Part 9

Huru gerna jag velat säga några ord. Äfven jag hade ju bordt gifva ... någonting. Jag försökte tala ... jag kunde icke, vågade ej. Axel förekom mig nu såsom ett väsen ifrån ett annat hem, ett väsen, som nedlåtit sig till ett jordens barn. Det gick igenom mig en rysning. Jag gick der darrande och ängslig.

Axel såg på mig, och sade med skiftad ton och blick:

-- Jag har sagt allt. Nu känner Celia mig ....... Derföre skola vi tala annat. Vi skola leka, skämta. Jag är ett barn. Skämtet passar bra för mig. Och Celia är ett barn, som aldrig kan bli annat än ett barn. Derföre skola vi ha roligt .... Emma, kom hit. Hvad har du att göra der med de gamla!

Emma kom, och Axel hade med henne många roliga upptåg, som också fingo mig att skratta.

De några återstående timmarna var Axel så glad och tokrolig, att jag aldrig förr sett honom så. Och när han satte sig i släden, tycktes det allsicke kosta på honom att resa.

Clinton var icke så glad. Dock sökte också han på sitt sätt trösta Anna, stackars barn, som gret.

d. 1 Mars.

Tomt, tomt hade vi de första tiderna efter de kära bortfarna vännerna. Farbror klagade att han »radicaliter« förlorat sin matlust och sitt humör; Anna gret tidtals, likaså Emma, som klagade, att det aldrig var riktigt roligt mer. Endast faster hade nog förströelse af sitt hushåll, och jag ... jag gret icke.

Nu deremot, sedan tårarna i det närmaste upphört för Anna och Emma, tyckes turen ha kommit till mig. Nyss gret jag så, att det var underligt, huru jag icke smälte. Men dessa tårar voro ljufva.

Kan det vara möjligt att jag älskar denna gosse, har jag ofta frågat mig, och fått till svar: kunde det vara möjligt att jag icke älskade Axel? Åldern gör intet, sade Emma.

Emellertid, _om_ det är kärlek, huru olika mot den, jag hyste för ... Josef! Den kärleken kom hastigt som ett rus, en yrsel; ja, den var äfven ett rus, en yrsel, efter hvilken uppvaknandet var svårt och tungt. Men den, jag nu känner, har kommit småningom, den har så stilla smugit sig kring hjertat; den har tillvuxit så jemnt och säkert, som en snöboll, rullad i blid snö. Den är nästan för ljuf, och fridfull, för att vara kärlek, dock för litet systerlig, för att _icke_ vara kärlek. Således är det väl ändå kärlek.

Men då det är kärlek, och denna är så ljuf, så fridfull, hvarföre skall jag då gråta? Ehuru jag känner denna kärleks art, är det dock, som om jag fruktade den. Hvarföre skall jag tänka på framtiden!

Hvad menniskan dock är oklarsynt och dåraktig. Den tid, jag förra gången älskade (synd på det ordet!), då hade jag intet rum för fruktan eller onda aningar. Jag fördes som i yrsel. Nu deremot, då min älskling är så annan, så ädel, god och ärlig ... nu fruktar jag.

Anna och Emma, som icke veta af orons album, hafva undrat, hvarföre jag icke mera skrifvit någonting i fridens bok. Det har icke skett, emedan jag saknat lust dertill. Så har jag talat till dem, och till en del sannt. De tider, jag haft lust att uppteckna någonting, hafva varit sådana, att jag hellre meddelat mig för dessa stumma vittnen, dessa hvita pappersblad, än för menniskor. Ja, jag har skytt att meddela dem någonting om sådant, som rör Axel. Jag kan icke vara uppriktig och öppenhjertig nu. Det vore att vanhelga .... Vore det icke?

Men jag vill försöka något annat. På en tid skall jag icke ens ha dessa stumma vittnen till förtrogna. Jag skall begrafva den ljufva låga, som alltmera värmer mitt hjerta, inom mitt eget bröst. Jag tror ej för det, att hon af brist på näring dör.

d. 20 October.

Jag har hållit mitt ord. På lång tid har den svarta portföljen varit oöppnad.

Den sköna våren har varit, sommaren har flytt, hösten har kommit; löfven hafva gulnat och till större delen affallit. Endast körsbärsträdens blad äro envisa och hålla sig gröna.

Nu är det höst, men i min själ herrskar vår. Hösten och förödelsen omkring mig förmå icke smitta mitt hjerta.

Hvarföre griper jag då i orons album? Emedan jag förbehållit mig rättigheten att få skrifva i det, då något särdeles gladt inträffat. Det är märkvärdigt, att jag allaredan skrifvit om detta glada äfven i fridens album. Det är så roligt att mer än en gång uppteckna det, som mycket fröjdar själen.

Axel har skrifvit ett bref till oss. Den skälmen har adresserat brefvet till ... lilla Emma. Det lyder så här:

H:fors d. 15 Oct. 1851.

»Söta Emma!

Hvad Emma skall bli förvånad öfver att få ett bref från mig. Emma har väl icke förut fått många bref, och säkert intet enda från en gosse.

Ändå har jag just ingenting vigtigt att skrifva. Men kanske skall det roa Emma att veta, att jag vuxit mycket. Emma tyckte redan i vintras, att jag var altför lång; nu skulle Emma bli rädd för mig, vet Emma, ty jag felar blott två tum i tre aln. Men säkert har Emma också vuxit, så att du icke behöfver se dessmera upp till mig än förut. Emma blir väl icke rädd?

Vet Emma, att jag den 20 October fyller sexton år? Emma måste den dagen få dricka mera kaffe än eljest. Jag vet att Emma tycker fasligt mycket om kaffe.

Jag skulle inte för någon våga berätta, att jag i slutet af denna månad ärnar mig till Mainola. Kanske Emma ändå törs gifva sina goda fosterföräldrar en liten vink derom. Hviska det äfven för Celia, så att ingen må bli skrämd.

Ser du, lilla Emma, huru alldeles ingenting jag hade att berätta för dig. En annan gång bättre. Helsa alla så mycket från

Axel Segerskjöld«.

Det är således i dag Axels födelsedag. Han fyller sexton år. Jag tycker det för Axel är så mycket, som för andra tjugusex.

Emma har ställt så till, att vi verkligen i dag fått dricka mera kaffe än vanligt. Emma sade, att hon tyckte kaffe aldrig smakat så bra. Jag tyckte så med, fast jag ingenting sade. Anna var den enda, som ej tycktes tycka så. Men det är sannt, Clinton har icke i dag sin födelsedag.

Farbror blef mycket glad öfver nyheten. -- Det är en skön sak -- sade han -- att man åter på en tid får hit någon att prata förnuft med. Det skall bli roligt, att få höra universitetsnyheter. Också jag har varit student, och den som en gång varit det, förblir det ock.

d. 5 Nov.

Hösten har för en tid lemnat rum för en skarp vinter. Den 29 October var ett förfärligt väder. Jag anade, att Axel var på vägen då, men jag tackade Gud, att det icke var en sjöresa.

Han kom den trettionde, icke alls illa medfaren. Han sade, att man måste vara nöjd, när man har slädföre, om också drifvorna göra, att man icke hinner mera än en mil på tre timmar.

Så stor och vacker Axel blifvit. -- Det var en lycka -- sade Emma -- att han skref till mig derom, eljest hade jag verkligen blifvit rädd.

Underligt att jag aldrig märkt, att Axel är vacker. Och dock är han sig så lik i det _stora hela_. Samma uttryck, samma själ, samma ögon, som då jag frågade honom plurariel af _ciel_!

Kanske är det förändringen i min egen själ, som låtit mig märka förändring hos Axel.

Axel är mot mig så grannlaga. Icke ett ord af sådant, som .... nå ja!

Stundom vill det synas, som han tillochmed undveke mig. Deremot håller han sig, än mer än förra gången, till Emma. Månne detta vara så alldeles bra? Han tror väl, att Emma är mera barn, än hon kanske är det.

Jag har stundom ärnat varna Axel, men det skulle passa sig så illa för mig. Anna borde göra det, men säkert faller henne icke sådant in, och jag ... jag skulle icke kunna göra Anna uppmärksam derpå.

Men månne det kan vara någon fara för Emma? Är hon icke verkligen förmycket barn dertill. Och vore det fara, månne denna just vara så ... farlig? Skall det icke blifva blott en ljuf, barnslig fantasi?

d. 10.

Emmas far har skrifvit efter sitt barn. Han ligger farligt sjuk. Jag har beslutat att resa med Emma. Farbror sade skämtande till mig:

-- Så mycket hellre kan du följa med, som den söta Studenten är bjuden att tillbringa några dagar hos min granne, häradshöfding Ekendal, och hans son, studenten. Celia behöfver någon förströelse under tiden. Föret är visserligen det allra eländigaste. Landsvägen är dels bar, dels försedd med isgata. Det bästa ekipage vore nu ett mellanting emellan kärra och släde. Men som intet sådant finns att tillgå, måste man välja mellan tvenne ytterligheter. Släde tycks vara säkrare, men har två saker emot sig: för det första skulle ni dröja för länge på vägen, för det andra skulle ni komma utan medar hem. Hjulåkdon ser visserligen riskabelt ut att ha i denna iskraka, men min nya schäs har ännu så hvassa spikar, att han borde hållas på isgatan lika väl som en nyss skodd häst. Detta ekipage rekomenderar jag således. Celia, som jag har märkt kör bra, kan föra tömmarna. Anders kör så vårdslöst; han får sitta lat bakpå sitsen.

-- Åh -- svarade jag -- nog skall jag köra försigtigt. Visst ser det litet haskligt ut, då man möter någon, men det hjelpes genom att antingen stanna, och låta den andra köra förbi, eller också, på farliga ställen, genom att dela väg med sig så litet som möjligt.

Anders går redan att spänna hästen i redet, och jag ... ja, hvarföre har jag skrifvit detta i orons album?

d. 15.

Lycka, lycka, hvad är det för ett ord? All lycka står på randen af en olycka. All glädje är så hastigt färdig att räcka handen åt smärta.

Den tolfte återkommo vi från Emmas far, som redan var bättre. Sakta och försigtigt foro vi på den bedrägliga isgatan.

Vädret var blidt, och ändå var himlen blå och solen lyste. Det var ett angenämt resväder. Också höll Emma mig nog varm med frågor om ett och annat, samt dessemellan med tal om Axel. Jag började finna, att hennes ömhet för honom dock icke var farlig, att hon ännu var förmycket barn, för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf, barnslig, systerlig fantasi. Deråt vardt jag ganska glad.

Vi hade icke mera många stenkast till hemmet. Emma sade:

-- Nu får Celia vara bra försigtig. Vi få här en »nedförbacke«, som väl icke är brant, men krokig och hal. Kanske vi be Anders gå bredvid.

Jag satt försänkt i tankar, och svarade intet på denna naturliga proposition. Emellertid gick hästen framåt.

Backen var långsluttande, hade således ej bordt vara farlig. Men, såsom Emma sade, var den krokig. Vägen borde alltid litet slutta åt samma sida, som vägen kröker sig, eller åtminstone vara horizontel. Denna backe gjorde raka motsatsen; utom backens egen tillbörliga sluttning, hade han dessutom en sidosluttning, men åt motsatt sida af vägens krökning. Vid vägen var väl icke något dike, utan marken sluttade alltmera, ju längre ned. Sist kom en brant, som slutade vid en liten å, som tog vägen åt Mallasvesi.

Då jag såg åt höger, förstod jag, att denna lilla backe var vida farligare att färdas nedför än uppför. Slant schäsen en gång ur vägen, så stannade han icke förr än vid brantens fot, i åns svarta kalla vatten. Ledstänger saknades här, liksom så ofta på socknevägar.

Jag ärnade försöka stanna hästen. I stället tror jag att jag ryckte i tömmarna. Både Emma och jag upphäfde ett rop af glad förvåning. Axel syntes nedanför vägens krökning.

Hästen begynte smått löpa. Vid krökningen började schäsen att slinta. Det såg Axel, och var som en blixt vid vår sida, just då det högra hjulet redan var utom vägen, på den åt ån mera sluttande planen invid.

O, att han aldrig kommit! Hvad var vår räddning värd, då den köptes så dyrt!

Axel stod nedanom vägen på den åt ån sluttande planen, och bemödade sig att hindra det högra hjulet att löpa vidare nedåt. Förfärliga ögonblick! Axel hade intet säkert fotfäste på den hala marken. Han föll, schäsen hade förlorat balansen, den föll på Axel.

Huru länge jag var utan sansning, vet jag icke. När jag vaknade, såg jag Emma gråtande vid Axels hufvud, som var blodigt. Anders sysselsatte sig med att resa upp hästen.

Hästen låg omkull på vägen. Axels bröst hade hindrat schäsen att rulla vidare och draga hästen med sig i fallet.

-- Du dumma menniska -- utbrast Emma till Anders -- du tänker mer på din usla häst, än på honom der. Förstår du icke, att om hästen stiger upp, så kan kärran ännu mera skada Axel. Lyft upp schäsen.

Detta gick snart för sig. Nu kunde vi betrakta Axel. Han var utan allt medvetande och andades knappt. Hjulet och schäsens tyngd hade illa skadat hans bröst. Bittra öde!

Vi förbundo hans hufvud så godt vi kunde. Vi gjorde honom af våra öfverplagg en bädd, så mjuk vi förmådde. Dock var den för hård -- det funno vi af hans oroliga ryckningar under det sorgliga tåget till hemmet.

* * * * *

Mot aftonen vaknade Axel från sin sanslöshet. Han lät bedja mig komma till honom.

O, hvilken förändring! De ädla anletsdragen vanställda under bemödandet att dölja smärtan, bröstet tungt flämtande, och blicken rullande, men, ack, så skön. Så låg den ädle ynglingen, det bleka offret.

-- Celia -- hviskade han -- hvarföre gråter du? Allt är en vacker dröm. Celia, du lefver, du är räddad.

-- Ack Axel, tala ej om mig. Jag lefver för att se ... dig så der. Ack, hvad du andas tungt. Ditt bröst är säkert mycket sjukt.

-- Jag vet ej hur det är, men visst kännes det annorlunda än förr. Det går väl öfver.

Det påkom mig en underlig känsla, liksom han menat: -- det går väl aldrig öfver. Axel smålog och sade:

-- Jag borde banna Celia, för att du gråter så mycket. Men ... tårarna klä dig lika bra, som allt annat. Du kan få gråta.

-- Kanske det skadar Axels bröst att tala -- sade jag, i det jag bemödade mig att svälja tårarna.

-- Det borde icke skada, när jag talar med Celia. Men jag vill söka lyda dig. Mitt öga tynger åter. Det bådar sömn. Hur ljuft, att söfvas in af den bästa vännen uppå jorden!

Han har somnat. Säkert sväfva omkring honom sköna englar nu. Han småler stundom. Kanske han icke vet, huru jag ensam vakar öfver honom, huru mitt hjerta uti oro klappar ömsom, stannar åter. Slumra, det är ljuft!

* * * * *

Doktorn har anländt, han har undersökt patienten. Ack ändå, bröstbenet är krossadt.

Doktorn har sökt trösta oss, men har icke rätt lyckats med mig. Hans ton, hans blick har ingifvit farhågor.

O Gud, låt Axel lefva. För Celias skull, låt honom icke sluta i blomman af sina ungdomsdagar. Tag Axel icke ännu till dig!

Men hör du icke denna bön, så hör en annan. När _han_ är borta, så tag då äfven Celia rätt snart.

Nu är nattens tid. Jag minnes min dröm.

d. 19.

Åter har doktorn anländt. Sjukdomen har förändrat natur. Smärtan i det skakade bröstbenet har förorsakat feber och inflammation. Axel yrar tidtals. Mitt namn är ofta på hans läppar. Med rysning hörde jag honom för några timmar sedan säga: -- »hvarföre skall du söka skilja mig från Celia. Nog är jag henne trogen«. Sedan började han åter tala osammanhängande ord.

O smärta, att nödgas bevittna förståndet, själens ljus, ligga i dvala, lemnande rum för en upphetsad inbillnings förvirrade tankespel! Nyss var han en yngling, strålande af ungdomshopp, mod och helsa. Nu ligger min gode vän så hjelplös der.

De suckar, han stundom drager, de komma säkert af kroppslig smärta. De förorsaka en själens smärta hos Celia; de äro lika många dolkar för Celias hjerta.

Skall det blifva lif eller död? Stode det i min makt att öppna framtidens Isislöja, jag vågade det icke. Jag vågar icke _tänka_ på framtiden. Som ett barn i leken täcker öfver sina ögon, och tror sig icke blifva sedt af den, det icke ser, så vill Celia göra. Jag vill kasta ett dok öfver själens ögon. Kanske att ödet då ej hittar mig.

d. 20 Dec.

Snart inträffar julens, den höga kristliga glädjens och barnens fest. Min julklapp blifver sorg och smärta, och dock äro dessa julklappar för mig de käraste. Sorgen är min bästa vän, huru mycket ljufvare och herrligare än all jordens lycka!

Jag känner hos mig kraft att skrifva nu. Jag flyr till dig, du orons album. Nu är du den rätta fridens bok.

Det var den tjugunde November. Det gick mot natten. Jag vakade vid Axels bädd. Då slog han hastigt upp sitt öga. Hans ögonpar var ej förvirradt mer, men strålande af stilla ljus. Och Axel sade:

-- Du vakar Celia. Är natten klar, är månen uppe?

-- Månen är i nedan. Men det är stjernklart.

-- Månen är i nedan? Men jag är nöjd, att de milda blyga stjernorna tindra. Minns Celia, hvar den stjernan är, som heter _Vega_?

-- Det var den stjernan, som Axel visade mig den sista qvällen, då ..... Vega uti _Lyran_ är nära intill _Svanens_ kors, och icke alltför långt ifrån _Carlavagnen_.

-- Ditt minne har varit dig troget. Jag tackar dig. Din Axel får be dig om någonting. Anse Vega för min stjerna, se på den, då och då, i nattens tysta timmar. Tro att min ande då talar till dig. Den och stjernan skola skicka dig ett mildt och vänligt svar.

-- Jag vill så göra. Våra blickar skola mötas der.

-- Våra blickar, ja, om vi begge bodde här på jorden. Men ....

Hvad menar Axel -- utbrast jag, darrande för min egen fråga, i det jag hänfördes af den höga aningen uti hans drag.

-- Anse himlen vara uti Vega-stjernan -- sade Axel.

Jag började att stilla gråta. Jag anade, hvad han menade, anade, att himlen var för mig förlorad på jorden.

-- Minns Celia den glada, friska vinterdagen uti parken? Då lofvade jag dig en kärlek, som gaf allt, men fordrade intet. Och när Celia sade, att det var för mycket, förändrade jag mina ord. Jag sade, att den kärlek, som då lifvade mitt bröst, gaf allt och fordrade intet. Men nu ....

Hans matta blick fick lif. Den vexte till en fråga. I en onämnbar sällhet svarade jag:

Jag förstår dig Axel, och låt mig svara dig. Med handen i din hand och ögat i ditt öga, med nattens stjernor och dess heliga tystnad till vittnen, inför Gud den allvetande älskar jag dig, och skall älska dig, så länge jag andas. Ja, bortom grafvens rand.

Han drog mig sakta till sig, och vi kysstes en lång och salig kyss, en himlens fläkt, hvars känsla skall följa Celia till grafven, ja, bortom grafvens rand. Småleende sade Axel:

-- Nu vill jag gerna dö, då Celia är min. Gud skall icke förskjuta mig, för det jag älskat Celia så ömt. Celia har för mig varit en afbild af det gudomliga, skulle jag icke älska Celia!

-- Din Celia har bedit till Gud, att om Han i sin allvishet behagar taga Axel bort, så må Celia rätt snart få följa.

-- Hvad äro jordelifvets korta dar emot evigheten i de sällas land. En blixt, ett ögonblick, och Axel har dig åter. Men ack, Celia .....

Kanske att Gud hör Celias bön. I annat fall skall Celia rätt ofta se på Axels stjerna, Lyrans Vega, och tänka att jordelifvets dagar äro korta mot evighetens sälla dagar. Celia skall icke sörja såsom de, hvilka icke hafva något hopp.

-- Jag har att bedja Celia om någonting. När jag är död, så skolen I begrafva mig här i denna sockens kyrkogård. Sen det är gjordt, så må'n I underrätta de dock så kära uti hemmet om min bortgång. Stoftet är förgängligt, dock vill jag så gerna hvila nära Celias hem.

Efter en lång tystnad, hvarunder hela mitt väsende tycktes försmälta i betraktandet af Axels in i döden trogna ögon, sade han:

-- Ännu en kyss ..... så der ..... Vi förstå hvarann, vi hafva intet mer otaldt här på jorden. Läs för mig ett stycke ur den bok, som Celia tycker så mycket om, ur boken _om Christi efterföljelse_.

Gud gaf mig styrka att icke öfverväldigas af smärta, då jag ur boken läste upp ett stycke. Hastigt sade Axel med en röst, ljufvare än nånsin, en röst från annat hem:

Jag hör en ljuf musik af underbara toner. Jag går emot en här af sköna väsenden. Följ med mig, Celia .....

Hans ögon lyckte sig vackert. Hans själ utandades i en lätt suck. Jag kände på hans panna; den var kall. Jag sökte värma honom till lifs med kyssar. Fåfänga kyssar, de hulpo icke! Der låg den trogne ynglingen ett lik. Men i döden strålade hans anlete såsom de helige martyrers.

Och Celia fick icke följa med. Celia lefde, fast hon först trodde sig icke lefva. Tyst och tårlös satt jag der i stum förtviflan. Dödsengeln, som röfvat från mig det käraste, var mitt sällskap.

Och dock tackade jag Gud, som låtit Celia ensam, ensam emottaga den älskades sista suckar. Mitt hjerta slog af hänryckning, att Celias namn var det sista ord, Axel uttalat.

* * * * *

Fyra dagar sednare fördes Axel till grafven. Äfven Celia var med. Det är dock kärt att med egna ögon se, att den älskades dyrbara jordiska hydda vänligt blir anförtrodd åt den varma, moderliga jordens sköte.

Ännu hade jag icke gråtit, men på denna dagens afton framvällde ändtligen tårarna ur mitt öfverfulla hjerta. Dess stora tyngd blef härigenom lättad. Jag började finna, att jag kunde hålla det ord, jag gifvit Axel på hans dödsbädd, att icke sörja såsom de, hvilka intet hopp hafva. Tårarna äro en mild skänk från höjden.

På Vegastjernan ser jag ofta. Den ger mig sköna blickar. Jag känner godt min Axels ande.

Aftonens timmar äro de käraste för mig. Är himlen öfverdragen med moln, så att hugkomststjernan icke synes, så har jag dock en tröst. Den hvita bädden vinkar mig, jag får drömma.

Alla nätter har jag drömt om den förlorade. Än är han lefvande på jorden, än uti ett bättre obeskrifligt land. Drömmen har aldrig visat Axel sjuk och lidande. Jag tackar drömmen, som städse är god emot mig.

Och när jag om morgonen vaknar, visst är det då först så tomt, så tomt. Men snart stå tvenne englar vid min sida, Minnet och Hoppet. De trösta mig med den dem egna makt. Jag lefver icke i den flyende minuten; jag lefver i den flydda, och i den kommande.

I förra dagar begrundade jag ofta, om de döda kunna veta, hvad de kära öfverblifna här på jorden förehafva och tänka. Nu tycker jag mig ha svaret klart. _De döda veta det._ Allt, allt, hvad Celia gör och tänker; det vet Axel. Hans ande vakar öfver mig.

O, hvilken tröst! Han vet, att han är allt för mig. Han vet, att Celia icke tänker en enda tanke, som skulle oskära hans minne och vara Axels ande ovärdig.

* * * * *

I natt mot morgonen låg jag vaken. Då hörde jag en musik, som hade tycke af eolsharpans toner. Jag kastade ögonen ditåt, och såg en bländande klar punkt i väggen.

Punkten vidgade sig alltmer. Den vexte till en gestalt med obestämda konturer. Dessa blefvo efterhand mera tydliga och bestämda, färgerna klarare och mera lefvande. Det var en ljusblå strålande gestalt, som närmade sig mig. Dess anlete blef alltmera klart och bestämdt. Det var Axel.

Jag satte mig upp och räckte ut min hand, för att fatta Axels hand. Men då drog han sig med ett englasmåleende tillbaka; konturerna blefvo alltmera obestämda, intogo allt mindre rum, och blefvo slutligen en bländande klar punkt, som försvann på samma ställe i väggen, der den inkommit. I detsamma hörde jag åter en musik, som hade tycke af eolsharpans toner.

Synen hade intet förskräckande. Ännu känner jag en ljuf värma, en stilla, salig frid vid minnet deraf.

* * * * *

Huru orätt menniskorna göra Sorgen. Sorgen är en mild moder, en blek, men trogen syster. Sorgen är den bästa vän. För allt i verlden ville jag ej mista sorgen.

Derföre tycker jag ej om kroppslig smärta. Sådan sjukdom är anspråksfull, den störer själens tankar, den rycker dem till sig.

Mitt bröst, som aldrig varit särdeles starkt, har under de sednaste dagarna blifvit rätt konstigt. Jag känner stickningar, och andan blifver ofta altför kort. Jag måste rådfråga läkare. Jag vill blifva botad. Jag vill ostörd få lefva i Axels minne.

d. 2 Febr. 1852.

Jag har ej blifvit bättre, snarare sämre. Det låter som en motsägelse, men jag är glad deråt. Celia vet någonting.

Jag såg en dag doktorn hviska med farbror. De sågo då, som de trodde obemärkt, på mig. Jag märkte det likväl, jag hemtade en flyktig aning ifrån deras alfvarsamma blickar. Nästa gång, doktorn var med mig ensam, frågade jag, om han ansåg min sjukdom farlig. Han svarade så der temligen obestämdt, talade om försigtighet och mera sådant.

-- Säg mig, bäste doktor -- sade jag åter -- är min sjukdom farlig.

-- Mamsell Värn frågar mig med en sådan min, som om ni önskade att sjukdomen vore farlig.

-- Ack, var så god och dölj för mig icke det minsta. Jag ber herr doktorn derom så vackert.

-- Nå, det må så vara då. Er sjukdom är farlig.

-- Säg mig att den är mycket, mycket farlig!

-- Ni är en ovanlig patient? Ni tvingar mig att säga sanningen. Er sjukdom är mycket, mycket farlig.