Part 3

-- Gör blossen klara, så tar jag rodret, ljöd åter Erik Utbults röst, upplivad som alltid då fara var å färde, hur stor eller liten den var.

De bytte plats och Vile gick till plikten.

En stund av spänt lyssnande förgick.

Kölvattnets porlande var ännu det enda som med tydlighet kunde urskiljas, men plötsligt bröt ett annat ljud fram genom det -- ett monotont dunk, dunk, dunk. Likt pulsslag i en väldig feberdröm ljöd det genom tjockan.

Lutad över rodret spanade Erik Utbult ut i det kalla töcknet, vilket stod lik en vit mur kring den blänkande våta båten och en liten ring av oroligt, grått vatten närmast den. Han hörde det dova ljudet närma sig allt mer. Sakta och liksom hotfullt växte det till ett djupt, surrande sorl, oavlåtligt stegrande sig, likt bruset av ett vattenfall, vilket man närmar sig men ännu icke ser.

I nästa ögonblick blänkte lyktor till både styrbord och babord om dem -- röda, lysande som blodspår i allt det ödsliga vita -- gröna, liksom skrikande av fasa i den dova, dunmjuka tystnaden.

-- Facklan! Tänd facklan! ropade Erik Utbult.

Tjärblosset flammade hastigt upp i fören, blodande ned hela båten med sitt dystra ljus.

Vile svängde det högt över sitt huvud. -- Se upp! Se upp! skrek han med sina lungors hela kraft.

Och som en terrier i en boskapshjord, så störtade båten sig nu huvudstupa in bland lyktorna.

-- En grön förut!

Den skar deras kurs i rät vinkel, kilade över den, likt en råtta över en gränd, nästan alldeles under deras bogspröt, och visade dem under en enda andlös sekund sin besättnings spända, vita ansikten.

Erik Utbults vilda hjärta sjöng hela tiden av fröjd -- han levde i sådana stunder -- levde med ett liv så intensivt att det, likt en fackla, svängd i mörkret, visade honom människornas nästan pinsamt rika resurser av kraft och makt, liggande obegagnade vid sidan av allfarsvägen.

Han hejdade ett rop av glädje på sina läppar och, spelande bilboquet med faran på sitt vanliga sätt, svängde han först i sista minuten om rorkulten.

Pilsnabbt slöt sig dimman om det mörka skrovet -- ännu en liten stund av spänt lyssnande och motorernas dunk blev allt svagare, de ilskna ljusen bleknade plötsligt bort.

Allt blev åter tyst och livlöst i det sakta strilande regnet.

Tills ett högt rop ånyo ljöd från Vile -- Se upp! Se upp!

En röd lanterna blänkte till på styrbords bog. Det var en försenad trålare, vilken kom länsande för full fart, medan de själva nu seglade bidevind för styrbords halsar. Den andre skulle alltså vika, men tycktes icke vilja göra det; såg väl deras bloss men gav sig icke tid att tänka annat än att de voro en medföljare och hörde antagligen icke Erik Utbults vredgade rop: Galningar därborta, fall då, fall, eljest skär vi hop!

Ty plötsligt såg han också deras styrbordslanterna. Som två onda ögon glimmade nu bägge ljusen mot honom och ut ur dimman gled ett stort, mörkt skrov, purpurfärgat i skenet från Viles bloss. Likt en skugga ur en laterna-magica på tjockans vita vägg gled det allt närmare, rakt på dem, som om det velat gå tvärs genom dem.

Med hela sin kraft kastade Erik Utbult sig mot rorkulten och sköt upp den i lovart, för att om möjligt gå klar genom att falla.

Men för sent -- han såg det genast -- han släppte rodret och stod med ett språng vid det ställe där livbojen låg fästad.

-- Hoppa, Vile! Hoppa! skrek han. Klart och lugnt, likt ett stålblankt svärd, trängde hans starka, befallningsvana röst genom den kör av förvirrade, rådvilla utrop, som ljöd från fiskebåtens däck, där man nu upptäckt sitt misstag och arbetade på att gå över stag.

Men förgäves.

Han vände på huvudet, medan han arbetade med bojen. I den dunkla men mäktiga aning, vilken i detta ögonblick fattat honom, sade han liksom med denna fulla, starka blick ett leende farväl till livet, det vanliga, lilla, verkliga och trånga, han så länge varit beredd att lämna.

Nu var stunden kommen!

Tyst sprang han fram till relingen. Där trängdes fiskarnas mörka, arbetande, ropande skuggor på trålarens obevekligt framglidande däck -- där hoppade Vile rätt ut från fören, ännu med blosset i handen så att gnistorna yrde om honom, då han dök ned i dimman.

I samma ögonblick rände de bägge båtarna hop midskepps.

Den stora, tungt lastade trålarens skarpa för körde rakt in i lotsbåten, likt en kniv i ett bröd.

Ett kort, mångstämmigt skri från fiskebåten -- ett raspande, skärande brak av uppslitna plankor och sönderbräckt trä. Och så -- intet mer.

Som en sten sjönk lotsbåten och Erik Utbult med den.

Dimman slöt sig fridfullt om den -- en minut och vattnet hade jämnat ut sig, som om de aldrig sjunkit.

*

Fiskarna hade ingen jolle och de andra båtarna voro för långt borta för att nås av några rop.

De svängde emellertid genast båten, vilken var skadad och läckte svårt, och manövrerade den fram och åter på olycksplatsen, för att försöka finna de förolyckade.

Men förgäves. De blossade och ropade, men dimman kvävde ropet och regnet elden. Och intet ljud förnams till gensvar.

Till slut tog deras båt in så mycket vatten att de sågo sig tvungna att begiva sig därifrån -- lugnande sina samveten med att de gjort vad de kunnat -- stannat kvar, tills de själva hållit på att sjunka. Men i alla fall, för att ingen skulle få något att säga, ämnade de försöka segla fatt någon av de andra båtarna och i dess jolle återvända till olycksplatsen.

-- Inte för att det kunde tjäna till mycket -- de hade nog fått ett slag av någon spira och gått till botten med båten, bägge två.

Hemskt var det, sade de sinsemellan, synd om Olaus Vile, som var så ung! Och synd om överlotsen också, förstås! Men kanske ändå bäst för honom, som skedde, fortsatte de, han skulle väl ändå snart blivit avsatt annars, så galen som han var och värre blev han ju för var dag. Fast en karlakarl, sade de beundrande, ja, det hade han varit, en rasande våghals, men en man modigare än någon annan på kusten i mannaminne!

Dock, en förstulen tanke, som ingen vågade uttala men alla tänkte, lekte hela tiden på djupet av deras tungsinta, beklagande tal. -- Nu, när troligen bägge två gått till botten, skulle ingen kunna komma och vittna mot dem för deras huvudlösa manövers skull!...

Och sålunda -- uppskakade, men med hemligt lättade hjärtan -- begåvo de sig på väg igen och försvunno i tjockan.

Ännu en stund vrålade mistluren över den vaggande, vita vattenöknen -- så slutade den plötsligt. Ty en skarp vind hade börjat blåsa och slet långsamt sönder dimman till spridda flak och bankar.

Mellan ett par av dem blev plötsligt en stor cirkel skummande, grått vatten synlig och i den två människohuvuden, vaggande upp och ned -- Erik Utbults bredvid Viles, hans armar stödjande denne.

*

Erik Utbult hade dragits med av sugen då båten sjönk, ned till isande djup, vilka tryckte på hans huvud, tills han trodde det skulle sprängas i atomer och sedan kastat upp honom till ytan igen med en enda, svindlande hastig stöt.

Ännu en gång rycktes han ned -- och stöttes så nästan medvetslös åter upp, blödande ur ett djupt sår i nacken, som han väl fått då båten sjönk, men alltjämt fasthållande sin livboj, alltjämt leende i ett stelnat, vilt grin, där han kastades kring av vågorna, kippande efter andan i dödens smärtsamma hänryckning.

Dock -- då Vile flöt upp ett stycke från honom, ännu medvetslös efter det slag även han fått, då han följde med båten ner, blossade hans gamla instinkt att hjälpa och rädda, där ingen annan kunde det, upp igen.

Med en övermänsklig ansträngning betvang han sin yrsel för en sekund och lyckades få tag i lotsen innan denne sjönk för sista gången. Han lade hans armar över bojen och höll mödosamt fast honom, tills han återkom till medvetande. Men då han gjorde detta märkte Erik Utbult det knappast, märkte icke heller den unge mannens uttryck av oändlig häpnad, då han kommit till sig så pass att han kunde uppfatta vem som räddat hans liv. Skyggt och häftigt drog han sig ur Erik Utbults beskyddande tag och började simma bredvid honom så gott han kunde, rådbråkad och utmattad av slaget, som han var. Men det dröjde icke länge innan han kände att hans krafter runno från honom, likt vatten, och förskräckelsen slet genast ett skallande rop på hjälp ur hans strupe. Dovt, som ropat i en tunna, ljöd det över det dimhöljda vattnet.

Men vid ljudet av den förtvivlade rösten vaknade Erik Utbult till ur sin dvalas berusning. Långsamt kom han tillbaka till verklighetens främmande, lilla värld med dess rädsla, feghet och skrik.

Redan liksom från andra sidan såg han nästan undrande på den skräckslagna varelsen bredvid sig och hörde långt, långt nedifrån hans ångestfulla viskning: Båten, överlotsen, båten! Måste den inte komma och rädda oss? Den skar honom i öronen -- skar genom den brusande friden i hans inre. Han skakade på huvudet för att bli den kvitt, men den fortsatte med stigande ångest och enträgenhet. Rörd till slut av dess barnsliga fasa försökte han mödosamt dra sig till minnes vad som hänt. Det klarnade för honom -- han kom plötsligt ihåg det och öppnade läpparna till ord, som han knappast själv hörde, så långt borta från honom ljödo dessa betydelselösa fraser om tålamod och hopp -- om att räddning säkert kom, men att det nog tog tid.

-- Tar det mycket, så sjunker jag nog innan dess! avbröt Vile. Han var redan blek som ett lik -- hans av köld blåa händer rörde sig blott matt i slappa simtag -- allt hopplösare blev den blick han allt oftare sände kring den töckenmur, vilken ännu utestängde honom från den övriga världen, ångestfullt spanande efter en hjälp, som aldrig kom.

Sålunda gick timme efter timme och med dem flöt Erik Utbults blod -- gick och gick -- flöt och flöt -- tills han förlorat varje spår av förmåga att mäta tiden, att mäta något -- tills allt tycktes honom stå stilla, liksom från begynnelsen.

Ty närhelst han öppnade ögonen såg han samma vilda och dock orörliga skådespel -- över honom himmelens stormiga valv, darrande för vinden, där den kom farande i isande stötar, drivande dimman framför sig, likt skräckslagna hjordar -- under honom havets svallande, gröna massor, utan ett liv på sin yta, försvinnande under mistbankarna, vältrande fram ur dem igen -- en ödslig och gåtfull värld av storm och töcken i gryningens olycksbådande, gravkalla ljus.

Och i det vaggade Erik Utbult på sin livboj, leende sitt vilda, ljusa löje. Hans värld var ny, byggd av död och dimma. Allt det gamla låg under horisonten -- Tånga, fastlandet, den där historien från i går -- vad det var länge sedan -- allt, allt. Var?

Det brydde han sig icke om -- med allt det där var han kvitt för alltid -- för alltid lössliten från sin klippa i bakvattnet, för alltid slungad ut i krafternas fullhet -- för evigt ryckt ur sitt eget lilla sammanhang och in i Alltets stora.

Han log i nästan medvetslöst jubel, piskad av vågorna, nästan begraven av dem, bredde han blödande och döende ut sina armar, jublade han dem till mötes, sjöd han ut med dem -- skummande med havet, ropande med vinden -- så ett med allt att han var intet...

*

Då kved det plötsligt till bredvid honom. Han öppnade ögonen, ännu en gång kom han tillbaka till det liv han trodde sig redan ha lämnat.

Blott ett litet stycke från honom tog Vile kvidande ännu ett par dödströtta simtag, med slutna ögon och huvudet dinglande hit och dit, som om han alldeles förlorat herraväldet över det -- han liknade redan en död.

Men ännu ett stycke längre bort lyftes, plötsligt och blekt, likt en spöksyn, en väl bemannad jolle upp av vågorna, för att därpå lika plötsligt och overkligt försvinna igen.

Men Erik Utbult hade sett den. Och hade också sett att Vile icke ens skulle orka hålla sig uppe tills den hann fram -- utan livboj!

Med uppbjudande av sina yttersta krafter krängde han sig ur sin och simmade fram till lotsen. Han hann honom just som han sjönk och lyfte honom med en sista ansträngning i bojen.

-- Mod! Mod! De komma! skrek han i den nästan medvetslöses öra -- in i det sista hjälpande -- för stark att icke överflöda ända in i döden.

Med öppna armar välkomnade han den -- välkomnade han allt.

Ty nu var han äntligen liv -- liv så levande att det var död -- att det smälte hop med den och, som havet och stormen, var förstörelse, var rasande begär att pröva sin styrka till bristningens gräns.

Och äntligen, äntligen över den -- i ett vansinnigt hopp att icke kunna finna den -- att få veta -- att för evigt bli fri...

*

Dimman kom svepande igen -- likt ett förhänge föll det över honom.

Då det åter lyftes hade båten redan hunnit bärga den medvetslöse Vile, men icke sett till någon annan och icke hört ett ljud i det tjocka diset.

Så försvann den under horisonten. Havet låg åter öde, vältrade vidare och vidare, upp och ned, i sin evigt stormande och dock evigt stillastående cirkel under himmelens oändliga djup, där morgonen nu stod, glimmande ljus av sol och sälta, framför en ny dag i tidens evigt framflytande och dock evigt stillastående ström.

Men genom tomrummet klagade vinden, klagade och viskade, viskade och klagade sitt gamla, sällsamma, ohörbara budskap.

En kåre -- så domnade den plötsligt av -- det var som höll den andan ett ögonblick.

Tystnad -- intet.

Så långt ögat nådde -- intet.

Så långt tanken nådde -- intet.

Det, som varit Erik Utbult, den fläkt, som burit hans ande genom livets eviga rymd -- likt den lilla kåre, vilken nyss smält hop med nordanvinden över vattnet, hade den försvunnit och gått bort.

Vart?

Och varifrån?

Intet veta vi.

Intet...

BERÄTTELSEN

"Ave, Cesar, morituri te salutant!"

I.

I mörkret lyfte hon trevande sin hand och lade den på sitt bröst för att åtminstone få litet sällskap av sitt eget hjärtas slag och förstå att hon ännu var kvar.

Jo, det höll alltjämt på. Rastlöst arbetade det i sin ensamhet mitt i det tunga, tysta dunklet -- tickade brådskande, tåligt och regelbundet -- tickade och tickade, tills hon i vanmäktig ängslan skulle velat hejda det.

Ty det skyndade sig alltför mycket. Allt för bråttom hade det att kasta bort sekunderna. De försvunno ju oåterkalleligen -- hon kunde aldrig få dem igen. Och hon hade icke så oändligt många kvar.

Men hennes hjärta tickade stilla vidare och slungade oavlåtligt tiden bakom sig ut i det gångna. Och hon måste följa med -- fram till nästa dag, tänkte hon i ruvande bitterhet, och genom den måste hon så hasta till nästa natt och så genom den -- ilande, ilande, utan spår.

Hon vred sig i sängen, vred och våndades och försökte fatta detta ofattligt spårlösa.

Men kunde det inte -- kunde inte fatta något, sig själv, sitt liv, sin död -- nej, inte något.

Allt tappade hon liksom bort -- allt var så flyktande, så ensamt och litet att hon icke kunde finna det igen.

Bort gled det och rann ut i mörkret, vilket susade av tid, likt en flod -- tomheten slök det och gled vidare -- än tommare. Och det var som rycktes hon med, allt längre och längre fördes hon ut och tänkte, bävande av hjälplös fasa -- I nästa ögonblick, nästa kan jag ha försvunnit och har icke märkt det, har förlorat mig själv i mörkret, för evigt förlorat mig själv...

Men hon kunde inte få fatt i något att klamra sig fast vid -- allt vek undan för hennes drunknande tankars grepp och blev till intet i detta ofattliga, som intet var att fatta, emedan det var intet...

Allt mer och mer öppnade det sig -- till slut slog hon armarna om sin egen lilla kropp, som för att hålla igen -- hakade sig krampaktigt fast vid det enda ankare hon hade -- sitt eget lilla, tickande hjärta -- ett så bräckligt och värnlöst ting, där det dunkade, hårt och hammartungt av skräck, i hennes bröst.

I nästa ögonblick kunde det vara brustet och hon borta. Ack, händer, händer att hålla i!...

*

Intet svar, intet ljud -- blott mörkrets sus kring hennes ensamma säng. Med vidöppna ögon låg hon där och stirrade in i det, spänt lyssnande, ångestfullt vaktande på det, som smög omkring därute, smög i allt närmare kretsar för var natt -- var där alltid och lyssnade och väntade. Ännu en liten tid så hade det henne -- ännu en liten tid av väntan och vemod och hon måste följa med -- ur livet och in i döden, likt en fången främling ur ett främmande land i ett annat.

Ingen fanns som höll henne kvar. Ingen, som kunde göra det.

Till självförsvar frammanade hon ängsligt alla deras ansikten, vilka hon kände och höll av -- sist sin älskade moders. Nej, ingen, ingen! Alla voro de för långt borta -- skilda från henne av hennes ödes avgrund.

Över den kom blott ensamhet.

*

Ensamhet -- alltid ensamhet.

Den skuggade hennes korta dagar, den ena den andra lik, som vattendroppar, där de tomma föllo ned i tomheten. Den vek aldrig från henne.

Och ändå hade väl få människor fler vänner än hon.

Folk kommo till henne och gåvo henne förtroenden och talade ut sina hemligheter, bekymmer och sorger i henne, som i en biktstol. Det var som om något hos henne, vilket dock icke var hennes egen förtjänst, frikallat dem från alla vanliga försiktighetsmått och masker människor emellan. De tyckte att de andades lättare hos henne, som om luften där varit klarare och högre än kring andra. Deras röster blevo så fria och blida och, hurudana de än annars voro, så logo de, antagligen, utan att veta varför, sådana dallrade, sällsamt ädla och förtroliga löjen mot henne. Var det icke som om de dunkelt förnummit den kalla fläkten från den skugga hennes nalkande öde redan kastade framför sig? Omedvetet ville de kanske trösta henne och vara snäll mot henne -- goda, som de alla voro, innerst inne i sina hjärtan.

Det visste hon, ty för henne visade de sig alltid sådana de voro. »Annat skulle inte löna sig,» hade en av dem en gång sagt till henne, »ty jag är säker på att du i alla fall skulle se rakt igenom mig.

Men jag är också säker på -- fastän jag inte vet varför -- att du ser allt på det rätta sättet, det som ingen annan kan finna!»

Då hon nu tänkte på detta, måste hon le för sig själv, det tunga leende hon hade i ensamheten.

Han visste inte orsaken, men hon hade själv mycket väl reda på den.

Det var för att alla andra voro mer eller mindre jäviga -- skulle leva mycket länge till och bullra vidare, som parter i det stora målet, under det hon stod utom allt och snart skulle gå.

Därför var det i själva verket icke underligt att de vågade anförtro henne sådana saker som de ibland gjorde -- saker, vilka skulle fört dem i fängelse om hon inte tegat.

Det lättade dem, sedan gingo de tröstade och sade att hon talat mod i dem och givit dem nytt liv och att de älskade henne.

Åter log hon sitt sega, sorgsna löje.

Även hon höll ju av dem -- mycket till och med.

Men ändå -- som drömmar, vilka en annan drömmer, skymtade de förbi. Djupast inne angingo de henne icke, angick icke deras vänskap eller hennes egen vänskap henne heller.

Därinne fanns alltid kvar något sorgset, oberört och likgiltigt, avskilt från allt annat av en stilla lyssnande förbidan på det oundvikliga. Hon låtsade icke om det. Hon talade och handlade och var alldeles som andra. Men det hjälpte icke. Skuggan stod alltid över henne -- då och då föll den djupare än eljest. Då smög hon sig bort, ty annars smögo sig människorna från henne.

*

-- Varför stanna de aldrig? tänkte hon nu i sorgsen vrede -- tro de då att jag alltid är stark, att jag bara är till för att trösta och aldrig själv behöver tröst? Icke medlidande -- när var det någon tröst? Nej, gemenskap, det var vad hon ville ha!

Men trots allt kylde skuggan dem, märkte hon. Trots all sin godhet ville de dock icke erkänna henne som sin jämlike. En utomstående var och förblev hon -- och just därför bra att ha till förtrogen -- bra att gå till med sorger och vemod, emedan hon genom sin frändskap med döden ock var släkt med dessa bägge.

Men glädje, jubel, ljus -- allt det hon skulle velat värma sig med innan hon gick -- när skulle hon få dela det med dem?

För det gingo de till andra -- till dem som voro mera lämpade för livet, bättre i stånd att uthärda dess hårdhänta fröjder och mödor -- gingo till de skrattande, starka och trygga -- förbi henne.

Där stod hon -- för sig själv -- måste gå vidare -- aldrig stanna -- aldrig få tag i livet.

*

Och då älskade hon det så som hon gjorde -- så oändligt och brinnande med den smärtsamt brådskande och bristfärdiga kärlek man har till det man snart skall lämna.

Skulle hon annars längtat och väntat så och så bönfallande sträckt ut sina händer mot det okända? I det kända fanns ju icke någon, vilken ville behålla dem i sina för alltid! Skulle hon annars så ångestfullt bakom hopen av välbekanta och kära men dock så avlägsna ansikten spanat efter det enda, som helt betydde något -- det okända ansikte, vilket tillhörde hennes kärlek. Alla människor hade ju sin, som de någon gång mött och känt igen och kanske fått behålla hos sig.

Varför skulle då just hon icke ha någon?

Människor kommo, många människor. De talade ord fulla av ömhet, de liksom bäddade om henne med omedvetet medlidsam vänlighet. Undrande såg hon upp i deras ansikten.

Men aldrig var det dens drag som hon väntade. Aldrig kände hennes hjärta igen honom och blev glatt.

Så gingo de igen och hon blev ensam -- blev ensammare och ensammare där hon satt -- stilla i skuggan, vilken föll allt djupare, vemodigt väntande det, som kanske icke kom, icke hann komma...

*

Hennes kinder hade glött upp i mörkret. -- Ja, men det måste väl ändå komma! Det var ju så litet hon begärde. Hon ville ingenting annat än se och igenkänna den kärlek hon skulle kunnat äga om hon varit som andra. Något annat visste hon ju att det icke blev, icke kunde bli. Ty inte kunde hon få ta upp en vanlig, varm och ljuvlig människolycka i sin famn.

En drömlik smekning, ett flyktigt ord -- det kunde hon kanske få, men allvarligare och varaktigare ting voro icke för henne -- icke make -- icke hem -- icke barn. Bleve hon mor skulle hon ju dö av det.

Men fick hon bara veta att det någonstädes bland jordens myllrande mängd av människor fanns en enda, vilken icke skrämdes av hennes öde -- emedan han var en del av det -- en enda, som icke blott ville ha tröst och hjälp av hennes själs döende klarhet utan ville ha henne -- henne själv -- en enda, vilken icke hyste medlidande med henne utan älskade henne -- en enda, som var hennes -- så skulle hon vara nöjd, även om hon icke fick se honom mer än en enda gång.

Ty då vore det ju ändå som hade hon fått litet del i livet. Då skulle allt bli lättare, varmare, mjukare, skulle icke endast vara det höga och fruktansvärda, varigenom hon nu irrade, uppehållen blott av sin vilja till lugn och stolt värdighet -- irrade utan mål, likt en hemlös fråga.

*

Men fick hon icke det, blev hon utan svar på sin existens -- ett svar som hon kunde förstå -- hur skulle det då bli?

-- Hur skall det då bli, hur?

Hon hade satt sig upp och slagit sina smala, unga armar om sina knän och vaggade, viskande för sig själv, enligt sin ensliga vana, fram och tillbaka i dunklet, som börjat gråna av morgonljus.

En ny dag höll på att bryta in. Hon betvang sig och försökte fast se den an. Lik alla de andra, naturligtvis! tänkte hon bittert. Och efter den skulle så komma ännu många fler eller kanske blott få till, men alla lika de föregående. Hon såg dem för sig som en lång, grå tunnel. Genom den skulle hon glida, lika drömmande och flyktig som hittills -- hädanefter som förut levande livet på ett oändligt avstånd från alla andra och på ett ännu oändligare avstånd från sig själv -- sitt verkliga jag -- det bävande, ensamma hjärta som stolt och slutet väntade att snart ha slagit sitt sista slag, djupt inne i dunklet, där ingen kunde nå det.

Hon bet hop tänderna.

-- Det värsta hade hon ändå kvar -- den stunden!