# Granriskojan: Novell ## Part 8 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/granriskojan-novell-48988/index.md Omsider ljungade en sanningens blixt i min själ. Jag anade, att ära och lycka icke äro nödvändiga för själens trefnad och dess höga ro, jag anade en himmel i _försakelsen_. Det var minnets gnista, som tände denna blixt. En gång förut i mitt lif hade jag anat försakelsens himmel; då var det i kärleken, nu i äran. Och åter blef jag lycklig, lyckligare än nånsin, ty min lycka var icke alls af jordiskt slag. Jag tackade Gud, hvars nåd valde försakelsen till ett medel att luttra mig ren och föra mig till sin egen himmel. * * * * * Af det stillasittande lif jag flera år fört blef min helsa mindre god. Jag rådförde mig med en läkare; han föreskref en längre fotresa. Jag lydde hans råd, måhända mera samvetsgrannt, än han kunde förmoda, ty min fotresa varade i fem runda år. Dels nöden, dels hågen att se nya länder och folk var en orsak till dess längd. Norriges fjällar med sin kalla, hvita snö värmde upp mitt sinne; den öfver all beskrifning herrliga, storartade naturen stärkte känslan; Norriges goda och kraftiga folk smittade mig med friskhet till kropp och själ. Sedan jag i tvenne års tid färdats i Norrige, hände sig, att min kassa smälte till intet. Nu var tiden inne att välja något lefnadsyrke, innan hungern stod för dörren och innan sönderslitna kläder komme att neka mig sin tjenst. Mitt yrke blef att _klippa silhouetter_. Danmark blef det första land, der jag genom detta yrke förtjenade min tarfliga bergning. Mången såg medlidsamt på den fattige silhouetteuren, men sjelf var jag så glad och lycklig. Under loppet af trenne år genomtågade jag småningom Tyskland, Frankrike, Schweitz och Italien. För att inöfva mig i det lands språk, dit jag ärnade ställa kosan, vistades jag en tid i gränsstäder, der man talade båda språken. Jag kom till Italien, minnets och konstens land och jag kom till Rom. Hvad intryck denna stad gjorde på mig, skall jag icke måla. I Rom blef jag upptäckt och igenkänd af baron Y., hvilken fordom varit min skolkamrat. Det var han, som öppnade för mig inträde till de herrliga taflegallerierna, hvilka inkastade i min själ en längtan efter det, som redan bordt vara glömdt. Det var han, hvars godhet lockade mig till att, såsom han sade, ännu måla blott en enda tafla. Var det icke en svaghet af mig, en stor och oförlåtlig svaghet. Men jag målade. Taflan blef färdig och min vän baronen _stal_ den ifrån mig. Jag tröstade mig lätt och ansåg det vara ett rättmätigt straff för den, som var i begrepp att utbyta försakelsens ädla vana, dess frid och lycka emot ärelystnadens fåfängliga och förgängliga fröjder. Men min vän återkom tyvärr och icke ensam utan åtföljd af tvenne stora målare. Jag trodde mig få höra rättmätiga anmärkningar -- ty på fem års tid hade jag icke handterat pensel och stafflett -- men de förklarade utan omsvep, utan förbehåll, att taflan var ett utmärkt konststycke. Stum af häpnad sålde jag instinktmessigt, nästan medvetslöst taflan för en summa, större än den jag under mina djerfvaste förhoppningars tid drömt blifva priset för en tafla. Hvad skall jag säga mer. Då lyckan log emot min målning, började jag andra gången anse mig kallad att bli konstnär och jag målade flera taflor, hvilka alla i mer eller mindre mån rönte framgång. Jag skördade både rykte och penningar, hvilka dock aldrig ville bli mig riktigt trogna, ovan som jag är vid det rätta sättet med dem. Men allt sådant hörer icke till den gröna boken. * * * * * Omsider förde mig ett djupt och oafvisligt begär till hemmet -- och jag står åter på din heliga jord, mitt fosterland! Ännu en gång ville jag se dina stränder, sköljda af vågen, höra vindens susning i trädens darrande kronor, leka med månens strålar på dina grafvar. * * * * * Slut på Fragmenter af den gröna boken. Kap. XI. Granriskojan. En vacker morgon lockade Saida att öfvergifva sin bädd. Hon gjorde några slag i parken, men då fåglarna, efter hvad hon tyckte, sjöngo vackrare än vanligt, blef det henne för trångt i denna park, hvilken, så ostädad den än var, till följe af flere års bristande omvårdnad, likväl nu föreföll henne ingenting mindre än så. Sjelfva de krokiga gångarna anlagda efter den engelska stilen, hvilka förut behagat henne, hade nu i hennes tycke en alltför stor enformighet och smakade förmycket af en bestämd plan. Hon ville ut i den gröna, friska skogen, der naturens mästarehand anlagt mera än tusende gångar att välja emellan, mera än tusende bersåer, de förra för rörelse, de sednare för hvila. Snart var hon på den backe, der vägen kröker sig och der man ser två insjöars blånande band. Det uppstod hos henne en tvekan, antingen hon skulle styra sina steg till grafvarna, för att på dem kasta vårens friska blommor eller åt höger hand till stranden af den ena sjön, for att hänföras af vårens friska skrud. Redan hade hon valt det förra och hunnit till ett ställe, derifrån hon hade öfversigt af begrafningsplatsen. Sjelf obemärkt bakom några tallbuskar såg hon der -- afståndet var blott ett stenkast -- en man, som plockade upp de blommor hon för några dagar sedan kastat dit, och som sjelf der utströdde andra. Det var Baremann och -- hennes hjerta klappade våldsamt. Hon kände sig frestad att gå längre, men en motsatt känsla kom henne att vända om, att fly. Kommen åter till landsvägen och kullen, hörde hon ljudet af yxslag, hvilket ehuru aflägset dock klingade inbjudande. Gerna följde hon denna inbjudning, ty, utom att det alltid för Saida var ett nöje att tala med godsets underhafvande, var dessutom hos henne nu ett något, som manade att söka en afledning för de känslor, hvilka med en hittills okänd styrka svallade inom hennes bröst. Efter att missledd af genljuden från berghällarna ha gått i många krokar, kom hon slutligen ljudet ganska nära, så nära, att hon numera omöjligen kunde misstaga sig om platsen, der vedhuggaren sig befunne. Det kunde icke vara annat än emellan hennes favoritplats och stranden. Hon kom till denna plats, stället der tvenne hällar bilda liksom tvenne väggar till en kammare. Hvad såg hon här? En syn som slog henne med förvåning, med häpnad och förskräckelse. Dessa bergväggar voro försedda med ett grönt tak af konstigt sammanfogade granqvistar. Taket gungade för den friska morgonvinden, men var tillika så starkt, att Saida, som, troende allt vara en dröm, en synvilla, försökte stående på stenen att rycka det löst, snart fann att det emotstod hennes ansträngningar. Det lilla trädet var icke skadadt; dess lilla topp sköt igenom en öppning i taket och blickade fritt åt det blå. Saida tänkte: vi vete ej hvad; ty minnet hade öfvergifvit henne och aningen var henne icke följaktig. Hon vaknade och kom till sig, då yxens slag afstadnade och i stället hördes steg af en sig närmande. Hon förnam följande ord sakta framsagda: -- du ser på mig, min gosse, men nu är arbetet äfven slut. Ser du Wille; dessa båda framstycken hänger jag fast vid detta tvärträd och fäster äfven taket dervid och då blir taket starkt, så att Wille och jag kan spatsera derpå. Hon hann icke tänka öfver, hvem den kända rösten tillhörde, ty framför henne stod Otto, den trogne hunden Wilppas vid hans sida. Ett utrop af öfverraskning undföll Melia och af -- smärta, ty minnet började vakna och hvart skulle hon fly. Äfven Otto undföll ett rop af öfverraskning och af -- glädje, ty då Saida nu var här, huru skulle icke hoppet hviska behagliga saker! Hunden skällde på flickan, men tystades af sin herre, som sade: -- Wille förstår inte, att vi äro bland vänner. Förlåt honom för hans herres skull ... Allt är nu färdigt, så när som på detta träd ... och sedan ... Han tystnade och började tillyxa trädet. Då han engång såg upp och mötte Saidas blick, stadnade han plötsligt, fällde yxen och trädet ... hans allvarliga anlete tändes som af tusende blixtar och han sade: -- Nej, jag vill icke fullborda byggnaden, innan jag vet allt. Saida, Melia Saida; säkert minnes du hvad du lofvade mig, den gång jag såg dig senast: när trädens qvistar sökt upp dig, beredda att ge dig skugga och svalka emot middagens brännande sol, då skulle Saida ... så lovade du ... med hjertats eget språk förjaga mitt tvifvel, min ovisshet. Nu äro vi i naturens tempel, vi äro på en helig ort. Mitt hjerta darrar på mina läppar med sin bekännelse, men det fordrar af dig en bekännelse tillbaka. Han tystnade, ögonen orörligt häftade på henne. Hon höll sina drömlikt fästade på jorden; hon ägde icke kraft, hon vågade ej slå upp dem. Minuter förgingo. Åter sade Otto: -- Du svarar mig icke, och ändå fordrar jag så litet: blott ett svar, ditt rika hjertas enkla och flärdfria svar. Han väntade på svar och minuter förgingo. Han fattade hennes hand, hon svarade icke; han fattade hennes båda händer i sina, det hindrade hon icke; han lutade sitt hufvud mot hennes axel; då slet hon sig sakta lös, men ögonen förblefvo oaflåtligt häftade vid jorden. Otto sade åter: -- Du svarar mig intet; se på mig, Saida! Och hon slog upp sina ögon och såg på honom. Hvilken blick! Der kunde svaret läsas fullständigt. Liksom regnbågen visar flere färger hvar för sig, oaktadt dess färg i sin helhet blott är en; så afspeglade Saidas ögon på det trognaste hennes själ, men tillika särskilt hvarje känsla, der nu var rådande. Otto kände sin kraft vika; en hemsk aning lade sig som en is vid hans själ. Han kastade sig på knä vid hennes fötter och han talade med sakta och afbruten röst: -- Din blick visar deltagande för mig och smärta, ingenting vidare ... för mig ..... Men jag vill icke tro på min uttydningsförmåga; jag vill icke tro, att den himmel jag skapat i mina drömmar nu är borta för evigt. Jag vill höra det af dig; jag vill låta Saidas egen röst ljuda fram den hårda sanningen. Sedan skall jag tro. -- Ja Otto; jag vill tala sanning, så svår sanningen än är att uttala nu, hon som förr varit mig så kär och lätt. Jag älskar ... icke dig. Ynglingens stolthet reste honom upp; det bemäktigade sig honom ett skenbart lugn. Flickan stod för honom darrande, nästan som en brottsling. -- Du älskar icke mig -- sade Otto med stadig röst -- då älskar du en annan, ty din blick säger mig, _att_ du älskar. Och hvem älskar du? Älskar han dig? -- Jag älskar en fremling, o tillgif mig, som så gerna ville älska dig. David Baremann är fremlingen ..... Om han älskar mig frågar du ... jag vet det ej. Hon skydde icke att göra en kärleksförklaring af denna art. Inför den hon icke älskade afgaf hon en bekännelse om kärlek till den, hvilken aldrig bedt henne om någon sådan och om hvars kärlek hon ingenting visste. -- Det blef då han; min mörka aning, _den_ var icke ett luftslott. O mitt ödes natt! Denna fremling manade du fram, endast för att skilja mig från Saida! Var det rättvist. Hvad har Baremann gjort, hvad har han lidit, stort nog för en sådan lycka. Ynglingen försjönk i en vakandes själsdvala, ur hvilken Saidas röst väckte honom: -- Baremann _har_ lidit. Han har älskat och lidit äfven han ... i sin ungdom. Och han har försakat, kärlek, ära och lycka. Och försakelsen var honom kär. Låt det försona dig. -- Och hvad är den försakelse värd, som icke kan uthärda det sista profvet. Han har försakat ära, säger du; nåväl; nu är han af henne i besittning. Han har försakat kärlek och lycka -- och går snart att bryta den vackraste ros. Kallar Saida sådant försakelse? -- Förlåt honom, Otto; om han var svag, så minns, att han var en menniska! .... Låt hans öde bli dig det gladaste förebud. Du älskar mig; du säger så; jag tror det, jag vet det, ser det. Låt denna kärlek, nu så brännande, bli ett minne, som värmer utan att plåga; glöm mig. Nej, glöm mig icke; låt mig skiljas från dig med den glada och ljufliga vissheten, att Guds vänliga godhet utkorat mig till ett medel, att göra dig värdig det bästa _här_ och himlen _der_. Tårar, dem hon sökte tillbakahålla, bröto nu våldsamt sig en väg, men de förhöjde ännu mer ögonens behag. Melia sträckte ut en systerligt bedjande hand, och Otto förskjöt ej denna hand. Ömt tryckande den fina, hvita handen i sin, sade han efter några ögonblicks berusande tystnad: -- Tårarna i dina sköna, goda ögon, säga mig ännu mera, huru mycket jag förlorar och hvad jag ... evigt måste mista. Men jag skall lyda dig, ty du har en magisk kraft att släcka onda makters lågor i mitt bröst. Jag förlåter Baremann; det gör jag gerna, ty Saida älskar honom. Hunden började bli orolig, såg med frågande blickar upp, än på Saida, än på sin herre. Dystert småleende sade denne, i det han lemnade hennes hand: -- Min Wille tycks förstå, att jag redan borde lemna dig ..... Men jag har icke ännu styrka dertill. O min Saida! Saida klappade hunden, hvilken till belöning slickade hennes hand. Saida var himmelsk och skön nu, der hon stod bredvid Wilppas, smekande denne, då hennes känslor och tårar likväl gällde annat. Denna syn återkallade Otto till sig; han ansträngde sig att säga ett afsked, taga sin yxa och gå bort. Han ville dock ännu några ögonblick med fulla drag dricka ur den berusande bägaren och han såg på Saida, der hon stod såsom fastfjettrad af osynliga band, utan att våga möta hans blickar, hälft omedvetet lekande med hans trogne hund. -- Nej Saida -- sade han -- jag måste bort; du skulle eljest kanske anse mig för feg och omannlig, och jag vill icke, att minnet af mig skall ha sådana skuggsidor. Kanske var det äfven barnsligt af mig att göra detta tak, denna granriskoja, men ... Saida tycker dock icke så; ty jag byggde det, styrd af hoppet, för Saidas nöje. Och hvilken likhet; hoppet byggde åt mig en vacker byggnad, men hade icke vilja och styrka att fullborda henne; denna byggnad gjorde jag åt Saida; äfven den blir aldrig färdig, ty jag kan det ej mera. Mitt öde förstörde i grunden hoppets byggnad ... måhända förstör en storm snart denna granrisbyggnad; sjelf vill jag det icke ... om ej Saida så bjuder. -- O nej -- svarade Saida -- denna hydda är mig ett bevis, huru kär jag var dig och ditt minne blir mig då allt kärare. -- Lär den du älskar att hålla af denna enkla koja! -- Den skall för oss blifva ett vänskapens heliga hermitage. Och när tiden, som förstör allt, blekt denna gröna barr och efterhand upplöst dessa vidjor, skall minnet af dig dock icke blekna och dess fogningar icke förmultna. -- Och nu Saida, är allt redo och intet återstår. Lefväl! Han utsträckte handen till afsked och hon tryckte den trofast. Sin yxe tog han och försvann, åtföljd af det stumma vittnet. Saida såg efter honom med saknad. Hon satte sig på den gamla stenen bredvid den unga granen, och suckande sade hon till sig: -- Hvad han är stolt och älskansvärd, och ändå älskar jag icke honom! Ingen kan uttyda menniskohjertats gåtor. Jag trodde mig redan älska Otto, men det var blott hägringar af kärlek, skuggor, som dermed hade likhet. David Baremann kom, och inom några dagar lärde han mig, hvad kärlek är. Lärde ja, utan att han med mig talte, utan att han bad mig derom. Och hvad företräden har han framför Otto, som har ungdom, skönhet och en hög själ! Jag lemnar frågan obesvarad ... Hvad hjertat är för en enväldig despot öfver qvinnan; det förklarar ej orsaken till sitt tycke, det utfärdar blott sina hemliga bud, och qvinnan rättar sig derefter! ..... Men hjertat sjelf är en slaf under ödet och ... ödets styresman är Gud; han styrer väl. Allt är således till det bästa. Och Otto skall ännu bli lycklig; han skall icke för alltid sucka för mig ... den otacksamma, som lönade honom så illa. Tiden, som endels förstör allt men endels helar och botar, skall i ny kärlek skaffa honom ersättning; han skall finna en qvinnosjäl, af annan art än min, hvilken han kan älska; då skall han blifva belönad, ty hans själ är vacker och han förtjenar det så väl. Och minnet af mig skall då icke mera vara honom bittert. Och ännu länge satt Saida qvar på stenen bredvid den lilla granen under det gröna taket, medan hennes tankar rörde sig i samma eller liknande kretsar. Ottos julle låg vid venstra stranden af halfön; dit styrde han nu sin väg, lade yxen ifrån sig för att gripa i årorna. Han kom sig dock icke derhän, utan satt länge overksam, stirrande åt vattnet. Och sedan ... uppstod hos honom en tvekan, om han redan skulle lemna dessa trakter, eller ännu andas in doftet af den kära skogen. Hundens skall i skogen -- ty Wilppas hade icke behagat följa med i båten -- tjenade honom till förevändning att välja det sednare och till en bemantling af detta val. Han tog sin bössa, steg åter i land och lät föttren tälja sin väg. Långt hade han icke gått, innan den uppdrifna haren sprang nära till, helt och hållet inom skotthåll. Otto var en stor jägare, men nu bemäktigade sig honom en stor barmhertighet eller likgiltighet, så att han icke vårdade sig om att aflossa skottet. Hunden, som var i hamn och häl efter haren, såg förvånad på sin herre och upphörde med sitt jagande. Otto hade vandrat en god timme i skogen utan någon plan, utan att följa något väderstreck, då han hörde en röst, hvilken tillkännagaf, huru nära han var den talande. Han fann sig vara vid den mörkaste delen af Tuonela park. Ännu några steg tagna, några buskar lemnade och han såg David Baremann vid Saidas sida. Han hörde de ord, hvilka mannen framsade och det var nog. Ett svagt hopp hade under hans irrande färd i skogen börjat tända sig i hans bröst; det att Baremann icke skulle älska Saida och att dennas kärlek, i brist på näring, möjligen skulle dö bort. De ord han nu hörde, släckte denna hoppets svaga gnista. En djefvulsk tanke uppstod inom honom, kom och for; ty hans goda engel segrade. Nej -- sade han till sig sjelf -- jag vill icke bli en förrädare och en brottsling. Min himmel är förstörd, ve mig, om jag förstörde Saidas! Han tystnade för att höra mera. Han hörde intet; han såg genom buskarnas nät Baremann närma sig flickan, liksom för att ingifva henne mod till ett svar. Detta svar ville Otto icke afvakta. Det var icke stoltheten, som förbjöd honom att lyssna -- ty all stolthet var nu bruten; nej det var fruktan, den välgrundade fruktan för Saidas svar och misströstan till egna krafter, som hos honom alstrade en panisk förskräckelse, och vingade hans steg, då han ilade bort. Hans fart var så våldsam, hans steg så snabba, att oaktadt hans starka kroppsbyggnad, bloden sammanpressade bröstet samt nästan qväfde andedrägten. Då föll han ned emot skogens tufvor och trodde sig få dö. Slocknande tankar hviskade till honom: -- Haf tack, min goda engel, som skyddade mig, som förlänade mig kraft att undfly faran, min själs fara. Väl anade jag Saidas svar, men hade jag hört det, hade jag sett hans mun taga den kyss, som ett förändradt öde låtit mig smaka, då hade min goda engel vikit för den onda fågeln med dess svarta visor. Men du, som drog mig ur faran och frestelsen, min goda engel, haf tack! Sedan tänkte han många tankar, i hvilka icke var någon reda, knappt något sammanhang, innan de alla koncentrerade sig till en enda föreställning. Han tänkte sig den gynnade älskaren, den segrande rivalen omlindande Saidas lif med dristig arm, vexlande emellan det saliga nöjet att få kyssa hennes purpurläppar och det berusande tidsfördrifvet att få luta sitt hufvud emot hennes fina skuldra, kinden invid den sammetslena halsen och nackens små lockar, bröstet vid hennes svallande bröst. -- Jag flydde -- sade han -- jag ville icke se en syn, som säkert inom mig alstrat begäret till en ryslig gerning, ett begär, som jag icke kunnat tygla. Det var således en verklig själsfara jag undkom, och nu, hvilken är min lön? Ringa är min lön, då jag ser samma syn för min själs öga alldeles lika klart, som vore jag der _nu_ och såge den med min kropps öga. Hvad är skillnaden! Ett förtviflans beslut gaf styrka åt matta lemmar och skänkte glöd åt bleka kinder. Han reste sig häftigt upp, gick med fasta steg ett stycke väg och kom till en bergsklack, hvilken skjöt ut i insjön. Der satte han sig och återtog: -- Skillnaden är den, att det nu icke blir han, som får smaka min bössas mening, icke heller hon ... hon hade det ändå icke blifvit, nej ... men den tredje, _den_ är det, som jag utvalt. Och han försåg bössan med större hagel, än för harar och fåglar. Solen stod högt på himmelen. Det var i sista dagarna af Maj. Björkarna löfvades, granens barr var frisk och ny; sjön böljade i vackra vågor. Naturen firade sin högtid; vidt och bredt var vår, skönhet och lif. Laddstocken ställde han i en bergsskrefva, der den upprättstående tjenade som solvisare. Han märkte ut en punkt, der skuggan måste passera. -- När solen vikit så långt åt öster, att skuggan hunnit hit till denna vänliga punkt, då är tid att anden lemnar fängslet. En gång lyster äfven mig att spela öde och denna fjerdedels timma vill jag bida ..... Hvad naturen är skön, lik en sextonårig brud ..... En månad har förändrat mycket, ganska mycket; en yngling har under denna månad lärt, hvad lifvet har ljuft och ledt, smakat hoppets och kärlekens ljufva dryck, hopplöshetens, afundens och förtviflans galla; den lycklige och sorglöse ynglingen är föga afundsvärd nu, helt och hållet förvandlad som han är. Och samma denna månad har äfven förvandlat naturen ifrån ful och grå till sprittande grön och gudomligt skön. Det är en likhet ... men tillika en motsatts, som gäckas med mitt svarta öde. Wilppas, min trogne kamrat, kom och tag afsked af den som du _mest_ älskar, af den, som kanske _du_ mest älskar. Se så Wille, kom här! Han klappade hunden, som först viftade med svansen, men sedan, i mån som dess herres smekande tilltog, började morra i glädjen och slutligen, hoppande upp på Ottos knän, att storskälla. -- Se så Wille, nu skole vi se på solvisaren. Blott halfva tiden gången! ..... Hvilket lugn, som bemäktigat sig min själ, det är liksom jag redan vore i dödens lugna bo. Det sägs, att den vansinnige näst innan sin död återfår sitt förnuft; då är det också förklarligt, att den förtviflade återfår sitt lugn, för att göra sina sista betraktelser ..... Nej Wilppas, hoppa icke upp så der. Jag vet, att du håller af mig mest af alla. Du och Helena! Helena ja, henne lönade jag illa, illa, alldeles såsom Saida lönade mig. Min kärleks vågor slogo emot den orätta stranden ..... Alla de kära i hemmet, dem minns jag nu; de skola begråta och beklaga den otacksamme sjelfspillingens öde; de skola måhända afsky hans minne. Men en tanke faller mig in. Om jag riktar mordvapnet emot strupen och med foten trycker på trycket, så tro de, att jag dött af våda och då gråta de blott men afsky mig ej .... Dock nej, det vore att med en lögn besegla sin död; det vore att med lögn och skenhelighet köpa sig fri ifrån menniskors rättvisa dom ... Bösspipan var på längden indelt i tvenne särskilta rör, hvilka medelst skrufgångar kunde skiljas ifrån hvarandra, så att bösstocken med det närmaste röret var snarlik en pistol. Otto skilde nu de båda rören och spännde hanen. Han såg på skuggan; ännu hade han några minuter qvar. Han framkallade för sig Saidas bild och hon kom, skön och mild. Hans islika lugn smälte, eld och lågor och oro fyllde hans bröst. Snabbare än ögonblixten började nya tankar komma och gå; snabbare än blixten aflöste de hvarandra. De koncentrerade sig slutligen till ett enda problem: _ett annat sätt att sluta, än så_. Nu var skuggan på punkten, och med en vildsint förskräckelse, en afsky utan namn, slungade Otto mordvapnet emot hällen, så att skottet brann af, röret splittrades och spillrorna slintade in i vattnets afgrund. Vattenbläddror, hvilka aldrig ville ta slut, mätte djupet af den våta grafven. * * * * * När solen sjunkit halfva vägen ifrån sin middagshöjd emot vesterns famn, syntes en båt gunga på insjöns vågor. Årorna fördes af båtens båda passagerare, Helena och Clara; den ena rodde, den andra hopade och båten gled fram med icke oäfven fart; betraktaren hade kunnat finna, att hvad som felades i krafter, ersattes af ett visst mått öfning och skicklighet. -- Hvad vår färd ändå är onyttig; ingen Otto ha vi funnit och det var ju ändå hufvudsaken med denna resa -- sade med en missmodig min Clara.