Part 3

När vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror för min principale. Vid pass tio fremmande sutto kring thébordet, deribland tre yngre herrar. Dem tycker jag hofrättsrådinnan kunnat i sin tur presentera för Clinton, men när hon det icke gjorde, såg jag tydligen på Clinton, att han ansåg sig litet sårad. Clinton har i all sin dar varit en folkets man och burit agg eller fördom emot allt förnämt, emot allt, som kännes af »la haute volée.« Af förnämt folk pretenderar han en särdeles uppmärksamhet och artighet, som dock måste vara skiljd ifrån tillochmed det ringaste sken af nedlåtenhet. Högfärden och bålheten (på hvilkas möjlighet och verkliga tillvaro han är klok nog att tro) är i Clintons ögon lika förhatlig, antingen den af dumheten hålles öppen för dagen, eller af klokheten insvepes i nedlåtenhetens slöja. Jag borde icke vara elak, men nog tror jag att Clinton denna gång ansåg det förra vara fallet. Alltnog, jag vill försöka påminna mig en del af det samtal, som uppstod emellan hofrättsrådinnan och min bror.

-- Har herr Wärn förut varit i Åbo?

-- Nej, gudskelof. Dock har jag hört sägas, att en sådan stad finnes till.

-- Ni är icke mycket artig emot vår stad, och ändå har Åbo rätt många vackra nöjen att bjuda på.

-- Artighet har aldrig varit min sak, och hvad nöjen angår, bryr jag mig icke så mycket om dem.

-- Nå, men hvarföre då alls komma till det arma Åbo, när man har sådana antipathier? -- invände gamla fröken.

-- Jag kom hit egenteligen för min systers skull, för att se, huru det ville ha sig för henne här.

Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige Clintons ord! Jag både bleknade och rodnade. Äfven de öfriga i sällskapet blefvo så häpna öfver en sådan uppriktighet, djerfhet eller oförsynthet, att de icke visste, hvad för tillfället var att göra eller säga. Slutligen sade assessor Abelin (månne af själsnärvaro, klokhet eller dess motsats?):

-- En syster har jag aldrig haft, men dock förstår jag, att om jag ägde en sådan, skulle jag förfara alldeles som magister Wärn.

-- Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att vara lika ömma emot er syster, som ni vore det sjelf -- inföll fröken Dorothée, icke utan en portion salt i tonen.

-- Ja, så menar jag -- svarade assessorn.

Clinton har en särdeles förmåga att skifta färg efter omständigheterna. Det menar jag ej, att min bror, hvad man kallar, vänder kappan efter vinden, utan det, att han förstår betjena sig af små omständigheter och vända dem sig till fördel, alldeles såsom en klok general vet att profitera af en än så liten fiendens oförsigtighet och på den grunda sin seger. Clinton sade nu småleende:

-- Detta lär dock vara för mycket begärdt; lika ömma kunna de andra ej vara. Men litet, helt litet.

Dessa Clintons ord voro sagda så i allmänhet, att ingen lämpligtvis kunde bli stött öfver dem, om man äfven anade, att de syftade på hans syster. Hofrättsrådinnan fick en mycket blid uppsyn och nämnde några ord om sin längesedan aflidne broder, den hon påstod sig hållit af mera än af sig sjelf. Sedan sade hon till mig, med mera lif i sitt ansigte och en hjertligare ton, än nånsin förut:

-- Drick, ma chère, théet, innan det kallnar, och var för all del ej så alfvarsam. Våra soiréer skola vara glada och icke seriösa. Befaller magistern en kopp till?

Snart var konversationen åter i full gång, och, så bror han är till mig, måste jag ändå medgifva, att Clinton var själen deri. Det var liksom fjärilen i hast vågat sig fram ur sitt hårda skal. Han ställde så till, att frågan om Åbo upptogs åter, och se denna gång var Clinton icke en sådan tvärvigg som i början. Han nedlät sig ända till reservation för sina förra yttranden om staden, och medgaf skrattande, att det ibland här i verlden roar honom att spela en smula radikal.

Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons första impertinenta svar, det att man skulle anse honom för en verldsföraktande tölp, en cynisk filosof, inträffade således icke. Tvertom, belåtenheten med honom, att icke säga högaktningen, steg alltmer; ja, hans personlighet tycktes skänka glans äfven åt hans syster. Till den stackars Celia, som alla de föregående aftnarna sutit tyst och i det närmaste oantastad vid sin söm, började nu en och annan af sällskapet att adressera några ord. Bland dem vill jag specielt nämna assessor Abelin, som aldrig förr bevärdigat mig med en sådan ära.

En rolig sak måste jag ännu uppteckna, icke så mycket för att orden smickrade mig, som fastmera för det de sades just vid detta tillfälle. Jag är smickrad på Clintons vägnar, ty hans är väl förtjensten af att hans syster blef litet bemärkt, som visst icke skett, om Clintons person saknats i sällskapet. En af de yngre herrarne sade till sin sidokamrat halfhögt: »vid Gud, hon är ganska täck, den der, och melankolin klär henne bra.«

Nej, nog var jag ändå bra barnslig, som uppskref sådant. Jag skall akta mig framdeles. Ty kanske, -- nå ja!

d. 28.

Hvad tiden löper hastigt, då Clinton är i staden. Åtminstone hvarannan afton är han här. Han har blifvit förvandlad till den finaste hofman, som bjuder till att vara alla i smaken. Med gamla fröken spelar han schack, med hofrättsrådinnan bräde. Och han är så treflig, när han spelar; han lefver icke endast i spelet, utan har äfven tankar för annat. När han vinner, ser han blygsam ut, förlorar han, så är han glad.

Härigenom hafva hans aktier stigit, och hans systers i proportion. I thorsdags proponerade gamla fröken att få kalla mig du. Dagen derpå gjorde hofrättsrådinnan detsamma. Nu känner jag mig naturligtvis mera hemmastadd.

d. 12 Oct.

I går afton var vackert månsken. Jag visste att Clinton den aftonen icke skulle komma till oss. Derföre roade det mig att gå ut och spatsera.

Jag valde en af dessa småtäcka anläggningar på Nikolai torg, dem man på malice kallar »kalfhagar«, och dem man är barnsligt fåfäng nog att icke skänka något särdeles förtroende. Pruderie har aldrig varit min sak, och jag vågade mig in i en af dem, så ensam jag var.

Höstens nedfallande blad fängslade med sitt lätta prassel mitt öra, medan mitt öga hvilade på den majestätiska domkyrkan, som talade om dunkla, förgångna tider.

Det var så tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke var mera än half åtta. Ingen isvoschtschik skramlade med sin droschka, eller hojtade med sin -- hesa stämma.

Då hörde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena sade:

-- Nej, vet du bror, nog är det fåfängt att söka fjella den fisken. Hon har redan nappat på en annan krok.

-- Hofrättsrådinnan Segerskjöld; det är omöjligt.

-- Du känner då icke medicinæ-kandidaten Wärn, bror till den der ...

Mera ville jag icke höra. Oberäknadt hade jag redan hört för mycket. Jag skyndade bort och undrade, huru lätt man här i staden hittar på det ena eller andra ryktet. Emellertid beslöt jag att icke lemna Clinton alldeles oantastad.

När han i dag kom hit, började jag med en invit på långt håll, men lät småningom cirkeln blifva allt trängre och trängre. När Clinton fann, för hvem jag brydde honom, sade han:

-- Du är min syster Celia, och kan så mycket misstaga dig. Säg, var det verkligen ditt alfvar?

Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. Jag ville dock icke ännu ge saken förlorad, utan försvarade mig -- så der lamt.

-- Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre än hofrättsrådinnan! Ty jag har sökt utforska henne och funnit, att en sådan karakter som hennes _vore i stånd till allt_.

Clinton föll i ett djupt begrundande, hvarpå han hastigt sade:

-- För att du icke framdeles måtte råka i sådana illusioner, vill jag resa bort. Och det sist i öfvermorgon. Hvad jag sade om din principale kan du emellertid anse som mitt enskilda tycke. Jag är icke hitsatt att stifta ofrid. Hufvudändamålet med min Åbo-vistelse är vunnet. Celia kommer nu att ha det bättre.

Jag sökte öfvertala honom att bli qvar, att icke låta mina dumma ord vara en anledning till bortresa. Det halp icke. Clinton var obeveklig. Dock sade han än en gång:

-- Emellertid Celia, har jag vunnit mitt mål. Du _skall_ ha det bättre. Tro mig det, Celia.

Det var icke utan att Clintons ögon voro fuktiga då, fast han är en karl.

d. 15 Okt.

Clinton for enligt sitt löfte. Hvad skall jag tänka? Vill han undvika till och med skenet af att vara lycksökare? Eller ville han för mig, för sig, bemantla den möjliga, uppkommande ..? Nej det är omöjligt, såvida jag måste tro på hans egen förklaring, hans egna ord.

Men han höll sitt ord, hans beräkning slog ej fel, den raske Clinton! Nu är jag såsom barn i huset. Nu hålla alla af mig. Gamla fröken klappar mig då och då och kallar mig »mein erster Traum«. Hofrättsrådinnan klappar mig äfven och säger på engelska (lycka att jag känner något af detta språk) »jou handsome girl«. Jag är icke riktigt säker på, om det der e skall vara i slutet af adjektivet eller icke, men saken är densamma.

Ja, ja, ja, jag var felet till att Clinton for bort. Så mycket ondt ett enda ogrannlaga ord kan verka!

d. 1 Nov.

Nu är jag här åter med mina disciplar. Lina och Bina blifva allt mera läraktiga; det fröjdar en guvernants själ! Redan visste de på chartan utpeka, hvar hafvet är och hvar landet. Till och med visste de säga, hvar den största ö i Europa ligger ... England! Skulle någon tro, att jag, min usla stackare, kunde åstadkomma så lysande resultater.

En osed, som mina små flickor ha, hoppas jag nu hafva vant dem ifrån, men det är icke utan att jag har likasom litet samvetsqval. Då de äro i samma lexa, och jag förhör dem på en gång, så händer naturligtvis lätt, att den ena den ena gången vet mera, den andra systern den andra gången. Råkar den tillfrågade då icke kunna svara, så hviskar systern och det tillochmed icke »caché«, utan så högt, att jag ganska väl hör det. Det ser ut som skedde detta icke egentligen för att hjelpa systern på trafven, utan mera för att utmärka sig sjelf. Detta är redan mycket illa, men icke nog dermed. Svarar den tillfrågade då icke efter den hviskandes ingifvelse, så blir denna förargad och säger helt högt: »å nej, icke är det så, utan så här är det.« o. s. v. Den förra blir då åter stött, och sålunda har ganska ofta uppstått ett rätt lifligt gnabb midtför min näsa. I dag gick det så långt, att Lina slog Bina, allt under sjelfva lektionen och i deras värda lärarinnas närvaro. Då kunde jag icke underlåta att ge Lina en ganska alfvarsam luggis. Som jag har oinskränkt frihet att välja emellan de straff, hvilka af min principale äro bestämda eller tillåtna, dömde jag dessutom Lina till det högsta möjliga straffet, som jag förr icke användt, fyra timmars arrest i den toma vindskammaren, Bina åter, för att hon hviskade, till en timmas stående i skamvrån. Der står den stackarn nu och erbjuder för ögat en bedröflig syn. Ibland ser hon på mig med en min: »månne inte timmen redan snart är förliden«? Jag skulle så gerna förlossa henne ifrån den ledsamma ställningen: jag riktigt längtar att kyssa henne, men jag måste kufva mig. Jag är guvernant! Lilla Lina måtte väl icke heller ha det för väl i sin toma vindskammare, helst den kära middagen kommer att för henne uppskjutas ett par timmar. Det svåraste af straffet är för dem dock, att måsta sakna hvarandras sällskap, ty de äro så oskiljaktliga, att det är lust och glädje deråt. Jag har aldrig sett syskon, hvilka med en sådan passion hänga efter hvarann, som mina små flickor. Deraf kommer äfven, att de stundom för variations skull måste gnabbas.

Axel befattar sig icke stort med sina systrar, och då han det gör, är det bara för att med dem spela något litet oskyldigt puts. Oaktadt sådana puts alltid gå på små flickornas bekostnad, oaktadt de redan på förhand veta, att Axel skall göra dem »någonting illa«, så äro de dock högst förtjusta af sin brors rara sällskap. De komma springande till mig, klappa i de små händerna och säga, »kom och se, mabonne, hvad det nu igen skall bli af, ty nu är Axel i salen«.

d. 17 Nov.

Klubberna ha begynt och hofrättsrådinnan har varit god nog att subskribera äfven för mig. Jag har alltid varit road af dans, och denna smak har jag ännu icke förlorat. Visst är det sannt, att jag just icke har något att dansa åt, men just derföre gör jag det så gerna. Jag minns ett uttryck af Heine (måtte det icke vara af den torra Göthe, som är just en skriftställare för tyskar), att de vackraste vårvisor kan man skrifva om vintern vid kaminen.

Emellertid är det säkert, att jag på klubberna har ganska god tur. Att man gör en sådan affär af mig, är visst en medelbar följd af att Clinton förökade mitt anseende i hemmet. Hemmet?! -- -- Men nu påkomma mig åter griller, dem jag, så ofta de komma, beslutit att qväfva!

Äfven de unga flickorna göra större affär af mig, än jag kanske förtjenar. Deras exempel följa många af de äldre flickorna och fruarna. Axel sade häromdagen: »tror mabonne jag inte vet, hvarföre mabonne i hast fått så många vänner. Jo, för att de tycka att mabonne är ... jag säger icke hvad ... de tycka att de bli bättre och få mera anseende, när de visa sig intima med en sådan som mabonne«. Den pojken gör allt, för att skämma bort mig.

Tvenne vänner tror jag mig dock ha fått, och de åtminstone hålla sig icke till mig af annan anledning, än deltagande och ömhet, eller sympathi, ty båda äro de .... guvernanter.

Är det för att jag nu sjelf är guvernant, som jag anser dessa båda guvernanter för så goda och i alla afseenden så ädla menniskor? Aldrig har jag hållit af något fruntimmer så, med undantag likväl af barndomsvännen Anna vid Mallasvesi. Nu minnes jag så väl, huru jag med den förträffliga flickan disputerade om guvernanter. Det var den der sedan så förfärliga aftonen på Mallasvesi, då vi genom en så undransvärd försynens vård blefvo frälsta ifrån vågen. Och jag hade orätt då, alldeles orätt. Huru obetänkt och fördomsfullt är det icke att skära en hel klass menniskor öfver en kam! Det ser jag nu. Ty icke är det, för att jag nu sjelf är guvernant, som jag så håller af mina båda guvernanter. Jag har bemödat mig att opartiskt pröfva dem, och jag har funnit att de förtjena att älskas såsom menniskor.

Det är en fördom, att unga flickor icke kunna sympatisera med fruar. Rosina är enka och hela trettiotvå år gammal, således nära dubbelt äldre än jag; ändå tycker jag det är så naturligt och passligt att kalla henne du. Likväl är jag äfven till »erfarenhet« emot henne ett »barn«. Rosinas lif har varit underkastadt stormar och vågor, frestelser och strider; hon har gått segrande ur dem alla.

För det Emma Wodin är syster till den Edvard, med hvilken jag säkert blifvit förenad, om lyckan smålett emot mig, och min far ännu lefvat, skulle jag väl haft skäl att kallt stöta henne ifrån mig; men i stället kände jag mig dragen till henne genom ett osynligt band, och hoppet lät mig icke komma på skam. Emma är den känsligaste menniska i verlden, och om hon, som redan fyllt sina tjuguåtta år, än aldrig varit kär, så anser jag sådant än mera bevisa djupet af hennes själ och renheten af hennes känslor.

Hvad det var underligt, då vi kommo att tala om Edvard! Emma försvarade honom icke, utan ogillade helt och hållet hans beteende emot mig. Och när jag försäkrade, att jag, alltsedan den stund jag blef öfvergifven, icke älskat honom det ringaste och knappt egnat honom en enda tanke, tryckte Emma min hand och försäkrade, att hon alltid ogillat sin bror i detta fall, men att hon nu gjorde det mångfaldt mera, sedan hon lärt känna mig personligen. Är det en falsk stolthet hos mig, men säkert är, att jag vid sådana ord af systrens mun njöt en stor upprättelse och någonting svart, liknande en mättad hämnd. Jag vill bedja till Gud, att han hädanefter bevarar Celia för känslor af detta slag.

Huru kan en syster så dömma om sin bror? Jag tror att om Clinton på samma sätt förbrutit sig emot en flicka, som Edvard emot mig, så hade jag varit färdig att, om ock med skengrunder och sofismer, bli en advokat för min brors sak.

Emma frågade mig, huru jag skulle bete mig, om Edvard ångerfull skulle återvända till mig och med ny kärlek söka utplåna fläcken i den förra. Då svarade jag henne hvad jag tänker, äfven nu på min kammare; jag skulle af hjertat gerna gifva honom min förlåtelse, jag ginge tillochmed in på att bli honom en vän, men älska honom, ånyo binda mig vid honom, det kunde jag ej. Ett sådant svalg af kyla, en sådan kärlekens omöjlighet har blifvit befästadt i detta bröst. Hellre hvilken annan än honom.

Då tryckte Emma ånyo min hand och sade: »godt Celia, jag skall rätta mig derefter. Min mening var väl den, att ånyo komma min bror att minnas sina löften, men såsom det nu är, ser jag att det icke går an att vidröra det ämnet. Låt mig likväl vara dig en vän!«

Så talade Emma, och mer än hennes ord, öfvertygade mig troheten i hennes blick och ömheten i hennes handtryckning, att hon menar det väl med Celia.

d. 5 Dec.

Lifvet har gått sin hvardagliga gång, och på flera dagar har jag ingenting haft att förtro åt mitt papper. Och det stackars hvita pappret ser mig så längtande ut; något måste jag väl skrifva.

Jag tycker just, hvad åtlöje det skulle väcka, om mina små, föga intressanta konturteckningar ur en guvernants händelsefattiga, obetydliga lif någon gång komme i händerna på en opartisk kritikus! Jag tror sjelfva min bror, jag tror sjelfva Clinton skulle småle godt, men satiriskt. Och säkert skulle han säga, att jag efter allt utseende utlemnat det vigtigaste och sysslat med idel bagateller, såsom flickor alltid göra. Derföre skall han icke heller få se mitt album; han skall icke få veta ens, att jag för ett sådant.

Men jag börjar bli sömnig, och sannerligen jag heller för denna gång har mera att skrifva.

Adjö, mitt album!

d. 10 Dec.

Altför besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat skall röra min elev af maskulina slaget. Om någon finge kasta en blick i dessa papper, så skulle han väl tro, att trettonåringen Axel gjort något intryck på sjuttonåringen Celia. Men då skulle kanske Celia försvara sig och säga: »det är icke så underligt att fästa sig vid den originelaste och pikantaste i hela sin omgifning.« Och samma försvar har jag äfven nu tillhands, för att förneka första meningen i detta stycke. Det är _icke_ altför besynnerligt.

I dag hände vid lektionen någonting, som gjorde mig ganska distraite och kom mig att rodna ända upp till öronen för denne knappt halfvuxna gosse. Det var i fransysk explikation. Jag frågade huru _ciel_ har i pluriel. Axel svarade intet, utan tycktes fundera.

-- Nog vet väl Axel, huru _ciel_ har i pluriel -- sade jag efter en temlig paus.

-- Jag vet det ganska väl, och skulle genast bordt svara, men jag blef förvirrad, när jag tänkte på det ordets likhet med ....

Här tystnade han, såg ner, men kastade efter några ögonblick sina stora alfvarsamma ögon på mig och sade:

-- Någonting faller mig in. Lofvar mabonne att, på förhand gå in på hvad jag vill?

-- Hvad tänker Axel på? Midt under timmen, som eljest icke är lång, faller Axel in med sådana parentheser.

-- Lofvar mabonne, att på förhand gå in på hvad jag vill?

-- För att snart komma ifrån detta ämne, som icke hör till saken, så kan jag då lofva. Men det får icke vara någonting näsvist eller obehörligt. Jag skall kunna gå in derpå, utan att ...

-- Alltid har mabonne sådana elaka ord att ge mig; helt andra ger mabonne åt systrarna. Kan mabonne verkeligen tro, att jag vore i stånd att be mabonne på förhand gå in på någonting, som icke bra går an!

-- Nå, jag går då in derpå, men förbehåller mig rättigheten att pröfva sedan ...

-- Bra, jag kan tillåta mabonne det ... Hör mig då nu! Jag blef frågad om pluriel af _ciel_; då glömde jag att svara, ty jag mindes ett annat ord, som liknar det mycket. Hvad det är för ett ord, menar ..., det är _Celia_; jag vet ett tredje ord, som liknar dem begge, det är det latinska _coelum_. Det är besynnerligt att namnet Celia skall både i fransyskan och latinet så mycket likna det ord, som betyder _himmel_.

-- Och hvart vill Axel komma med detta prat?

-- Jag tycker att _ditt_ namn, Celia, så väl passar för dig. Och ditt namn är som en himmel.

-- Men passar det att Axel kallar mig du?

-- Om det passar, vet jag icke. Men jag vill hädanefter kalla dig Celia. Huru låter _mabonne_ emot _Celia_! Hvarföre skall jag måsta titulera Celia på samma sätt, som man brukar titulera gamla, fula och elaka guvernanter, som äro ingenting emot Celia.

-- Är det nu detta, som Axel begär af mig?

-- Ja, Celia, nog är det så.

-- Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sådan bön? Hvad skulle mamma säga, och alla de andra?

-- Tror Celia, att jag skulle vilja säga Celia i sällskap med andra ... nej, med Celia ensam. Just när jag är ensam med dig, är det roligt att kalla dig så.

-- Men just då vi äro på tu man hand, är det allra mest orätt af mig att låta Axel kalla mig _du_, eller Celia.

-- Är det orättast då? kanske är det så. Men, Celia, jag ber dig så vackert, tillåt det. Celia skakar på sitt hufvud, _Celias hufvud_ ..... Men jag säger någonting. Om Celia vill det eller icke, jag kallar ändå dig för Celia. Åtminstone nänns väl Celia inte slå mig derför. Ochså vågar Celia icke heller slå mig, som är lika stark som du. Tänk om jag då skulle slå tillbaka, så skulle jag sedan dö af sorg. Och så skulle Celia få gråta på min graf. Celia, var god emot mig, som för din skull visst skulle vara färdig att springa i elden. Någongång i verlden, Celia ...

Chrestomathin hade han lagt åt sidan, och jag kom ej ihåg lexan mer. Jag gick in uppå hvad jag icke för eller vill återtaga, men säkert måste ångra.

Jag skulle likväl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat har något välde öfver sin lärarinna. Det måtte väl aldrig vara så! Men mycket intresserad af den lilla varelsen är jag, det är sannt.

d. 20 Dec.

I dag fick jag den underrättelsen, att min principale icke plägar tillbringa jularna i staden, utan på landet. Hon äger, hvad jag icke förut vetat, en rätt stor landsgård, belägen, jag vill minnas, i Somero socken, ungefär sju mil ifrån Åbo. »Societeten i denna och nästgränsande socknar är icke att förkasta -- sade hofrättsrådinnan -- och jag hoppas du, min snälla Celia, icke skall finna dig obelåten med en liten sejour på landsbygden.« Jag svarade naturligtvis _ja_, och är rätt belåten med att komma på landet, ehuru det är vinter och stadsbullret nu icke är så i öronen skärande, som den tiden kärrorna och vagnarna låta höra sina disharmoniska ljud.

Det förvånar mig emellertid att min principale, som är eller tyckes vara så road af stadslifvet och »den finare societeten,« har mod att slita sig derifrån just den tid, stadslifvet söker visa sig från sin mest lysande sida och verkeligen innebär så mycket lockande. Jag är färdig att kalla det vackert, att ifrån staden och fåfängan fly till landet och oskulden just då, när våra sinnen som mest böra vara öppna för heligheten och friden. Julklockorna på landet har jag alltid tyckt äga en högtidligare klang, än julklockorna i staden. Månne det är derföre att de, som på landsbygden samlas till Herrans hus, oaktadt de äro till antalet färre, göra det mera omedelbart, och mindre ledda af flärden? Allmogen följer sin barnatro, de bildade eller förbildade äro så sällan barnsligt rena.

»O, det är visst, att i qväll, i qväll, I qväll vill ett barn jag vara, Så glad och säll I gladaste syskonskara,« står det i Topelii Ljungblommer.

Gerna lemnar jag staden emot landet, när julen stundar.

d. 26 Dec.

Ja, vi hafva firat julen på landet. Jag kan säga att jag de båda juldagarne mera tänkt på Gud, än långa tider förut. Mina känslor ägde af bitterhet icke det ringaste nu, men af tacksamhet ägde de mycket. Men hvarföre förhäfva mig! Måtte jag för hvarje jul blifva alltmer ett barn; måtte tron allt heligare flöda in i mitt hjerta!

d. 27 Dec.

Det är nästan med våld, som man i dag rycker mig till en dans. Genom en enda dans kunna alla goda rörelser utplånas, och Celia blir intet annat än en verldsmenniska.