Part 4

Dessa känslor räckte dock icke många minuter. Ty när han tänkte efter och tog sitt förnuft till fånga, började han finna sig litet löjlig, som till följe af drömmar fattade att så säga antipathi emot en menniska, som med dem oskyldigtvis stod i sammanhang. Han betraktade henne och hon vann derpå oändligt. Detta stilla anlete, huru kunde det tillhöra ofriden eller sprida den omkring sig. Och hennes blygsamma väsen, så fritt från alla anspråk, och hennes röst med denna egna, halft undertryckta klang, kunde de egentligen uträtta något ondt! o nej.

Otto märkte, att hans kusiner redan hunnit bli temligen bekanta med Saida; åtminstone voro de redan _du_. De sutto hvar på sin sida om Saida och tycktes vara liksom litet förtjusta i henne.

-- Huru lyckades ditt metande -- frågade Clara.

-- Jag har ingen fisk med mig; de voro så små, att jag kastade dem tillbaka i sjön. En större fisk höll jag på att få, men refven gick af, och gäddan gick fri.

-- Stackars fisk -- sade Clara -- den förstod inte, att det hade varit bättre att dö en hastig död häruppe ibland oss, än att långsamt tyna af med kroken i halsen, ty dernere lära de inte ha några läkare.

-- Gick refven verkligen af -- frågade Helena.

-- Ja, men det var inte underligt med en sju års gammal ref.

-- Å nej, Otto; så gammal var den inte. Det är blott några veckor sedan Helena lade dit den; vi hade tvinnat den, för Helena sade, att hon, ämnade börja meta i sommar kantänka.

-- Den var ljusgul ... ja nytt kan ibland ha den färgen. Helenas möda blef sålunda belönad. Det var illa. Men jag skall hjelpa dig att tvinna en ny.

-- Är det roligt att meta, frågade Saida Helena.

-- Ja nog är det såder småroligt, om man får något, att träda dem på en vidja och sen föra fiskarna hem och visa.

-- Det är ett tidsfördrif i ordets egentliga mening -- invände Otto -- ingenting vidare.

-- Men är det icke poetiskt -- frågade Saida -- jag tror jag läst i någon bok, att många vackra tankar då kunna komma före -- tillade hon med en blyg min.

-- Mån' icke den poetiska sinnesstämningen liksåväl kan uppkomma, när man sitter sysslolös i sin båt eller på en bergsklack i den friska, fria naturen eller helt enkelt på sin kammare -- svarade Otto sardoniskt.

-- Då måste kammaren vara mycket treflig -- inföll Clara skämtande.

Claras skämt misshagade Otto _denna gång_. Det for ett moln af missnöje öfver hans panna.

Saida sade: -- magistern medger väl ändå, att yttre förhållanden, det som är omkring oss menar jag, äfven kan göra något åt sig. Till exempel ett metspö i handen och en skön natur omkring mig.

-- Ja jag medger ..... det är mycket orätt af mig att yttra bestämda åsigter i sådana fall som detta; ty jag är inte alls poetisk.

Saida skiftade färg, dock blott helt lätt.

-- Otto har sin stygga dag i dag -- hviskade Clara till Saida, likväl med flit halfhögt, för att Otto skulle höra det. Hon såg äfven härvid på honom med en slug uppsyn.

Otto sade till Saida:

-- Tro henne inte, fröken Saida; mina sednaste ord syftade endast på mig sjelf, på ingen annan; tro mig .... Och när jag tänker efter, så är det inte orätt, att jag anspråkslöst säger min mening, om det ock icke finnes poesi inom mig. -- Han smålog och fortfor: -- jag tror visst, att själen stämmes olika allt efter det olika i det oss omgifvande, men huru själen stämmes beror på huru hon var stämd förut. Så kan den ena gången en skön natur verka inom mig frid, en annan gång känsla af tomhet och saknad. När känner fången mera sin smärta, än när solen ler emot honom. Solen, den varma och mäktiga solen, kan icke skapa sig sympathier hos fången; snarare tvingar fången solen till sympathi med sig. Den lyckliga bruden åter, när känner hon varmare sin lycka, än då solen och den sköna naturen, lika festligt klädda bröllopsgäster, nicka henne bifall. Säkert minnes hon icke då, att de finnas, hvilka hoppet svikit och hvilka mena, att samma denna sol gjorde bäst att icke lysa öfver deras elände ..... Allt detta är dock ytterligheter, sådana ingen af oss erfarit. Men äfven annars, då man icke rimligtvis kan säga sig vara lyckligare eller olyckligare än vanligt, anslås man ändå ganska olika af det omgifvande, den ena gången till vemod, den andra till fröjd, stundom åter till ingendera, till någonting oförklarligt ..... måhända till poesi, om poesimöjlighet bor hos individen.

-- Månne inte -- sade Saida -- just vexlingen emellan sorg och glädje, vemod och fröjd vara lifvets poesi?

-- De jemna vågorna, ja. Det är möjligt -- tillade Otto med en lätt suck, som ungefär tydde på omöjligheten att få själens och lifvets dunkla gångar belysta.

Saida steg upp och närmade sig fönstret. Hvad här är vackert, sade hon. Kanske äro granar de vackraste träd. Orätt ändå att jemföra träd! Få de inte vara för sig?

Dessa ord talade hon såsom för sig sjelf. Otto kunde icke annat än betrakta hennes anletes uttryck. Helena såg på Otto, Clara på Helena.

Otto sade: -- fröken spelar ju pianoforte. Det minns jag nog. Var god och låt oss höra.

Prostinnan, som just inträdde, anmärkte, att instrumentet var gammalt, och hade svagt ljud, men att det föröfrigt var väl stämdt, ty kantorn i församlingen hade nyss stämt det, han som för sitt fina öra var särdeles känd.

På en välbeställd prestgård finnes sällan ett pianoforte. Det här befintliga var det enda arfvet efter prostinnans fader och tydligen från den tid då de fordna klaveren eller clavicembalerna började öfvergå till de moderna pianoforte. Prostinnan hade i sina yngre dar spelat något litet; detta hade gått i arf till hennes döttrar, hvilka således icke voro särdeles försigkomna -- deras underbyggnad var icke stor, men ändå särdeles roade af musik; liksom äfven Otto, hvilken icke trakterade något instrument.

-- Ack hvad det blir roligt att höra dig Saida, ty säkert spelar du så väl.

Saida smålog, men begick icke det felet att på förhand reservera sig. Hon satte sig således och utan alla preludier spelade hon ett stycke, som icke var kort, men tycktes så, ty hon spelade verkligen väl och utan all affektation.

Prosten, hvilken jemte lagmannen inkommit under det Saida spelade, sade, när hon slutat:

-- Bravo, lilla Saida, det kallar jag att spela väl; och det ändå utan all ansträngning. Agatha min gumma, ser du man kan ändå spela väl, oaktadt man lemnar bort det der störande arbetet med kroppen, hvartill Angelique och så många andra göra sig skyldiga.

-- Kanske fröken äfven sjunger -- frågade Otto.

-- Ack ja -- sade Clara -- sång tycker jag så rysligt om. Sjunger icke du, Saida?

-- Ja, något litet. Jag har inte sjungit på lång tid, så jag vet inte, om jag ens vågar skylla på heshet. -- Småleende tillade hon: -- och om jag kommer af mig, så börjar jag om igen.

Vi måste förlåta Saida, om hon denna gång reserverade sig, dels emedan hon nyligen icke gjorde det, dels emedan hon ansåg sig i sång underlägsen sig i solospel. Deri hade hon åtnjutit undervisning och ägde måhända skola, i den förra icke.

Hon sjöng en sång. I den första versen var hennes röst ännu svag och nästan darrande -- Saida var väl litet rädd. Men för hvarje vers växte modet, intrycket och intresset, så att det var som högst, då hon slutade. Ingen kom sig ens till att berömma eller tacka henne; ett bevis på hvilket intryck hennes flärdfria, ljufva och dunkla sång hade gjort.

Orden, till hvilken musiken var liksom gjuten, innehöllo en saga om en blomma.

I många år hade en skön och ljusröd blomma blomstrat på en klippas häll. De friskaste, grönaste blad förhöjde ännu mer blommans skönhet. Men blomman var icke nöjd, ty ingen såg blomman och hon tyckte sig på det hela taget uträtta ingenting. En gång frågade blomman af sin Gud: -- är jag till nytta eller skada? Begär ej att veta det, svarade blommans Gud, är det ej nog för dig att vara blomstrande, evigt ung och vacker! O nej, svarade blomman, här blomstrar jag på denna klippas häll; ingen ser mig, hvad är det då med min skönhet. Jag ville hellre vara till nytta eller skada. Då blef han vred, blommans Gud och han sade: fåfänga, otacksamma blomma, jag kunde genast förinta dig, men jag har skapat dig. Hittills har du icke varit till nytta eller skada, men, om du så vill, skall du få bli till det ena. Välj emellan att i allan evighet blomstra liksom tillförene, osedd af alla, skön i din egen skönhet, eller att bli till skada och mista din oförgänglighet. Nu valde blomman att bli förgänglig och att få skada. Och klipphällen förvandlades nu till en dal, der vandrare ofta gingo, blommans stänglar fingo törnen, och blomman sjelf fick nu ett namn. Många, många sågo och beundrade den vackra blomman och märkte icke dess törnen utan sårade sig deraf. Detta fägnade blomman. Men en dag uppstod storm, så att blomman skakades hit och dit och sårades illa emot sina egna törnen. Sedan så vissnade blomman, hon blef ful och gammal och dog.

Sedan Saida uppstigit ifrån pianot, tycktes hon icke mer vara densamma, som förut. Det luftiga och sväfvande i hennes natur hade nu öfvertaget och firade sin seger i kindens skära glöd och ögats drömlika förklaring.

Sådan hon nu var, hade Otto sett henne en gång förut, men i drömmens svärmeri. Nu drömde han ... o nej ... han var beklagligtvis vaken. Hon såg händelsevis på honom, men ack, blicken trängde litet för djupt. Hans hjerta klappade våldsamt ... det kände han ej; det klappade ännu mera våldsamt ... då kände han det. Han fann nu, hvem han ville trycka till detta klappande hjerta, men han fann äfven, att han icke drömde; ack och ve, han fann, att han var vaken!

Ett hårdt och obevekligt öde vill stundom så, att menniskan efter ett saligt ögonblick med _förfärelse_ finner, att hon är vaken. Hon borde ju fröjdas deråt, hvarföre då förfäras! Kanske emedan ett sådant ögonblick är en vändpunkt i menniskans lefnadsbana och nya, okända trakter öppna sig för hennes syn ... okända trakter, stumma trakter, de der ingenting förtälja om sig, alldeles ingenting berätta huru det är att vara i dem, tysta som grafven om det mål, dit de föra.

Kap. VII.

Nätet knytes starkare.

Följande morgon var icke vacker. Ingen sol, ingen fågelsång, blott storm och regn.

Otto vaknade helt tidigt. Ovädret lät honom icke sofva längre, oaktadt han visst icke åtnjutit den nödiga hvilan. Men ovädret hade äfven bundsförvandter.

Det första han tänkte var: _ännu_ är hon här, och det fröjdade honom ovädret, ty sannolikt var, att hon skulle qvarstanna tills detta gått öfver. Han finge då ännu kanske många timmar se henne, tala med henne.

Det andra han tänkte var: _hon_ är här ännu och det smärtade honom. Aningen höll för honom sin spegel och visade det tillkommande. Han såg syner, hvilka förskräckte honom.

Han fattade ett raskt beslut, det att fly hemmet, sålänge hon var der. Han hade redan länge ämnat företaga sig en jagtfärd, hvartill han anslagit mera än en dag. Nu kunde han ju anträda den. Hvad gjorde det, om regnet smattrade, om han än blef genomvåt; han var ju härdad, det visste han af gammalt, emot alla förkylningar. Hvad gjorde det, om de i hemmet ansågo honom besynnerlig eller oartig, som företog sig en jagtfärd just nu under detta oväder och då ett rart främmande gästade under detta tak.

-- Måhända skola de framdeles tacka mig, -- tänkte han -- allt, allt skall jag förklara dem sedan, när Helena är min ... Helena, ja ... Jag skall säga henne, att jag _icke ville_ älska denna andra, att jag ville fly henne, innan ... det var för sent; innan mitt hjerta blifvit en ruin, den jag icke vågade erbjuda Helena. Om Helena då skrattar och stolt i sin lycka säger mig, att allt detta var tomma farhågor, så skall jag inte sätta mig emot hennes tro utan blott bedja henne tacka mig. Det skall hon göra då.

Han klädde på sig med en ifver, som var förenlig med hans beslut. Han drog på sig sina jagtstöflar, ställde allt, som hörde till skjutväskan i ordning. Bössan var nu det enda, som återstod; hon hade icke varit begagnad på lång tid, ty den bössa han i går hade med sig, var hans sämre.

Hade bössan genast varit i behörigt skick, så hade det varit ganska bra. Men som hon det icke var, förgick mera än en fjerndels timme, att göra henne vederbörligen tjenlig för en längre färd.

Under det dessa minuter förgingo, hittade hans tankar och känslor på många nya vändningar och när bössan var i behörigt skick -- då vacklade hans beslut. Skumt såg han för sig en förtjusande bild; det växte inom honom ett begär att göra bilden klarare, _att se henne sjelf_. Och detta begär fick en mäktig medhållare i den tanken, att det vore omanligt, fegt att, genom att undfly faran, vilja skapa sig ett öde.

Han sökte opartiskt bedöma, hvilketdera han borde, fly, eller bli qvar. Opartiskt ja. Följden blef, att han stoppade sin pipa och stannade qvar.

-- Hvarken någon mensklig eller gudomlig domstol kan fälla mig, om jag nu stannar qvar. Det jag nu gör är _icke_ orätt, att fly vore det icke heller, men barnsligt, narraktigt.

Sådana voro hans morgonfantasier, medan han spatserade upp och ned i sin kammare. Han rökte med den ifver, som om det gällt en embetsförrättning och den ena pipan aflöste den andra, utan att han märkte det. När han blef kallad till frukosten, kunde han icke tro sin klocka, som sade, att fem timmar förgått, sedan han steg upp.

Lagman Randel hade icke ämnat blifva qvar öfver natten. Men ett plötsligt illamående, som inträffade, då det redan var tillsagdt om förespänningen, tvingade honom att lyssna till prostens och dess frus böner, helst äfven hans dotter bevekande bad honom icke blottställa sig för den kalla aftonluften. Han ämnade dock att följande morgon, ifall han då blifvit bättre, jemte sin dotter återvända till hemmet, hvilket han ogerna ville lemna utan uppsigt en så arbetsbråd tid.

Såsom redan är berättadt, behagade det denna morgon blifva ett oväder, hvilket äfven fortfor hela dagen. Stormen var genomträngande och kall, samt luften till följe af regnet fuktig och rå, så att han, oaktadt illamåendet upphört, tvangs att äfven denna dag och derpå följande natt bli qvar på prestgården.

-- Detta är dock ett herrligt väder for oss landtbrukare -- sade prosten. -- Jag tycker hvad hafran och ärterna och den späda rågbrodden nu skall skjuta fart, när solen börjar skina efter det här.

-- Och i morgon, om det vill hålla upp och jorden icke är alltför klibbig, kan man väl utan risk kasta korn i den -- menade lagmannen. -- Jag är såsom landtbrukare litet af mig kommen; det kan vara så godt, att det regnar; jag förhindras visserligen att komma hem, men får i det stället profitera af brors råd, som säkert äro grundade på mångårig erfarenhet.

De båda gamla herrarne kastade sig nu på landtbruksfrågor och fördjupade sig deri med det intresse, som i sådana fall utmärker kännaren och patrioten.

De första timmarna tyckte Otto sig åter vara alldeles lugn och likgiltig för Saida och desto varmare för Helena. Han sökte denna förmiddag ersätta Helena för det han den föregående aftonen lemnat henne i skuggan. Alltid så ofta hon var inne -- ty hon hade den fatala veckan -- vädjade han till hennes tycke, lockade henne att tala och vara glad. Häruti gick han så långt, att han nästan var oartig emot fröken Randel, som ändå var en gäst. Hade Helenas bröst den föregående aftonen varit öppet för en gryende svartsjuka, hvilket vi dock icke böra tro, så blef det härigenom botadt. Sjelfva den skarpsynta Clara, hvilken med förskrämd blick iakttagit Otto den sista qvällen, ansåg sig nu kunna vara trygg och säker.

Saida å sin sida fann med den fina instinkt, hvarmed qvinnan i sådana fall sonderar qvinnan, att Helena älskade Otto. Huru det var med denne, kunde hon icke finna, måhända emedan det var en man.

Och Otto sjelf? Han var inom sig segersäll, stolt och belåten, emedan han ej företagit sig jagtfärden. Nu hade han ju, tyckte han, vunnit bekräftelse på att Saida icke var farlig för hans pantsarklädda hjerta.

Han misstog sig; hvad han trodde vara ett afslutadt helt, var blott en evolution i kärlekens serie. Emellan den dag, då solen första gången vårligt helsar oss och smälter snön på våra tak, samt den, då all snö är smält och intet deraf finnes qvar i våra skogar, finnas dagar med nordanvind, dagar med kall snö, dagar som hota med evig vinter och icke lofva sommar. Och huru gör bäcken? Närmast sin källa forsar han, der han störtar utför klipporna, men i dalen blir han så obetydlig, så stilla. Du hör honom icke; du ser honom knappt, der du stiger öfver honom. Och ändå blir af honom en stor och bred, djup och mäktig flod.

När det blef afton och han tog sitt godnatt, då visste Otto, hvem han älskade. Och nu visste han det klart och bestämdt; han fann det vara oåterkalleligt; han äflades icke mera med fåfänga försök att tro annat. Bedröfvad skänkte han dock en flyktig tanke åt Helena; flyktig ja, ty Melia Saida hade redan rotfäst sig i grunden af hans bröst.

Hans kärlek nu var ren, utan alla beräkningar, alla afsigter. På sådant, som att få Saida till maka, tänkte han icke; han tänkte icke ens på att vinna hennes genkärlek. Han tänkte icke på lycka eller olycka, nutid eller framtid, men han -- älskade och han kände all kärlekens ljufhet.

Kap. VIII.

Före och under ett bröllop.

I två eller tre dagar efter det Saida farit bort, hade Ottos själ rik sysselsättning. Minnet gaf en vänlig hand åt fantasin och Saida stod för hans själs öga. Men efter dessa få dagar blef hennes bild något skummare och den tillfredsställde honom icke mera. Det vaknade hos honom den smärta, som af jordens barn kallas längtan. Han ville se henne, sådan hon verkligen var; med minnets teckning var han icke nöjd.

En afton, sedan solen redan gått ned, spatserade Otto i trädgården. Innan han visste ordet af, mötte honom Clara. Störd i sina tankar, betraktelser eller känslor, spratt han till och sade: -- du Clara här, så sent?

-- Ja, jag fick medlidande med dig stackars gosse, som spatserat här en god halftimme i denna tunna rock. Jag kom för att be dig in eller ... tag åtminstone denna kapprock, som jag, ser du Otto, har med mig åt dig.

-- En halftimme, säger du; det är omöjligt. Aldrig mera än fem minuter.

-- Hvad fattas dig Otto? Du har hela dagen varit så tankspridd; så var du inte i går eller i förgår eller nånsin förut.

-- Var jag inte så i går och förgår, så är det underligt, ty då var jag redan alldeles såsom nu. Någon är ändå skillnaden, ty jag förstod mig inte då ännu på att längta; det var blott ljuft, men nu är annat.

-- Älskar Otto verkeligen henne, som for bort? Älskar du Saida?

-- Om jag älskar, hvilken fråga! Kan Clara tänka sig annat, än att jag skulle älska henne. Minns du henne, såg du på henne, hörde du henne tala, hennes röst. Sådana väsenden äro satta hit på jorden för att älskas.

-- Och sådana som Helena, hvarföre äro de satta hit? Är det för att lida?

-- För att fördunklas utaf stjernor af en högre ordning.

-- Kärleken har då gjort dig hård, obarmhertig och ... kärlekslös. Det är illa.

-- Stundom är jag varm endast för henne; det är sannt ... men stundom åter tycker jag mig vara varm äfven for allt annat, mycket varmare, än jag nånsin var det, innan jag älskade henne. Sådana ögonblick tycker jag mig förstå naturen och menniskorna bättre än förut och älska äfven dem. Det är Saida, som då skänker glans åt allt annat.

Det blef då hon -- tänkte Clara och suckade. Hennes aningar hade icke bedragit henne och hon suckade ännu en gång.

Otto fortfor: -- du lofvade att vara mig en vän, och jag tror jag åt dig lofvade detsamma. Men vet du Clara, att jag genast var litet oärlig emot dig; då vågade jag, besynnerligt nog, inte säga åt dig, att den dröm, jag berättade för dig, var drömd natten efter det jag var på Tuonela och att just Melia Saida var drömmens drottning; nu säger jag det så gerna.

-- Och hvad tänker du nu, hvad vill du, hvad hoppas du? svara mig och förlåt mig, som frågar så.

-- Hvad jag tänker; jo jag tänker inte alls. Hvad jag hoppas! jag hoppas ingenting ännu. Och hvad jag vill! Jag vill _se_ henne, blott _se_ henne. Clara, min vän, ställ så till att jag får se henne.

Många känslor splittrade sig, många tankar korsade sig inom den unga flickans bröst. Hon kände sig frestad att sky Otto, men hon kände sig äfven dragen till honom mera än förr; det var liksom han nu mera än nånsin varit i behof af en vän, ty han var icke lycklig, om han äfven sjelf tyckte så. Kunde väl Clara klandra honom, för det han icke älskade hennes syster, för det han älskade denna Saida, för det han tycktes förlorat tillochmed minnet af Helena! o nej, det kunde Clara icke, då hon fann, att han helt och hållet och så varmt lefde för Saida. Hon var en qvinna, hon hade ett hjerta och Ottos kärlek alstrade _vissa sympathier_.

Det var således med oförställd glädje hon svarade: -- i öfvermorgon är bröllop på Kuusisto; du har sagt dig inte vilja komma till detta bröllop ... men besegra nu din vedervilja, ty tänk om Saida vore der.

-- Om hon vore der, ja då vore dessa aristokratiska väggar inte mera tråkiga, ty himlen vore der. Men du förespeglar mig kanske toma luftslott. Och jag minns väl, huru hon sade, att hon och hennes far icke varit och gratulera. Menar du, att den ceremoniela gubben Stålheim skulle bjuda dem ändå?

Det vägde något litet, innan Clara svarade: -- med bjudningskortet fick äfven Helena en liten breflapp ifrån bruden. Bland annat säger hon der, att Tuonela herrskapet skulle bjudas, oaktadt de inte gratulerat -- för brist på damer.

-- Tack goda Clara för att du inte teg med hvad du visste. Jag får då se Saida många, många timmar. Jag får tala med henne, höra hennes röst.

-- Och nu godnatt, Otto!

Med dessa ord aflägsnade sig Clara. Tyst som hon kommit gick hon igenom salen och in till systrens och sitt rum. Helena var redan inslumrad. Clara lade lent sin hand på hennes panna, hennes hjerta. Allt utvisade lugn. Hon kände på sin egen panna, o hur den brände; hon lade handen på sitt eget hjerta, o hvad det klappade!

-- _Nu_ är du lycklig -- hviskade Clara -- om Gud nu lät dig somna in så der, stilla och för alltid, så skulle Clara inte klaga. Men fast du vore kall och stel, så kysste jag dig, likasom jag nu gör.

Späda armarna slog hon kring systrens hals och kysste henne. Sedan gret hon sakta men bittert. Tårarna lättade icke hennes hjerta.

Och ändå gret det rena samvetet dessa tårar!

* * * * *

Bröllopsdagen kom. På Kuusisto var allt tillrustadt med en utsökt lyx, pomp och ståt. Brudens far, öfverste Stålheim, var en af de män, som i småsaker och inom sin familj gnida ända till det skamliga, men som, "då det gäller" och då tillfälle är att för mängden visa liberalitet, låta lasten girighet besegras af lasten fåfänga.

Bruden var hvarken vacker eller ful, hennes ansigte ägde hvarken något tilldragande eller frånstötande. Sak samma med brudgummen, om hvilken i förbigående kan nämnas, att han var en fyrti års man samt en baron, som nyligen lyftat ett stort arf.

Under vigseln, som förrättades af prosten begick Otto det felet, att ..... En aning om rätta förhållandet for nu för första gången i Helenas misstänksamma själ.

Längre fram på qvällen vunno hennes aningar en större bekräftelse. Icke så mycket för att Otto med Saida dansade flera danser, än med henne; icke så mycket för att han på Saida kastade de varmaste blickar; men han tycktes i hennes närvaro vara alldeles förvandlad; hans fordna, fria, ostyriga, ja nästan sjelfsvåldiga sätt hade blifvit ädelt, anspråkslöst, nästan blygt. Ock när en gång efter en dans han ledde Saida till hennes plats, hvilken då råkade vara invid Helenas, aktade Helena grannt uppå den röst, hvarmed han tilltalade Saida. Hvad den rösten var vek, låg och af ett sonort behag -- fordom var den stark och manlig, nästan befallande. _Denna röst_ skar in i Helenas bröst, såsom tusende knifvar. Känslan sade henne detsamma, som erfarenheten säger åt en annan, att förändringen i röstens tonfärg, då en man talar med en qvinna, är ett mycket talande bevis på kärlek.