Part 9

Men pianomusiken följde henne med den svaga landvinden. Och hon tvangs att sätta årorna i valsens takt, ett, två, tre, vilket kändes som om hon kommenderades därinnifrån, därbortifrån, där _deras_ kroppar rörde sig i samma rytm. Då vände hon igen i annan riktning, men hon kom inte ifrån det, kom icke ut ur denna trollkrets. Plötsligen avstannade valsen, och det blev en stunds tystnad, endast störd av måsar och vågskvalp. Men så började tystnaden höras, och i sitt minne hörde hon nocturnen, förnam den snarare, såsom man kan erinra musik inom sig. Dock, detta var ju verkliga ljud, g-dur, klingande som moll; det var hans anslag, hans spelsätt! Vilket förräderi! Han spelade deras Chopin för henne, drog henne in under deras täcke, de en gång gömt sig i!

Nu flydde hon på allvar rätt ut till havs, och sökte med årornas buller nedtysta musiken; vattnets forsande om fören hjälpte på, och hon var slutligen utom hörhåll, när hon gick förbi ett litet skär med en tall på. Men då, när hon saktade farten, och lade upp, hörde hon årors svaga ljud i tullarne bakifrån skäret. I nästa ögonblick sköt den skarpa fören av en vit snipa fram över den låga hällen, ett huvud syntes, och greven vid årorna trädde fram.

-- Är det Ester? frågade han helt lugnt.

Flickan svarade, utan tecken av förvåning.

-- Ja, och är du här?

Det hon trodde ha bakom sig, var framför; strömväxlingen skedde så snabbt, att hon genast fungerade normalt.

-- Det var en skräcklig séance därinne! fortfor greven.

Nu först kom Ester tillbaka i den tillryggalagda pinsamma stämningen:

-- Jag trodde du var kvar och dansade med den sköna!

-- Nej tack! Det var en sån där som skulle ha drag efter sig; en kokett kokott! Hon lade an på mig för att få sjöoffcern, och så tog hon sjöoffcern för att plåga postmästarn, och att hon skulle sluta med aptekarn förutsåg man.

-- Såå? invände Ester, hon kallades redan grevinnan.

-- Jaså, hon stal mig? Hon såg så ut, och den slutar nog med hundbröllop.

-- Va ä de?

-- Ska vi ta i land och se på soluppgången?

De togo iland; och när orsaken till Esters sorg var upphävd, så föll hon ner i sitt gamla vanliga humör, med en stilla indolent skepsis, och utan aning om erotik.

Och så foro de hem i soluppgången!

* * * * *

Greve Max stannade åtta dagar på Storö hotell, och under hela tiden umgicks han förtroligt med Ester. De seglade och promenerade, men gingo aldrig i societeten; deras förhållande var oförändrat, med den lilla skillnaden att Ester började vårda sitt yttre, antog med den kvinnliga dräkten kvinnliga fasoner, och röjde vissa drag av en vild, sund skönhet. Föräldrarne sade ingenting, ty de visste att här hjälpte ingenting. Men en afton -- en afton hade de unga gått långt ut i skogen för att se på havet. Hon hade satt sig på en häll, och han hade sträckt ut sig invid hennes sida. Det såg mera intimt ut än det var, i synnerhet som han just fattat hennes hand och frågat varifrån hon fått den ringen hon bar.

Då framträdde med ens fader Borg, redaktören, och skälvande fick han endast fram de sedvanliga orden:

-- Är herrskapet förlovade?

Ställningen var pinsam, och greven måste ju tala först:

-- Det har vi aldrig tänkt på, svarade han och reste sig, långsamt, men han betraktade Esters ansikte, som fått ett nytt uttryck, av blygsel, blyghet och barnslig fruktan inför fadren, och han upptäckte i ett slag arten av deras intimitet. Därför fortfor han, men i ändrad ton:

-- Det beror för övrigt på Ester.

Flickan skiftade åter hamn vid detta medgivande, och fadren hade ofrivilligt tänt den gnista, som ännu straxt förut icke var född.

-- Efter som Max kan tänka sig möjligheten, och ...

Här föll hon i gråt, och kastade sig i fadrens armar som om hon där ville dölja de känslor hon själv blygdes för.

Det var länge sen Gustav Borg varit med om dylikt, och när han hade Ester i sin famn, erfor han som om hon åter vore barn, och hans faderliga känslor överflyttades på den unge mannen, vars hand han fattade.

-- Lycka till då, sade han, och röck upp sin manlighet. Nu lämnar jag er, men jag väntar se herrskapet i mitt hem till middan.

Och så gick han.

Förvandlingen hade skett, transfigurationen; och de två unga människorna stodo där, icke som kamrater och vänner, utan som man och kvinna; i viss mån blevo de varse sin nakenhet, blevo blyga, och talade med nya stämmor, nya ord, de vandrade hand i hand, som små barn under skälvande träd, och när de mötte människor, blygdes de icke, utan voro stolta som unga gudar, och de tyckte alla böjde sig och hälsade dem med vördnad.

* * * * *

Detta var sommaren 1890. Följande året gick på samma sätt under läsning på examen och planeringar för framtiden. Föräldrarne ville gärna föra in samtalet på giftermål, men de unga svarade intet. Ibland väckte denna tystnad oro. Brutna förlovningar voro så vanliga, men otrevliga; man hade tänkt sig som släktingar, blandat intressen, tagit förskott på känslor och kanske rört ihop materiella värden.

Fru Brita var mera lugn än Gustav.

-- Låt dem hållas; det där få vi inte lägga oss i.

Så kom julferierna 92. Då hade fru Brita utan att höra sin man inbjudit fästmannen att bo hos dem på Storö. Gustav hade fallit i raseri, men inför ett fullbordat faktum måste han böja sig.

Julen hade gått och det var en av årets sista dagar.

Det var grått och dåsigt, och Gustav Borg ville ha ett parti bräde. Till den ändan gick han upp i tornrummet att söka sin måg. När han fann nyckeln urtagen, knackade han. Ingen öppnade, men han hörde två röster, som viskande uttalade orden »tyst».

Då förstod han, och gick ner att söka upp sin hustru. Som han väl visste huru snällt hon kunde svara på tal, gjorde han i tankarne ett urval av frågor, mera i påstående form, ty det var svårare komma undan en beskyllning än avfärda en fråga med nej eller ja. Han slog alltså ner som en blixt i fru Britas skrivkök, och slungade ut:

-- Hur länge har du vetat att de unga stänger in sig på hans kammare?

-- Hur länge? Så länge de varit här! svarade fru Brita, vilken just skrev en uppsats om äktenskapets nya former.

-- Det är således med din vetskap och ditt tysta medgivande?

-- Med mitt öppna medgivande.

-- Kopplerska! skrek den retade fadren och fick en stol att rotera kring fyra axlar.

-- Vet skäms! svarade frun.

-- Du har gjort vårt hem till en bordell!

-- Det har det väl alltid varit.

Därmed var ju allting sagt, men fadren talade i denna stund från sin synpunkt som fader, och ej som make, därför gick han sin stråt vidare:

-- Nu går jag emellertid och bryter opp dörren, sedan kör jag ut båda två med en käpp, och sedan söker jag skilsmässa ...

-- På vilken grund?

-- På grund av hustruns uppträdande som kopplerska åt sin dotter.

-- Och de minderåriga barnen?

-- Dem tar jag, sedan du befunnits vara ovärdig som mor.

-- Du tänker köra ut mig?

-- Ja!

-- Hör du Gustav, för barnens skull, vill du inte göra upp det där i godo?

-- Nej!

-- Då begär jag uppskov, svarade fru Brita; jag måste ordna husets angelägenheter, förstår du, och så drar jag i frid från detta hem.

Detta lät uppriktigt, och var det nog delvis, såsom uttryck av den smärta, som alltid åtföljer tanken på att skiljas. Mannen, som erfor det samma, lät narra sig, och lovade ej företa något på tre dagar, mot löfte att greven lämnade huset.

Därpå drog han sig tillbaka på sina rum en trappa upp, med anhållan att slippa komma till bordet.

* * * * *

På aftonen efter detta uppträde hörde Gustav Borg ett ivrigt telefonerande, slädars ankomst och avfärd, tassande i trappor och korridorer; men då huset var mycket stort, och han icke vågade visa nyfikenhet, förblev han okunnig om vad som förehades. Denna ovisshet verkade dock oroande, i synnerhet som hans beslut ju var beroende av de andras angreppsplaner. Hans gissningar började sitt spel, och han uppkastade det ena förslaget efter det andra, men slopade dem allt efter som hans gissningars lösa sand rasade undan.

Ensamheten i denna belägenhet blev honom olidlig, men han vågade icke lämna sina rum. Han ville sin vana trogen gå ned i barnkammarn och säga godnatt åt de yngsta barnen, en gosse på sex och en flicka på fyra år, men de sovo icke ensamma utan barnfröken var hos dem, och i dag var icke ögonblicket väl valt för att han skulle visa sig hos henne, på de grunder, som fru Brita vid ett föregående tillfälle antytt. Där var hans svaga punkt, som han hittills hållit undan, men som nu trädde hotande fram.

Så här hade han glidit in i detta förhållande, vilket icke syntes, och förtegs; misstänktes, men fördrogs; icke inverkade på husets fysionomi; nästan respekterades, emedan frun i huset icke brydde sig om det. Efter tjugofem års äktenskap hade fru Brita för fyra år sedan vid sista barnets födelse förklarat: att hon icke ville ha flera barn och att hon ville ägna sitt återstående liv åt samhällets och mänsklighetens tjänst. Detta var ingen nyhet, ty hon hade redan vid första barnets ankomst förklarat att hon icke ville ha flera. Och så hade de kommit lika fullt, kommit till av en olyckshändelse som ju de flesta av mänskobarnen komma till. Men nu var det så bestämt, att hon löste sin man från hans trohetslöfte, då han förklarade sig icke kunna leva som gift celibatär. Hon anhöll endast »få vara i fred», och att »slippa veta något». Det är ju icke så lätt för en man att ändra tycke; man tar icke ett nytt på hyllan, utan att ett tillfälle skall erbjuda sig. Och tillfället erbjöd sig i form av barnfröken. Då fru Brita överlämnade sitt hus åt den tjugosjuåriga fröken, var det utan saknad. Fröken var förståndig och undergiven, sökte icke makten; men tog mödan. Hon och mannen skötte barn och hushåll, och som hustrun mest var borta, när hon icke skrev, så uppstod i ensamheten ett naturligt vänskapsförhållande mellan mannen och hans barns vårdarinna, och snart antog deras förbindelse den intima karaktär, som blivit antydd, dock utan att medföra någon märkbar ändring i makarnes samliv, som tvärtom blev mindre stormigt och mera aktningsfullt än förut.

Husets maskineri gick ljudlöst och skulle ha gått så allt framgent, om icke hustrun känt sin ställning hotas, och framför allt fruktat att skiljas från barnen, vilka kanske skulle få styvmor, sedan hon själv kastats ut på backen.

I känslan av det förestående hade hon i hast samlat anhängare och vapen, besluten att slå slaget och döda fienden hellre än att dödas.

* * * * *

Efter en sömnlös natt, sliten av tvivel och ovisshet vaknade Gustav Borg och klädde sig. Därpå gick han helt enkelt ner till kaffebordet, där han råkade hustrun och barnen. Allt var sig likt, men ändå litet olikt. Ester var kall och sluten, och när fadren med en blick letade efter greve Max, var modren genast tillreds med ett:

-- Max bad hälsa så mycket; han ville inte störa dig.

Detta enda svar utgjorde hela familjebyggnadens hemlighet. Låta passera, låta rinna av, kompromissa, förtiga, och gå vidare. Och detta befriade, så att Gustav Borg återfann sig, troende allt vara glömt, och han hängav sig åt glädjen vara bland de sina, kände sig stark, omgiven av sin naturliga livvakt.

Han nedlade varje tanke på anfall och försvar, fred var sluten, det skedda hade aldrig skett; och han gick ut att spatsera i skogen med de två yngsta, vilkas sällskap föryngrade honom. De kommo ut i en hage, där ekorrar sprungo i snön för att motionera sig efter den långa sömnen. Vid åsynen av de promenerande skyndade de snabba djuren upp i en ek att gömma sig i ett hål. Den yngste gossen, favoriten, ville genast att fadren skulle gå upp i trädet och fånga en ekorre. Alla föreställningar hjälpte intet, och när pysen bad med ögonen, var han omotståndlig. Fadren kastade av rocken och äntrade eken, dock utan annat resultat än att han kom ner svettig och med sargade händer.

Detta erinrade om en scen förliden sommar, då fadren gått ner mycket tidigt för att bada ensam. Han hade gjort sin simtur och var påklädd, gladde sig i sinnet åt det väntande kaffet, då pysen kom ner för att se på simningen. Den lilles missräkning var stor, då han kom för sent, och han började gråta. För att torka hans tårar i hast, tog fadren och klädde av sig igen, hoppade i och sam ut, vilket icke var i hans smak, men han kände sitt offer belönat i den omåttliga glädje hans möda och självövervinnelse framkallat.

Nu besökte de tillsammans alla gamla lekplatser, grottor och rävgryt, sällsamma strandstenar, myrstackar, kullblåsta träd; och fadren återsåg allt detta, som om det varit förlorat och återfunnet. De gingo upp harspår, som han lärde barnen skilja från rävspår; de studerade fågeltramp och råttornas långa linjer; de sågo orrar i björktopp och domherrar i gran ...

I denna stilla, oskyldiga glädje överfölls han plötsligt av en känsla, som man får vid ett avskedsbesök. Och han vände hemåt, orolig, beklämd, anande.

Därpå höll han sig inne i sina rum, iakttagande varje ljud. Men det var mest tyst, och denna dova stillhet plågade honom.

Mot aftonen var han så uppfylld av oro att han måste tala vid någon eller sprängas. Sina egna fick han icke tala vid, ty de skulle ju tiga, eljest gick det sköra bandet av.

Han visste nog var han skulle få upplysningar, men till väninnan vågade han icke gå. Då knackade det på hans dörr, och när han öppnade, stod barnfröken därute, men gled hastigt in i rummet och tog in nyckeln.

-- Jag måste tala vid Gustav! utbrast hon. Här sker så mycket i huset, som jag icke förstår ...

-- Sitt ner min vän, och säg mig vad ni vet.

-- Ja, jag vet intet bestämt, men det bor någon oppe i vinden, som icke visar sig. Det bärs mat till honom, och frun går dit ...

-- Vad säger ni?

-- Och ner i flygeln är också främmande; flickorna svarar mig icke, och behandlar mig som en fiende ...

-- Vad har man för sig? Vad tror ni?

Här började fröken gråta, och Gustav Borg anande hela sammanhanget gick fram till skrivbordet för att begagna telefonen i ett ärende, som han icke själv visste, men som var ett uttryck av längtan att komma utåt.

Då bultade det på dörren två slag, och ljudet av steg hördes i korridoren.

I nästa ögonblick hade Gustav Borg öppnat fönstret för att mäta djupet nedanför; men i snöljuset såg han två karlar, som han icke kände.

Bultningen på dörren förnyades, och nu hördes en röst:

-- Var god och öppna. Det är länsman!

De båda instängda förblevo stelnade på sina platser, då med ens telefonen började ringa. Av vanans makt driven gick Gustav Borg till apparaten, och ropade hallå!

Då hördes ett instrument skjutas in i dörrlåset; nyckeln på insidan vreds om, kastades in i rummet och dörren öppnades.

Utanför syntes i en grupp; länsman, fru Brita, doktor Henrik Borg och alla tjänarne.

Som om han väntat på denna upplösning, gick den på bar gärning gripne mannen rätt ut, ner för trapporna. I tamburen klädde han sig, halvsprang ner till stallet, där han fick häst och släda; kommenderade sedan: till Långvik, och for i väg att söka upp ett tak över huvet hos den son, som alltid varit honom tillgiven och för vilken han gjort betydliga uppoffringar.

TIONDE KAPITLET. Inför rådet.

När Gustav Borg kom fram till Långvik och fann sonen vara frånvarande, blev han först modfälld, ty han älskade icke sonhustrun, och han såg på hennes förlägenhet, att han var ovälkommen både såsom ägande fordringar och såsom varande svärfar. Därför blev deras samtal mycket kort, och han stängde in sig på gästrummet.

Varför han kommit hit? Ja, icke kunde han beklaga sig för sin son, ty denne stod naturligtvis på modrens sida, och för övrigt hade han ju bundit både händer och tunga på sig genom sin oförsiktighet i hemmet. Han måste uppehålla sig någonstädes i kommunen där skilsmässan skulle utageras, och här var ändå ett slags hem, där han ägde någon rätt att vara.

När nu Anders kom, och hans första förtvivlan lagt sig, gick han in till fadren; och som han var enkel i sinnet och försagd, kunde han varken visa någon glädje över återseendet eller hälsa välkommen, i synnerhet som han visste om den förestående skilsmässan.

-- God dag min gosse, sade fadren som genast läste sonens lättydda ansiktsdrag. Du ska inte vara rädd för mig, ty jag ämnar varken stanna länge eller kräva dig på arrendet.

Anders tuggade på mustaschen och vibrerade med ögonen, ty blotta erinran om skulden var honom en pina. Denna tystnad gjorde fadren nervös, och han måste tala själv.

-- Du vet kanske vilka förändringar, som förestå i mitt hem -- hm! -- men det skall snart vara undangjort.

Anders tankar voro så fjärran. Han hade väntat sig en angenäm afton med sin hustru, då han fick berätta sina reseäventyr under det trygga skyddet av de förvärvade pängarna, och nu satt han här darrande för obehagliga frågor rörande det tomma magasinet och annat. Fadren märkte nog på hans ut- och invända ögon att han var borta, men han förstod icke situationen riktigt.

Att han kommit olägligt, det förstod han, men han måste ut ur förlägenheten, och när han ingen replik fick, blev han själv förnaglad, började vimla med ögonen som den, vilken söker ett nytt samtalsämne. Och lika olyckligt föll hans val av ämne, vilket han genom en hemlig tankeläsning hämtade ur sonens medvetande, lösgjort av dennes fruktan för vidrörandet av just den ömma punkten. Han måtte i gossens tomma ögon ha sett det tomma magasinet, och drevs dit mot sin vilja.

-- Nå, du har gjort bokslut, och du är nöjd med ditt år? Fulla lador och magasin?

Anders överfölls av raseriet att se sig blottad, blev än mera stum av ilskan, ville resa sig för att klippa den osynliga tråden, sökte en anledning, önskade höra utifrån, att hustrun dånade eller att pojkarne slogs; han svettades kallt, men satt fast på stolen.

-- Är du döv eller är du full? utbröt fadren, som icke fått ett ord från den tilltalade.

Därmed väcktes Anders ur sin vakna sömn; ämnade bryta ut i en ström av ord, men förfrös igen vid fadersmaktens oövervinnerliga kraft. Han blev bara förkrossad, syntes skamsen, så att fadren ångrade sitt utfall, och beslöt ändra sceneriet för att få en annan stämning! Han reste sig och slungade en enkel vardagsfråga:

-- Hur dags äter ni kväll? Jag har suttit över middan och har lust till något varmt.

-- Vi äter aldrig kväll! svarade Anders. Vi ha lagt bort det sedan ett år tillbaka.

-- Sätt fram smör och bröd till mig, då, replikerade fadren, jag kan också nöja mig med litet.

-- Ja, jag vet inte om vi ha något hemma.

-- Skicka efter då till handelsboden, hjälpte fadren på, då han började ana oråd.

-- Vi ha ingen häst på stallet.

-- Var är den då?

-- Den är borta, till stan.

Fadren såg på de fladdrande blickarne att gossen ljög, och han förstod hela sammanhanget, men att nu från eget elände dyka ner i andras, det ville han inte.

-- Låt oss dricka en toddy då, och prata bort aftonen, föreslog han.

-- Om jag hade något hemma, ljöd ett tonlöst svar, som inbjöd till samtalets avslutande.

Fadren lämnade rummet mera förvånad av de upptäckter han gjort än ledsen; han var ingen känslofull natur, hade tidigt nedsatt sina fordringar på människorna och tyckte inte om uppgörelser och förklaringar. Men inkommen i gästrummet, som man glömt elda, överfölls han av en sådan frysning att han gick till sängs med kläderna på; ty han ville inte göra bråk i huset. Vatten saknades i karaffen, en ljusstump lovade endast en timmes ljus, och det tomma fönstret utan rullgardin åt upp det mesta av skenet; de gråa kökskammartapeterna hägrade som den eviga ledsnaden och ledan, de sparsamma möblerna talade om armod och ruin.

Men han var så överväldigad av dagens upprivande händelser, att han genast föll i en dödlik sömn.

När han vaknade, trodde han det var morgon, men salsklockan slog i detsamma, och han räknade elva slag. Elva! Han hade lagt sig klockan nio, och nu såg han den långa sömnlösa natten för sig, ty han var spritt vaken.

Och nu, på en gång stod hela hans läge klart för honom. En man i hans ställning, vid hans ålder, utdriven ur sitt hem, avsatt från sin plats; utan att ha ätit middag, lik en slarver, hungrig och frysande, ett ovälkommet påhäng, som man önskade så långt i väg ... Hela förnedringen av uppträdet hemma, då han blottades inför sina barn, fasan för det som väntade ... processer och skandaler.

Han låg och såg på ljusstumpen, kände, att när den tog slut, skulle mörkret vidtaga. Som han tillhörde det folket, som ej kan besvära människor, föll det honom icke ett ögonblick in att väcka en tjänare för att få ljus, eld och vatten. Paralyserad av ödets slag, vågade han icke röra sig ens, utan låg som fastnaglad, frysande, såsom om kroppens alla vätskor verkligen stelnat.

Alltjämt betraktade han ljusets avtagande; och förnam det nu såsom om hans liv berodde av detsamma, skulle slockna när det slocknade. Han blev törstig av hungern, och frös av hungern, men sorgen och saknaden, skammen och harmen blandade sig in och fyllde ut ett ackord av kval. All livets bitterhet på en gång, och utan möjlighet att finna tröst i ett beklagande, ty han var för upplyst för att gnälla över otacksamma barn eller en trolös maka. Han hade tagit på livet med hårdhandskarne och var icke van vid pjåsk, men detta övergick hans krafter, och när ljusveken med ett fräsande sjönk ner i pipan, sprang han upp för att skydda sig mot mörkret. Han gick tyst ut i salen, medförande tändstickorna, och när han tände, såg han att klockan endast var fem minuter över elva. Han lyfte ner taklampan och tände på den; gick till skänken och fann något avståndet vatten i en gulnad karaffin; på skänken låg sonens körvantar av grå kastor; den ena vanten låg med knutna fingrar som en hård, hotande näve, den andra låg på rygg med innanhanden utsträckt som en tiggares begärande en allmosa; bägge grova med ansvällningar i lederna, något avhugget, kvarlämnat, invändigt ännu indränkt med människofett.

Han öppnade skänkdörren; när han böjde sig ner, syntes hans stora skugga krypa in på samma gång. En hård brödbit var det enda han fann; ur bordsyrtuten tog han gul senap och strök på brödet, samt något salt, men när han förde det till munnen luktade det fotogen, emedan han fingrat på lampan, och han lade tillbaka brödet på en hylla, vars gaufferade papper såg ut som en remsa små barn bära om halsen. Då tänkte han: om brödet blir funnet där med senapen på, kan någon av barnen få stryk i morgon, såsom oskyldigt misstänkt för okynnet. Han tog brödet med ena handen och lampan med den andra, men blev villrådig stående mitt i rummet icke vetande var han skulle dölja det besvärliga vittnet till hans sällsamma nattliga expedition. »Om jag lägger det i kakelugnen, kan det hittas av jungfrun i morgon; hon bär det genast till frun, och beskyller naturligtvis barnen, eller det barnet hon minst tycker om, och så blir det stryk, först för brottet och sedan för nekandet. Det där har jag varit med om själv.» Det måste dock avlägsnas, och han utfann slutligen att enda sättet vore inveckla det i papper, stoppa det i fickan och avvakta morgondagen. Han skred nu fram mot tidningshyllan för att ta det nödiga papperet, och hans jätteskugga reste sig från golvet, kröp uppåt väggen och tog den runda väggklockan på axlarne, där den satt som ett huvud med uppdragets båda nyckelhål bildande ögon och urmakarns namn såsom mun. När han uppnått tidningshyllan, hejdade han sig, ty, tänkte han, saknas ett tidningsnummer, så kan jungfrurna oskyldigt få bannor. Det var ett svårt fall. »Jag tar annonsbilagan» sade han, men hejdade sig åter, ty, »på landet läser man annonserna, och har jag otur ... och det har jag sedan en tid utan att veta varför ...» Han hade dock gripit ett blad, och när han vecklade upp det, skramlade det och gjorde sådant buller att han blev rädd. Och på bladets första sida stod en jätteannons: _Inkomna Ostron_. Ostron, just nu, på Metropol, klockan halv tolv, innan det stängdes, det vore något! Han närmade sig fönstret och tänkte kasta ut brödbiten genom dragluckan, men intet djur skulle äta senapen, och samma historia ville uppkomma.