Part 2

-- Jag måste medge, att jag icke förstår mig på sådant, men .... Otto säger det mig kanske -- menade gumman småskrattande.

Prosten var en femti års man af ett ärligt, hurtigt och intagande utseende och hans inre svarade deremot. Han var redbar, utan att urarta till pedanteri. Guds ord predikade han icke af vana eller för att det alltid så brukats utan af den renaste öfvertygelse, lika skild från ljumhet som svärmeri. Derjemte var han en vettenskapsman, som, oaktadt de tillryggalagda femti åren, roade sig med att studera de gamla språken eller tillochmed lösa mathematiska problemer. Han ville följa med sin tid och tillät t. ex. icke sitt bibliothek att befinna sig i samma skick som i hans ungdomsdagar, utan för hvarje år ökade han det med nyare arbeten och det i nästan hvarje vettenskaplig gren, ja äfven i skön litteratur. Detta bibliothek var äfven det bästa i trakten och icke utan en viss stolthet hörde gubben det berömmas.

Hans maka var visserligen _äfven som qvinna_ sin man underlägsen, men hon ägde dock detta ordnande husmoderliga sinne, hvilket gör hemmet ljust, fridsällt och trefligt. Eljest var deras äktenskap grundadt på en ungdomskärlek; hela åtta åren hade de varit förlofvade, innan de kunde gifta sig; numera hade kärleken öfvergått till den ömhet och aktning, som vanligen gift folk emellan efterträder kärleken och genom varaktighet och djup söker ersätta kärlekens förgänglighet och glans.

De hade icke flera än tvenne barn, Helena och Clara. Dessa voro nu i blomman af sin ålder, den förra nitton, den sednare sjutton år. Egentligen vackra kunde de ej kallas, men ungdomen i förening med en oförderfvad själ gaf likväl åt deras utseende ett behag och en täckhet, som så ofta är mera än skönheten.

Förhållandet emellan föräldrar och barn var sådant man af det närmast föregående kan ana. Ingen onödig stränghet å ena sidan, ingen slafvisk fruktan å den andra.

-- Kors kära Agatha, hvad du blifvit för en passionerad snuserska. Sålänge dina ögon voro sjuka, kunde det vara, men nu äro de friska och du snusar ändå. Ett ondt har blifvit fördrifvet genom ett annat, men detta andra onda stannade qvar; på hvad sätt skall man nu fördrifva det?

-- Genom tid och tålamod -- genmälte prostinnan.

På eftermiddagen, vid den tid familjen drack kaffe, körde en reskärra in på gården och glädjen blef allmän, ty det var Otto. Snabb som vinden hoppade han ned ifrån kärran för att surprenera, såsom han hoppades, sina kära slägtingar; men dessa, som voro lika angelägna om mötet, togo emot honom redan i farstun. Efter de första omfamningarna och kyssarna anställde man reflexioner, huru karlavulen han blifvit på den ena vintern, huru glasögonen klädde honom och mycket annat, hvilket i tryck såge barnsligt ut att relatera, men taladt icke tog sig så illa ut. Ty när en älskad medlem af familjen återkommer efter att en längre tid varit borta, förändras lifvet i hemmet, tonen, färgen och andan helt och hållet och den allmänna glädjen skänker glans äfven åt de obetydligaste ord.

Otto var son till prostens äldre broder. Denne, hvilken äfven var kyrkoherde, hade redan många år varit död och lemnade efter sig denne son, hvilken han på sin sotsäng anförtrodde åt sin yngre broders omvårdnad. Ett litet arf skulle, hoppades han, en tid bortåt godtgöra den efterlefvande brodren dess omkostnad för hans Otto och när arfvet blef slut -- Herrans välsignelse och en tacksam brorson. Farbrodren var icke sen att efterfölja den aflidnes önskan och han antog sig Otto med samma ömhet, som om det varit hans egen son; han bibragte honom sjelf _principia prima_, skydde dervid inga mödor, ja han ärnade så länge handhafva Ottos undervisning, tills denne vore i stånd att taga sin studentexamen. Likväl, tagande i betraktande, att Otto i så fall ginge miste om den så nödiga och välgörande försmaken af kamratlifvet, skickade han honom till Borgå Gymnasium. Denna kurs genomgången äfvensom den vid Universitetet, var Otto nu filosofiekandidat. Ännu hade han icke valt sitt _genus vitæ_; han ansåg -- hvad äfven farbrodren gillade -- att man icke dervid bör gå brådskande tillväga. Han var, hvad så många andra filosofiekandidater äro, en man med stora förhoppningar men klena penningar. Han hade hvad man kallar en framtid.

Till sitt yttre var den tjugutvåårige ynglingen icke vanlottad, ehuru han visst icke kunde gälla för ett skönhetsideal; till sin karaktär var han ädel, om han ock icke var ett dygdemönster, till sitt förstånd var han skarpsinnig och klar, om han också icke kunde gälla för ett snille af första rangen. Utan öfverdrift kunde man om honom så i det ena som andra säga, att han var öfver medelmåttan.

När Otto sednare mot aftonen samtalade med sina båda kusiner, förvånade det honom, att Clara var så glad men Helena så tyst.

-- Huru är det med dig, Helena -- sade han tagande hennes hand i sin -- alls inte glad, fast jag kommit hem, utan fåordig och så trägen vid ditt arbete! Åt hvem virkar skälmen denna börs?

Det hade bordt vara lätt för Helena att utan förlägenhet svara sanning på denna enkla fråga. I stället blef hon förvirrad, såg på Otto med en förunderlig blick, rodnade och teg. Då sade Clara: -- stygga Otto, förstå, att det är åt dig.

Helenas förvirring kom sig deraf, att Otto alls icke tycktes gissa till, att det var åt honom hon stickade börsen, ty omedvetet hade hon velat, att han skulle liksom gjort något anspråk uppå den; nu tycktes han så likgiltig, och Helena liksom blef den förekommande, prevenerande, hvilket qvinnan ej vill vara, och på hvilket hon sällan vinner, då hon det är.

Detta obetydliga uppträde, denna lilla börs blef orsak till ett plågsamt ögonblick för de tre. Helena blef alltmer förvirrad, då hon fann, att hon icke förmått beherrska sig vid en sådan småsak, utan gifvit Otto anledning till skäliga förmodanden -- ty ganska väl anade hon, att det var mera än vänskap hon för honom hyste. Otto var väl icke en af de narrar, som vid minsta skenbara anledning tro sig älskade, men nu, så gerna han det velat, kunde han dock icke helt och hållet fördrifva sådana tankar och det smärtade honom, han visste ej hvarföre. För Clara, oaktadt eller _emedan_ hon var den i saken minst intresserade, voro dock dessa ögonblick som obehagligast, emedan hon med en fin qvinnlig instinkt genomsåg både systern och kusinen samt led med dem båda.

Otto var den förste, som fann sig eller rättare afbröt det plågsamma ögonblicket. Han kysste Helena på handlofven samt tillochmed på det bruna hårfästet och sade:

-- Hvad ni flickor ändå ären roliga och besynnerliga; det är en svår vettenskap, att förstå sig på er. Vore det en profession, så tror jag inte, att många vågade söka.

Innan han ännu hunnit tala ut, kom Clara med den oskyldigaste min och kysste honom -- på handlofven och hårfästet samt småskrattade. Detta skämt gjorde stämningen åter gladlynt, så att tillochmed Helena repade mod och sade:

-- Ser du Otto, hvad lilla syster vuxit och blifvit stor; och märker du, huru modig hon är. Hon är minsann ingen "lilla syster" mer.

-- För mig lär hon ändå alltid komma att bli lilla syster. Berätta nu Helena nyheter ifrån trakten. Huru är det till exempel med edra fennomanska funderingar?

-- Det vill gå dåligt med dem. Nu sedan Angelique Stålheim blifvit förlofvad, bryr hon sig inte mera om fennomani; ja hon sade engång, att det allt är barnsligt. Emma Serén åter tycker i allt som Angelique; hon har således också dragit sig undan, så att de enda som äro qvar, äro Clara och jag ... tvenne systrar! hvad skulle det bli af oss.

-- Isynnerhet -- inföll Clara -- som jag inte orkar läsa den finska grammatiken. Hvad grammatik är onödigt! ett språk låter mycket bättre, när man inte känner det grammatikaliskt.

-- Bara jag åter blir litet mera hemmastadd, skall jag väl hålla föreläsningar för dig, din lilla rabulist.

Samtalet afbröts af prostinnan, som bad ungdomen på mellanmål. Detta bestod i thé, som var anrättadt "på hufvudstads vis" allt för att hedra eller surprenera Otto. Prostens toddibricka innehöll nu äfven två glas -- ty -- sade gubben -- om du redan lärt dig den ädla odygden, så gagnar det till intet att dölja den; hvaromicke, så måste du någongång göra början, och när är det lämpligare, än nu, aftonen af den första dag din farbror ser dig efter _examen rigorosum_.

När natten instundade och hvar och en förfogat sig till sitt, sade prostinnan till sin man: -- märkte du Erik, huru uppmärksam Otto var emot Helena och huru hon såg lycklig ut? Hvad det vore roligt, om de blefve ett par.

-- Det vore det visst, men man får för all del inte låtsa veta eller förstå något sådant och hör du, min bästa Agatha lilla, bry aldrig Otto för henne; karlar i allmänhet, men isynnerhet de med Ottos raska karaktär, tåla icke inblandningar. Märker han, att vi vore hugade för detta parti, så tror jag han kallnar och vi få sedan roa oss med att se vår flickas förgråtna ögon.

-- Jag skall visst följa ditt råd. Mina barns lycka är mig så nära, att det vore det rysligaste, om de genom mitt förvållande finge sådana sorger. Sjelf har jag aldrig haft att skaffa med olycklig kärlek ... vi voro ju ändå alltid lyckliga i hoppet ... men jag förstår så väl, huru svårt det måste vara.

-- Isynnerhet för en qvinna -- tillade prosten -- qvinnan, som inte har tillfälle att ute i verldsbullret förskingra sin sorg, utan är inkilad emellan hemmets väggar, af hvilka hon har föga tröst att vänta .... Men låt oss inte mera tala i det ämnet .... mån' det icke vara klokare att somna in, min gumma!

I ett närgränsande rum vilja vi äfven göra ett besök. Clara är sysselsatt att kläda af sig. Helena sitter i en gungstol med en bok i hand. Hennes tankar följa dock icke med boken, ty hon säger helt hastigt:

-- Vet du Clara, första gången i mitt lif ville jag vara i någon annans ställe. Denna dag hade kunnat bli så glad; men nu är det inom mig, som jag hade gjort något mycket ondt. Du är min syster, derföre vill jag för dig säga, hvad du redan länge anat och i dag såg tydligare bekräftadt. Jag håller af Otto alltförmycket, jag älskar Otto.

-- Och ändå säger du dig vilja vara i någon annans ställe.

-- Ja Clara, ty Otto älskar inte mig, hvad skulle han det?

-- Att han redan älskar dig, det vill jag inte säga, men skulle han inte göra det i en framtid, du som är så snäll och god och äfven litet .... vacker.

-- Du söker ingjuta behagliga ord i min själ och jag tackar dig, ty du menar mig så väl, men det är någonting inom mig, som bjuder mig att inte hoppas alltförmycket .... och minns du det plågsamma ögonblicket med den olycksaliga börsen, då jag, liksom styrd af ett oblidt öde, rodnade och bar mig så tafatt åt .... vid en sådan lapprisak. Jag är som öfverhöljd af blygsel. Vara den första, som inte kan dölja utan blottar sin kärlek, och vara qvinna .... det är ett dåligt förebud. Medlidande blir det enda han kan skänka mig; medlidande eller afsmak och förakt.

-- Helena, min syster, gråt inte! Att rodna betyder ju inte alltid så mycket. Hvarföre se framtiden i svart, då han kanhända blir ljus .... och ljus måste den bli, ty hvem förtjenar det, om icke du.

Sådant jollrade systrarna, innan de gingo till hvila. Helena somnade in långt senare än Clara, men hennes drömmar voro icke förfärande, utan ljusa och behagliga.

Uppe i sin vindskammare satt äfven Otto vaken långt in på natten. Ingen sysselsättning hade han egentligen, annan än den att röka sin pipa och tänka.

-- Skall jag då tro, att Helena älskar mig -- sade han till sig sjelf -- jag ville det icke, ty jag förlorar ju valet .... hon, min välgörares dotter, för min skull olycklig .... den tanken vore mig odräglig. Huru otacksamt vore det icke af mig .... eller rättare af ödet, om det ställde sådant till! .... Men är jag då sjelf fri ifrån kärlek till henne? .... Nej, dertill är jag förmycket intresserad och .... måhända var det en mycket sjelfvisk tanke jag hade om att förlora valet. Hvem kan jag finna eller välja bättre än Helena! Täck och blomstrande till det yttre, god och finkänslig till det inre; hon äger dessutom den bildning jag af qvinnan fordrar. Välan då, jag blir väl bunden, men jag hoppas bandet blir lika lent och smekande, som starkt.

Ungefärligen i denna skiftning voro hans tankar och af de fem, som förekommit i detta kapitel, fanns således ingen, som icke önskade att Otto och Helena framdeles skulle bli ett par.

Kap. IV.

Tuonela och Melia Saida.

De närmast följande dagarna voro nog att helt och hållet förändra Helena. De mörka aningarna foro sin kos och hoppet började gry i hennes hjerta.

Ingen kunde vara gladare än Clara. Hvarföre, jo emedan Otto icke alls brydde sig om henne utan endast och allenast höll sig till Helena.

Och huru var det med Otto sjelf, hade han redan hunnit bli mera än intresserad? Härtill kunna vi tryggt svara ja. Det smärtade honom icke mera, att Helena älskade honom, men -- märkvärdiga motsägelse! -- han betviflade det. Ju flera af kärlekens stadier han tillryggalagt, desto mera osäker blef han på hvad han den första aftonen ansåg sig böra tro. Helenas rodnad och förvirring då, härledde han nu ifrån någon annan möjlighet eller en slump.

Likväl hade han ännu icke på något sätt yppat hvad inom honom föregick. Det var liksom skulle han anat, att han icke ännu älskade Helena med den styrka, som berättigar att binda och bindas för lifvet och en viss ädel skygghet förbjöd honom att uttala ord, hvilka till någon del jäfvat sanningen. _Till någon del_, ty kärlekens grader äro många.

En morgon, då prosten skulle på en embetsförrättning vid pass två mil från hemmet, frågade han Otto, om icke han ville följa med. Denne, hvilken långt hellre suttit hemma vid sin Helena, ville likväl göra sin farbror till viljes.

De begåfvo sig således åstad. Vädret var det vackraste och särdeles egnadt att framkalla behagliga tankar. Otto började redan närmare planera sin framtid för den händelse, att han blefve förlofvad med Helena. Skollärare ville han bli eller prest, ty båda dessa embeten lemna genast i början ett säkert brödstycke, om ock litet. Man måste forlåta honom sådana beräknande tankar på framtiden, ty de voro egentligen honom främmande; ofta hade han bland kamrater drifvit den i mångens ögon paradoxa åsigten, att om man förlofvar sig först, så följa nog, såsom af sig sjelfva, lyckan och brödstycket sedan .... nu förverkligade han icke i utöfningen sina hypothetiska theorier, utan blef lika prosaisk i detta fall, som de flesta andra jordenes söner. Dock märkte han snart, hvart han kommit, satiriserade sig sjelf och leddes naturligast på den tanken, att hans kärlek _ännu_ icke var af den högre natur, som försmår beräkningar.

Allt under det sådana tankar kommo och gingo, hade han ändå sinne och tid att samtala med sin farbror. Prosten, såsom sjelf fordom _civis academicus_ och dessutom en man, som icke ville lefva efter sin tid, var särdeles angelägen om universitetets närvarande skick. Otto fick berätta för honom om sina särskilta tentamina, om hvarje professors egendomliga examinationssätt och gubben utbröt ofta, då fråga var om den eller den professorn, som varit hans ungdomskamrat: "han tycks allt vara sig lik, alldeles som i pojkårena." Ja han glömde icke ens att underrätta sig om vaktmästare och cursorer, såsom t. ex. om Häggström lefde ännu. I begärlighet efter sådana notiser föll gubben ända till en viss barnslighet, som dock icke obehagligt afstack emot hans ärevördiga personlighet.

Sedan embetsförrättningen var verkställd, beslöt prosten att återvägen skulle tagas genom trakter, dem Otto icke på flere år besökt. Det gjorde väl, mente han, en half mils krok, men gerna kunde man underkasta sig den, då man hade att färdas en vida intressantare väg, än den stora socknevägen. Och hästen för sin del kunde icke med skäl klaga öfver vägens längd, ty denna väg var backig och således vida mindre tröttsam, "såvida samma musklers kraft icke alltid då tages i anspråk."

Vid några af backarna stego de båda af, dels för att lätta hästens besvär, dels för att kunna välja sig lämplig plats för fri och obesvärad utsigt.

-- Skada bara -- sade prosten -- att vi inte ha grönt ännu; vintrarna hos oss tyckas bli allt längre; i min ungdom plockade man vanligen blåsippor i medlet af April, och första Maj var redan ganska grönt.

-- Kanske ändå att, ifall farbror blir rätt gammal, allt återkommer till sitt förra.

-- Du kan ha rätt, min gosse. Naturen i sin fortgång har väl äfven sin periodicitet. Men se här ha vi Tuonela; jag trodde inte, att vi redan hunnit så långt.

Tuonela låg till hälften i en däld eller rättare i en trakt, som till hälften var en däld. Karaktärsbyggningen var omgifven och nästan undanskymd af höga, gamla träd. Det var en hästskoformig byggnad i antik och ädel stil, sådan man numera sällan får se -- ty äfven till landsbygden tränger modet och dels helt och hållet rifver ned det gamla, dels ställer till förbättringar, reparationer och förändringar.

När de kommit till trädgårdsstaketet, varsnades de af en man, hvilken med spade i hand gjorde något trädgårdsarbete. Prosten igenkände denna man och sade till Otto: -- det är Lagman von Randel. Kom min gosse; vi skola gå in i trädgården.

På fjorton år hade de icke träffats; då voro de män i sina kraftigaste år, nu voro de -- tolf år äldre och ålderdomen stod för dörren. Oaktadt jemnårigheten var dock skillnaden stor emellan dem båda. Prostens fylliga gestalt och den trefna glada minen, jemförda med den andres melankoliska småleende och den hopskrumpna gestalten, läto ana, att den förre haft gladare dar, än den sednare.

De helsade hvarandra med den obesvärade hjertlighet, som är vissa naturer egen. De föllo icke i förvåning öfver deras förändrade utseenden eller ens talte derom; sådant förutsatte de.

Till Otto sade lagmannen, klappande honom på axeln; -- detta är Otto, den tioårige gossen. Välkommen! Och nu, mina vänner, ber jag er vara så goda och stiga upp; kanske kunna vi der få ett glas vin eller så bortåt.

Vid det de tre gingo åt byggningen till, blef det Otto underligt till mods. När han såg på den antikt fantastiska våningen, föreföll den honom så sagolik. Han minndes historier om förtrollade slott; han tänkte på röfvarkungars boningar, der blod flutit och menniskohufvuden ligga uppstaplade i sköna rader. Ju närmare han kom, desto förfärligare blef det; håren reste sig på hans hufvud, det såg ingen; han blef blek -- derpå gaf ingen akt. När han redan var i den stora korridoren, hördes en stilla musik, sväfvande, vild, men mild. Honom blef det allt svårare, ovillkorligen skulle han ..... om icke lagmannen öppnat en dörr, tagit honom i handen och med den hjertligaste artighet ledt honom in.

Nu löstes till en del förtrollningen, han såg en ung flicka liksom skrämd slita sig lös från ett fortepiano.

-- Blif inte rädd, min Saida; här ha vi vänner, prosten i församlingen och hans brorsson.

Fadren tog henne i handen och förde henne till prosten. Denne omfamnade henne hjertligen och med rörelse. Han hade döpt detta barn och -- hans känslor voro icke ännu förstenade. Hon böjde sitt hufvud mot hans bröst och då hon så gjorde, kysste han detta hufvud.

Sakta skilde hon sig ifrån prostens omfamning och vände sig till Otto. I stället för att enligt etikettens reglor helsa, hände sig, att de blott sågo, den ena på den andra.

-- Vill du, min flicka, servera oss med ett glas madeira, men kom ihåg, äfven för dig sjelf ett glas.

Medan Saida gick att efterkomma fadrens önskan, sutto prosten och lagmannen talande med hvarandra, samt Otto på ett afstånd ifrån dem. Den obehagliga illusionen började alltmera att ge sig; han tänkte: -- icke är detta ändå en röfvarkungs boning, och ett förtrolladt slott lär det inte heller vara.

Snart kom Saida med fyra glas på en gammaldags silfverbricka. Hon bjöd först åt sin far, sedan åt prosten. När ordningen kom till Otto, tog han glaset, drack henne till, men kunde icke, om än han velat, framstamma något ord. Hon besvarade honom och nu först hade de helsat på hvarann.

Att tala var dock på det hela taget ingen nödvändighet för Otto; ganska väl kunde både han och hon sluta sig till och låta sig upptagas af de äldres samtal. Men det plågsamma för Otto var, att han inbillade sig se på denna flicka, att hon genomskådade honom och förstod, huru gerna han talt med henne, om han kunnat och att hon led med honom. Såsom med en obehaglig känsla i ett nu gerna förenar sig en obehaglig känsla från ett fordom, hände sig nu, att Otto minndes det obehagliga ögonblicket med börsen; Helena var då den genomskådade, han sjelf var det nu. Det var någon likhet i dessa obetydliga uppträden, men äfven skillnad. Då var han _måhända_ den älskade, nu var han _icke_ den älskande; den som då lät läsa sina känslor, var en qvinna, den som nu, det var en man och dertill han sjelf. Detta upprörde honom; han blef verkligen vred; hans själ samlade sin kraft, så att han blef herre öfver sig sjelf; i stället för förvirring antog hans ansigte ett herrskande uttryck. Han såg på Saida, som nu satt vid sin fader; hon såg tillbaka men slog ovillkorligen ner ögat. Detta fröjdade honom, han visste ej hvarföre. En fördel vann han deraf, den att nu kunna i all ro bedöma hennes yttre.

Han blef icke ense med sig sjelf, hvad han skulle tänka om detta ansigte och dess uttryck. Att hon var vacker, ville han icke medge; att hon starkt fängslade hans öga, trodde han ej; han tillstod icke, att han aldrig sett ett ansigte med detta uttryck, ögon, som så liknade vackra drömmar.

Ovillkorligen kom han att tänka på Helena. "Hon är vacker," sade han till sig sjelf, "hon sprider omkring sig frid och klarhet. Hon är för mig; sådana som denna kunna vara för andra."

Hans tankar afbrötos, då Saida lemnade sin plats och närmade sig, troligen i afsigt att gå till ett annat rum. Otto förekom henne, sägande: -- jag erinrar mig, att man åt en ny socknebo får säga välkommen. Måtte Tavastland icke misshaga er!

-- O, jag vet det säkert, att allt här skall behaga mig. Flera år bad jag pappa flytta till Tavastland och vi bodde ändå i Savolax.

-- Fröken gjorde sig således stora förhoppningar om vårt stackars land. Låt se huru de uppfyllas.

-- Jag längtade till detta land, och då jag nu är här, så är allt uppfylldt. Jag finner mig så hemmastadd här; det är liksom jag alltid varit här. Och det är naturligt, här är ju mitt äldsta hem -- tillade hon suckande.

Smittad af hennes vemod, sade Otto: -- med mig är förhållandet annat. Jag är en vilsen fågel, som goda menniskor tagit vård om, och ändå är det jag, som helsar er välkommen. Förlåt mig!

Det uppstod en tystnad. Saidas blick gaf Otto det vältaligaste svar. Han fortsatte icke detta ämne utan vände i stället samtalet på Helena och Clara, samt tillät sig anmärka, hvad det skulle bli en glädje för hans kusiner att göra bekantskap med fröken Randel. Saida svarade, att hennes far med det första lofvat ta henne med sig till prostgården. Den barnsliga kärlekens stilla glädje visade sig i hennes anlete, då hon berättade att lagmannen redan var så tillvida återställd, att han tillochmed litet orkade med trädgårdsarbete, hvilket han alltid tyckt så mycket om.

Solen var redan nära nedergången och prosten gaf sig icke tid att dröja längre. Man skildes således åt.

Saida sade till Otto: -- helsa till Helena och Clara ifrån Saida, herr magister, och säg dem, att jag kommer snart och så gerna.

-- Snart och så gerna -- sade Otto i det han nickade afsked.

På vägen berättade Otto för farbrodren, hvilken märkvärdig fantasi hade bemäktigat sig honom, då de gingo upp. Denna, förklarade han var orsaken till den tafatthet han der i förstone ådagalade.