# Havsboken ## Part 4 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/havsboken-48269/index.md Och hennes lilla svarthåriga huvud föll framåt mot hennes knän i en mörk och tålig fråga. -- Var icke människan dock ett alltför svagt och bräckligt ting för det stora, förfärliga liv och den stora, förfärliga död hon hade att genomkämpa? Var det icke för mycket -- alltför mycket -- ett alltför tungt och ensamt ansvar lagt på hennes ensliga själ -- en sådan svag, liten låga och dock det i vars ljus allting sökte fatta sig själv... Det brann och letade och led och hade så liten tid på sig och fick så litet veta, men kämpade dock så modigt för att få klarhet, tills den stund var inne, då mörkret kom och släckte allt och det försvann -- man visste icke vart -- blott att det icke tycktes ha varit till för något. Hon vaggade och viskade för sig själv i gryningsljuset. Hennes själ -- hennes stackars lilla själ -- hon ömkade den -- hon vördade den -- tungt var att bära dess korta storhet, dess tunga, ensamma, okunniga höghet -- tålamod, hjältemod fordrade det. Och hon knöt händerna tillsammans. -- Giv mig det, viskade hon -- mod att tiga, icke fråga, jag får ju ändå aldrig svar -- icke klaga, jag får ju ändå aldrig hjälp -- mod att värdigt taga mot vad som helst -- hur svårt det än är. Men ack, gör det kort då, bad hon, gör det kort, ty jag orkar kanske icke mycket mer. Och jag förstår ju ingenting -- bara att jag skall vara modig. * Ty mest av allt fruktade hon att icke förmå vara det intill slutet -- fruktade det till och med mer än detta slut. Hon var sådan. Hon teg och log och när det blev för svårt talade och skrattade hon. Och alla som visste om vad som väntade henne -- Gudskelov, tänkte hon, de voro icke många och hon hade bett sin mor låta bli att inviga fler, emedan hon fick så underligt svårt att fördra dem efteråt -- voro därför på något sätt skygga för henne. Det var, märkte hon, som gav hennes öde henne en sällsam gåtlikhet -- ett visst spetälskt majestät, vilket folk vördade och beklagade men även skydde en smula för. Ty de kunde ju alls icke grunda ut vad en sådan som hon, med betingelser så himmelsvitt olika deras egna, kunde tänka och känna och visste därför aldrig riktigt var de hade henne. Minst av allt begrepo de sig på hennes glättighet, vilken gjorde att de icke vågade sig på henne med sitt medlidande. -- Det skulle bara fattas! tänkte hon hett. Den rätte men ingen annan skulle bryta hennes ensamhet. Och träffade hon icke honom skulle hon nog förstå att bära den obruten -- skulle ingen få förödmjuka henne. -- Man kan vad man vill! sade hon sig segt, skulle då inte hon kunna göra ännu några leende grimaser till för sin stolthets skull. * Just då slog klockan åtta. Hon vek undan täcket med en otålig suck av inbunden beklämning och steg ut på golvet, liten och smal i sitt långa, vita nattlinne, över vilket hennes fläta buktade sig, likt en tung svart orm. -- Nu skulle hon börja med dem igen, de där grimaserna, tänkte hon betryckt, medan hon redde sitt alltför tjocka hår och välvde upp det över hela huvudet, likt en mörk hjälm. Härom dagen hade hon och hennes mor kommit hem från Tyskland och hon hade glatt sig åt en liten tids paus i den ständiga vallfarten från kurort till kurort. Men efter några dagar kom modern med nya uppbrottsorder. Och om ett par timmar skulle de nu i väg till en liten ö, någonstädes utanför västkusten, för att gästa hos en sjökapten, med vars hustru hennes mor räknade släkt och vänskap. Luften skulle vara så bra på det stället så här års. Alltså skulle de stanna där tills luften blev bra på nästa station i routen -- en vinterkurort i Norrland. Hon suckade en gång till. Det fanns intet hon var mera trött på än dessa sanatorier, havsbad och kurorter, där man skulle behärska sig från morgon till kväll, omgiven av människor, av vilka ingen var den man sökte. Men hon kunde ju inte gärna ge uttryck åt sin leda sa länge hon såg att vallfärderna gåvo hennes mor litet lindring i hennes ständiga ångest för sin dotters liv. Och ändå kunde väl modern aldrig på allvar hoppas att de gåvo någon hjälp -- den sjukdom, som hotade hennes enda barns liv var ju obotlig! Så att det hela var väl närmast ett försök att döva sin egen oavlåtliga oro -- att fördriva tiden till det slutliga avgörandet. Stackars lilla mor! I detsamma spratt hon till vid ljudet av steg. -- Se så, där kom hon ju redan -- alltså fort in i selen igen! Där hon stod mitt på golvet lyfte hon ofrivilligt händerna med en åtbörd av oändligt, trött tålamod -- en ny dag av tomhet -- -- ännu en -- --. Så sänkte hon dem igen -- knutna för ett ögonblick -- och öppnade dörren för sin mor, hälsande henne med det bekymmerslösa uttryck modern var van att finna på sin dotters ansikte. Och som hon, det lovade denna sig dyrt och heligt, aldrig skulle behöva sakna där. Ty den lilla fågelaktiga varelse, som nu kom in i rummet och vände sitt oroliga, mörka ansikte mot dotterns mörka, lugna, var av den sorts människor vid vilka man omöjligt kan förknippa föreställningen om ansvar och bördor av något som helst slag, ja, vilka man omöjligt kan tänka sig som riktigt fullvuxna. Det var något så barnsligt bortkommet över henne, något så hjälplöst och sprött, att hennes dotter aldrig ens i sina mörkaste stunder nändes ty sig till henne, aldrig hade hjärta att visa sig för henne sådan hon i verkligheten var. -- Stackars lilla mor, sade hon sig, hon hade nog ändå! Det lättade hennes börda litet att få tro att dottern var resignerad och nästan nöjd. Och då fick hon väl tro det, då. II. På aftonen samma dag stod Miriam, dimvitt blek under sitt nattdävna, svarta hår, bredvid sin mor på skärgårdsångarens däck och såg Kalvsunds brygga komma stickande ut ur strandens skymning. Den liknade ett långt skuggstreck, vilket tycktes fiska efter ångaren med det lilla ljuset som glimmade allra ytterst. Nu hade det den och sträckte ut sig bredvid, blänkande våt under den ensamma lyktans sömntungt gula cirkel, vilken liksom svävade fritt i den tjocka, mörkvåta luften, blott upplysande översta delen av sin påle. Under den rörde sig ett par otydliga gestalter i diset -- en sprang fram för att ta mot trossen, men den andre hälsade blott med handen mot mössan. Miriam såg gäspande på honom och gick så över landgången efter sin mor, fortfarande beklämd och motvillig men, som vanligt, förskansande sig och sina stämningar bakom sitt skärmlika leende av vänlig sorglöshet. Men hejdade sig så helt plötsligt och liksom tappade masken. Gestalten under lyktan -- en lång, smal, uniformerad man -- hade stigit fram till hennes mor, fortfarande med handen lyft till honnör. Fru Bamberg, vars lilla spetsiga ansikte nästan försvann i allt hennes strida, mörka pälsverk, tog mot honom med en ström av ord. Miriam stod tyst bakom henne med sina annars så frånvarande ögon plötsligt fyllda av levande ljus. Som om han känt deras sällsamt betydelsefulla tyngd lyfte han upp sina egna. Tvärs över de andras huvuden möttes deras blickar. Långsamt böjde Miriam sitt hårtyngda huvud bakåt, öppnade ögonen liksom törstigt ännu mer och drack hans blick, tigande, djupt och girigt. Hennes läppar skälvde -- ett ljust och undrande löje av nästan smärtsam glädje delade dem lätt. Och som om de varit pärlor på en och samma tråd, vilken någon just då ryckt i, så dallrade nu på hans läppar samma häpna lamslagna löje, bävade i hans stela, blåa ögon samma sällsamt viljelösa hänryckning. En sekund av lågande ljus, som flammat upp och försvunnit, men hunnit visa dem ett och samma brinnande under -- så förnummo de bägge detta första ögonblick. Sedan blev allt mörkt igen -- han märkte åter dimmans kalla väta mot sitt ansikte, hon hörde ånyo sin mors tunna, alltid ängsliga röst -- verkligheten omgav dem på nytt. Förvirrade vände de sig från varandra -- trodde att hela världen sett deras plötsliga, gåtfulla sinnesfrånvaro. Men ingen tycktes ha märkt något ovanligt och de försökte inbilla sig själva att de heller icke gjort det. Var för sig sade de sig att det hela blott varit en hastig villa, en besynnerlig, vaken dröm, ett sällsamt gyckel av deras fantasi. Dock -- de vågade icke se på varandra. Ty de kände bägge, ehuru utan att ännu våga tänka det, att vad de än sade sig, så hade dock avgörandet redan skett -- överlämnandet -- igenkännandet. Miriam tänkte, där hon tyst gick bredvid honom ner till hans båt -- tänkte åter och åter i en underligt tung och ödesdiger berusning -- Är det du? Är det verkligen du! För honom hade allting stannat i sin gång från den sekund han mött hennes ögons budskap av öde och dröm. I den stora, bedövande tystnaden ropade det genom hans på allt annat plötsligt tomma sinne -- Vad är detta? Vad är detta? Han dristade att se på henne från sidan -- såg i dunklet föga mer än en svart skugga. Men han kände i alla fall hela henne. Med varje nerv i sin kropp förnam han varje linje i hennes. Den lidande, glidande, sömngångaraktiga rytmen i hennes rörelser ekade genom hela hans varelse. Som ett smärtsamt ljuvt och vemodigt stygn i sitt hjärta kände han den passivt sega böjningen på hennes små skuldror och nackens trötta fall under den stora, tunga kasken av svart hår, vilken drog hennes lilla huvud bakåt. Hon vände det åt honom. Likt en skygg smekning -- något oändligt sorgset och flyktande förnam han den hastiga glimt han fick av hennes ansikte, där det liksom slumrade, insövt och intvingat i hård slutenhet, under hårets mörka dunkel. Så vände hon åter bort det. Han såg blott en bjärtvit kind och en tunn, liten mun, sammanpressad, som i alltid spänd vilja. Men han anade redan allt om henne -- visste det liksom på förhand. Hennes väsens vemodiga glöd, dold och kuvad och närd i övergiven, tyst stolthet, hennes ögons mörker av ruvande väntan, all hennes ensliga, dödsmärkta ljuvhet -- allt kände han och kände han igen. Dock icke med sitt minne utan på ett underligt, dunkelt uppflammande sätt -- som om han varit född med hågkomsten av det men icke förrän nu kunnat komma på den -- med sitt innersta röda hjärteblod, vilket flög i pulsarna och bultade i hjärtat och susade och sjöng -- Vad är detta! Vad är detta! Och redan visste det -- visste allt. * Genast de kommo ned till båten gick Miriam fram till den stora styrluckan och satte sig i den. Ty därupptill, vid rodret, skulle han väl sitta, tänkte hon. Han hade visst haft för avsikt att gå ner, men när han såg detta gick han genast akteröver. Fru Bamberg stod en stund och ängslades över att dottern skulle sitta uppe på däck, men han lugnade henne med att det alls icke var för kallt, och då gick hon äntligen ned. -- Jag tar rodret, sade han till lotsen, vilken redan satt vid det. Så gick även denne ner och de voro ensamma. Miriam kände det i hela sin varelse, likt en nästan bedövande, ljuv och orolig tyngd. Men hon tvang sina händer stilla och satt kvar, mjukt följande med varje rörelse av båtens porlande, snabba färd. Den gick genom ett formlöst, grått dis, som varken var mörker eller ljus utan blandade hop himmel och hav i ett och samma overkliga källardunkel. Men genom det dallrade då och då ett underligt, avlägset sken, vilket tycktes komma någonstädes långt underifrån horisonten. Rakt genom stänket, då fören skar genom, droppade det blekt guldstoft över hela båten, ända fram till dem bägge. Hon såg skenet stryka över hans ansikte och uppenbara hans på henne fästade blick, därpå hastigt fylla rymden över dem och sedan dö bort i dess ovissa grånad bakom hans svarta silhuett. Hennes ögon förlorade sig i den ilande skymningen, men vart hon såg kände hon dock -- som hade den varit djupt inbränd i hennes ögon -- närvaron av den mörka gestalten vid rodret med ena armen kastad över det, vibrerande det fram och åter med en maskinmässig vanerörelse. Orörlig reste den sig mitt i havets och himmelens flyktande fantom som alltings mörka medelpunkt -- det enda, vilket var verkligt och förblivande, medan allt annat blott glimtade till och försvann innan hon hunnit uppfatta det, där hon satt och stirrade in i det levande mörkret som in i sig själv och sitt öde. Och inne i det visste hon att två andra ögon lika orubbligt blickade tillbaka på henne och genom henne på sitt öde. Så seglade de in i det -- seglade och seglade genom det dallrande skimret från fyren på Tånga. Det kom i strålar och krossades till glimmande stoft och försvann i luften men kom igen, för var gång allt starkare, lekande sin ljuslek med det flyktande dunklet. Så dök själva ljuskällan upp vid horisonten -- en stadigt brinnande, liten vit punkt långt borta över det svarta vattnet. Då sträckte han ut armen och talade för första gången på aftonen till henne. -- Där, där det lyser, skall Ni bo -- hos mig. I hans röst voro som länkar och band av ömhet. De drogo henne så saligt tätt intill honom. Hon log och kände att hon före denna kväll aldrig verkligt lett. -- Ja, svarade hon bara. Ja, ja! Så tego de båda medan ekot tonade och tonade, djupt därinne i deras gemensamma hjärta. * Då han lyfte henne i land på den höga bryggan vid sin ö och kände hennes lilla kropps alla bävande linjer smyga sig in i hans famn och blott dröjande skiljas från den talade han för andra gången till henne -- bara ett ord: Välkommen! Och sedan yttrade han på hela kvällen knappast något mer. Icke heller hon talade vidare. De hade ju ingenting att säga varandra. Allt var ju redan sagt. Den tystnad de tego tillsammans innehöll ju redan ting som ingen annan tystnad, dem och andra människor emellan, någonsin skulle kunna innehålla. -- Underverk? Självklara saker? Ack, bägge delarna, men för höga för ord, omöjliga att utsäga. De sågo på varandra -- alltid -- icke en enda gång -- tänkte icke, kände icke -- voro blott i varandra. Bredvid dem rörde sig några främmande -- hennes mor, hans lilla rödhåriga hustru. Då och då kommo de fram ur det dunkla fjärrtöcken, vari allt var inhöljt, och talade till dem. Och frånvarande hörde de sig själva svara så lågmält och stilla, långt borta -- i en enda dröm -- ett enda begär -- tystnad -- enslighet -- dunkel -- ack, väck oss icke -- tala sakta -- -- allt har ju redan hänt -- kan icke hjälpas -- icke av er -- icke av oss -- -- tystnad om oss -- bägge -- vi bägge... Vad luften var underligt tung -- allt det osägbara tyngde dem -- hemlighetsfull ömhet fladdrade och spann sin brinnande väv mellan dem, ut och in, likt en sällsam skyttel bland de andra, där i fjärran, bredvid dem vid bordet. Blott de voro varandra nära... * Han hade satt sig så att han kunde se henne rakt i ögonen. Hon satt i ett hörn mitt emot, med huvudet lutat mot väggen, så att lampans röda sken föll rakt ner i hennes uppåtvända ansikte. Lysande och dallrande av sin bedövande glädje liksom gav det sig åt hans blick. Men så småningom blev det så betydelsefullt tyst omkring dem. De bägge andra sågo beklämda på varandra. Något på andra sidan den värld de visste om mognade ödesdigert och obevekligt mitt ibland dem, det kände de, ehuru de ännu icke visste vad det var -- icke vågade veta. Miriam log ännu, brinnande och undergivet. Modern såg på henne och tilltalade henne därpå nervöst, skrämd av det underligt nakna och djupa ansikte hon hade. Men Miriam svarade lugnt, ögonblickligen vorden sig lik igen, med ögonen alldeles gömda under ögonlocken, som ville de vara i fred och slippa förråda sin brand. Hon tog sig åt strupen som om hon haft svårt för att andas. Luften hade blivit så tryckande het och liksom trång, tyckte hon -- var icke längre blott deras, hennes och hans -- de andra hade kommit så nära -- hans hustrus blick vilade på henne, likt två brinnande, fientliga händer. Hon reste sig hastigt. -- Jag är så trött, jag tror jag går upp på mitt rum, mumlade hon otydligt. Fru Utbult såg efter henne -- hennes tunna läppar krökte sig masklikt. Så småningom kom samtalet i gång igen. Men det fördes blott mellan de bägge fruarna -- värden satt tyst och till slut reste sig också han och gick ut. Även denna gång såg Birgit Utbult upp med samma bittra, hjälplösa uttryck av en mask, som vill resa sig men icke kan. * Han gick ner till stranden. Endast rymden av himmel och hav tycktes honom nog vid just då. Han strövade omkring på klipporna över hela ön -- hur länge visste han icke själv, men det var säkert långt över midnatt, då han kom hem igen. Därför blev han helt förvånad, när han genom glasrutan på salsdörren fick se sin hustru och fru Bamberg ännu sitta tillsammans, ivrigt samtalande. Deras röster trängde ut till honom i ett oredigt sorl av bittra och ängsliga tonfall -- deras underligt sorgsna och vredgade ansikten mörknade allt mer, där de lutade sig intill varandra och viskade. Medan han stod och såg på dem mörknade även hans. Så vände han sig om och gick uppför trapporna till sitt eget rum. Där började han att hastigt gå fram och tillbaka med allt mera svartnande ögon. * Birgit Utbult låg vaken hela natten, bittert grubblande. Tidigt nästa morgon gick hon ut -- bortåt telegrafstationen. Då hon kom igen, hade hon ett telegram med sig, vilket hon sade sig ha fått av telegrafisten, då hon gick förbi hans hus. Det var ställt till henne själv och innehöll en ivrig bön från hennes mor att hon genast skulle komma till henne, där hon låg sjuk i Helsingborg. Och då gick det naturligtvis icke an för fru Bamberg och hennes dotter att stanna kvar -- det kom den förra genast underfund med. Varpå hon och fru Utbult snabbt gjorde upp ressällskap in till Göteborg. Det hela var väl planerat -- Birgit Utbult visste att hennes man just denna dag måste ut och sätta sjömärken och skulle vara borta till in mot aftonen. Fru Bamberg kom alltså och sade honom farväl strax efter frukosten, vid vilken de tre varit ensamma, ty Miriam låg ännu, utmattad, som hon var, av den starka havsluften. -- Så ledsamt att kapten måste ge sig ut genast, sade hennes mor, då måste jag väl säga adjö nu, om kapten icke skulle hinna hem igen innan sju, ty då måste vi väl segla härifrån för att hinna niobåten från Kalvsund, eller hur? -- Hinner gör jag nog, om inte till Tånga, så dit, svarade han. Men hon låtsade icke om det. -- Jag får väl hälsa min dotter? frågade hon. -- Jag hinner! sade han häftigt. Då gick hon. Han stod och såg efter henne. -- Visste hon och Birgit vad de gjorde? frågade han sig tungt. -- Trodde de verkligen att de med att nu skilja honom och Miriam åt skulle få slut på deras kärlek? Få slut på den sedan de en gång träffats! Sedan de på en enda, oförgätlig sekund i varandra igenkänt allt det de var för sig längtat efter och drömt om hela livet igenom! Förstodo de icke, de två, att det allaredan var för sent -- att Miriam och han efter detta alltid måste älska varandra? Tvärs genom långa år, tvärs genom allsköns band och plikter måste de hädanefter älska varandra -- måste -- måste. Ty en sten, som börjat falla, faller. Och de föllo -- föllo tillsammans ned i djup, varom ytans trygga vandrare icke hade någon aning. Deras varningsrop däruppe vid randen, vad kunde de ha att säga dem, som redan voro nere i avgrunden! Allt vad de ropande uppnådde var att pina och förvirra dem -- att yttermera öka deras smärta. Men det förstodo de icke -- förstodo ingenting annat än att han var gift och dylikt. Ynkedom -- ynkedom. Vad frågade stormen och havet efter om han var gift, ifall de dränkte honom. Hans och hans käras kärlek, den var av samma slag -- det kände han i mörk och flammande bävan -- den var livets djupaste grepp ner i sig själv. -- Kunde de hjälpa att de blivit slagna med den? frågade han sig, ärlig och stilla, som inför dödens dom. -- Ja, då kunde de också hjälpa att de levde. Deras bestämmelse var det -- kanske också deras undergång. -- Vilketdera -- det kom dem icke vid -- de kunde blott älska och förgås. Men det kunde de. Det visste han liksom och det gjorde honom så trygg -- allt så enkelt. * Ännu vid halvsjutiden var han långt ute i Kattegatt. Till Tånga fanns ingen möjlighet att hinna men kanske dock till Kalvsund, ty dit hade han slör. Han tog ut de tre rev han haft inne för blåstens skull, ty det började redan köra upp vind till den stora stormen på natten. Så att den gick som en pil, hans färd -- gång på gång kastade båten rufftaket i sjön och då han kom in på Dana fjord sprungo folk ut på holmarna och skreko åt honom att han var galen, som förde så stora segel. Hade han icke varit ensam skulle han heller aldrig vågat det, men för sig själv var han icke rädd. Han skulle hinna välbehållen fram och träffa henne. Och hann gjorde han också men blott för att endast finna sin hustru och fru Bamberg på däck och mötas av den underrättelsen att Miriam på grund av trötthet redan gått till ro i sin hytt, men bad om sin hälsning. Allt föll på ett enda ögonblick ihop för honom -- det var som om han fått det rakt i hjärtat -- något gick sönder, han stod där bruten, förvirrad och ynklig. -- Hade han då bara inbillat sig alltsammans -- att hon älskade honom, som han henne -- att hon utan ett ord förstod att hon var hans -- var det möjligt? frågade han sig svindlande. Var det möjligt att det varit en villa allt det han tyckt sig förnimma? Hade han då verkligen haft rätt först, då han ville tro att det hela blott varit en underlig vaken dröm? Ja -- ja -- så var det nog! Varför hade hon annars inte väntat på honom -- hon måste ju ha sett honom komma seglande och förstått att han nästan vågat livet för att hinna till henne. Han hade tvärt vänt ryggen åt Birgit, ty hon skrattade åt honom. Omedvetet, som i sömnen, gick han över däcket och hoppade genom den öppna lastrumsluckan ned i sin egen båt, som låg långsides med ångaren. Han lydde ett dödssårat djurs instinkt -- han bara längtade att få gömma sig -- dölja sin smärta -- vara i fred och sörja. * Det var ljus i ruffen. Han ryckte upp dörren. Hans hjärta stannade. Han såg hennes ansikte. Stilla och stel vände hon det mot honom, sa dödsglatt lugn och utom sig, utom allt, att han ryggade baklänges med allt orörligare hjärta. Då tog hon sig om strupen på det halvkvävda sätt han redan kände igen. -- Jag glömde -- jag glömde -- -- sade hon sviktande och stammande, förtvivlat kämpande för att få ord och luft. Men då rörde hans hjärta sig igen. Han tog durken i ett steg. Han hade henne i sin famn -- äntligen, äntligen hade han henne. Äntligen, äntligen kysste han henne -- tungt, skoningslöst, länge, länge. Han hade mycken och lång hunger efter hennes kyssar att stilla -- han kände det nu. Vad hon grät i hans famn! Det var som om många års isar smält även i hennes hjärta. Han kysste henne -- kysste henne. Därute gav båten avgångssignal. Hon ryckte till men tryckte sig genast tätare intill honom. En gång till blåste den. Hon knöt sina händer om hans hals. Hans älskade, måttlöst älskade -- själ av hans själ, kropp av hans kropp -- hon gick icke. Tredje och sista gången gav båten signal. Hon mumlade något invid honom. Han böjde sig ned och hörde vad det var. -- Jag kan inte, jag kan inte gå! viskade hon för sig själv. Hennes ögon voro slutna, hennes ansikte var likt en saligt drunknandes. Med ena handen trevade han bakom sig och drog till ruffdörren. Aldrig så länge han levde glömde han hennes leende då -- hennes modiga leende av stilla underkastelse, av frivilligt, stolt givande. Hans hjärta darrade vid den synen. * Men han visste ju ännu icke huru mycket det var hon i den stunden gav -- hade han blott vetat -- hade han blott förstått!