Part 6

Hvad David Baremann förtjenar att hållas af! I dag voro vi att spatsera, Mamma, Melia och jag och David. Vi gingo den vackra skogsvägen, som för ifrån Toiwola till Öylä. Oss mötte en trasig bondflicka, som kunde ha varit nio år. Hon gret mycket och när vi frågade hvarföre, så sade hon, att hon tappat bort sin lille bror. De hade stadnat vid ett torp i skogen och flickan hade bett gossen vänta litet och gått in, men när hon kom ut, så var brodren borta. Jag har sökt så länge efter honom, sade hon, men inte hittat; säkert ha vargarna ätit upp honom, för de gå här i skogen mycket -- jag såg nu just en, som just såg ut att ha ätit Erkki. Jag törs inte gå hem och jag vet inte, hvad jag skall göra. -- Då tog David flickan i handen och sade: jag skall komma med dig; vi skall nog hitta din bror. Åt oss sade han, att vi inte skulle tro, att han åtminstone skulle tappas bort. Vi gingo då hem och väntade länge på David, ty klockan var redan sju när han återkom. Hvad vi blefvo glada, när han hade dem båda med sig och hvad vi voro nöjda med David, fast vi ingenting sade! -- Jag vet, att han älskar Melia; hvart ögonblick han får andas vid hennes sida är för honom säkert värdt så mycket, så mycket, och ändå slet han sig nu så lätt lös ifrån hennes sida för att söka ett trasigt tiggarbarn. Och så ihärdig sen! hela sex timmar söka tills han fann. Sådant göra inte många honom efter och om de det göra, så inlägga de en viss bravur deri, men så icke David. Det var känslan, som hänförde honom. Det syntes så tydligt, att han ansåg det så naturligt att göra så och så alldeles omöjligt att göra annorlunda.

Om David skulle älska mig, så älskade jag honom tillbaka. Om han inte älskade mig, så skulle jag äfven älska honom, blott han icke älskade en annan. Men nu, då han älskar en ann och Melia sedan, som är så god och så skön, så älskar jag honom icke.

Dock håller jag af honom mera än man plär hålla af sina småkusiner. Jag håller af honom så som jag föreställer mig, att en mor håller af sina barn. Och ändå är jag inte äldre än han. Det är besynnerligt.

Månne Melia älskar honom? Hon förtror sig inte; hon vill alltid afböja mina frågor.

* * * * *

d. 11 Julii.

I dag eftermiddag, då David, Melia och jag gingo ute i det gröna, hade vi ett äfventyr, som visserligen förtjenade att skrattas åt. Ett gammalt inhyseshjon på Öylä, vid namn Regina, som efter vanligheten var öfverlastad, tog sig den friheten att mänga sig in i vårt sällskap. För att få pengar till mera brännvin, ville hon spå i Baremanns hand. David såg frågande på oss och vi voro nyfikna. Det fick då gå.

Men hvad spådde icke den vidriga gestalten. Hon spådde, att David aldrig skulle få Melia, att jag icke skulle bli långlifvad, men att jag ändå skulle vara en orsak till Davids lycka.

Jag skulle skratta åt hela detta uppträde, om icke det tillika hade varit så ruskigt och hemskt.

* * * * *

På ett tredje blad läste hon:

d. 2 Aug.

Hvad några dagar kunna förändra våra öden! Nu är jag så lycklig, så lugn, så säll; jag älskar. Älskar jag icke Randel? O ja, ty jag har det innerligaste begär att blifva hans, att helt och hållet uppoffra mig för honom. Efter några månader bli vi förenta och jag längtar till den tiden, jag längtar att bli den ädlaste, godaste mans maka. En sådan längtan fördömer mitt samvete ej, utan gillar. Hvar och en liten fågel vill pröfva sina vingars styrka. Qvinnan är som en fågel; i detta jordiska lif är äktenskapet den sky, den luft, i hvilken hon älskar att röras, att sväfva, att pröfva sina vingars styrka. Derföre bör hon längta dit.

Ett tror jag mig ha märkt: att Randel icke rätt tycker om David. Hvarföre månne det vara? Men framdeles skall jag bedja honom så vackert att hålla af min och Melias vän. Det skall han göra då.

* * * * *

d. 15 Aug.

I dag skref Melia: "Nu måste jag till dig Ingrid, min egen dyrbara vän, skrifva sådant som smärtar dig och mig. Allt är slut emellan David och mig. Fråga aldrig, hvad han sagt, hvad han medgifvit; men gråt Ingrid, ty snart är han borta och sedan, får du aldrig, aldrig får jag mera se honom åter. Ty det är slut."

Så skref Melia. Hvad skall jag tänka? Älskade hon honom eller ej? Melia är såsom en vacker natt.

O hvad några dagar kunna förändra våra öden! Den ena fästes för alltid, den andra skiljes åt!

* * * * *

I portföljen funnos många blad, hvilka Saida bordt läsa likså väl som dessa. Bland annat hvad Ingrid skrifvit en liten tid efter det hon blifvit mor just åt denna Saida. Likaså det blad, der modren redan uppfylld af dödsaningar nedlagt sina sista tankar, sina sista förböner.

Saida läste dock icke denna gång sådana blad, utan hon höll sig blott till dem, som innehöllo någonting om den, vid hvars tafla hon stod. Instinktmessigt och omedvetet fröjdade hon sig öfver att hennes mor på intet enda ställe sagt sig hysa någon egentlig kärlek till Baremann, lika mycket som det å en annan sida fröjdade henne, att Ingrid medgifvit sig älskat honom, derest han ej hade älskat en annan. Denna sista känsla gjorde slutligen sensation på Saida; hon fann, att hon en god stund stått der försjunken i betraktelser framför taflan, utan att se hvarken på den eller portföljen, den hon redan tillslutit. Hon spratt till, liksom hade hon varit sjunken i en dvala; hennes känslor blefvo tankar och så ensam Saida än var, hände sig dock, att hon rodnade.

Denna rodnad bemärktes af den inträdande Eva, en tjensteflicka i huset, hvilken varit Saidas lekkamrat och allt ännu af denna betraktades mindre såsom tjenarinna än såsom en vän, hvilken tillochmed stundom kunde tillåta sig en stor förtrolighet.

-- Kors hvad fröken nu är röd och vacker -- utlät hon sig bjudande theet -- är det denna tafla, som gjort fröken till sådan. Om nu någon ung herre skulle se fröken, så säg mej, om inte han sku' bli tokig.

-- Hör du Eva, tala inte sådant der. Bjöd du redan the åt herrarna derinne?

-- Ja gjorde jag så. Och kan fröken gissa, om hvem de talte; jo just om fröken. Jag hörde det precist, fast de nog försökte tala sakta ... Han tycks kunna göra vackra taflor, den der mannen med grå öfverrocken, men han ser så hemsk ut; han må väl aldrig våga lyfta sina tankar upp till fröken ... det sku' jag inte vilja.

-- Sådant du kan tro, fy Eva! gå nu straxt din väg eljest blir jag riktigt ond. Gå nu, så håller jag af dig.

Motvilligt lydde Eva, med skälmska men varnande blickar på sin herrskarinna. Denna gick till sitt piano och fyllde snart de ödsliga rummen med melodier och harmonier af en egen obestämd färgklang, liknande det obestämda i Saidas eget väsende.

Lagman Randel och Baremann voro härunder för sig i lagmannens rum. De hade kommit på ett kapitel, som för Baremann var af högsta intresse, minnen från hans ungdomstid.

-- Ni tror då, att man icke kan älska mera än en enda gång -- sade lagmannen -- ni menar, att efter en olycklig ungdomskärlek hjertat blir en ofruktbar ruin. Jag tror icke så; jag menar att menniskohjertat har ett stort förråd på kärlek; jag håller före, att man kan älska rent och sannt mera än en gång, blott ett föremål finnes värdigt.

-- Låt så vara -- genmälte målaren -- men hvar skall jag finna detta föremål. Hvar skall jag finna ett väsende, i hvars umgänge jag ville bada min själs förbleknade minnen, och ett väsende, som icke förkastade dem och min ringa gärd.

Tryckande varmt Baremanns hand, sade lagmannen:

-- David Baremann, jag menar, att _min dotter_ kunde för dig göra lifvets högsommar solbelyst och lifvets höst icke kulen. Jag tror, att Saida är för dig.

Baremann var en man väl förberedd på alla vändningar i lifvet, men icke på en sådan som denna. Han blef förvånad, rörd och stum. Slutligen sade han:

-- Åt mig, en fattig konstnär, vill herr lagmannen ge sin dotter. Mig en medelålders man skulle då tillfalla en ung, blomstrande ros! Herr lagman skämtar ... det vore en i sanning för stor uppoffring. Hvad skulle jag ha att skänka henne! ett förbleknadt hjerta. Nej så skall det icke vara.

-- Hör mig Baremann, och du skall icke anse en fader för blind, för det han förstår sitt barns värde, icke för löjlig för det han bjuder ut sin dotter .... I din ungdom misskände jag dig och var emot dig afvogt sinnad. Utan skäl trodde jag, att min Ingrid hade ett hjerta äfven för dig. Om detta hjerta ville jag vara ensam och jag hatade dig, jag drog mig undan den gång du af mig begärde råd, hjelp och understöd, och måhända blef du derigenom en fattig flykting. Men när min Ingrid sina sista ögonblick sade mig hvad hon förut ofta sagt, att hon aldrig _älskat_ dig, så förstod jag att man i dödens grannskap icke plägar ljuga. Då samlades till mina öfriga qval äfven medvetandet af min orättvisa och hårdhet emot dig och jag önskade ingenting högre än att ännu en gång i lifvet få se dig och söka om möjligt godtgöra det förflutna. Nu är tiden inne och tillfället är förträffligt. Ännu är du ung och i din styrkas år, men du har äfven den erfarenhet, den pröfvade och luttrade karaktär, hvilken en späd qvinnlig ranka så väl behöfver sig till stöd. Du har ett sinne och ett hjerta, som slår för det gudomliga, det höga och sköna. Hvem tror du jag i detta afseende kunnat finna värdigare än dig! Och hvem förstår bättre än du att väcka gensvar hos Saida eller att sjelf svara emot denna rikt kännande och fina själ. Ty icke må du tro, att ditt hjerta är en ofruktbar ruin; ännu skall sympathiens fina dagg hafva kraft att derur frambringa gröna örter och lummiga träd, på hvilka Saida skall se med nöje. Och då, om Saida blir din, skall äfven lyckan på ett verksammare sätt än fordom olyckan hägna din himmelska konst. Ty nu är du fattig och måste tänka på lifvet för dagen, du måste öfvergifva ditt fosterland, hvilket dock på dig har så stora anspråk; tag min dotter till maka och du blir rik, rik på det du fordom saknade, på denna jordens håfvor. Då kan du stanna i vårt så kära land och för alltid bli en af de våra. Då får du lefva för ditt fosterland, konsten och Saida.

Många strängar, hvilka länge varit oberörda, ljödo nu inom David Baremanns bröst. Efter några ögonblicks allvarligt eftersinnande, sade han:

-- Men Saida sjelf, huru är det med henne?

-- Jag förstår hvad du menar, men jag känner mitt barn. Ingen öfvertalelse behöfves, allsintet tvång. En glad aning säger mig, att min dotter af att älska det sköna och höga snart lär sig att älska den, som bär sådant hos sig. Saida är din, om du vill det och du måste vilja det, då du ser henne, lefver i hennes grannskap och andas samma luft som hon. Ty hon är skön och god, sväfvande och älskvärd.

Fadrens stolthet öfver sitt barn lät hans ögon lysa af en ungdomlig glans. Målaren såg på honom med beundran.

Lagmannen fortfor: -- och vill du veta, Baremann, hvarföre jag så här oförmodadt inleder denna sak, nästan i de första ögonblicken af vårt återseende, så skall jag säga dig det. Inom mig finnes ett något, som vuxit ända till visshet: många dagar återstå mig icke mera. Men innan jag skiljes, vill jag dock veta, i hvars hand min Saida skall lemna sin hand; blir det i din, så går jag glad bort, ty j skolen bli lyckliga! .... Derföre skall du bemöda dig att så snart som möjligt älska henne ... bemöda dig, säger jag och jag menar dermed detsamma som att icke strida emot en kärlek, den Saida säkert förmår väcka. -- Skämtande tillade han efter en paus: -- i mina unga dar älskade jag flera än en, och jag kunde redan första gången, då jag var i sällskap med en flicka, säga, förutbestämma, om hon var sådan, att jag småningom kunde börja älska henne. Tyckes dig nu så om Saida?

-- Skall jag ännu en gång i mitt lif känna mitt hjerta slå för en qvinna, så är det för Saida. Så långt kan jag förutbestämma.

-- Lofvar du mig till en början att besöka oss dageligen, så lofvar jag dig, att du skall älska henne och hon dig.

Det låg någonting så öfvertygande i lagmannens ord, någonting så ödebetvingande i hans fast ton, att Baremann ovilkorligen blef hänförd af en känsla, hvars himmelsblåa färg var en del af Saidas eget väsende.

Han lofvade lagmannen, hvad denne ville. Sedan gingo de in till salongen, der Saida, som redan slutat sitt spelande, satt tankfull med hufvudet i handen utan att höra deras steg, innan de voro i rummet.

Baremann saknade mod att inleda annat än likgiltiga ämnen. Efter en halftimme tog han afsked, insvepte sig i sin öfverrock och gick med temligen stilla gång åt hemmet till.

Redan var han utom trädgården, då han hörde lätta och hastiga steg bakom sig. Han vände om sig och såg Saida.

Hon drog sakta efter andan och sade: -- herr Baremann var snäll, som gick så sakta; eljest hade jag inte fått fast er ... och det var lycka att jag genast märkte detta manuskript; eljest hade det fått stanna qvar på Tuonela och då, hvem vet .....

Då Baremann kastat på sig sin öfverrock, hade manuskriptet på något sätt halkat ut. Han smålog och sade, afbrytande Saida:

-- Någonting så obetydligt, som dessa skrifna blad, hade kunnat ställa er i bryderi. Jag förstår det väl. Skulle fröken ha sett i dem eller icke?

-- Att inte läsa hade varit samvetsgrannt och det rätta, men när jag sedan skulle ha lemnat dem åt er, hade ni trott, att jag sett i dem ändå. Och jag är ofta nyfiken; jag tror, att jag verkeligen hade läst dem.

-- Denna infantila bekännelse behagar mig mycket och smickrar mig icke så litet -- smålog Baremann. Men detta småleende förbyttes snart till allvar, rösten sänktes ända till vemod, då han fortfor: -- dessa blad innehålla några scener och tankar ur mitt lif. De hemta kanske sitt enda värde af sanningen, i hvars enkla drägt de äro klädda. Det är icke längesedan jag nedskref dem ... egentligen för att förnöja en aflägsen vän, som bad mig om några anteckningar ur ett lif, som han visste icke helt och hållet ha saknat vågor. Men emedan slumpen nu kastat dem för en annan och denna andra är en sådan som denna Saida ... nu _ber_ jag er, läs dem, Melia Saida.

Saida tog manuskriptet sakta från hans hand, samt räckte stillatigande handen till afsked, och vände sakta till hemmet. Baremann styrde med hastiga steg vägen till sin Saidas graf. Båda grafvarna vid tallarna voro beströdda med friska vårblommor.

Han frågade den döda, om hon skänkte bifall åt den lefvande, om hon misstyckte, att känslor, hvilka så länge legat under gruset, åter flammade upp och visade sin glöd.

Det svarade intet och stum var grafven. Milda fläktar vaggade tallbuskarna, så att deras toppar nickade sakta men skrämde ej. Angenäm var aftonen och vacker solen, så att de menade icke någonting ondt.

Kap. X.

Fragmenter af den gröna boken.

Jag har kallat min bok _den gröna_, emedan jag hört sägas, att grönt är hoppets färg och jag har ingenting att hoppas på jorden.

Större delen af den gröna boken är oskrifven, och har ett högt värde, ty den är oläslig och obegriplig -- alldeles liksom min egen själ. Ett vida mindre, kanske intet värde har den skrifna delen, hvilken jag vill kalla fragmenter af den gröna boken. Den delen visar mig tydligen, huru vanmäktigt ordet är, då det skall tolka själens fina skilderi.

* * * * *

Jag var en sjutton års yngling, full af hopp och tillförsigt, stolthet och egenkärlek. Efter väl genomgånget studentexamen förstod jag, att hela verlden stod mig öppen, och att jag ägde förmåga att famna henne hel och hållen. En sådan känsla uppfyllde mig med ett hittills okändt nöje.

Jag ämnade icke sofva på lärdomens fält, dit jag nu vunnit inträde. Den fallenhet för målning jag redan såsom barn ådagalade beslöt jag att helt och hållet lemna vind för våg, för att desto mera odeladt kunna egna mig åt vettenskaperna. Ty vetandets schackter hade för mig mera lockande än konstens skuggor; jag ansåg det mera mödan värdt att skicka ljus i de förra, än öka de sednare.

Åt hvilken fakultet jag skulle egna mig, hade jag icke bestämt ännu; min mening var att först utbilda mig mångsidigt, för att sedan välja desto mera opartiskt.

Det studium jag först beslöt att grundligt gripa tag uti var naturalhistoriens. Detta studium var äfven -- mente jag, hvilken med mina sjutton år omöjligen kunde vara en känslolös pedant -- det lämpligaste till inledning, ty sommaren vinkade och jag ville återse min fädernebygd, der jag på fem års tid icke varit. Der kunde jag bo i något torp och förena nöjet att se kända och kära ställen med nöjet att examinera blommor och insekter.

Jag satte mitt beslut i verkställighet, kom till min födelsesocken och bosatte mig i ett torp, underlydande ett herregods Kuusisto, hvilket ännu fem år tillbaka tillhört min fader, men vid hans död användes att försona hans skulder. Måhända skulle en bitter känsla intagit mig öfver den stora olikheten emellan förr och då, om jag icke så ifrigt sysselsatt mig med botanik och zoologi. Att göra visit på herrgården, dertill var jag dock för stolt, emedan dess dåvarande ägare, öfverste Stålheim, i mer än ett afseende visat sig sniken och hård emot vår familj.

En eftermiddag gick jag efter vanligheten ut med min insekthåf och mina böcker och kom till ett ställe i en skogsdal, der jag ofta mina första barnaår suttit i min mors knä. Minnet af henne, som redan fyra år legat i den kalla jorden, grep mig varmt och jag lade min insekthåf bredvid mig i gräset.

Jag vet icke, huru länge jag suttit der, försjunken i minnen eller betraktelser, då jag stördes af ett prassel och ett förskräckelsens utrop. Jag vände mig om och fick se en ung flicka springa fram ur skogssnåret invid. Hon var icke ensam utan höll i handen ett barn, som kunde ha varit fem år. Flickans steg hade varit vingade, om icke barnet fördröjt hennes fart. Jag hann icke tänka öfver eller efterfråga orsaken till denna skyndsamhet och den häpenhet, som stod att läsa i hennes anletsdrag, ty efter några ögonblick framstörtar ur snåret en varglo, tydligen i afsigt att kasta sig öfver de två. Flickan bemärkte mig och såg på mig med en blick, hvars mening tycktes vara: du kan rädda oss.

I detta afgörande ögonblick minndes jag bjert hvad jag läst om vissa djurs feghet, isynnerhet deras af kattslägtet, huru t. ex. ett fruntimmer engång med ett lätt slag af en solfjäder skrämde en vild tiger. Jag störtade upp och då djuret icke var längre än några aln från flickan och barnet, stack jag ut min insekthåf och lyckades ställa den så, att varglons stora hufvud och hals blefvo innanför. Detta gjorde vederbörlig verkan, ty oaktadt odjuret genast bröt detta svaga stängsel, blef det dock ganska altereradt, tog en annan kurs och lomade af tillbaka i sitt snår.

När flickan såg sig vara räddad, föll hon sanslös ned. Glädjen uttömde de svaga krafter, som skrämseln stegrat. Det lilla barnet miste icke sansningen, men kunde hvarken tala eller röra sig ur stället.

Der var i skogsdalen tätt intill en källa. Snart var jag dit och tillbaka, och när jag ett par gånger fuktat hennes tinningar och hjessa, slog hon upp ögonen och kom sig åter. Hon reste sig, såg på mig blygt och sade: det behöfs ej mera; jag mår redan väl.

Barnet sade: Melia lefver.

Den unga flickan sade: vi voro helt säkert invid odjurets bo; jag förstår nu, hvarföre det blef så uppretadt. Men jag tackar er.

Hon drog några djupa andedrag och återtog: men ändå ber jag er, som räddat vårt lif, om någonting. Följ oss till Kuusisto gård.

Är det ert hem -- frågade jag.

Denna lilla flickas är det, men äfven mitt.

Jag förstod, att hon var i beroende ställning. Jag tyckte mera om henne derföre och jag sade: om jag inte äfven garanterade er hemfärd, blefve ett godt arbete blott halfgjordt. Jag vore otacksam emot det lyckliga öde, som betjenade sig af mig till er räddning.

Himlen må veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ovan, blyg yngling, tog detta ridderliga galanteriprat. Men jag såg på henne, att hon icke tyckte illa om det. Hon smålog. Men straxt såg hon på min söndersargade insekthåf, hennes uttryck förändrades och hon sade: den der, som säkert utgjorde ert nöje, är nu förstörd.

Jag svarade: men om denna insekthåf haft lif och känsla, så skulle han vetat, att hans sista stund var den bästa.

Snart förde jag dem längs gångstigen till deras hem. Jag kunde icke annat än villfara hennes bön att följa ända in. Hon visste redan mitt namn och hon presenterade mig för herrskapet der. Det förstår sig lätt, att de alla skänkte mig en hyllning, liksom jag varit en Gud och icke ett utkastadt verktyg.

Öfversten tog af mig det löftet, att jag rätt ofta skulle besöka dem. Det löftet ämnade jag icke hålla.

Men när Melia bad mig derom, då lofvade jag äfven henne det. Det löftet hade för mig ett högre värde. Ty okända vindar häfde redan min själ i sakta vågor.

* * * * *

Hemkommen såg jag på min förstörda insekthåf, den enda jag ägde. Jag hade bordt bli bedröfvad, ty den var numera oförbätterlig. Men jag tänkte i stället: ända till denna dag har du roat dig med att göra slut på tusende lif; nu har du emot din vana räddat ett lif. Och lönen derföre må bli, hvad den blef -- slutet på ditt eget lif.

Och det var mig, liksom jag i hast fått någon afsmak för att samla insekter. Jag tänkte en tanke, ovärdig entomologen, att räddandet af lif är bättre än förintandet. Denna tanke var visst icke gynnsam vid bedömandet af mitt sinne för jemförelser och combinationer, men nog af, jag tänkte så.

I alla fall ville jag vänta på den håf Melia lofvat arbeta åt mig. Sålänge kunde jag syssla med blommor.

När jag andra gången varit på Kuusisto, såg jag på min blomsamling och jag fick afsmak äfven för blommor. Jag tänkte en tanke ovärdig botanisten: hvad skall jag samla blommor, när jag fått se den skönaste blomma, en blomma med själ!

Och hon _var_ skön, denna Melia, skön och obeskriflig. Hon var dunkel, men ändå var hon klar. Det var mig en smärta och ett nöje att se henne, att tala vid henne. Jag förstod, att jag älskade henne.

Och allt ifrån den tiden hade jag icke mera håg för naturhistorie eller någon annan vettenskap. Den insekthåf Melia gaf mig i stället för den förra, begagnade jag aldrig, -- kanske emedan jag satt så stort värde uppå den -- och jag äger den ännu.

De planer jag icke så längesedan utkastat om inrättandet af mitt framtida lif, ansåg jag nu med ett föraktande löje. En månad hade gjort mig mycket äldre, hade kullstörtat alla mina förra principer (en gosses sjelfförnöjda principer!) och låtit mig blicka in i lifvet med en annan blick. Kärleken drog i sin djupa och mäktiga strömfåra alla de källdrag, hvilka förut varit spridda på fältet. Allt i min själ, tankar, känslor och begär blefvo blott tjensteandar åt min kärlek.

* * * * *

Melia hade en vän: det var Ingrid. Vänskap är ett betydelselöst ord: denna gång icke. Det såg man på allt: de tycktes vara nog för sig sjelfva.

Ingrid Adelberg var syskonebarn med mig. Hennes far hade redan några år varit död och lemnat efter sig en betydlig förmögenhet. Ingrid var "en rik arftagerska".

Hennes yttre var vackert, kanske idealiskt. Hon var en blondine, skär och genomskinlig, hvarmed jag menar, att hennes själ, klar och skär, stod att läsa i dunkelblå ögon.

Oaktadt vi voro slägt, hade vi aldrig sett hvarann förrän denna sommar. Jag var stolt och skygg; att göra bekantskap med rika slägtingar var för mig en plågsam tanke. Men på Melias förord gjorde jag dem den äran. Den första visiten en gång gjord förde med sig flera andra och de lyckligaste dagar jag nånsin haft, dagar, då all tid försvann och det hela var en sekund, kort men betydelsefull, dem hade jag på Toiwola. Men ack och ve, att det ej var för Ingrids skull utan för Melias!