 Att dem påland begrafva, som ha dött i sjö.
MENELAOS.
Deri du visst har rätt; och jag vill följa med, Och lägga tillbehöret allt på sagde skepp!
HELENA.
Du framför allt bör vara med, och dine män Hvarendaste, som ur skeppsbrottet räddades. 1070
MENELAOS.
Och om jag träffar egna män på ankarplats, svärdväpnad kämpe der vid kämpe uppställd står.
HELENA.
Om detta allt du vårda bör; men blefve blott För våra segel vinden god, och skeppets fart!
MENELAOS.
Skall ske! ty gudar göra slut på mina qval. 1075 Af hvem skall du dock säga, att min död försports?
HELENA.
Af dig! och säg, att ensam du med lifvet slapp, Hitseglande med Atreus' son, som du såg dö.
MENELAOS.
Och dessa trasor, hvilka hänga kring min kropp, De skola om mitt skeppsbrott bära vittnesbörd. 1080
HELENA.
Nu kom det lägligt, som olägligt mistes då Och denna ofärd kunde lätt vår lycka bli.
MENELAOS.
Behöfver jag med dig i kongaborgen gå? Kanske vi sitte stilla här på denna graf.
HELENA.
Blif qvar! ty om han öfverdådigt sig beter 1085 Så skall dig denne grafvård rädda, och ditt svärd. Men jag vill gå ditin, afklippa lockarna, Och byta bort den hvita kappan mot en svart, Och med en blodig nagel rista kindens hy. Ty stor är frågan, och jag ser två hufvudmål: 1090 Om jag ertappas stemplande, jag måste dö; I annat fall jag hemmet når, och räddar dig. Du, dyrkansvärda, delande din bädd med Zeus, O Hera, lindra du två arme menskors qval! Derom vi bedje, sträckta armar lyftande 1095 Mot himlen, der du ber i stjernors etherglans! Och du, som, för mitt bröllop, skönhetspriset vann, Dionas dotter, Kypris, ej min ofärd gör! Nog är den skymf, hvarmed du re'n beskymfat mig, Blottställande mitt namn, ej mig, bland Troerna. 1100 Men om du vill mig dräpa, så tillåt mig dö I fosterlandet! Hvi omättelig på qval, Bestyr du städs om kärlek, svek, bedrägeri, Om arga funder, blodiga förödelser? Ty om du hofsam vore, ibland gudarna 1105 För menskor ljufvast vore du: det säger jag.
KHOREN.
Dig, som inunder löfsmyckade tak _Stroph._ 1. Sitter, på ljudande gren, åkallar jag, Dig, sköntonande, melodiska fågel, Gråtande näktergal! 1110
HELENA.
Kom, drillande, ack, med din fina näbb, Och understöd mina tårar; Den stackars Helenas hjertqval, Och Iliadernas ömk- liga ofärd sjungande. 1115 Under Akhaters spjut, Då när han kom, han kom, som med barbariska årblad Öfver brusande fälten lopp, åt Priamiderna futtig brud Från Lakedaimon bringande, Dig, o Helena, Paris, den svårgifte, 1120 Ledsagad af Aphrodite. Akhaier många, af spjut och af stenkast _Motstr. 1._ Kufvade, bo i ömklige Hades tjell, Och makarna jemmerligt afklippt håret, I ödsliga sofgemak 1125 Akhaier många, se'n flammande eld han tändt Uppå kringflutna Euboia, Ensam Nauplios ock Mot Kaphareiske klippan vrok, Och Argeiska stranden, 1130 Genom ett svekfullt bloss. Hemnlös är den Maleska klippestrand, för barbarens tåg, Då från fädernelandet fjerran han kom, vid stormars ras, Jertecken, ej jertecken, bringande, Utan Danaers split, ombord, 1135 Heras heliga molnbild. Hvad som är gud, eller ej gud, eller midtemellan, Str. 2. Ho bland dödliga har, Forskande aldralängst, upp- täckt, skådande gudars verk, 1140 Huru de hit och dit, och dit, Och åter hit, med motsatt Vexling löpa, och oförmodad? Du, o Helena, är dock dotter af Zeus; Ty vingad fader uti Le- 1145 das sköte dig lade ned. Och se'n utskreks du i Hellas, Som brottslig, okysk, trolös, gudlös; jag vet ej Något, som säkert är bland menskliga ting; I gudars ord jag funnit sanning. 1150 Dårar J ären alle, som ära i härnaden Motstr. 2. Finnen, med svärdsegg Sökande obetänkt Dämma de dödliges hjerteqval. Skola de stillas med blodig fejd, 1155 Varder på split ej ände Nånsin i menskors städer, Som lemnade Priamiska landets sofgemak, Änskönt de kunnat slita med ord Din tvist, o Helena. 1160 Nu bo de der nere i Hades värd, och liksom en blixt från Zeus, har murarna härjat eld, Bringande qval på qval med qval I [svåra] Iliska nederlagen.
THEOKLYMENOS.
Hell dig, min faders minnesvård! vid borgens dörr 1165 Jag dig begrof, o Proteus, att dig här tilltala få, Ty alltid, då han vandrar ut, och kommer hem, Theoklymenos, din son, anropar, fader, dig. Nu derför hundarna och villebrådets nät I försteborgen bringen in, J tjenare! 1170 Jag många gånger redan bannat upp mig sjelf, För det vi ej med dödsstraff näpse nidingar. Och nu jag hört, att en Hellen helt uppenbart Till landet kommit, obemärkt af spejarne, Sjelf en spion kanske ock för att stjäla bort 1175 Min Helena; och han skall dödas, om han grips. O ve! Men, som det synes, allting redan undanjordt Jag finner; ty sin plats vid vården lemnande, Har Tyndaridskan seglat hän från detta land. Hollah! frånskjuten riglarna, och hästarna 1180 Från krubban lösen, och framdragen vagnarna, Att, för besvärets skull, ej stjälandes bortförs Ur denna bygd den qvinna, som jag håller kär. Men stilla! ty Jag skådar dem jag jaga tänkt, Närvarande i borgen, och ej flyktade. 1185 Säg, qvinna, hvi du klädt svart mantel dig uppå, Utbytande mot hvit? och hvi du lockarna Ifrån det stolta hufvudet med saxen klippt? Och hvi du fuktar kinderna med tårars dagg, Så gråtande? Af nattens dröm kanske bevekt, 1190 Du suckar; eller har du hemifrån försport Ett rykte, som ditt sinneslugn har ödelaggt?
HELENA.
Min herrskare! det namnet redan ger jag dig: Jag är förlorad; allt är slut, jag finns ej mer.
THEOKLYMENOS.
Hvad är åfärde? hvad olycka hände dig? 1195
HELENA.
Hur säga ut det? Menelaos dött! o ve!
THEOKLYMENOS.
Jag glädes icke åt ditt tal, som gör mig säll. Hur vet du detta? har Theonoe det sagt?
HELENA.
Hon sjelf, och en, som var tillstädes, då han dog.
THEOKLYMENOS.
Är någon hitländ, som förvisso säger det? 1200
HELENA.
Visst är han kommen; må han fara, som jag vill!
THEOKLYMENOS.
Hvem är han? och hvar är han? gif mig fullt besked!
HELENA.
Han är det, som vid minnesvården sitter skrämd.
THEOKLYMENOS.
Ack, vid Apollon, hvad hans drägt ohygglig är!
HELENA.
Ve mig! jag menar, att min makes är likdan. 1205
THEOKLYMENOS.
Hvad landsman är han? hvadan lände han till oss?
HELENA.
Hellen; ibland Akhaier en, som följt min man.
THEOKLYMENOS.
På hvad sätt säger han, att Menelaos dog?
HELENA.
På aldraömkligaste sätt i hafvets svall.
THEOKLYMENOS.
Hvar seglade han då uppå barbarers våg? 1210
HELENA.
Mot Libyens hamnlösa klippor upp han kastades.
THEOKLYMENOS.
Hur kommer det sig, att ej dog hans reskamrat?
HELENA.
Mer lycka än den store har en ringa man.
THEOKLYMENOS.
Hvar lemnade han skeppets vrak, hitkommande?
HELENA.
Der han bordt ömkligt dö, men ej Meneleos. 1215
THEOKLYMENOS.
Han dog då, han; uppå hvad båt kom denne hit?
HELENA.
Af okändt sjöfolk säger han sig tagen upp.
THEOKLYMENOS.
Hvar är, för dig, till Troia skickad olycksbild?
HELENA.
Du menar molngestalten? hon till ethern for.
THEOKLYMENOS.
O Priamos, och Troias jord, hvad lumpet slut! 1220
HELENA.
Jag äfven delar Priamiders olyckslott.
THEOKLYMENOS.
Din make han med jord betäckte, eller ej?
HELENA.
O nej! ve mig, olycklige, för mina qval!
THEOKLYMENOS.
Fördenskull blonde hårets lockar klippte du?
HELENA.
Min vän, kantänka, är hvaren, som träffas här. 1225
THEOKLYMENOS.
Är det medrätta detta olycksfall begråts?
HELENA.
Du toge lätt, ifall din syster skulle dö?
THEOKLYMENOS.
Visst ej! -- hvad nu? du vill bo qvar på denna vård?
HELENA.
Hvi skymfa mig, och icke ge den döde ro?
THEOKLYMENOS.
Du är din make trogen, du, och afskyr mig? 1230
HELENA.
Visst icke mera; ställ du till med bröllopet!
THEOKLYMENOS.
Du kommer sent; men jag likväl belåten är.
HELENA.
Vet du en sak? det gamla må vi glömma bort!
THEOKLYMENOS.
Uppå hvad vilkor? Ära bör mot ära ges.
HELENA.
Vi stifte fred, och du med mig försonar dig. 1235
THEOKLYMENOS.
Allt groll jag lemnar, som må vara fågelfritt.
HELENA.
Vid dessa dina knän alltså, min vordne vän, -- -- --
THEOKLYMENOS.
Hvad äflas du, och sträcker händren bedjande?
HELENA.
Min drunknade gemål jag gerna jorda vill.
THEOKLYMENOS.
Han ju försvunnit; vill du skuggan jorda ned? 1240
HELENA.
Det är Helleners sed, när någon dött i sjön.
THEOKLYMENOS.
Att göra hvad? I sådant vis är Pelops' ätt.
HELENA.
Att jorda uti toma mantlars väfnader.
THEOKLYMENOS.
Begraf, och res en vård hvarhelst du nånsin vill!
HELENA.
Sjömän, som drunknat, icke så begrafve vi. 1245
THEOKLYMENOS.
Hur i all verlden? Jag ej vet Helleners bruk.
HELENA.
På sjön vi bringe hvad de döda görs behof.
THEOKLYMENOS.
Hvad fordrar du, att jag den döde gifva skall?
HELENA.
Jag, oerfarna, vet det ej, förr lyckelig.
THEOKLYMENOS (till Menelaos.)
Du, fremling, glada tidender medbragte hit. 1250
MENELAOS.
Ej för mig sjelf, ej heller för min döde drott.
THEOKLYMENOS.
Säg, huru J begrafven dem, som dött i sjö?
MENELAOS.
Allt som en hvar har råd dertill och lägenhet.
THEOKLYMENOS.
Det koste, hvad det kosta vill, för hennes skull.
MENELAOS.
Åt de aflidna offras, till en början, blod. 1255
THEOKLYMENOS.
Hvems blod? låt höra, och jag dig hörsamma vill.
MENELAOS.
Afgör det sjelf! ty hvad du ger, tillräckligt blir.
THEOKLYMENOS.
Häst eller tjur, är brukligt hos Barbarerna.
MENELAOS.
Och när du ger, så ge hvad anstår riddersman!
THEOKLYMENOS.
I mina rika hjordar finns allsingen brist. 1260
MENELAOS.
Medtages ock uppbäddad säng, men eljes tom.
THEOKLYMENOS.
Skall ske! Hvad annat att medtaga brukar man?
MENELAOS.
En kopparrustning, ty han var ju vapnets vän.
THEOKLYMENOS.
Allt hvad jag ger skall Pelopider värdigt bli.
MENELAOS.
Och vidare de sköna alster jorden bär. 1265
THEOKLYMENOS.
Hur, och på hvad sätt anförtron J det åt sjön?
MENELAOS.
Ett skepp bör vara ock tillhands med roddare.
THEOKLYMENOS.
På hvilket afstånd bör från land farkosten stå?
MENELAOS.
Så att från land med njuggan nöd man svallet ser,
THEOKLYMENOS.
Utaf hvad orsak vördar Hellas detta bruk? 1270
MENELAOS.
Att vågen ej må bära gåfvorna till land.
THEOKLYMENOS.
Pheinikisk snabb galeja strax skall vara här.
MENELAOS.
Det vore skönt, och Menelaos till behag.
THEOKLYMENOS (pekande på Helena)
Kan du ej ensam, utan henne, göra allt?
MENELAOS.
Det värfvet är en moders, makas, eller barns. 1275
THEOKLYMENOS.
Är, -- som du säger -- hennes pligt mot sin gemål.
MENELAOS.
_På sista äran fromheten ej döden svek._
THEOKLYMENOS.
Hon må då gå! from maka fostra, mig tillhör. Jag hastar in, och väljer ut begrafningsskänk, Och dig ej heller tomhändt hän affärdar jag, 1280 Se'n henne du tillnöjes gjort. Emedan du Mig bringat goda tidender, för trasorna, Du kläder får och mat, så att ditt fosterland Du hinna må, som nu jag så eländig ser. Men, stackars qvinna, ej du bör för ingenting 1285 Här qvälja dig; Meneleos sin bane fått: Din döde make aldrig mera lefva tör.
MENELAOS.
Det är din pligt, du unga toka, att gemåln, Som här står, älska, och förgäta den som dött; Det är i denna stunden för dig aldrabäst. 1290 Men kommer jag till Hellas än, och räddad blir, Från fordna tadlet jag dig friar, om du är En sådan qvinna, som du bör, mot din gemål.
HELENA.
Rätt så! och aldrig tadla skall gemålen mig, Och du, som vittne är dertill, skall veta det. 1295 Men, arme man, gå in, och skaffa dig ett bad, Och andra kläder äfven; uppå uppskof ej Jag tjenar dig; ty så du dock välvilligast Åt Menelaos, kärstan min, den sista tjenst Bevisar, om i mig du träffar den du bör. 1300
KHOREN.