Part 6

-- Ja, och vi äro redan på väg! Vet ni, att den här festen inte roar mig; den betyder för oss svenskar, att vi svenskar inte behövs mera. Frankrike har sedan flere århundraden begagnat oss som utpost mot Ryssland, och det finns en gammal medalj slagen i Frankrike, där svensken är visad på sin plats såsom Frankrikes legosoldat. De ha i själva verket betraktat oss som ett slags schweizare, vilka levat på uthyrning av trupper; och nu när de fått allians med Ryssland för att dela Kina, har Sverige förlorat sin roll i historien. Vi behövs inte mer! -- Jag gick i går med en läkare från eskadern och visade honom Stockholm. Han talade om allianserna och jordklotets förestående delning mellan Europas nationer. Jag tänkte på mitt land, som icke får vara med, icke höras till råds, inte räknas med; och jag kände mig som en relegerad från skolan, en straffad, som icke mantalsskrives, en paria utan mänskliga rättigheter i världshistorien. Nu är jag uppfostrad, jag som ni, och har fått lära mig att man skall vara stolt över att vara svensk. Vad är det att vara stolt över? Tala ett dövstummespråk, som ingen förstår när man kommer ut i Europa; i romanska länder förväxlas man med de ringaktade schweizarne, som man ler åt; och i Tyskland behandlas man som en platt-tysk, vilken annekterat _deras_ Eddor, vilka Wagner stulit från oss efter kriget. En serbier, bulgar eller rumän kan vara mera stolt än vi, ty de ha en uppgift i världshistorien: att vara puffertar mot Turkiet, men vi ha ingen! Emellertid, jag ville omvända min fransman; och alldenstund jag varit lika stolt som ni över vårt Skansen, förde jag honom dit upp för att krossa honom. Nerifrån syns ju Bredablick och klockstaplarne. När vi kommit till porten, ville jag stämma honom högt, pekade på röda tornet och sade.

-- Där är vårt Akropolis; där förvaras Svea, hennes palladium, och hennes anor. Det var bra improviserat, tyckte jag själv; och fransmannen ställde in sig på en stukning. Vi krånglade oss upp, fick fatt i en klockstapel och några renar, en spöpåle och en gammal kanon, men hur vi gick, stötte vi på djur. Olyckligtvis var min läkare zoolog och kastade sitt intresse på djuren så att jag icke kunde slita honom lös. När han fick se isbjörnarne, frågte han om de funnos i Sverige, och jag måste ljuga och säga ja.

-- Bra menageri, sade han, mycket bra.

Jag ledde honom till stugorna, men de kunde icke vinna hans deltagande.

-- Stugor, bondstugor, mycket bra.

Vi måste förbi ölpaviljongen och musikläktarn.

-- Variété! sa han, mycket bra!

När vi kom till Bredablick, måste han se på utsikten, och sen ville han inte se något mer. Och vet ni va, go vänner, där var inte mer att se!

Men nu började han fråga:

-- Akropolis? Låtom oss skåda Akropolis.

Jag blev stum.

-- Svea? Vad är det? Och var är palladium?

Då blev han skämtsam som en fransman; och pekande på isbjörnarne sade han:

-- Är det anorna? Förfädren?

Jag höll på att gråta av raseri, men den artige fransmannen ville skona mig och tillade:

-- Jag vara darwinist. Är ni icke?

Där fick jag för anorna!

Men som vi gingo ut, mötte vi några finnar från gårdagens bekantskaper. De hutlösa fäna spelade ryssar, tilltalade min fransman såsom en allierad och skämtade över mig och mitt Akropolis.

-- Ja, det är ingen ära att vara svensk, det är säkert; och lite blygsamhet skulle nog klä oss, särskilt när vi tala om Skansen. Men aldrig kan jag förstå att det var så lite att visa: två klockstaplar, nio stugor och ett menageri. Jag rodnar om örsnibbarne, när jag tänker på mitt tal vid Skansens invigning! Minns ni det, så tala inte om'et!

Nu ansåg sig Holger böra säga något överlägset i sin egenskap av den nye redaktören.

-- Vad ä de att jämra över om småstaterna utplånas! Sverige dör visserligen här, men det uppfyller sin världsmission i Amerika, där svenskar och andra skandinaver hålla på att bilda ett starkt bondestånd, som en gång skall skicka en president till vita huset. Och ni pratar om att Sverige inte är med och delar jorden!

-- Det har du fasligt rätt i, inföll nu Kurt, och man borde verkligen underlätta utvandringen medelst engelska språkets införande i folkskolorna.

-- Det sa en man härom året, och de höll på att slå ihjäl honom, liksom bonden i riksdan, vilken fann sakläget så förtvivlat, att han lika gärna ville betala skatt till Ryssland som till svenska arméns officerare.

-- Apropos Ryssland, avbröt doktorn, ser ni hur finskan därborta fraterniserar med vår ryska professorska eller professor vad det skall heta. Jag tror att professorn är finska helt enkelt, för hon talte flytande svenska med finsk brytning när hon kom hit.

-- Du pratar, avbröt fru Brita!

-- De finns de som påstå hon är polska också! Ja, ni fruntimmer har goda dagar nu för tiden; tänk på våra författarinnor! Ölsupa; tisdagssoppa; lite variationer på andras tema och de utnämnas till jättesnillen av Lilla Sakris! Se där går han för resten. Född med buk, glasögon, tonsur och pension; litteraturens beskyddare, damernas vän; medätaren, skuggan. Han kläcker ut silkesmaskar, sedan han köpt äggen; han ser ut som spökdjuret, bär glasögon som en detektiv, en Faux bonhomme, som är förfärlig; en bedragare, som man aldrig får bevisning på, men som man har på känsel att man måste fly; oförklarlig och därför hemsk; smickrar för att få klösa; begagnar allt för sina ändamål, till och med lik; förlåtande där något kan vinnas och hämndgirig där intet är att förlora. Han talar i kvinnans namn som om han vore kvinna; förtalar sitt eget kön som en självbesmittare och kryper för damerna som alla pederaster. -- -- -- Men se på den där då!

-- Vi måste fara nu, avbröt fru Brita, annars mankerar vi båten!

Sällskapet bröt upp för att söka droskor nere på slätten. Men när de passerade ett tält, fingo de se en man i röd fez stående på ett bord och hålla tal för franska båtsmän.

Det var Syrach, målaren, som delvis återfått förståndet och nu trodde sig vara i Brest, där han tillbragt sin sista sommar.

-- Situationen är oklar, fortfor doktorn; vattnet är grumligt och överklassen kommer att fiska.

SJUNDE KAPITLET. Moder-näringen.

Dagen före nyårsafton satt Anders Borg, redaktörens tredje son på sin arrendegård Långvik och gjorde bokslut samt kalkylerade. Långvik, som lydde under prästgården, var en medelstor egendom och låg vid en vik av Östersjön åt havssidan till, inom en arkipelag av holmar och skär.

Anders Borg, som studerat vid lantbruksskola och gift sig mycket tidigt, så att han nu hade fyra barn, satt sedan tre år tillbaka som arrendator.

I två år hade fadren betalat arrendet, men detta tredje vägrade han. I början hade Anders, som var en lättsinnig krabat, levat undan som en herreman och hoppats på bättre tider med tullarnes ankomst. Tullarne kommo, men det blev inte bättre, ty han måste köpa allting dyrt och dåligt. Andra året försökte han dra in på staten, men när han såg att det icke hjälpte, slog han lös igen och lät gå vind för våg.

Men när årsslutet nu nalkades, och dagarne voro ändlöst långa i all sin korthet, fördrev han tiden med att räkna, räkna ut orsakerna till lantbrukets förfall. Och det var högst egendomliga resultat han kom till.

Sålunda satt han nu med mjölkjournalen och såg, att smöret stod honom till sju kronor kilon, under det att han måste sälja det för två kronor. Han trodde först, att han räknat galet, men när han såg i boken att kon åt upp femton pund hö efter femtio öre pundet för att ge ett kilogram smör, då blev han rädd. Låt vara att den separerade mjölken begagnades till statfolk, kalvar och grisar, den fick han kvitta mot kreaturets skötsel, ströhalm och den dyra transporten till stan.

Såg han nu efter vad det kostat att uppföda ett kreatur, så fann han, att kreaturet ätit upp sitt pris, och att han arbetat för intet.

Men det kuriösaste av allt var hans kemiska beräkningar av lagårdens ut och in. Här stod en ko och förtärde bara torrt hö med några ämbar vatten. Höt bestod ju huvudsakligen av cellulosa, som var kvävefri, och vattnet höll ju intet kväve. Varifrån kom då det oerhörda överskottet kväve, som mjölken och gödseln innehöll? Svarade han: från djurkroppens förbrukade vävnader, så måste han återigen fråga, varifrån djurkroppen tog detta kväve till förnyelsen av vävnaderna; ty förnyades icke dessa, så skulle djuret försvinna spårlöst efter tre månader. Ur höt kom så obetydligt med kväve och ur vattnet allsintet; togs det ur luften då? Nej, svarade Pettenkofer! Det var ju ett underverk, eller också var kemien åt skogen.

Och när han fodrade ut med potatis, som höll nittio procent vatten och två procent kväve, blev resultatet det samma. Här måste man ju tro att kvävefri stärkelse kunde förvandlas till -- kvävehaltig äggvita, och att vattnet övergick till den ammoniak, som man slösade bort i lagårsgropen. Men det stred mot vetenskapens gällande teorier, och därför stod han framför en gåta, som han slängde ifrån sig.

Mera påtagliga däremot voro huvudbokens uppgifter att han i år köpt för tre tusen kronor Thomasslagg för att göda jorden, och att arrendesumman uppgick till två tusen fem hundra kronor. Det var ett naket slående faktum, som gav honom en ny tanke, vilken lyste upp hans ställning. Jorden kan föda en ägare, men icke både ägare och arrendator; och jorden kan göda sig själv genom en väl reglerad lagårsbesättning, men jorden har icke råd att köpa gödningsämnen. Detta borde han ha vetat förut, men det stod varken i lantbruksläran eller i nationalekonomien.

Han hörde någon komma, och smällde igen böckerna samt tände en cigarr för att dölja sin oro.

Hustrun steg in, ung och stark, men nu med en bekymrad min.

-- Anders! Giv mig nycklarna till magasinet; jag måste ha mjöl för att baka.

-- Mjöl? Det är slut.

-- Slut?

-- Ja!

-- Å herre Gud! -- Har du sålt det?

-- Jag måste!

-- Men statarne då?

-- Jag får köpa efter hand åt dem.

-- Kan vi inte mala i en hast?

-- Det finns ingenting att mala.

-- Har du sålt spannmålen med?

-- Jag måste!

-- Nej, nej, nej! Vad finns det kvar i magasinet då?

-- Ingenting! Bara råttorna!

-- Vi bli olyckliga om rättarn får veta det!

-- Han vet det.

-- Det är därför han vågar det han vågar. Ja, det här går inte, Anders, det går inte.

-- Jo, men det går så att jag tvingas bli skojare. -- Vad gör rättarn då?

-- Jo så, att då torparne ska göra dagsverken, så tar rättarn mutor i ägg och smör, och låter dem slippa dagsverket.

-- Har det gått så långt?

-- Ja och ändå längre, han är i maskopi med mjölkerskorna! Varför kör du inte bort honom?

-- Jag kan inte, jag törs inte. Han vet för mycket om gårdens affärer och ställning. Det där med tomma magasinet är värst, ty det är lite olagligt. Det som fanns därinne var liksom hypotek både för arrendet och statfolkets löner.

-- Tänk att jag skall behöva se den där rättarn vid mitt bord när han bjuder sig in ... vet du att han suddar i stan och super opp hela huset så att vi får föda deras barn? -- -- --

-- Det kan jag tro! Men det slutar med att jag får bli inspektor, så kanske jag kan komma åt en egendom innan jag dör.

Nu ville frun övergå från allmänna betraktelser till verkligheter.

-- Kristin i köket begär sin lön. Har du fått pängar för kon, som vi sålde åt slaktarn?

-- Nej, men jag väntar honom varje ögonblick med pängarne. Hur mycket är vi skyldig Kristin?

-- Ett års lön, som du vet, och så har jag lånat av henne kontant ... ja, vad skall man göra?

-- Hör du, vi ska ju på kalas i morgon; har gossarne några kläder?

-- Nej, det vet du, att de bara ha sommarrockar.

-- Vi får väl pylsa in dem i sjalar och täcken, för hemma får de inte stanna.

-- Ja Anders, det här är galet. Jag är född på landet och vet vad en gård kan tåla, men det vet du icke! En sån här liten egendom kan icke bära en smed, en skogvaktare och en kusk. Och därigenom att du icke kan betala dem deras löner, så stjäl de. Smen stjäl järn och arbetar för egen räkning; han skor hästar åt halva soken med ditt järn; skogvaktarn säljer ved, och kusken havra. -- Vet du, min vän, jag ville hälst gå ifrån alltsammans, för det finns inte en brödkant i huset! Jag skulle gråta, om jag inte tyckte synd om dig, men du är så snäll, och du rår inte för det här trasslet.

Nu kunde Anders icke återhålla sin rörelse; ty han var en god man, som goda ord fick att smälta i tårar; men han kom icke längre än till en tacksamhetens handtryckning, då man hörde bjällerklang utanför.

-- Det är slaktarn med pängarne! Vi ä räddade, utropade han och sprang upp.

-- Å gud! Vilken lycka, istämde frun och ställde sig vid fönstret. -- Men gå inte ut du; låt Lindkvist ta emot!

-- Ja, det ska han visst få, för slaktarn och jag är inte goda vänner.

Bjällrorna hade tystnat, men i dess ställe gåvo båda bandhundarne skall och rusade; jakthundarne svarade, och alla gårdens rackor samlades bakom isupplaget, som dolde den scen vilken nu avspelades mellan slaktarn och rättarn.

Arrendatorn och hans fru sågo ingenting av uppträdet, men de hörde en ordväxling mellan slaktarn och rättarn, och så högljudd att orden skojare trängde genom innanfönstren.

Efter en stund avlägsnade sig bjällrorna; hundskallet blev ett rytande, som antydde slagsmål, och så kom rättarn springande upp till gården.

Herrn anade oråd, och med varsam hand ville han föra ut hustrun för att skona henne för ett uppträde och sig själv från en förödmjukelse, men hon stannade.

Rättarn kom in.

-- Vad är det? frågade patronen.

-- Det är slaktarn, som kom tillbaks med kon, svarte rättarn. Han sa att den var självdöd i okänd sjukdom, och att han skulle stämma patron.

-- Vad gjorde ni av djuret då?

-- Han kasta't på backen, och sen fick hundarne fatt i't; jag kunde inte skilja dem åt.

-- Låt dem hållas! Här är ingenting att göra åt det. Herr Lindkvist kan gå ner till stallet och låta sätta för kappslädan. -- Säg åt skogvaktarn, att han tar isbilln och följer mig.

Rättarn ville nog förlänga audiensen, ty med varje hugg åt patron blev hans strafflöshet större; men han måste gå, ty patron lämnade rummet jämte sin hustru.

Makarne voro ensamma i sängkammarn, där de brukade gömma sig att rådslå och hålla sig dolda, när folket belägrade gården med sina fordringar.

Hustrun började:

-- Är det sant, att du sålt ett sjukt djur?

-- Ja, det är sant! Jag _blir_ skojare, om jag håller på med det här!

Och de gräto båda.

Vad skulle man nu sälja? Vad skulle göras? De rådgjorde och stannade vid att mannen skulle åka ut och låna pängar. Sedan skulle hela gårdsbruket ändras. Ett år var kvar på arrendet, och jorden skulle läggas i havre; den behövde icke gödslas och den såldes genast till spårvägsbolaget; den sög visserligen ut jorden, men vad angick det dem när de skulle flytta?

Hela landet hade gått till havren, när intet annat lönade, och därför var snart svenska jorden utsugen. Rågen, fattig mans säd dock, gick inte mer, utan måste importeras; ifrån vetet hade man sjunkit förbi rågen ned till hästkornet; det var förfallet. Och när bönderna tagit sista havreskörden för att köpa biljett till Amerika, så kunde man knappt få en spekulant till den värdelösa jorden. Den jorden, som plogen bearbetat och som varit gödslad, den gav bara ogräs eget nog; den kunde icke bli naturlig äng av sig själv, som vildmarken; den var förbannad; den var bortskämd av odlingen och fordrade odling; den kunde visserligen sås igen till klövervall, men om icke denna förnyades, upphörde den att ge.

Emellertid, och sedan när arrendetiden gick ut, skulle man göra auktion på inventarierna. Som bönderna hade en märkvärdig smak för att köpa på auktioner, emedan de trodde sig få allt billigare och bättre, brukade avgående arrendatorer i förväg sälja allt dugligt, och anskaffa sämre nytt. De goda kreaturen och hästarne såldes under hand, och usla sådana köptes i stället. Redskap, vagnar och slädor tillverkades i hast, och kastades in på auktionen. Det var ju intet ohederligt, men gentilt var det inte, och det hade man icke _råd_ till.

När överläggningen var mot slutet, körde kappslädan opp på gården: skogvaktaren, en zigenartyp, patrons favorit emedan han var rörligare än torparne, stod redo med isbillen. Hans uppgift var nämligen att vid uddar och i sund, där man befarade strömdrag, gå före hästen och fresta isen.

När patron skulle opp i slädan fick han bevittna ett skådespel, som kom honom att le, trots eländet, som utställde sig.

Fyra av de största hundarne hade i endräkt släpat upp den döda kon på isupplagets väldiga pyramid. Men när de gjort detta samarbete, jagade den största gårdsdoggen ner de tre associéerna, och låg nu som en sfinx ensam och kalasade däruppe. Granngårdarnes hundar hade lockats hit, och den skällande skaran vid foten av isberget rök ibland ihop och bildade ett nystan av pälsar, svansar och tassar. Några statgummor hade gjort svaga försök att dela rovet med doggen, men dragit sig tillbaka. Allt var uthungrat på gården, människor och djur. Hundarne hade i sin nöd jagat av all hare och ungfågel, och lärde sig slutligen tjuvfiska nere på isen, där de gick och snappade bort mörtarne från gäddkroken. Men nu hade de fått kalas.

Piskan klatschade, och i rykande fart for kappslädan ner på isen och ut åt fjärdarne, som lågo blanka.

Färden ställdes först över till andra stranden, där på en udde två gamla män hade slagit sig ner i en röd stuga för att utvänta livets slut. Den ena var en f. d. kamrer i stadens verk och änkling, som nu vid sjuttio år levde på sin pension; den andra var en åttioåring, vit som en duva och vilken aldrig varit något, sedan han var student i Uppsala. Vid tjugo år hade han fått en livränta och sedan ingenting gjort. Fallet var ovanligt, men gubben hade levat på en enda bragd, ett enda intresse: han hade varit juvenal. Han betraktade sig också numera som ett föremål i ett museum, som kunde visas. Den röda stugan var ryktbar för sitt dyra innehåll; man gjorde utflykter dit för att skåda »en av gluntarne», ty så hade traditionen omvandlat juvenalen. Han hade sjungit med Wennerberg, han hade känt Carl XV; han hade talat vid Jenny Lind, han hade sett Geijer. Men allt det där spelade ingen roll i dag, när Anders Borg kom åkande för att låna pängar.

Gubbarnes glädje var stor, när slädan körde opp framför stugan, ty de hade varit insnöade i fjorton dagar, icke sett en främmande, icke fått tidningar eller post på åtta dagar.

Anders pälsades av, togs in i värmen, fick en glögg, och måste tala om vad som stått i tidningarne. Därpå togs kortleken fram, och man spelade en vira, bara en slängtur.

Att tala om pängar är ju tråkigt, ty det sista människan lämnar ifrån sig är guldet, på den enkla grunden att denna metall utgör existensens villkor, husrum, mat, kläder och värme.

Efter att ha givit ut allt vad han visste vara angenämt för de gamle, under loppet av två timmar, klämde han slutligen fram sitt ärende. Då gick ett moln genom det ljusa rummet med de vita gardinerna; ålderdomens frid var störd, och de gamle pinades av att behöva lämna en nödställd utan hjälp. De hade inga pängar att avvara, och de plågades av att behöva erkänna det, att nödgas bekänna sin affärsställning. Och Anders å sin sida led av att ha framkallat denna förstämning; det var ett elände att låna pängar; och han förstod nu huru så många föredrogo svek och till och med stöld.

När han nu satte sig upp i slädan igen, ämnade han vända om hem, men tanken på hustru och barn ryckte opp honom, och med en smäll av piskan satte han hästen i gång, utåt stora fjärden. Skogvaktaren bak på hundsvotten yttrade några farhågor, men patron ville icke höra på. Isen var tunn men seg, genomskinlig som glas, så att man såg tångskogarne på grunda ställen.

På fjärden gungade isen, gick i vågor, men hästen ökade farten, av någon instinkt att han i nödfall skulle kunna springa ifrån den öppnade vaken, och patronen visste av erfarenhet, att saltsjöisen var segare än han såg ut till, och att det icke var så farligt som det syntes. Kursen höll han österut på ett lågt land i fjärran, där pastorsadjunkten bodde. Denne, som hade en liten kyrkokassa om hand, skulle nog kunna låna ut tio kronor; så lågt hade han nu satt sina pretentioner.

Bara luft och vatten och det svartgröna strecket i fjärran syntes, då hästen plötsligen stannade.

Skogvaktaren var genast framme vid hans huvud: kastade isbillen som en lans, och se, vatten steg upp ur hålet.

-- Det här går inte, patron, sade Viktor. Får vi vinden ett streck till på ost, så bryter sjön in, och vi är kaputt!

-- Inte vänder jag, svarade patronen; sitt opp, så ska du se på åka!

Piskan ven om hästens länder, och det gick för brinnande livet i sträckt trav. Isflisor och vattenstänk yrde om ansiktena.

Det gällde bara tio kronor, men det gällde att nå ett mål också och framför allt fylla en plikt, och han tyckte att han erbjöd sitt liv som offer åt de sina, och att han lämnade skammen bakom sig.

Det mörka strecket i fjärran blev allt bredare och kom närmare; takåsar syntes, och straxt därpå visade sig folk på stranden, som viftade och skreko.

Skogvaktarn uppfattade först signalerna, hoppade av hundsvotten och skrek:

-- Håll patron, det är vråk!

Anders Borg höll in hästen, ty han såg en öppen ränna, där en ångare gått fram. Han steg ur och mätte med ögat rännans bredd som om han ämnat simma över, ty han måste fram.

Men efter ett ögonblicks besinnande, tog han en stör, som prickat ut rännan, gick ombord på ett simmande isflak, kajkade med stören och kom i drift. Folket på stranden skrek, när det bar av, men Anders paddlade vidare. Då han nalkades andra sidan, började hans isflak sjunka, sakta, jämnt som en fallucka. Med ett språng hoppade han över till nästa flak, som också sjönk, och så till nästa, varpå han i fyrsprång nådde land; men sista stycket passerade han med benen igenom strandisen, som klang likt krossade fönsterrutor.

-- Är pastorn hemma? frågade han utan att hälsa.

-- Ja, väl är han så, blev svaret.

Och nu skyndade Anders upp till ett rött hus, tämligen likt de andra.

Han gick in med samma fart som han använt på övergången av isrännan, röck upp dörren och stod i stugan, där pastorsadjunkten satt i sin gungstol och sov, klockan tolv på middagen.

-- Nej, är det du? Jag satt och blundade litet och hörde nödrop på sjön, sade han under det han mornade sig.

-- Ja, jag är i knipa, och du ska låna mig tio kronor.

-- Tio kronor? Var ska jag ta dem? Jag skulle just få ut ett diskontlån, men det klickade ...

-- Du får låna ur kassan!

Här uppstod en paus, och Anders Borg förstod att han återigen narrats intränga i andras hemligheter och avtvinga en olycklig den förödmjukande bekännelsen om en dålig affärsställning. Men han fann sig hastigt och kastade åt sidan:

-- Kan du inte låna av en bonde?