# Granriskojan: Novell

## Part 5

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/granriskojan-novell-48988/index.md

Dock fick icke den hos qvinnan så fula krämpan svartsjuka insteg i hennes milda och försakande själ. Tvertom hon började att värdera Saida mera än förut; hon skänkte äfven rättvisa åt Saidas yttre behag, den symmetriska vexten, det ädla drömsköna anletet. Hon fäste sig icke så litet vid den utsökta smak, hvarmed Saida klädt sig; hon beundrade hennes sätt, en mästerlig förening af konst och natur.

En stilla sorg intog Helena, sorgen öfver att icke vara älskad af den hon älskade. Men för resten var det henne likgiltigt, hvem Otto älskade, då han icke älskade henne.

Otto för sin del var såsom i ett saligt rus. Redan började för honom önskningarnas tid, förhoppningarnas tid. Han trodde i går, den dåren, att han blefve tillfredsställd blott med att få se Saida, men i dag när han vunnit detta mål, ville han tala med henne; han ville, att äfven hon skulle se på honom _så_, som han såg på henne. Med ett ord han ville ha genkärlek.

Hoppet, hoppet, förutan hvilket all kärlek qväfs i sin linda, hoppet eldade honom, gaf honom mod. Och hvem gaf honom hoppet, hvem om icke Saida! Han motsvarade icke illa hennes drömmar, de blyga drömmar om en blifvande älskare, hvilka hon möjligen haft. Hans konversation lifvade henne; hon fann uti Otto någonting helt annat än en salongshjelte, den der visserligen fladdrar på ytan, men aldrig tar tanke och känsla i anspråk. Salongshjeltar ha det gemensamt att göra vidtomfattande och betydelsefulla frågor intresselösa; Otto kunde göra de minsta småsaker ganska betydelsefulla genom vissa förliknanden och anspelningar på någonting annat _outtaladt_, men menadt. De fleste salongshjeltar se allt igenom sin sjelftagna auktoritets gloria. Otto förstod att vädja till Saida, att se allt liksom igenom hennes själs öga. Likväl bibehöll han sin sjelfständighet; det var hos honom någonting gladt, hurtigt och modigt på en gång, som blygt och undfallande. Och hans yttre var icke ofördelaktigt; den resliga vexten understöddes välvilligt både af hållning och ledighet; kring hans läppar spelade i täta vexlingar skämt och allvar; de blå ögonen ägde både mildhet och skarpsinnighet; det bruna, något lockiga håret skänkte en vänlig skugga åt en hvälfd panna och otadeliga kinder.

Under en dans, hvartill märkvärdigt nog Saida icke var uppbjuden hade Otto det skönaste tillfälle att ostörd fortsätta ett samtal:

-- Och hvar ligger detta ställe? Dessa björkar och granar, som äro era vänner och dem ni kanske vidrört med denna hand? .... Säkert har jag varit i dessa trakter, ty jag är jägare och har ströfvat vidt och bredt. Fröken har i mig en tacksam åhörare; beskrif ert favoritställe.

-- När man ifrån Tuonela kulle, der han är högst, går en gångstig på åsen, som stryker emellan båda sjöarna, ser man snart en liten ås, som grenar sig ut ifrån den stora. Ditåt går man då, så godt man kan, ty spången leder inte dit. Den lilla åsen skjuter ut i den högra sjön och bildar en udde, en halfö. Nära till det ställe, der halfön slutar, bilda tvenne hällar liksom två väggar till en kammare. Dernere då, på sjelfva kammargolfvet är en liten gran, alldeles ensam bredvid en gammal sten. När aftonsolen sänker sig, har jag skugga der, när morgonsolen höjer sig, har man äfven skugga der ... men aftonsolen är vackrare, och jag är der oftare då. Jag sitter på den gamla stenen bredvid den unga granen och ser neråt sjön öfver granarnes och björkarnes toppar; är sjön då lugn och blank som en silfverspegel, så är han vacker att se; men går det vågor, sa får man se, huru solen sett på dem; de skifta som otaliga gullfjell. Och trädens toppar nicka bifall.

-- Ja jag har sett dessa klippväggar men naturens halfdragna hviskning om er förstod jag icke då; ingen aning talte för mig om Saida.

Efter en kort tystnad, återtog han:

-- Fröken älskar att sitta i skuggan och derifrån betrakta solbeglänsta taflor. Middagens sol får icke se Saida der!

-- Middagssolen är der så brännande. Intet enda träd erbjuder någon svalkande skugga, ty de ligga nedanföre. Och klippväggarne, som om aftonen äro så svala, äro om middagen heta och hjelpa solen att bränna. Hade jag blott trädens gröna qvistar emellan mig och solen, så sutte jag der så gerna om middagen, då dagen visar sin högsta prakt. Men träden vilja icke lyda, om jag än både dem aldrig så vackert; de öfverge icke sin rot: Jag måste söka upp dem, för att njuta af deras skugga och svalka, ty de söka icke upp mig.

Otto svarade eldigt, liksom hade honom bemäktigat sig en _dyrbar idé_:

-- Men om träden söka upp, Saida! .... När träden skänkt dig sina gröna qvistar till skugga och svalka, då är tid att du ger åt mig sanningen och ditt hjertas språk till skugga och svalka emot ovisshetens brännande sol. Då skall du svara mig, der i naturens helga tempel, på mitt hjertas frågor om kärlek. Lofva mig det!

Saida förstod honom blott aningsvis och dunkelt, men hon svarade ovillkorligt:

-- Ja jag lofvar.

-- Farväl så länge, Melia Saida.

Saida såg efter honom med saknad; hon hade velat, att han ännu längre varit vid hennes sida. Hon fann honom älskansvärd, ännu mer, hon ansåg sig redan älska honom. Lätta behagliga bilder sväfvade förbi henne, skuggor, som liknade kärlek.

Ensam satt hon så en liten tid bortåt. Då närmade sig henne en man, den hon icke kände och icke hittills varseblifvit, -- förmodligen emedan han icke befattat sig med dansen utan uppehållit sig med de äldre herrarne i andra rum.

Främlingen befann sig i den ålder, som man kallar mannens andra vår. Han var snarare kort än lång; det bleka ansigtet hade denna anstrykning af melankoli, som vittnar om genomgångna prof och utkämpade strider; i hans ögon bodde lugnet -- skenbart, ty en uppmärksam iakttagare hade der äfven funnit en orolig eld. Som yngling hade han måhända varit vacker, ty icke ens ännu hade ungdomsfägringen helt och hållet flytt, endast delat med sig åt ett stilla svårmod, genom hvilket hans utseende mera vann än förlorade.

-- Förlåt en okänd -- sade han -- som tar sina trettisex år till förevändning, då han till en ung flicka, den han första gången ser, vågar ställa några ord. Jag hörde för en stund sedan en af de unga damerna kalla er Saida. Heter fröken Randel så?

-- Melia Saida, ja.

-- Äfven Melia! Melia Saida! Är ni en sierska, och gissar äfven till det andra namnet. Eller talar ni sanning?

-- En sierska, nej -- svarade Saida småleende men förvånad.

-- Förlät mig mitt utbrott, men detta namn hade för mig ett stort värde, då jag var ung, så ung som ni. Ack, ett alltför stort värde. Ung är jag inte mera, men ändå klingar detta namn så ljufligt.

-- Min mor hade en vän, som hette så; de hvila vid hvarandra.

-- Denna er mors vän hette Melia Saida Linders?

-- Och ni är inte en utlänning utan en af de våra!

-- Jag är tillochmed född i denna socken; många års vistande borta har förändrat mitt uttal.

-- David Baremann -- sade Saida och såg på honom med nöje. -- Ni lefver och är återkommen.

-- Jag har kommit tillbaka. Jag ville se en kär graf och jag har sett den. Nu må jag återvända.

-- Ni minnes äfven min mor! Blif qvar i vårt land ... för alltid ... eller åtminstone, dröj här, länge.

-- Mitt lif tillhör nu mera konsten. För att kunna gagna den, är Finnland mig för trångt.

-- Ni är konstnär, målare? ja? Jag har ett dyrbart arf efter min mor, en portfölj. När jag fyllde mitt sextonde år, då fick jag öppna portföljen ... min moder ville det så. Ingen annan än jag vet hvad portföljen innehåller, icke ens min far. Och ingen skall få veta det. Men ett blott vill jag säga för er ... mån' jag gör orätt deri ... för att få fråga. Der finnes en liten tafla med tvenne qvinnoporträtter och under är skrifvet: _af D. Bnn._ Dem har ni målat, är det icke så? Men hvilketdera är min mor och hvilket är Melia Saida, och är det icke dessa två?

-- Den med ljusbruna håret och ljusa blicken är er mor. Melia hade dunkelbrunt hår och dunkel blick. Men? ...

Saida förstod meningen med detta men, hon rodnade men fann sig och svarade:

-- Det förvånar herr Baremann, att jag inte vet detta förut och nu frågar en obekant härom. Men en gång, då jag inte var mera än åtta år, frågade jag min far: "huru såg mamma ut?" Då blef han så illa till mods och han bad mig aldrig mera göra denna fråga. Jag har lydt honom ... tills nu.

-- Det är märkvärdigt -- sade Baremann -- hvad samma sak kan ha olika verkningar på olika menniskor. Minnet af bortgångna älskade är för den ene så bittert, för en annan så ljuft och för den tredje ... kanske utan all betydelse.

Nu blefvo de störda af sjelfva brudgummen, som engagerade Saida till "nästa contredans."

Hon hade så gerna talat ännu några ord med Baremann, hvilken redan var såsom en gammal bekant, en äldre vän. Han hade ju sett och hållit af hennes mor, älskat dess bästa vän; var det då underligt, om Saida för honom fattade en så hastig vänskap.

Och Baremann betraktade henne med ett deltagande, nästan som om hon varit hans dotter eller hans Melias lilla Saida. Han undrade icke öfver sin värma för henne; hon hade ju blifvit uppkallad efter den, som för honom varit allt; huru många gånger hade icke hans Saida omfamnat, kysst modren till denna Saida och troligen äfven lullat till sömns Ingrids barn, den då späda och lilla Saida. Föröfrigt liknade de icke hvarandra mera, än den ena vackra blomman liknar den andra och till sitt inre såtillvida, som den ena blommans fina doft har tycke af en annans.

Baremann skaffade sig _vis a vis_ och så snart hon blef ledig bjöd han upp Saida.

Under dansen sade han till henne: -- ni älskar säkert, liksom de flesta unga flickor, dans.

-- Ja, så mycket. Och ... jag vet inte, om jag vågar tillstå det ... jag tycker om dans endast för dess egen skull.

-- Vågar tillstå det, säger fröken och ändå ... hade ni sagt er älska dans ur någon annan bevekelsegrund ... ett sådant yttrande hade i sanning klädt er mindre än detta. Ungdomen är ju hoppets ålder, hoppet och glädjen äro tvillingssystrar, hvilkas luftigaste och vackraste uppenbarelse dansen är. Hvi skulle då icke ungdomen älska dans för dess egen skull ... Annat är det med dem, som inte mera ha något att hoppas, för dem är ett balrum en sorglig tafla och de borde inte dansa ... Förlåt mig, fröken Randel, denna docerande ton, men jag kan inte annat än bestraffa mig sjelf, som efter aderton års hvila förnyar bekantskapen med ett tidsfördrif, som är ungdomens nöje och till hvilket blott ungdomen borde ha rättighet.

-- Hvilka äro de, som ha ingenting mera att hoppas -- frågade Saida med en vädjande blick.

-- Tro mig, fröken Randel; sorger kunna finnas, som tära hjertat, som förvandla förhoppningarna till grus, stoft och dy.

-- Men om ur förhoppningarnas stoft skulle uppspira nya förhoppningars vackra blomma.

Härvid kastade hon uppå Baremann en blick full af blygt deltagande, men tillika af den mest oskrymtade uppriktighet. Det var ingenting speladt i denna blick, ingenting beräknadt; på sin höjd var det, om man så vill, en ädel och angenämt dunkel själs fina och omedvetna koketteri. Saida var kommen till den gräns, bortom hvilken qvinnan icke kan skrida utan att falla i det öfverlastade och platta. Ty denna gräns är äfven en höjd, till hvilken den sanna känslan och instinktens behag visa vägen. Der firar qvinnan sina stoltaste triumfer; de pilar hon derifrån omedvetet skickar, äro i stånd att genomtränga de fastaste sköldar, vore de än sammansatta af ämnen, sådana som förtorkade minnen och härdande pröfningar.

Vid detta ögonblick råkade Otto, der han stod vid Claras sida, betrakta dem båda. Hans hjerta klappade af oro; en flyktig misstanke sade honom, att denne kunde bli honom öfvermäktig.

Clara sade: -- snart får du då bekräftelse, goda Otto; säkert älskar hon dig. Jag är sa glad, att åtminstone du blir lycklig. Ty jag menar det så väl med dig.

-- Men ser du, hvilken blick hon kastar åt främlingen, denne Baremann. Och ser du nu, huru han blir liksom förvirrad och inte svarar utan kanske ... märker du ... trycker hennes hand.

-- Åh, ni karlar äro så sjelfviska, så fallna för svartsjuka. Sådana blickar ger hon väl åt alla; det är en egenskap hos vackra ögon att ibland skicka mycket vackra blickar. Och visavis handtryckningen, så såg du spöken på ljusa dagen, ty af den veta de säkert inte sjelfva.

Och Clara hade rätt, ty de visste ej af den.

-- Tack, goda Clara, för att du hjelper mig att förvisa smärtande misstankar och jag vill tro dig, ty nu bemöter han henne åter med den vördnad, som sig bör. Till belöning för att du är snäll, skall jag inte mera se ditåt utan endast på dig. Jag skall tycka, att det är dig, som jag håller så af.

-- Och jag skall åter låtsa vara grufligt kär i Otto. Eller nej, det vill jag ändå inte. Mycket bättre är, att vi ingenting låtsa, utan äro såsom vi äro. Se så der ja.

Dansen förgick hastigt för Baremann och han lemnade Saida. Det var den sista dansen före supén, hvarpå man skildes åt.

Otto körde för sina båda kusiner. Det var vid soluppgången; allt bådade den vackraste dag. Likväl samtalade de unga tre icke med hvarandra; tysta återvände de till hemmet.

Kap. IX.

En målares tafla. En moders minne. En faders siareblick.

Baremann hade beslutat att icke dröja i socknen mera än några veckor; han ville blott förnya bekantskapen med kära ställen -- om menniskorna var han icke så noga -- men öfverraskad och igenkänd af öfverste Stålheim, kunde han icke annat än antaga dennes bjudning till bröllopet. Här återsåg mången honom med förvåning, blandad med glädje; bland dessas antal vilja vi nämna lagmannen och prosten, hvilka båda på det hjertligaste bådo honom till sig.

Såvida den by, inom hvilken Baremann bodde, icke var många stenkast ifrån Tuonela, ansåg han sig först böra uppvakta lagmannen.

I sin ungdom hade han ofta varit på Toiwola. Namnet var väl nu ett annat; dock hade det intet förskräckande för honom; han fann allt sig så likt. Innan han steg in, kunde han icke låta bli att gå och helsa på ett träd i parken för att se, om det ännu hade qvar bokstäfverna M. S. L., dem han (den barnslige!) aderton år tillbaka hade ristat i barken. Nej de voro borta, men på samma träd, litet lägre ned läste han M. S. R. "Den dödas är dödt, den lefvandes lefver" tänkte han och suckade.

Lagmannen mötte honom på trappan och sade, klappande honom på axeln: det tycker jag om er före, herr Baremann, ni höll ord.

Saida helsade honom vänligt men blygt. Det var liksom hon anat någon jemlikhet och icke vågat närma sig honom med denna barnsliga förtrolighet, som unga flickor så gerna inlägga i sitt sätt med män, framskridna öfver en viss ålder.

Oaktadt skillnaden i år, kommo de tre ganska väl öfverens och de hade mycket trefligt. Det förflutna gaf konsistens åt det närvarande.

-- Huru kommer det till -- frågade lagmannen -- att ingen här i Finnland visste någonting om hr Baremann? Vi trodde alla er vara död.

-- Det var allt mitt eget fel; jag lät aldrig höra af mig; jag tänkte, att det inte skulle intressera någon. Och utomlands var jag flere år en fattig kringstrykare, okänd af alla. Framdeles sedan mina taflor lyckats vinna bifall, nämndes måhända någon gång i Finnland dens namn, som målat dem. Men det var icke namnet Baremann; ty jag hade ett annat namn såsom konstnär än såsom menniska!

Lagmannen skulle gerna velat höra Baremann berätta om sina lefnadsöden och äfventyr i främmande land; det hade varit intressant att höra en konstnär sjelf beskrifva scener, hvilka på hans själ haft inverkan och möjligen gjort honom till hvad han var. Till följe af grannlagenhet ville dock icke lagmannen göra någon bön eller anhållan derom, helst han föreställde sig Baremann, såsom en af de menniskor, hvilka icke gerna beskrifva sina utrikes turer.

-- Gissar jag rätt -- sade Saida -- att denna hoprullade duk innehåller en målning?

-- Ja, det är min nyaste tafla. Jag tog den med mig, det är alltid ett nöje för en konstnär att för ädla och finkänsliga menniskor visa sina skapelser.

-- Men är det då säkert, att de skola sentera -- inföll lagmannen, talande liksom i allmänhet utan att taga komplimangen åt sig och sin dotter.

-- Ja jag menar det så. De som ha finhet i känslan samt ädelhet och värma i hjertat, de äro de rätta recensenterne; utan allt studium irra de sig likväl sällan.

Målaren rullade upp sin duk, spände upp den och gaf den ett läge, sådant han ansåg det fördelaktigaste.

Taflan föreställde en yngling stående på en öppen plats, ifrån hvilken tre vägar grenade sig ut. En väg, hvilken längre fram tycktes alldeles obanad, förde till vilda trakter, der skrofliga, branta berg voro att bestigas, mäktiga vattenfall att undvikas. Det var trakter af faror och behag. Längst bort tycktes dock landskapet anta ett något mildare tycke äfvensom himlen ett vackrare blå.

En annan väg, hvilken syntes långt fram, förde genom leende landskap, fulla af blommor och skuggande palmer. Himlen hade den skäraste, liksom vällustigt darrande blå färg, hvilken dock längst bort emot horisonten öfvergick till ett fult och obehagligt grå.

Den tredje vägen, hvilken var den smalaste, förlorade sig i ett landskap, hvilket tycktes ha ingenting utmärkande utan snarare vara motsatsen till all skönhet, ty det var en hed. I stället för att det först omtalade landskapet närmast ynglingen visade höga granar och det andra åter lockade honom med söderns frukter och träd, hade detta tredje landskap blott att erbjuda den öde anblicken af enbuskar och i vexten knutna tallar. Himmelens färg var här grå och dyster, men klarnade, ju längre dess mera och längst bort, der jorden och himmelen berörde hvarannan, var en glans, underbar att se.

Hvarje landskap hade sin förespråkare, sin talman. Framfor vägen till de storartade vilda trakterna stod en gammal man med ett strängt men icke obehagligt ansigte. Uttrycket i detta ansigte var nu straffande, ty redan har ynglingen gifvit sin hand åt en skön men lättfärdigt leende qvinna, hvilken bjuder in honom till den sköna och leende trakten. Ynglingen synes dock ännu obeslutsam, om han icke snarare skall följa gubben med det allvarliga anletet. Den tredje vägen synes han icke alls bekymra sig om; derföre har äfven dess förespråkare till hälften vändt sig bort med en stilla sorg utbredd öfver himmelska och rena drag. Det var en engel, denne tredje vägens ombud, såsom man det väl kunde se af den fotsida, hvita drägten och de skugglikt skira vingarna.

Mannen öfver medelåldern betraktade taflan med rörelse. Det var liksom han nu förstått vissa scenerier ur sitt lif bättre än fordom.

Dottren tänkte och sade: -- huru har er hand så skickligt kunnat sammangjuta de tre landskaperna och himlen öfver dem. Det är allt såsom en tafla.

Målaren kände saligheten af den högsta triumf; sådana ord ville han höra. Han ansåg sjelf det bästa af taflan, betraktad såsom konstnärsprodukt, vara detta isiggående, denna helhet.

Ty äfven konstnärer äro stundom fulla af fördom, då de bedöma egna verk. Tillochmed de kunna stundom glömma det hela och fästa sig eldigt vid sådant, som bevisar deras _förmåga_, deras himmelska _konst_. Glömma det hela, d. v. s. de tänka _derpå mindre_ och vilja att vissa situationer, på hvilka de sjelf så mycket arbetat (det djerfva i kompositionens helhet faller sig så lätt och utan all ansträngning) må finna ett varmt och ädelt erkännande.

Sådant skall man förlåta konstnären, men -- skall man äfven förlåta honom, om han, intagen af sin komposition, betraktar hvar och en, som senterar hvad han sjelf icke förmodade skola senteras, såsom en vän? Och ändå mer, skall man förlåta honom, om han, redan en medelålders man, hvars bästa har varit, känner sitt hjerta slå slag, andra än vänskapens för en qvinna, en ung qvinna, en flicka, som älskade och fäste sig vid detsamma, som han?

Baremann kände sig stum och slagen och hans svar var af den art, som icke kläder sig i ord.

-- Och hvad namn har herr Baremann bestämt för denna tafla -- frågade lagmannen.

-- Ännu intet. Man kunde till exempel kalla den: _äran_, _lustan_ och _försakelsen_.

-- Nå, det är så -- gentog lagmannen -- namn behöfvas icke, då det hela så klart och vackert talar till känslan ... Är taflan redan abonnerad eller står hon till föryttring. Dessa rum äro så tomma på taflor och längta säkert efter denna.

-- Med mycket nöje skall jag erbjuda min nästa redan påbörjade tafla till herr lagmans disposition. Denna har jag beslutat att behålla, för mig sjelf. Många år har jag gått med idén till henne; nu först har hon blifvit färdig.

-- Denna tafla är då för er den mest dyrbara -- frågade Saida -- jag skall då se på den ännu mera.

-- Ja. Huru dyrbara denna liksom mina öfriga taflor i och för sig kunna vara, skall jag inte säga; men för mig är denna tafla verkligen den mest värderika.

-- Och står kanske i sammanhang med minnen från fordom, med ...

Hon afbröt sig, då hon märkte, hvad verkan hennes något förmycket förtroliga fråga gjorde på målaren. Han såg ner blek och försagd som en yngling och svarade intet. Lagmannen tog honom i hand och ledde honom till andra rum, sägande:

-- Till straff för din nyfikenhet, min flicka, får du nu sakna oss en stund.

Saida blef ensam och illa till mods öfver det opåräknade intryck hennes ord haft. Men när hon åter kastade sina ögon på taflan, tröstade hon sig, ty denna tog hela hennes själ i anspråk.

-- Det ser ut -- sade hon till sig sjelf efter mera än en minut -- som om Baremann ansåge försakelsens väg vara den bästa, efter himmelen blir allt vackrare den vägen, och en engel ber till den. Sjelf har han ändå valt ärans väg. Ärans väg är för män den bästa kanhända ... men försakelsens för qvinnor. Hvad den engelns anlete är öfverjordiskt och hvad det liknar ... ånej, mer än liknar ... det är ju Melia, hans Melia Saida. Men bad hon honom gå försakelsens väg eller var det hennes minne, som bad?

Härvid kom hon att tänka på sin mors portfölj. Hon tog fram den från sin byrå och öppnade den.

Portföljens ena afdelning innehöll små målningar, sentenser ur poeters arbeten, bref o. s. v. Denna afdelning förbigick Saida och vände sig till den andra, som varit förseglad och bar denna öfverskrift: "Att öppnas af Melia, när hon fyllt sitt sextonde år. En moders anteckningar, om än så obetydliga, hafva säkert värde för Saida; kanske kan du, mitt älskade barn, af dessa ungdomstankar och bekännelser hemta något gagn, _någon_ visdom; hvarom icke så påminna de dig ändå om din mor, den du icke kan se, men som nog ser dig och beder godt för dig."

På ett sammanviket blad läste hon:

d. 1 Julii 1827.