Part 7

-- Ack ändå, att jag skall vara så liten, så barnslig! Vore jag stor och rik och mäktig, jag skulle bli Celias riddare; jag skulle besvärja alla de faror, som _kunna_ hota, afvärja alla de faror, som verkligen _hota_. Celia småler. Nå kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia? Jag skall efter en liten tid, en ganska liten tid, ett år eller så, bli student. Jag måste rätt snart bli student. Det skall bli annat. En student är i våra tider lika god som en riddare var fordom. Jag skall bli student för Celias skull. Jag skall bli Celias riddare!

Han såg på mig, liksom han väntat något svar. Men då jag icke svarade ... jag kunde heller icke svara ... sade Axel:

-- Du tror kanske icke på hvad jag säger. Tror Celia icke, att jag för Celias skull vore färdig till allt ... Nej Celia, du måste tro mig. Gif mig ett bevis på att du tror mig. Ack, vet Celia, jag hade någonting att säga, någonting att begära.

-- Så säg det ut, snälla Axel. Om möjligt är, skall jag bifalla din bön. Axel skakar på hufvudet. Jag menar det alfvarsamt.

-- Ack vet Celia -- hviskade Axel -- jag drömde denna sista natt, att ... du kysste mig. Kan drömmen få bli sanning?

Jag rodnade inför den fjortonåriga gossen, och sannerligen, jag skulle ha afslagit hans djerfva bön, derest jag icke i hast fått en idé. Huru ofta hade icke under ett halft års tid mina läppar vidrört ovärdiga läppar. Kunde det då vara ett brott, om jag en gång, blott en enda gång kysste den trogna, ädla och rena Axel?

Blygt såg han på mig, och då han i mina blickar fann gensvar, vågade han sig högre upp och tog af mig den kyss jag ... så gerna gaf. Sedan tryckte han min hand och sade:

-- Farväl, engel Celia! Vore jag här längre, skulle jag förgås af sällhet. Men jag vill lefva för Celia. Gud skall låta oss se hvarandra åter. Farväl!

Så sagdt, hoppade han ner och gick åt hemmet. Jag såg efter honom. Jag väntade, att han än en gång skulle se sig tillbaka. Så skedde ej. Han försvann vid vägens krökning.

Skjutskarlen såg undrande på mig. Jag vinkade att han skulle köra.

d. 4 Juli.

Jag var olycklig, jag var husvill. Det sednare är jag icke mer, det förra mindre. Goda menniskor ha erbjudit mig tak öfver hufvudet; deras vänskap har lindrat min olycka.

Ja, det var en lycklig instinkt hos mig, att fly till Mainola vid Mallasvesis strand, att fly till Anna Degerberg.

Jag har i halfklara ordalag förklarat för Anna orsaken, hvarföre jag så snöpligen lemnade min guvernantsbefattning. Anna har tyckts förstå en halfqväden visa; åtminstone har hon icke gjort mig några frågor. Jag bad Anna, att på än längre afstånd antyda sanningen för hennes föräldrar. Detta tyckes Anna gjort med all grannlagenhet; så mycket kan jag förstå af föräldrarnas hjertliga och innerliga beteende emot mig.

Jag sade till kaptenen, det jag tagit mig friheten att komma till Mainola blott för så länge, som behöfdes att skaffa mig en ny kondition. Då sade han:

-- Kondition, nej! Jag har mycket ångrat mig, att jag i fjol lät mamsell Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, men icke inser jag, hvarföre vi ej kunna orka med några barn till. Låt mig hädanefter kalla dig: Celia, mitt barn.

Han kysste mig på pannan och fortfor:

-- På det du icke må anse dig för en onyttig medlem i vårt lilla samhälle, har händelsen fogat följande. Min ungdomsvän, länsman Sabell har, måhända genom någon liten oordentlighet, förlorat sin syssla. Han har tre barn, två flickor och en gosse. Den äldsta af dem, Emma, har jag förbehållit för min del. Hon är tolf år. Det torde vara onödigt att bibringa henne utländska språk. Endast litet historia och geografi samt räkna. Det der är väl Celia så god och lär henne. Några stränga läsetimmar behöfva icke komma i fråga. Gör det liksom för ditt nöjes skull. Annas sak skall bli att instruera lilla Emma i sådant, som rörer hushållet .... För resten skall du, min Celia, bli mig såsom sagdt ett eget barn. Förstår du mig, och vill du gå in på mitt förslag?

Jag var så rörd, att jag icke med ord kunde uttrycka min tacksamhet, men kaptenen kysste mig än en gång på pannan. Han tog min tystnad för hvad den var. Den som tiger, han jakar.

Sedan, för att surprenera så mig som Anna, hvilken hade inkommit i detsamma, öppnade han sin kammardörr och framdrog derifrån en blyg och försagd flicka. Det var den ifrågavarande Emma, en rosenröd, nätt flickunge, den Anna genast gick att kyssa. Jag naturligtvis likaså.

Åter har således för mig uppblomstrat en lycka. Här bland dessa goda menniskor skall jag återfå tron på det vackra i menniskohjertat.

Jag hinner ej mera. Vi skola ut att ro på Mallasvesi. Dertill ha vi lof, dock icke ... utom viken.

d. 15.

Min lilla Emma är läraktig, så att det är rätt roligt att informera henne. Derigenom att hennes läsetimmar icke äro så strängt markerade, är jag rädd att hon snarare läser för mycket än för litet. Under mellanstunderna öfverhopar hon mig med frågor om ett och annat i naturen, hvilka jag, skam till sägandes, ofta icke kan besvara. Derjemte har hon anlag för en grundlighet, som bland flickor icke är särdeles vanlig.

En gång, sedan vi haft en geografisk lektion, tycktes Emma mycket fundersam. Jag frågade, på hvad hon grubblade.

Jo, vet Celia -- sade hon (ordet mabonne skulle så mycket mindre passa, som vi nästan sagdt äro systrar) -- jag funderar på, huru jorden ändå kan vara rund. När jag först läste det, tyckte jag att det var så lätt att förstå, och så naturligt, men nu först efteråt tycker jag, att det dock är bra konstigt.

Jag anmärkte då, att af alla kroppar är klotet den enklaste, så vida det öfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde jag den vanlige sanningen, att till och med höga berg på ett så stort klot som jorden icke kännas mer än sandkorn på ett vanligt litet klot.

-- Ja, nog förstår jag det alltid -- svarade den lilla tviflerskan -- men visst är en pannkaka också bra enkel. Jag tycker jorden just kunde vara som en pannkaka. Och vet Celia, hvarföre jag tycker så. Jo se, för det första: man talar om att resa till verldens slut. Vore nu jorden som en pannkaka, så kunde den ha ett slut, som sku' säga halt. Det vore roligt att få se detta slut.

Jag förklarade då, så godt jag kunde, att jordens slut är på hvarenda punkt på dess yta _åt det blåa till_, och att man kunde föreställa sig resa ifrån jordens medelpunkt åt ytan till, för att ha det nöjet att se jordens slut.

-- Nå nå, jag skall fundera på saken, kanske är det så. Men för det andra: om nu jorden är ett klot, så finns det väl en öfre hälft och en undre. Redan det är underligt, huru de menniskor, som finnas på sidorna af klotet kunna stå der och hållas. Men ännu underligare är att de, som äro under klotet, kunna gå och stå med fötterna uppåt och hufvudet neråt, ty på hufvudet lära de väl ändå icke stå och gå. De likna ju flugor, som kunna gå på väggen och under taket.

Jag började nu tala om jordens attraktion, som gjorde att ingen del af jorden kunde anses stå ofvanom den andra. Vidare, att om så vore, skulle vi sjelfva, ifall vi om dagen vore ofvanpå, om natten vara underom klotet.

Kaptenen, som afhört diskussionen med mycken uppmärksamhet, och ville komplettera min förklaring, inföll småleende:

-- Alla lefvande varelser, hvilka äro skapade med fötter, äro så skapade, att de skola gå på dessa fötter. Fötterna skola vara närmast jorden. Att menniskan icke faller bort från jorden, verkas af jordens dragningskraft. Som jorden åter är en i rymden fritt sväfvande kula, som ständigt vänder sig kring sin axel, så kan intet upp eller ner komma i fråga. Om du, lilla Emma, kastar den der bollen i luften, så vet du sannerligen icke hvilken sida, som är den öfra eller den undra.

Den lilla funderade åter några ögonblick, innan hon invände:

-- Pappa sade, att fötterna skola vara närmast jorden. Men flugorna, när de gå under taket, hafva sina fötter alldeles ifrån jorden, och kroppen närmast.

Kaptenen hviskade mig i örat, att hans förklaring verkligen var litet haltande. Jag skulle icke varit i stånd att svara på Emmas invändning, och jag rodnade ... å kaptenens vägnar, ty jag trodde, att icke heller han var i stånd att lösa frågan. Men jag bedrog mig.

-- Det der kommer af tvenne orsaker. För det första har äfven taket, liksom alla kroppar sin dragningskraft för sig, som i någon mån upphäfver jordens dragningskraft. Oaktadt denna dragningskraft är miljoner gånger mindre än jordens, kan dess verkan dock vara stor nog på mycket lätta föremål, som befinna sig mycket nära eller invid. Nu är det väl också sannt, att till exempel en fjäder, ett dammkorn vanligen faller till golfvet; det kommer deraf, att de icke hafva fri rörelsekraft och således lyda jordens öfvervägande dragning. Det lätta kreaturet flugan deremot har rörelsekraft, och i någon mån vilja; då flugan spatserar under taket, är det säkert, att hon äfven något anstränger sig, för att hållas der; detta skulle dock icke lyckas, om icke äfven taket hade sin dragning, hvaraf flugan betjenar sig. Kan Emma nu säga, hvarföre flugan kan spatsera under taket?

-- Ja, för att flugan är så lätt, för att taket drar till sig, för att flugan har starka ben, och för att flugan _vill_ spatsera under taket.

Kaptenen skrattade rätt godt, af nöje öfver Emmas naiva uppfattning. Det kan nog hända, att hans förklaring icke så alldeles var byggd på vetenskapliga grunder, men hufvudsaken var vunnen. Emma trodde på honom, förstod på sitt sätt saken och var nöjd.

d. 20.

Jag har afsmak för att vidare skrifva i detta album. Hvad skola de fridfulla, idylliska scener, jag numera upplefver, ha att göra med de skakande, jag här upptecknat. Hvarenda gång jag öppnar denna portfölj, vakna hos mig hemska minnen. Hvarföre skall jag då så ofta öppna den!

Jag skall börja hålla ett annat album, hvilket jag vill kalla mitt Mallasvesi album, eller _fridens bok_.

Härifrån skall jag blott göra undantag, då något särdeles gladt eller särdeles sorgligt inträffar, eller ock, då jag har någonting att skrifva om personer, hvilka spelat en vigtig roll i detta föregående _orons_ album.

TREDJE BOKEN.

d. 2 Febr. 1850.

Jag har i dag emottagit en nyhet, hvilken jag icke kan underlåta att uppteckna i _orons_ album. Hofrättsrådinnan Segerskjöld är förelyst med landtmätaren v. Degen.

Partiet anses naturligtvis som en stor mesallians å hennes sida. Det kommer deraf, att man icke läst Celias svarta album. Skulle man det gjort, ansåge man troligen partiet temligen egalt.

Af de känslor, med hvilka jag emottog nyheten, finner jag till min glädje, att Josef verkligen är bannlyst från mitt hjerta. Visserligen blef jag litet häpen, många minnen stormade på mig; men bland dessa känslor fanns dock ingen, som hade ens tycke af kärlekens oro, af svartsjuka eller något annat sådant. Nej tvertom, de känslor, den närvarande stunden skänkte mig, hade snarare tycke af _glädje_. Josef har sökt tvätta bort en del af sin fläck och -- han har högtidligen afsagt sig mig för lifvet.

Skall jag å någons vägnar känna smärta, så är det å Axels. Månne han igenom sin moders giftermål kommer i någon falsk ställning? Jag hoppas annat. Jag hoppas, att Gud styr Axels öde på det vackraste sätt.

Ack, om den gossen på ett par timmar vore här, att jag finge visa honom för Anna. Anna skulle säkert vara nöjd med Axel.

Anna synes komma från sin spatserfärd. Bort, mitt album!

d. 17 Juni 1850.

Ack, så jag är glad! Nyss såg jag tvenne personer gå arm i arm. Jag håller så mycket af dem begge.

Huru ofta Anna, nästan med ovilja, medgifvit, att hon aldrig varit kär! Jag har trott derpå, ty Anna ljuger aldrig. Anna har mest bott här i ensligheten på landsbygden; väckelse till kärlek har felats henne.

Anna har varit liksom ledsen på sig sjelf, för det hon icke erfarit denna ljufva plåga.

-- Säkert är jag en så opoetisk varelse, att jag aldrig kan börja älska -- sade hon en gång, halft gråtande, halft skrattande.

Då sade jag, att poesin icke ligger i kärleken egentligen -- ty denna kan vara falsk -- utan fastmer i den sanna kärlekens möjlighet. Jag drog på den sträng, att blott _den rätta_ kommer, så skall Anna nog lära sig älska.

-- Den rätte kommer väl aldrig -- sade Anna -- redan är jag tjugu år, och om jag är något vacker, så börjar väl den fägringen redan taga af. För hvarje dag blir det väl svårare att älska mig.

Härvid gjorde jag en liten syftning på min egen sorgliga historia och menade, att det kan vara en lycka att slippa kärleken.

-- Nå ja; jag vill litet pruta med mig. Jag vill icke bry mig om att vara älskad. Men visst skulle jag sjelf vilja älska. Ja, jag skulle vilja tycka om någon. Jag ville försöka, hurudan kärleken är. Det är ju att knappt vara en flicka, då man är tjugu år och än aldrig tyckt om någon.

Jag ämnade säga Anna, att hon häruti talat temligen originelt, men oqvinnligt. »Det är just längtan, behofvet att vara älskad, som hos qvinnan verkar behofvet att älska«, hade jag nyligen läst hos Bulwer. Jag ämnade just använda denna sanning, för att vederlägga Anna, då bullret af ett åkdon hördes. En schäs stannade, och ner hoppar ingen annan än ..... min bror Clinton.

Jag måste säga, att jag bleknade af glädje. Anna å sin sida bleknade äfven, troligen af andra känslor. Det var äfven verkligen besynnerligt, i afseende å Anna, att Clinton skulle inträffa just nu.

Det nästan förargade mig, att Clinton skulle se på Anna mer än på mig.

-- Det är min bror, ser du Anna, och han kommer icke att omfamna sin syster.

-- Ja, vet du, Celia lilla -- sade Clinton, i det han kysste mig -- jag blef så häpen, när jag såg mamsell Degerberg, den du beskrifvit röd som en ros, nu blek som en lilja.

-- Ja, ja, om du visste Clinton, hvarom vi sist talat, så skulle du icke undra så mycket öfver Annas blekhet. Ser du, nu är hon åter röd som en ros.

-- Det anar mig, att jag någongång får veta hvad frågan gällde. Till dess skall jag tygla min nyfikenhet.

* * * * *

Det är någonting högst angenämt och fröjdande för själen, att vara vittne till gryningen af en kärlek emellan tvenne personer, dem man båda håller mycket af, och dem man i själens hemlighet önskar se som ett par.

Allt ifrån första stunden, och måhända till följe af Clintons oförmodade ankomst, hvilken, till följe af vårt just då afbrutna samtal, kunde gälla för ett lyckligt förebud, tänkte jag i stillhet, huru trefligt det vore, om det unga herrskapet, Clinton och Anna, skulle börja hålla af hvarann ... så der mycket.

Jag frågade den första aftonen Clinton, hvad han tyckte om Anna.

-- Skulle jag icke tycka om henne. En sådan flicka är för mig någonting nytt. Hon tillhör icke dessa förbildade, sköna själar, som man i sådan mängd träffar i de större städerna, varelser, hos hvilka en falsk fantasi tagit välde öfver tanke och känsla. Anna är visst icke, hvad man kallar en bildad flicka; äfven kan det hända, att hennes fantasis vingar icke bära särdeles högt. Men bättre är tillochmed brist på fantasi, än dess skefva riktning. Naturen har emellertid gifvit Anna en rik ersättning i qvinnans bästa egenskaper, godhet och ömhet. Hon tyckes mig tillhöra de qvinnor, hvilka man icke gerna kan skänka en eldig och passionerad kärlek, men dem man ändå kan så hjertligen hålla af. Med ett ord, jag tror att den man, som får Anna till maka, blir en bland de lyckligaste ... äkta män.

Så jag tyckte om Clinton för denna uppfattning af Anna. Just så har jag tänkt mig henne. Jag tänkte: »kanske du, min bror, just blir den lycklige«. Men jag sade intet. Jag ville icke skrämma bort den lilla blinda guden, ifall han var i farvattnet.

Dagen derpå var jag nog ogrannlaga att fråga Anna, hvad hon tyckte om min bror. Anna blef förlägen, rodnade och knöpplade på fransarne af sin sjal. Med en viss ansträngning svarade hon:

-- Åh, nog är han hygglig.

-- Är han sådan som du föreställt dig honom?

-- Ja, nej .... _Din_ bror har jag alltid föreställt mig såsom .... hygglig. Men nog är han annorlunda ändå, än min föreställning fattade honom.

-- Är han öfver eller under den? -- fortfor jag obarmhertigt.

-- Nog är han på sätt och vis öfver min föreställning, men nog är han mycket styggare än jag trodde. Han sätter mig så ofta i förlägenhet .... Ack ändå, sådant jag slabbrar för dig, Celia, men hvarföre skall du ... plåga mig med sådana frågor.

Det att Anna ansåg Clinton för stygg, kunde åter anses för ett lyckligt tecken. Så pass mycket visste jag af erfarenhet. Emellertid beslöt jag att icke vidare plåga Anna med frågor eller anspelningar, utan låta saken i all stillhet ha sin gång. Ville det bli kärlek af, så finge det.

Några dagar till hade förflutit, då jag hos Anna märkte de små symptomer, som antyda kärlekens tillvaro. Då Clinton var närvarande, såg hon på honom litet oftare än nödigt var, och ändå litet mera förstulet än man brukar. Annas ögon voro äfven vid sådana tillfällen mycket vackrare än eljest; de ägde en god portion af värma och .... trånad. Besvarade Clinton blicken, så sänkte den lilla Anna hastigt ned ögonen, och rodnade stundom dervid.

Var Clinton åter frånvarande, så hände sig att Anna ofta medvetet suckade. Vid sina husliga göromål var hon mäkta tankspridd, och begick många oskickligheter, hvilka ådrogo henne bannor af kaptenskan.

-- Kan du tro, pappa lilla, huru Anna nu igen bar sig åt -- sade kaptenskan till sin man -- hon hällde ägggulorna i kaffepannan och kaffemåttet i steken. Jag ärnade mycket banna henne, men nändes ej, då hon sjelf började gråta öfver sitt misstag.

Kaptenen smålog och sade blott: -- hm, hm. Han hade väl samma tankar som jag.

Med mig talade Anna mycket mindre än förut och var blefven mycket ojemn. Än var hon snartsticken och särdeles kort om näsan; än åter ömmare än nånsin, så att hon stundom helt oförmodadt och utan orsak kom och kysste mig.

Med Anna var således förhållandet icke tvifvelaktigt. Svårare att sondera var Clinton. Han var glad som vanligt, röjde ingen särdeles tankspriddhet, och tycktes tala med det gamla herrskapet just lika gerna som med Anna.

-- Kan Clinton -- tänkte jag för mig sjelf -- kan min bror vara en sådan fjäril, som så många andra unga herrar? Jag kan ta för afgjordt, att han mellan fyra ögon sagt Anna vackra saker, som inverkat på hennes känsla, efter Anna blifvit ... sådan. Kan Clinton vara nog oädel att väcka känslorna hos ett okonstladt barn, utan att vilja vackert svara emot dem. Kan min bror vara sådan!

Jag höll redan på att arbeta mig till courage att ge Clinton en vederbörlig lexa, då jag i dag fick se honom jemte Anna komma ifrån parken, promenerande arm i arm. Clinton sade hänryckt:

-- Önska oss lycka, min syster. Du förstår väl att Anna och jag äro riktigt förlofvade. Säg min Anna, så din blifvande svägerska hör, att du älskar mig.

-- Ja, ja, ja -- svarade Anna i ljuft bryderi.

I detsamma syntes kaptenen på trappan. Jag måste säga, att jag dervid blef litet häpen. Icke så Clinton, som gladt utropade:

-- Ser farbror, att det lyckades. Här står min flicka nu, så ljuft förlägen. Hon är liksom rädd för pappa.

-- Behöfs icke, mitt barn, behöfs icke. På den der vackra synen var pappa icke så alldeles oförberedd. Kom in, mina barn; ni måste få styrka er med litet vin.

Clinton kom således mina tvifvelsmål fullkomligen på skam. Och icke nog härmed! Han hade redan förut kommunicerat med Annas far och erhållit dennes bifall och välsignelse. Clinton har betett sig som en duktig gosse och som en klok general. Han skaffade sig vänner i fästningen, innan han intog den. Fast nej; jag är glad, att min liknelse haltar, Clinton har icke tagit sveket till bundsförvandt.

Om söndag skall firas en förlofningsfest. Den skall bli storståtelig, menade kaptenen. Dit skola komma gäster tillochmed ifrån Tavastehus.

Huru mycket jag deltar i Clintons och Annas lycka! Det är lika så ljuft att delta i andras glädje, som att sjelf vara lycklig. Och denna lycka är icke uppblandad med någon oro, den är fullkomligen oegennyttig och derföre så tillfredsställande.

Derföre bort ifrån mig, du orons album! Jag flyr åter till dig, du fridens anspråkslösa bok.

d. 8 Jan. 1851.

Redan hade jag nästan glömt bort att en portfölj, sådan som denna, finnes till. Nu måste jag åter fly till dig, du nattens vän och orons album.

Jag har återsett en person, hvilken tvingat fram många af de minnen, hvilka tycktes förgätna. Jag har återsett _honom_, jag vet icke, om med smärta eller med fröjd.

Clinton hade tillbragt hela hösten i Helsingfors, sysselsatt med tankar på sin doktorsgrad. Anna hade visst stundom rätt ledsamt, men fann sig ändå snart, såsom en klok flicka egnar och anstår. De täta bref, hon erhöll från sitt hjertas vän, bidrogo icke så litet härtill.

I ett bref, dateradt sjelfva nyårsdagen, underrättade Clinton Anna om, att han snart skulle infinna sig på Mainola. Trettondagen skulle han troligen vara i Tavastehus och kanske tillochmed med sin värda person »öka assembléens glans.«

Clintons förmodade ankomst var ett mäktigt skäl för Anna, att vilja fara till klubben. Hon öfvertalade sin far och mor till denna »lustresa«. Slutligen vann hon äfven mig, som visst icke väntade mig någon glädje, likgiltig som jag numera blifvit för dansens nöje.

Vädret var äfven lockande, likasom föret. Nog af, vi foro.

Förvånade blefvo vi väl icke, men ändå så hjertligen glada öfver att Clinton hållit sitt ord. Han var en af de första vi sågo i salen. Glad var jag för egen del, men än gladare för Annas.

Sedan den första valsen var slut, sade Clinton, att vi nu finge sakna honom på en stund. Han skulle gå till sitt qvarter, för att taga med sig sitt ressällskap, »hvilken väl icke kunde underlåta att komma, då hans väns syster och fästmö varit nog förekommande att, på grund af en blott förmodan, bivista assembléen.«

Den första kadriljen hade jag den lyckan att dansa med en kavaljer, som nog kunde föra till torgs det lilla han visste. Det var en långsam dans. Det vore bättre för herrar kavaljerer att tala ingenting, än att tala bara snömos. Men så lära icke andra flickor tänka, och hvad mängden tänker, det är väl det rätta.

Till all lycka fingo både Anna och jag sitta den andra kadriljen. Att vi sutto bredvid hvarandra, var naturligt. Vi fingo tillsamman ha ledsamt efter Clinton, som icke hördes af. Just då de sista tonerna ljödo, sade Anna:

-- Nej, men se der kommer ändtligen Clinton. Han för med sig en ung, blek gosse.

Jag satt så, att jag icke kunde se Clinton och hans följeslagare, innan de voro tätt invid oss. Jag skall då ... berättade mig sednare Anna ... gifvit till ett utrop af öfverraskning och sagt: -- Axel!

Ja, det var verkligen Axel, men huru förändrad! Ett hufvud längre än då jag, halftannat år förut, såg honom den gången, då ... Äfven anletsdragen hade undergått en förändring, som utvisade, att af gossen blifvit en yngling. Med undantag af en ökad liflighet och glans, voro dock ögonen desamma, dessa ögon, hvilka äfven under gosseåldern ägt ett alfvar och ett djup, som tycktes tillhöra någon sednare period af lifvet.

Axel tycktes söka efter något ord till inledning, men deraf blef intet. Jag skulle så innerligen gerna afbrutit den plågsamma tystnaden ..... om jag kunnat. Det blef Clintons sak:

-- Jag tror att herrskapet redan hunnit glömma bort hvarandra. Om det så är, får jag för dig, min kära syster, presentera studeranden Axel Segerskjöld. Det är säkert studenten, som gör honom oigenkännelig.

Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och så, voro i sjelfva verket fina, och verkade hvad de borde. De förjagade en stor del af förlägenheten och bryderiet. Jag vågade framstamma en anmärkning om, huru mycket »herr Segerskjöld« vuxit, och huru roligt det var att se honom.

-- Tycker _mamsell Värn_ verkeligen, att det är roligt?

Axel satte mycken tonvigt på detta »mamsell Värn«. Detta kändes mig något obehagligt, ehuru jag sjelf gifvit anledning dertill genom mitt _herr_ Segerskjöld. Dock, som ställningen oss emellan förändrats, och Axel icke kunde anses för ett barn mer, tyckte jag mig gjort rätt. Jag ämnade äfven framdeles kalla honom »herr Segerskjöld«.