Part 7

Hade jag förr sett Ingrid, så hade jag troligen -- förstår du syftningen af detta _troligen_, min vän? -- kommit att älska henne och älskats tillbaka. Och denna kärlek hade blifvit lycklig, ty hon var rik på -- jordiskt gods utan att vara fattig på himmelskt. Hjertat, fängsladt af skönheten, hade fått ett band starkt nog att icke sönderslitas af Melia Saida. Vanan så heter det. Nu var det Melia, som hade försprånget och jag blef icke hvad man kallar lycklig, månne ens belönad?

Dock hvem vill klandra ödet! Ingrid blef månen, som lopp kring min stjerna, Melia blef stjernan.

Omgifven af störande naturer, fann jag mig på Kuusisto aldrig så väl med Melia, som på Toiwola; och der sågos vi äfven oftast. Ingrids närvaro skadade icke kärlekens blomma, ty hon var såsom ett skyddande arlaregn. Ja äfven oaktadt Melia icke var der, voro timmarna på Toiwola mig dock rätt ljufva, ty Ingrid förstod Melia så väl, att det var mig en glädje.

* * * * *

Det var på Toiwola. En vacker eftermiddag voro vi tre ute att spatsera. Vi satte oss ner vid vägen, der han på engång kröker och höjer sig. Utsigten var den vackraste: till höger hade vi sjö, till venster likaså och emellan båda gick en ås, beväxt med granar och björkar. Det var en stund af högtidlig stillhet och vi sade icke mycket.

Då kommer på en gångstig, som leder till den gamla begrafningsplatsen en qvinna, hvars anlete jag aldrig kan glömma. Hon var gammal och grå, hade bruna, glimmande ögon och ett illparigt uttryck utbredt öfver drag, hvilka fordom kanske varit regelbundet sköna.

Det gick en rysning igenom oss, när hon helt obesväradt satte sig ned tätt bredvid, sägande: gamla Regina vill också hvila; kanske hon också förstår sig på den vackra utsigten.

Käringen såg på utsigten med en tillgjordt förtjust, spotsk min. Men sedan hon ledsnat dervid, tog hon ur sin kjolsäck en liten brännvinsflaska, tömde dess innehåll, höjde sedan flaskan i vädret sägande: ingen kan neka fattigt och olyckligt folk den trösten. Ty det _är_ en tröst.

Vi kunde omöjligt skilja våra blickar ifrån den hemska gestalten.

Det stolta och triumferande i hennes åtbörder förvandlade sig dock snart till slapphet och ödmjukhet. Hon sade:

Mitt fina herrskap, j sen, att allt detta är slut och det är ändå min enda glädje, alltsedan den tid, då jag var ung och lycklig och vacker, ja nästan lika vacker som de här rara fröknarna. Du unga herre, som ser så mild och god ut, du har säkert pengar -- bara helt litet -- så mycket att min flaska kan bli fylld. Gif åt mig litet och jag skall spå i din hand.

Käringen hade oaktadt sin stygghet någonting befallande i det skinntorra ansigtet. Jag gaf några skillingar och såg upp på de båda flickorna, hvad de skulle tycka om spåendet. De voro -- qvinnor och de nickade bifall.

Medan vi tre vexlade blickar, tycktes spåkäringen genomträngande forska oss.

Jag gaf henne min högra hand. Hon betraktade och berörde den på det nogaste, men kastade emellanåt blickar på mig och mina följeslagerskor.

Efter några minuter sade hon:

Ser ni nu, mitt fina herrskap, dessa två djupa streck, huru de tyckas vilja närma sig hvartannat, men skiljas åt närmast pekfingret. Och ser ni sen detta tredje djupa streck, som går emellan de båda förra ... nå men se då, det var underligt hvad det strecket slutar hastigt af! Och detta lilla streck, som utgår ifrån det djupa och korta; det lilla strecket går till det ena djupa och långa. Men det andra är alldeles ensamt.

Hvad betyder nu då allt detta -- sade jag otålig och såg på Melia.

Det betyder -- svarade käringen vildt -- hvad det betyder frågar du, stolte och häftige yngling; jo först betyder det, att din väg skiljer sig ifrån hennes -- härvid pekade hon på Melia -- ty de båda djupa strecken äro edra öden ... se huru du kastar ögonen på henne; men tro inte, att du nånsin får henne ..... Hvad den andra rara damens lifstid tycks vara kort! Och det är ändå hon som ger upphof åt din lycka.

Vi sökte alla tre att skratta, men vårt skratt var icke hjertligt.

Käringen släppte min hand. Då sade Ingrid: vill du inte äfven spå någonting ur min hand.

Den gamla svarade: den ena handen sade mig nog; jag vill inte mera spå. Nu går jag att köpa åt mig trösten.

Hon försvann. Jag såg på Melia; hennes blick var rädd och bäfvande.

Ännu förekommer det mig stundom såsom om en förgiftig dunst utsläckt en klar och vacker låga i hennes hjerta.

* * * * *

Ingrid gjorde bekantskap med en aktningsvärd medelålders man. Hon gaf honom sitt hjerta och lofvade honom sin hand.

Hittills hade jag endast obestämdt talat med Melia om min kärlek. Nu ville äfven jag få veta allt.

I trädgården på Kuusisto var mycket herrskap; det aktade jag icke på denna gång. Vi voro mest för oss sjelfva och Melia minndes icke konveniensen.

Jag sade: behöfver jag säga dig Melia, att jag älskar dig, då du har anat det, sett det och vet det! nej, men ändå -- det gör mig så lycklig att säga: jag älskar dig.

Melia ämnade föra ett vinbär till sina sköna läppar, men lät det hvila på halfva vägen; i stället gåfvo hennes dunkla ögon mig en blick, som räckte -- ett ögonblick. Och det skönaste jorden har, huru skulle det kunna räcka längre. Aningar om himlar läsas blott i sekunden.

Denna blick med denna obestämda ton, som är det skönas egenhet, vidgade min själ, spände min känsla, men band min tunga, på hvilken eljest hade darrat en sväfvande fråga.

Melia såg åter upp och sakta hviskande dock utan all förlägenhet eller bryderi svarade hon på mina tankar:

Om jag älskar dig, derpå vill du ha svar. Och hvad skall jag svara dig? annat än _jag vet icke_!

Finns det en medelväg emellan älska och icke älska. Jag tror det ej. Melia, hvad menar du?

Nej David, ingen medelväg, och ändå måste jag säga: jag vet icke.

Älskar du mig, Melia? _Bed_ om sanningen och gif mig den ... Du svarar mig ej -- ty du vill ej svara mig ett nej. Nåväl, Melia Saida; på mångfaldigt sätt kunna vi lägga våra ord. Du ville svara mig ett ja ..... Är det icke så, att Melia icke älskar mig?

Härtill svarade hon: ja, David ... men ...

Men du menar, att du ändå skänker mig syskonkärlek. Är det icke så?

Härtill svarade hon alldeles intet, hvarken med ord eller blickar.

Då blef jag gripen af en glädje, som nära nog var vansinnets, och jag utbrast: du älskar ju mig, min Melia, det säger mig en helig visshet. Eljest hade du svarat ett ja äfven på denna fråga.

En häftig yngling som jag var, ville jag storma mig till bekännelse. Jag hade fattat hennes båda händer i mina, och höll dem der fast, men allt lenare ju längre, så att hon snart kunde lösgöra sina.

För himlens skull -- sade hon -- bed mig icke om svar nu. Jag är så svag, så matt, mitt hufvud är förvirradt. Unna åt mig en timmas tid, blott en timmas, David ... för att hemta mig, för att tänka; _inte_ för att _betänka_ mig, utan endast _tänka_.

Hennes röst, vid det hon sade dessa ord, hade en egen klang, hvilken ännu ljuder in i min själ.

För hvad jag nyligen så högt åstundat, svar på mitt hjertas fråga om genkärlek, skyggade jag nu. Ja, jag tror, att de ord männer i allmänhet föreställa sig och anse för de ljufvaste, orden, som aftäcka och visa ett älskande hjerta, nu skulle ha blifvit för mig en källa till bitter klagan. Det kom på mig en känsla, en tanke, att en afslöjad kärlek i och med detsamma förvandlar qvinnan ifrån himlens till ett jordens barn. Och ännu mer, då denna kärlek hade gällt mig -- blott mig.

Blott några andetag varade en sådan känsla, men jag svarade: en timma, det är för litet. Men i morgon ...

I morgon -- afbröt mig Melia -- möt mig i morgon, klockan åtta på morgonen, uti dalen, i den dal, der vi först sågo hvarann och der ... mitt lif blef räddadt.

Åt sådana qvinnor, som hon, har naturen gifvit rättighet att någongång lösa konveniensens band. Det var hon, som föreslog ett rendezvous. Den storartade och ädla qvinnan!

* * * * *

Och vi råkades i dalen. Morgonen var sval och vacker, himlens blå var rent, milda vindar vaggade träden, täcka förhoppningar mitt hjerta.

O hvad Melia Saida var skön! Det mörka håret till den skära, blygt blomstrande kinden; de dunkla ögonen till den hvita rena pannan! Och munnen med dess fina uttryck, halsen, vexten och allt! Och ändå fanns det intet jordiskt och sinnligt i detta anlete; det var icke ytan, som anslog, utan djupet som fängslade, ett djup öfversinnligt och himmelskt.

Jag har tänkt -- sade hon -- jag har tänkt mycket; tänkandet har icke hjelpt mig fram. Förakta mig, herr Baremann, såsom jag måste göra det sjelf, ty allt ännu -- vet jag icke.

O Melia, då jag ser dig så som du nu är, så vill jag veta alldeles intet. Det vore en synd, ett helgerån. Nu är för mig nog att jag älskar dig.

Jag minnes icke, _hvad_ och _om_ vi härefter talte under en tid, hvars längd jag icke kan bestämma. Men dessa Melias ord minnes jag: ni är för hög och ädel, för att ...

Här stadnade hon för att aldrig fullborda sin halfbrutna, på mera än ett sätt förklarliga mening.

Jag sade: men värdera mig och håll mig räkning, för att jag endast frågat dig, om du älskade mig. Jag har icke sport dig, om du ville bli min.

Hon svarade: David Baremann, hade du gjort en sådan fråga, så hade jag icke ansett den illa, icke för opassande eller ogrannlaga. Men jag hade svarat dig, att jag icke ville bli din maka ... Jag vet, huru högt du älskar mig, med hvilka sköna färger din fantasi smyckar mig -- mig, David. Dessa färger skulle tiden bleka och illusionens luftslott skulle blåsa bort. Nu deremot, hvilken skillnad! Vi skiljas för alltid ... och minnets engel blir din tröstare. Är det icke det skönaste slut!

Hennes ord voro afbrutna, men hennes ögon, hvilka halft framvällande tårar fuktade, de glänste underbart.

Åter framstammade jag: är det den enda orsak du har till buds, så skall jag bestrida den. Jag skall visa dig, huru illusionen kan adlas till en stilla frid, en visshet, värmande om också icke brännande.

Härtill svarade Melia med stigande värma: den enda orsak, o nej. Flera än en orsak har jag till buds, ty jag har -- ingen. Men ett något, en röst talar till mig, beder ...

Jag förstår dig, Melia; dunkla blomma, jag anar dig. Och jag vill följa denna aning. Jag vill icke stjäla mig till himlen, då jag ju redan har den -- i min kärlek till dig. Jag vill blott af dig taga ett afsked; menniskor kalla sådant _afsked för lifvet_, en evig skilsmessa; jag icke så. Ty vi komma ju icke att skiljas ..... Se ofta på min älsklingsstjerna ... du vet ju hvilken hon är ... se på den då och då och var säker att vi då ofta träffas der. Och på minnets helga och starka brygga, som förenar din strand med min, der vill jag ofta komma dig till mötes.

David Baremann, blif konstnär, blif stor och lycklig.

Farväl Melia. Om något skönt uppenbarar sig för mig, då förstår jag att det är din ande, som signande talar till mig ..... Men ännu en bön, ty du är äfven en jordisk blomma. Gif mig ett minne, låt det vara en symbol, gif mig en af dina minsta och vackraste hårlockar.

Och hon vecklade upp en fläta. Då smålogo vi båda -- det kunde vi icke hjelpa, ty till att afklippa hårlocken hade behöfts -- en sax.

Ett vänligt öde vill, att menniskan äfven under lifvets vigtigare frågor har ett sinne öppet för skämtet och löjet.

Min pennknif gjorde nu god tjenst. Hon afskar locken i och med detsamma ödet afskar ... icke min lycka .. då hade jag ju ljugit för _henne_.

Jag tog denna lock och jag vet, hvar jag förvarar den.

* * * * *

Så var det då slut. Ännu några gånger såg jag Melia, men såsom andra menniskor till det yttre. Vi togo ännu en gång afsked, men det verkliga afskedet var i dalen.

* * * * *

Jag har någongång tviflat, att hon älskade mig. Jag har tänkt huru, om hon älskade mig, det då kunde slutas just så. Men sedan har jag sett på Capellastjernan och denna har då alltid glänst och tindrat klarare och skönare än eljest. Då har jag sagt: Melia Saida, jag förstår dig.

Jag har haft stunder af stor sorg, så att jag behöft tröst. Då har jag på minnets brygga gått öfver till Melias strand.

Jag har haft snillets ingifvelser; det sköna har uppenbarat sig för mig; min förmåga har ofta öfvergått mina djerfvaste förhoppningar. Då har jag känt en varm fläkt; en ljuf visshet har sagt mig, att Melia Saidas väsende gifvit styrka åt ingifvelsens vingar.

Och ändå har det ofta händt, att alla stjernor nekat mig hugsvalelse, att minnets brygga icke synts för det närvarandes moln. Då har jag klagat, då har jag varit ensam i verlden, natten omkring mig; då har jag längtat bort. Men _hoppet_ har åter plötsligt varit vid min sida och hviskat till mig vackra saker om Melia Saida, och jag har gerna lyssnat till dem.

* * * * *

Mitt beslut stod nu fast att lemna lärdomen å sido och i stället hylla konsten.

Jag lyckades att genom lån skaffa mig en penningesumma, stor nog att föra mig öfver det haf, som åtskiljer Finnland och Sverige, men icke större än att jag med all sparsamhet dermed kunde lefva en månad. Jag föll dock icke i modlös förtviflan, ty jag hade förutsett allt detta och jag visste mig vara i Stockholm, en stad alltför stor att låta en person med god vilja och nöjaktiga insigter svälta ihjäl.

Jag lyckades skaffa mig ett antal disciplar, bland hvilka några voro nybegynnare, tillochmed abcdarier -- jag försmådde ingendera, då mitt mål var penningen. Hvad jag nu förtjenade utöfver det nödtorftigaste, använde jag till att sjelf taga lektioner i målning.

Min lärare var en man, hvars namn aldrig varit buret på ryktets vingar och ändå vördar jag honom allt ännu med tacksamhet, med värma, ty han var stor i sin konst, stor och ädel. Hans undervisningsmethod var mera vännens än lärarens; han bildade mig på samma sätt, som en mor, genom att vara en lekkamrat, bildar sitt barn. Hans ovanliga skarpsinne och menniskokännedom tillät honom att alltid ställa sig på en med mig jemnhög ståndpunkt, samt först derifrån se saken för att sedan höja mig till sin egen.

Oaktadt jag, enligt hvad min lärare redan de första timmarne försäkrade mig, icke var oäfven i kopiering, sysselsatte jag mig dock dermed uteslutande i två år. Sedan gaf han mig sina egna ungdomsförsök "hvimlande af fel" att kopieras och tillika korrigeras. Det är en glädje för mig att minnas den glädje, som intog den åldrige mannen, då jag honom i smaken lyckades omskapa de partier af hans taflor, med hvilka han ej var belåten.

Huru jag i tvenne års tid kunde tygla mitt brinnande begär att låta penseln leka med egna skapelser, kan endast förklaras af gubbens älskvärdhet och hans deraf härflytande stora inflytande på mitt sinne. Det första steget, sade han, är att blindt och troget följa andras verk, det andra att klandra dem, det tredje först att skapa egna.

Jag tänkte: gubben har antingen rätt eller orätt, men jag vill lyda honom; jag vill icke genom en vrång sjelfviskhet söka skapa mitt öde.

Jag skall icke söka beskrifva min hänryckning, då jag första gången lade hand vid en egen tafla. Lik älskarens hänryckning är konstnärens, försåvidt det lika kan vara det olika. Älskarens ideal är mera utom, konstnärens mera inom; älskaren hänvisas ifrån sin egen själ till en annans, konstnären från en yttre själ, verldssjälen till sin egen. Den förre söker, den sednare finner.

Fyra originaltaflor hade jag målat under min lärares ledning och den femte var halffärdig, då döden bortryckte honom. Jag var honom för djupt tillgifven, att jag icke med häpnad skulle emottaga detta budskap. Nu stod jag än en gång ensam. Min sorg ökades, då jag fann, att den gode gubben testamenterat åt mig sin lilla qvarlåtenskap, ty deraf förstod jag ännu mera, hvem jag i honom förlorat, och huru kär jag varit honom.

Sedan jag fullbordat min femte tafla, gick jag med den till en erkänd konstkritikus. Oaktadt min ungdom, hade jag dock smakat nog bitter kalk i verlden, för att inom mig bära idel förhoppningar; jag förstod, att dessa rätt ofta ombyta namn, heder och värdighet och kallas sedan illusioner. Jag var beredd på det bästa som det värsta, beredd på ett min tafla kunde höjas till skyarna eller störtas till afgrunden.

Nu ville händelsen, att hos den man jag besökte för att få ett domslut, voro vid samma tillfälle en stor hop konstkännare samlade, hvilka just för närvarande höllo på med betraktande af taflor, här och der utbredda.

Jag namngaf mig för värden och angaf mitt ärende.

Herrn kommer som i grefvens tid -- sade han -- jag har bedt till mig några vänner enkom för att bedöma taflor af inhemska konstnärer. Får jag be om er komposition.

Jag tänkte inom mig, att hvad han kallade grefvens tid, dock i sjelfva verket var någonting helt annat; ty när så många konstdomare äro tillsammans, fordrar deras inbördes högvigtighet en större sparsamhet i loforden, en större riklighet i anmärkningarne.

De betraktade taflan med uppmärksamhet och tycktes hvar och en vilja afvakta de öfrigas omdöme. Slutligen sade en af dem:

Att min herre icke är just alldeles nybörjare, ser man nog, men likväl måste jag försäkra herrn, att taflan är mera bizarr än vacker.

Den unge konstnären torde jäkta efter originalitet -- vidtog en annan.

Dessa högförnäma yttranden, åtföljda af sura och likgiltiga miner, hvilka stodo att läsas i hvars och ens anlete, gjorde mig förtörnad; ty om jag än var beredd på tadlet i dess högsta potens, så hade jag likväl icke väntat denna försmädliga likgiltighet, denna öfversittareton.

Jag lade dock band på min vrede och svarade så obesväradt jag nånsin kunde:

Det kan visst vara, att taflan icke har särdeles värde, men efter originalitet har jag aldrig jagat, utan om så är, att någonting originelt här finnes, har det kommit sjelfmant och oskyldigtvis.

Tydligen såg jag, att detta svar misshagade dem alla, och den, som först yttrat sig, tog till ordet:

Originalitet, min unge vän, är af två slag, falsk eller sann. Den sanna originaliteten är på det närmaste beslägtad med genialiteten; det är hon, som sätter den rätta pregeln på mästarens skilda verk, så att han alltid förblir sig lik äfven under sin mest skiftande olikhet. Den falska deremot sätter sin ära blott i att göra uppseende och då bevekelsegrunden är så lumpen, förbiser hon helt och hållet det naturliga, vackra och skickliga, samt förfaller uti deras motsatts, det sökta och känslostötande; med ett ord, min herre, den falska originaliteten är alldeles liktydig med bizarreri.

Än sedan, hvad hör detta till saken! -- tänkte jag, som var föga belåten med afhörandet af denna föreläsning, hvilken så halft den än slog hufvudet på spik, troligen utgjorde ett minne från någon tidningsuppsatts, som talaren nyligen blifvit förtjust i.

Han tycktes varsna min otålighet och han var snar att fortfara:

Min herre är nu väl icke så egenkär och tror, att den sanna originaliteten fallit på hans lott.

Jag svarade, att det var saker, som jag troligen icke förstod, åtminstone aldrig reflekterat öfver; samt att jag blott ville ha ett omdöme öfver denna tafla, icke öfver mitt konstnärskap i allmänhet.

Nu afgaf ändtligen värden sitt votum:

De skilda partierna äro visst skäligen goda, oaktadt äfven vid dem är mycket att anmärka. Se t. ex. färgen på denna himmel, huru matt och otillfredsställande och se huru den der, som lär vara styckets hjelte, öfverstrålas af dessa båda bipersoner, hvilka borde hållits vida mera skymundan, såsom det naturligtvis varit er afsigt; och hvad är det för en löjlig och vidrig drägt herrn bestått åt sitt sällskap!

Jag svarade, att jag ansåg klädedrägten så mycket mera passande som taflan föreställde ett äfventyraresällskap. Om hjelten _verkligen_ öfverstrålades af de påpekade bipersonerna, var det möjligen derföre, att han kände samvetsqval och ännu ovan vid det sedeslösa lif, i hvilket de redan voro invigda och hjeltar, omöjligen kunde ha en så uppspelt min som de. Hvad slutligen himlafärgen beträffade, menade jag, att jag en annan gång med nöje skulle komponera en annan, men att den koloriten i alla fall _nu_ var den jag ansåg lämpligast och mest öfverensstämmande med det hela.

Mitt modiga sjelfförsvar verkade naturligtvis intet godt. Min Mentor utlät sig vidare:

Allt det der kan vara godt och väl; jag märker, att herrn oaktadt sin ungdom icke är utan sin fyndighet i sjelfförsvaret. Nå, nå, jag skall icke gå in i detaljer. Men det hela är vida sämre. Planen är tillskuren för stor emot krafterne; egentligt lif och intresse saknas; med bästa vilja i verlden måste jag ändå förklara, att taflan är _mera dålig_.

Detta var för mig den hårdaste domen. Ty så länge han höll sig någorlunda till de skilda partierna, kunde jag ändå försvara mig. Men när han angrep kompositionen i dess helhet, hvarken uppgaf eller behöfde uppge bestämda skäl utan endast tycktes låta sig ledas af enskildt smak, detta ojäfaktiga maktspråk, då blef jag svarslös, redlös.

Hade han helst i grund förkastat min produkt, sagt den vara under all kritik, då hade det varit bättre. -- Men han nedlät sig icke så långt; han sade endast, att taflan var _mera dålig_.

Antingen läste han i mitt ansigte något, som bevekte till medlidande eller om han blott låtsade det; allt nog, han sade:

Ifall jag genom min recension tillintetgjort förhoppningar, så gör det mig ondt. Jag har emellertid talat uppriktigt.

I tid eller otid var nu tiden inne för mig att sätta mig upp på höga hästar. All min modlöshet försvann och jag sade:

Mina förhoppningar äro af den art, att de icke kunna tillintetgöras af någons maktspråk, vore denne någon än tiofaldt högre uppburen af ryktet, än den person som nu utdelat dem. Hvad åter denna tafla enskilt beträffar, så tror jag alldeles icke, att mina krafter, vilja och anlag helt och hållit blifvit uppsupna af och förstenats i den, utan hoppas jag, att de, af taflan helt och hållet oberoende, ännu framdeles torde hjelpa mig att utarbeta andra och bättre. Och till ett bevis, att jag talat ärligt, till ett bevis, att jag icke lefver endast för denna tafla, skall jag sönderstycka den -- men bitarna lemnar jag icke här, utan behåller dem sjelf, för att framdeles i en verld -- när jag blifvit stor och större än någon af er -- se efter om taflan verkligen var mera dålig.

Under det jag ännu talte, sönderskar jag duken i fyra delar, gömde dem hos mig och lemnade sällskapet åt sina reflexioner öfver denna mandat.

I min hetta och öfverilning hände sig, att jag till taflans styckande kom att begagna det pennknifsbett, hvilket jag i nära tre års tid, barnsligt eller icke, lemnat obegagnadt och ansett fridlyst: bettet, hvarmed Melia afskar sin hårlock. Genast jag märkte det, var det som om pennknifven ristat mitt eget hjerta och jag tyckte mig ha gjort mycket illa.

Denna föreställning alstrade andra. Hemkommen ansåg jag det icke vara utan all betydelse, att jag just med det bettet förderfvat taflan. Det stack upp hos mig en tanke, att hon kunde ha varit förstörelsen värd. Jag sammanfogade de fyra bitarna och betraktade nu den tafla, på hvilken jag en timme tidigare sett med förtjusning. Hvilken skillnad! Nu fann jag fel der jag förut funnit företräden; de enskilta partierna behagade mig nu lika litet, som det hela. Ja, jag började tillochmed förakta mina domare, för det de ej skrattat mig upp i synet öfver min djerfhet att till bedömande underställa en så usel tafla.

Nu då jag nedskrifver detta vill jag för dig, deltagande, fördomsfrie vän, tillstå, att jag icke mera tillskrifver pennknifsbettet _ensamt_ denna vändning i min sjelfgranskning. Ty så är det alltid: efter en för stor sjelfkärleks flod följer anspråkslöshetens och sjelfföraktets ebb.

Hos mig vexte upp en tanke, att jag misstagit mig om min bestämmelse. Jag började tro, att jag var en onyttig varelse i verlden; jag förföll icke i förtviflan, men min själ förlorade sitt lif och jag blef likgiltig för allt.

Detta tillstånd varade dagar, det varade nätter.