Part 3

-- Jag skrattar icke -- svarade farbrodren -- åt sådana fantasier. Det händer nog, att vissa ställen, orter och förhållanden föda föreställningar om något annat dermed liknande, som man upplefvat eller blott hört berättas, då det tillochmed någongång inträffar, att man af ett tycker sig minnas ett fullkomligen liknande annat, oaktadt man helt säkert hvarken hört eller upplefvat något sådant. En af mina akademikamrater, hvilken trodde på själavandringen, anförde detta såsom det starkaste bevis för sin tro.

Vidare taltes de icke mycket vid under vägen. För Otto var besöket på Tuonela lik en dröm, han visste icke om angenäm eller oangenäm. Hemkommen gick han genast upp till sin kammare; han sade sig må illa och sannt var, att han icke mådde väl.

Hvad han om dagen drömt vaken, drömde han om natten -- drömmande.

Han var på Tuonela i den flygel der han _icke_ varit om dagen. Rummet var stort och öfverallt behängdt med lampor, hvilka gåfvo ett sken, mera liknande månsken, än det af vanliga lampor. Detta förundrade honom mycket, men andra syner upptogo honom snart.

Rätt många grannt smyckade personer börja dansa omkring honom och när de slutat, kommo de till honom med vackra skänker, som de buro i famnen. Han tog emot dessa skänker, men när han fått dem i famnen, förvandlade de sig till menniskohufvuden och hjertan. Han förskräcktes. Då sade de smyckade personerna: "så går det oss alla, så går det dig. Hvi kommo vi hit?"

-- Detta är en dröm -- sade Otto -- eljest kunde jag inte hålla alla dessa hufvun och hjertan i famnen.

-- Du bedrar dig -- sade en af de smyckade -- huru många verldar håller icke din själ i sin famn, och din kropp skulle inte kunna hålla dessa atomer!

Af dessa ord öfvertygades Otto, att det icke var en dröm. Hans fasa blef stor. Han frågade, huru han skulle bli af med sin börda, som tryckte honom grufligen; sedan ville han gerna dö. Då sade de: -- bed till Gud, att han beveker drottningens sinne, kanske hon sedan förbarmar sig öfver dig.

Och han bad till Gud. Och si en dörr öppnades, en sväfvande, mild musik fyllde luften, och in trädde drottningen. Hon var ensam; det var Melia Saida. Hennes af guld och diamanter strålande diadem fängslade icke ögat så, som hennes fina, ädla anlete.

Alla de smyckade nalkades henne med sakta steg; äfven Otto ville nalkas, men kunde icke röra sig ur stället, ty hans börda i famnen var för tung. Men när drottningen kastade sina ögon på honom, försvunno alla hufvuden och hjertan, såsom bortblåsta och Otto kunde nalkas. De smyckade blefvo nu nästan lika uppmärksamma emot honom, som emot drottningen och de gåfvo honom rum.

Ju närmare han nalkades drottningen, desto vänligare blef hennes anlete. Betagen af hennes tjusningskraft, glömde han helt och hållet, att hon var drottningen. Han hviskade till henne ömma ord; hon gaf honom ömmare tillbaka. Han kysste hennes hals, det tillät hon; hennes läppar, det hade hon ingenting emot; han hvilade mot hennes bröst mera än _ett_ ögonblick; hans minne sade honom icke mera, hvem han var eller hvar han var. Till slut lät hans vansinnes kärlek honom tycka, att han sjelf var denna Saida ....

Då blef han störd af en röst, som sade: -- vi ha läst alla dina känslor och tankar, o drottning; du har varit god emot den der ynglingen, men då han redan så lefver i dig, att han tror sig och dig vara samma person, så har han ju redan nått lyckans högsta grad här och hans straff bör du icke mera uppskjuta o drottning! Välj nu någon af oss.

Drottningen lösgjorde sig från Ottos famnande arm, såg på honom med ett outsägligt vemod och sade:

-- Ja det måste så vara. Hans lycka har räckt for länge, ty han är en jordens son. Tagen honom, j grannt smyckade och gören med honom, såsom i veten, att här alltid förr blifvit gjordt med dem, som ifrån lyckans högsta förflyttas till straffets högsta grad. Yngling, är du nöjd med din dom?

-- Jag lefver blott i dig och jag är nöjd. J grannt smyckade, tagen mig.

Många beredde sig att leda honom dit han icke visste. En bad för honom; det var en af drottningens tärnor, hvilka nu blixtsnabbt visade sig. Otto minndes henne svagt; det var Helena.

Hon ställde sina böner icke till drottningen utan till de smyckade, ty hon förstod att, oaktadt drottningen kunde befalla öfver deras lif, de dock nu hade makt öfver hennes handling. Men då de voro obevekliga, smög sig Helena sakta bort och försvann lik en skugga.

Liksom förd på sakta vågor, kom Otto nu till ett annat rum. De smyckade lemnade honom der åt en hop vålnader, och sade, i det de försvunno: _nu blir du en af dem_. Minnet af drottningen var så lifligt i hans själ, att han icke hade tid öfrig för fruktan. Dock vill han veta, i hvad sällskap han kommit och han frågade: -- hvilka ären j.

En förde ordet för dem alla och sade:

-- Vi äro sådana, som efter en missförstådd eller illa belönt kärlek gå omkring på jorden och spöka. Några af oss .... du ser dem der .... fäst dig vid deras galna åtbörder .... de ha förlorat sina hjertan och sitt förstånd .... de äro äfven, som du ser, utan hufvuden. För denna andra trupp, dem, som stå der med så hård och obeveklig min, har hjertat tappats, men hufvudet sitter ändå qvar. Vi, bland hvilka du står, vi ha inte förlorat vårt förstånd icke heller hjertat; men vårt hjerta är det egentligen inte mycket värdt med; det är så söndersargadt och odugligt och delar äro äfven förlorade.

-- Och dertill var allt drottningen skuld -- frågade Otto.

-- Det sköna på jorden, ja. Det stiger mest fram i gestalt af qvinna för oss män, ty vi förstå det då lättare. Men än i en form, än i annan. Vår drottning var icke den du tillbad; och nästan hvar och en af oss ägde sin skilda drottning.

-- Hvarföre kom jag hit förrän de der smyckade personerna?

-- Smyckade säger du om dem och du märkte icke att du sjelf var smyckad, med hoppets och kärlekens smycken, alldeles liksom de. Hvarföre du kom hit förrän de? Förmodligen emedan du bättre förstod skönhet än de, åtminstone tidigare fattade den.

-- Men då drottningen älskade mig, hvi öfvergaf hon mig! Eller älskade hon mig icke?

-- Unge man, hvarföre vilja ha svar! Är det ej nog för dig att du älskat och att din kärlek varit stark och ren!

-- Var min kärlek stark och ren?

-- Ja, ty till belöning är du uppflyttad i öfversta straffgraden. Vi äro de olyckligaste af de tre klasserna. De vansinnige lida icke. De förstenade förståndsmenniskorna minnas inte mera sitt hjerta. Men vi, vi; blott vi, vi kunna lida, ty fast vårt hjerta är trasigt och söndersargadt, så är det ändå ett hjerta. Derföre kunna vi lida ..... Fagre yngling, känner du något begär till döden nu?

-- Ja det stiger upp hos mig ett sådant begär och allt mer, allt mer.

-- Då är du redan en af oss, och ditt yttre är redan alldeles såsom vårt. Kom nu till denna graf och fatta höjden af ditt qval.

Otto följde den talande och kom till brädden af en graf, som förde djupt ned. I djupet såg han Melia Saida. Hon sträckte mot honom bedjande armar; då ville han störta i denna graf.

-- Du vill lefva i minnet, du vill fördjupa dig i denna graf, men kan det ej, ty du är bunden af det närvarande.

Ynglingen ansträngde sig, men var såsom fasthållen af tusende band. Vålnaderna skrattade åt hans bemödanden. Då ansträngde han sig ännu mer; tillochmed hvart enda af hans hufvudhår fick en förfärlig längtan till grafven. Fåfängt; banden blefvo allt starkare. Hans ångest blef större än all ångest i himmelen och på jorden. Slutligen började han liksom de andra vålnaderna att skratta.

Han skrattade gällt, öfverljudt, när han vaknade ifrån sin dröm.

Kap. V.

Clara i bryderi.

Följande dagen var Otto icke vid sitt lyckligaste lynne, då han gick ner. Sedan den obehagliga drömmen lemnat honom -- klockan var då två -- hade icke mera lemnat sig åt sömnen, utan sökt genom lektyr fördrifva de onda skuggor, som ännu efter drömmen omvärfde honom. Dessa läto icke fullkomligen fördrifva sig, helst Otto till läsning valde Shakespear; hvilket visserligen i så fall var klokt, att han hölls vaken -- ty hade han somnat, hade kanske samma dröm återkommit, i litet förändrad gestalt -- men obetänkt, emedan Shakespear kastar för mycket blickar in i andeverlden, för att vilja förstöra minnet af en dröm.

Efter frukosten hände, att Clara blef ensam med Otto. Hon sade då: -- nej, kan man se, hvad Otto i dag är vigtig och surmulen! Hvad felas dig?

-- Jag har filosoferat förmycket på min kammare -- svarade Otto småleende.

-- Filosoferat, ånej! Efter filosoferandet tror jag att sådana der unga pojkar bli särdeles lyckliga, grötmyndiga och saliga. Förlåt mig Otto, men du har inte filosoferat; du ser dertill alltför slagen ut, nästan timid.

-- Clara -- sade Otto och fattade med starkt förtroende hennes hand -- vill du bli min vän?

-- Din vän! svarade förvånad Clara och ämnade skämta men tillbakahölls af det allvarliga i hans min.

-- Ja, min vän. Men inte en sådan, som blott håller af mig, utan en som äfven kan vara mig till någon nytta .... om så behöfs.

-- "Om så behöfs." Jag förstår dig inte rätt .... du nästan gör mig rädd. Men jag vill ändå bli Ottos vän efter din egen mening .... om jag kan.

Någonting oegennyttigt, barnsligt godt och troget kastade härvid ett vackert tycke öfver hennes ansigte.

-- Men om denna vänskap skall köpas på en annans bekostnad? Om du lilla Clara, i och med detsamma du är god och uppriktig emot mig, blir falsk och förrädisk emot en annan, som du också håller af?

-- På alltför hårda prof hoppas jag du inte ställer mig, Otto. Falsk och förrädisk, säger du, emot någon annan, då jag är uppriktig emot dig. Det vore illa. Men jag pröfvar .... jag får väl vara litet elak, om det leder till något godt ändamål.

Den unga flickan hade ingen aning om, hvilken förhatad och förhatlig satts hon yttrat; jesuiterna kände hon blott till namnet -- måhända icke ens det. Vid ett annat tillfälle skulle Otto nästan utan undantag bestridt och vederlagt denna satts; nu var hans egoism tillreds att göra honom sjelf till jesuit.

-- Säg mig då Clara -- sade han icke utan en viss obeslutsamhet -- säg mig någonting .... som jag inte vet, men gerna skulle vilja veta. Älskar Helena mig?

Clara var icke alldeles oförberedd på en sådan fråga, icke destomindre skiftade hon färg; det var måhända den första gången i sitt lif den unga oskuldsfulla flickan, som hittills ledts blott af sin känsla, icke visste, huru hon borde handla för att handla rätt. Talade hon sanningens öppna språk, så förrådde hon sin syster och vän, och huru vida det skulle ledt till något godt, visste hon icke heller; sade hon deremot Otto en osanning, så skulle den vänskap hon lofvat honom, blifvit beseglad med en lögn; teg hon, så ....

Under det dessa tankar korsade sig inom hennes bröst, förgingo några ögonblick och hon teg.

-- Älskar Helena mig? -- återtog Otto.

Den ton, hvarmed Otto båda gångerna utsade denna enkla fråga, var icke sådan hoppet gifver utan snarare någon annan. Det var, liksom han icke så alldeles gerna velat höra denna fråga bejakad. Så mycket värre för Clara; den stackars flickans förlägenhet ökades.

-- Jag förstår, att så är -- sade Otto, i det han sakta tryckte Claras hand.

-- Det var orätt af Otto att leda mig in till det, som Otto kallar vänskap.

-- Var det orätt, Clara lilla? kanhända ... men om det leder till ett godt ändamål.

-- Ja måtte det leda till någonting godt, då jag nu säger, att Helena älskar dig ... Otto, du har liksom stulit mitt förtroende; hvad har du att ge tillbaka. O, måtte du förstå att älska Helena! Jag törs inte fråga dig, huru det är; låt mig inte tro, att ....

Den blygaste försagdhet stod att läsa i Claras ögon. Man hade kunnat tro henne vara en älskarinna, som yppat sitt hjertas hemlighet -- och likväl gällde det en annan.

-- Jag vill älska Helena -- sade med häftighet Otto.

-- _Vill_ du älska, det är illa -- svarade Clara.

-- Jag älskar henne redan -- gentog Otto.

-- Hvarföre frågade du då af mig, om hon älskade dig, hvarföre inte hellre af henne sjelf. Ånej, Otto, vi bedra oss, om vi tro, att du verkligen älskar Helena.

Denna anmärkning jagade rodnaden ifrån Ottos kinder, och han fann dess sanning. Hans röst var undertryckt, då han sade:

-- Låt mig i alla fall tro, att jag i dig, snälla Clara, har en vän. En vän, som råder mig eller om icke råd hjelpa, som tröstar mig, eller åtminstone vet hvad jag vet och delar min smärta. Vill du bli mig en sådan vän?

-- O ja, af mitt innersta hjerta. Ser du, jag har inte tagit min hand ifrån din; jag vill vara din vän ... Men är du olycklig, Otto? Hvem älskar du?

-- Jag älskar icke Helena, så som jag det borde, men någon annan älskar jag ej. Tro mig det, Clara!

-- Och du talar ändå om smärta och råd och dylikt. Hvad menar du? Om din kärlek blott är i sin gryning nu, så blir det väl ändå snart ljus dag, och då älskar du henne verkligt. Jag förstår dig inte.

-- Jo ser du, lilla vännen min, nog är det ändå så, att vi menniskor inte kunna sjelfve skapa vårt öde. Det kommer oundvikligt; det kan förvandla en vis till dåre och göra den, som var allas glädje och förhoppning till en rik tårekälla.

-- Aldrig har Otto förr talat så!

-- Förlåt mig, goda Clara; jag skall inte heller framdeles tala så. I stället skall jag för att roa dig berätta en dröm, som jag engång drömt i min lefnad.

Nu berättade han för henne den föregående nattens dröm. Han berättade den dock icke alldeles såsom den var; ty dels minndes han den icke troget; dels gjorde han, såsom man i allmänhet gör, då man berättar drömmar -- skänker dem ett större sammanhang, än de verkligen ägde. I det fall var han icke ärlig emot Clara, att han ej uppgaf rätta tiden icke heller rätta hufvudpersonen, drottningen.

Hvarföre sade han icke, att det var den flicka han i går såg, som var drömmens hjeltinna? Var han rädd for sig sjelf, sitt öde och henne? Han hade nästan samvetsqval, då han för den flicka, som lofvat honom en oegennyttig vänskap, med flit förfalskade sin berättelse. Men han var menniska och han var svag.

-- Och du säger dig verkeligen blott en gång ha sett den der flickan, som spelte en så stor roll i din dröm. När var det; hvad heter hon?

-- Begär inte svar på denna fråga! Låt mig någon annan gång upplysa dig derom. Men säg mig nu, ha drömmar någon betydelse?

-- Ja det ha de, bara man rätt förstår att tyda dem. Men emedan detta är omöjligt, så ha de heller .... ingen betydelse.

-- Men om jag nu skulle be dig tyda min dröm; huru skulle du förklara den omständigheten till exempel, att Helena der agerade en så underordnad roll, att jag knappt mindes henne.

-- Jag skulle säga, att det går rakt tvertom. Det är ju också ett sätt att förklara drömmar.

-- Jag tycker mycket om dig för denna raska spådom. Du har rätt, Clara, så kan det gå.

Nu blefvo de störda af Helena, eller rättare hon kom i god tid, ty det vigtigaste var taladt ut. Hon blef litet förvånad att finna Otto förtroligt hållande Clara i hand, henne, hvilken han hittills föga brytt sig om. Dock var det icke svartsjuka eller någonting så fult, snarare nyfikenhet om hvad de kunde hafva talat, som hade henne att säga: -- se nu är Clara inte mera lilla syster för Otto.

-- Nej tvertom; vi ha svurit hvarann en evig vänskap -- sade Otto komiskt och pathetiskt och dolde sålunda en sanning bakom skenet af en lögn. Äfven den lilla Clara var honom behjelplig i att antaga en för tillfället passande min.

De började tala i andra ämnen. Otto frågade, hvad bok Helena höll i handen.

-- Det är O. T. af Andersen.

-- Det fägnar mig, att ni redan hunnit öfver sundet. I fjol, vill jag minnas, lästen j blott arbeten af de tre stora svenska författarinnorna.

-- Men nu förefalla de oss redan litet tråkiga. När man läst ett af deras arbeten, har man nästan läst dem alla. Derföre flydde vi öfver sundet till Andersen, ty honom kan man tycka om. Otto kan inte tro, huru förtjusta Clara och jag voro i _Spelmannen från Svendborg_ och _Improvisatören_. Vi gåfvo oss knappt tid att äta och med arbetet gick det dåligt.

-- Ja, Andersen förtjenar det väl. Öfver _hans_ hvardagsteckningar ligger utbredd en fin och skär poesi, så att man måste förlåta honom, om han äfven litet koketterar. Men huru kom ni er att läsa denna O. T. Ty minns jag rätt, så plär ni först efter genomläsningen se på författarens namn och i alla fall inte gerna läsa andra romaner än dem ni hört berömmas. Och hvem berömde O. T.

-- Det kommer an på, hvem som berömmer, -- svarade Clara -- vi frågade af Emma Serén, hurudan boken var och hon sade, att den var ingenting. Derföre skaffade vi oss den, läste den och ha funnit oss bra deraf. Ack, hvad den Eva är söt, men hvad det var synd om henne!

-- Jag tycker -- sade Otto -- att hon fick det skönaste slut. När en flicka får veta, att den hon älskar är hennes bror, så vill hon dö, fast hon tror sig vilja lefva. Får hon då äfven dö, så smekes hon af det mildaste öde; hon slutar vackert.

-- Der finns ännu en flicka -- anmärkte Helena -- som är värd att hållas af: den snälla Louise, så ädel, så stilla och så undergifven. Hvilken motsats till hennes syster Sophie, qvick, litet god men mycket lättsinnig.

-- Eva och Louise äro glanspunkterna i O. T. Tvenne sådana karaktärer skulle försona mig med en i öfrigt aldrig så tråkig bok. Om Eva är fin, etherisk och englasväfvande, så är i stället Louise rent mensklig, och det vill inte säga mindre. Och ändå älskade de båda obelönta!

-- Är det då en så stor olycka -- frågade Helena.

-- Jag vet inte, så anser man -- svarade Otto, men såg på Clara och icke på Helena.

Clara plågades af detta ämne och hon afbröt det:

-- Nå Otto, du har ännu inte berättat oss någonting om Tuonela och huru det hade sig i -- dödens boning. Hurudan är Saida?

Fullkomligen obesväradt svarade Otto: -- å ja, det är en rätt söt flicka. Ni kan snart vänta henne här, sade hon. Och så bad hon mig helsa er så mycket.

-- Hvad det skall bli roligt att se henne -- sade Helena -- jag minns henne ännu något litet. Jag tror jag var ett eller två år äldre än hon ... ja, hon var sådan som Clara.

Otto såg på Helena; hon föreföll honom så älskvärd nu. Han såg på henne med ett visst vemod; det märkte Clara. Och när Claras blickar mötte Ottos, förstodo de ingendera den andra.

Otto tänkte om Helena: -- mången sådan som du går oförstådd sin verld igenom; intet kärt hjerta klappar för henne; hon vissnar och dör utan att någon fäster sig dervid.

Olikartade känslor bemäktigade sig Clara; hon lemnade rummet. Omedelbart derefter följde Helena systrens exempel och Otto blef ensam; det smärtade honom -- han visste ej hvarföre.

Kap. VI.

Metaren fastnar i ett nät.

Det var i Maj. Solen sken varmt, träden hade skjutit knoppar och öfverlade redan sig emellan om att skjuta blad. Gräsets späda grönska sade, att den rätta våren nu hade sin början.

En vacker eftermiddag finna vi Otto sittande i en båt i viken med ett metspö i handen. Bredvid honom ligger en bössa, hvilken han medtagit i förhoppning, att någon oförsigtig sjöfågel genom den skall få sin bane. Han har äfven med sig sin jagthund, Wilppas; icke för att den egentligen nu behöfdes -- ty ganska väl hade han med båten kommit åt sina rof; om icke möjligen för sällskaps skull, eller emedan en jagthund, då han simmar efter en fågel och hemtar den i munnen, alltid deraf har så stort nöje, att det vore orätt af dess herre att icke, så ofta sig göra låter, dertill bereda honom tillfälle, helst en jagthund, stadd i embetsförrättningar städse är en intressant syn.

Ännu hade likväl ingen fågel vågat sig inom hundra alnars afstånd. Wilppas satt lugn, med en melankoliskt tänkande min och såg utåt sjön. Stundom kastade han en ytterst likgiltig blick på någon olycklig fisk, som Otto lyckats få upp till det torra. Han ansåg kanske metandet för ett föga ridderligt göra.

Otto för sin del var icke heller någon passionerad fiskare. Han ansåg väl icke i likhet med de gamle Grekerne fiskandet i allmänhet för ett oädelt och vekligt tidsfördrif, vid hvilket mindre kraft än list kommer i fråga, men metandet tyckte han vara ett dagdrifvararbete, passande antingen för håglösa pojkar eller utlefvade gubbar. Äfven hade hans metspö fått hvila på vinden i en vrå hela sju år igenom; i dag, då han såg det, fick han det roliga infallet att försöka, om han ännu kunde meta.

Föga intresserad som han var, hade han äfven tankar öfriga för annat. Metspöet ledde honom så naturligt att tänka på den tid, han sist hade det i hand. Hurudan var han då, hurudan nu?

Då var han icke ännu yngling, nu var han måhända mera än så. Då var han oerfaren, men ren och oskuldsfull; nu kände han redan många af verldens krokar och gångar, hans samvete frikände honom icke såsom alldeles skuldfri, om äfven förderfvet ej hunnit längre än till själens yta. Då var han en gosse, helt och hållit beroende af andra; nu kunde han sjelf föreskrifva sig lagar; den tid var för honom äfven inne att -- föreskrifva hjertan lagar; han visste sig ju älskad. Vid denna tanke häfde sig hans bröst högt af stolthet; han ansåg sig för ingen del vilja ha barnaåldern tillbaka.

-- Lycklig var jag såsom barn -- sade han till sig sjelf -- men är jag icke lyckligare nu, då Helena älskar mig. Redan ha alla mina galna griller ifrån drömmen försvunnit och jag känner mig så lugn, så lycklig, när jag är vid Helenas sida. Sådant anser jag för kärlek; på den öfverspända och passionerade kärleken, hvilken romaner låta en se, tror jag icke; åtminstone är jag för litet eldig till en sådan. Visst är det någonting, som jag liksom saknar och gör, att jag ej är rätt tillfredsställd, men jag förstår nu såväl, hvad det är; det är just det, att intet ord emellan oss blifvit vexladt åt det hållet; den första kyssen har ännu icke blifvit tagen ... jag kan naturligtvis ej räkna de kyssar, jag på grund af slägtskapen haft äran få, ty de smaka just ingenting ... Helena har ännu icke vågat se på mig med så vackra blickar, som hon helt säkert kan ge; min dufva har ännu icke kuttrat för mig sitt kärleksqväde. Allt detta är orsaken till att jag ej är rätt tillfreds; det heter väl, att kärleken är skönast, innan hon talar, men förlåt mig, min kära poët, jag tror dig ej; jag tror, att kärleken emellan Helena och mig just är af det slaget, som sedan den uttalats, oaktadt sin sakta början tilltar säkert. O visst vill mitt hjerta liksom litet klappa, när jag tänker framåt på den tid, då hon är min maka ... låt mig se, månne det dertill åtgår mera än ett eller par år.

Han afbröts i dessa tankar af ett plaskande och hundens skällande i detsamma. Wilppas hade nemligen, oaktadt sin tranquillitet, observerat en större fisk, som fastnat på kroken och slog till med stjerten öfver vattubrynet. Otto var icke sen att vilja göra sig till mästare af detta byte, men så försigtigt han än sökte dra upp fisken, hände sig, att refven brast.

-- Så litet metare är jag -- sade han -- att jag icke ens kom att tänka på huru svag en sju års gammal ref skulle vara. Skadan var obetydlig; gäddan var beskedlig mot mig, ty hon befriade mig ifrån detta göra.

De öfriga fiskarna, hvilka ännu lefde i vattnet på båtens botten, kastade han i sjön, tog årorna och förfogade sig hemåt. Skottet lossade han af på en kråka, som föll men af Wilppas icke ansågs värdig något steg.

Hemkommen gick han, klädd som han var, genast in och såg der lagmannen och hans dotter hvilka anländt, medan han metade.

Otto visste, att de skulle komma en af dagarna, blef således icke öfverraskad af denna syn. Äfven i hans sätt att helsa låg denna gång icke något, som kunde tyda på själsfrånvaro, utan snarare på verldsmannen. Han var icke fullt naturlig utan det var någonting affekteradt i hans artighet. Ty det kunde han icke hjelpa, att Saida, genom de minst sagdt obehagliga minnen hon väckte, var för honom en plågsam företeelse. Han såg på Helena och tyckte sig då må bättre.