# Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet

## Part 5

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/gotiska-rummen-slaktoden-fran-sekelslutet-48060/index.md

När han gått sig svettig, lugnade han av, steg upp på ett berg, varifrån han såg ut över havet i fjärran. Detta svalkade honom, och det oändliga rörliga därute gav honom kraft. Han satte sig på hällen och tänkte över sitt öde. Ännu kunde han leva i trettio år, en hel mansålder; han kände krafter att upptaga strid, att kunna hålla ut, att i nödfall vänta på fienderna, som uttömde sina krafter i en lönlös jakt efter det blåa intet och vilka tidigt måste vara utslitna, i synnerhet som de icke förstodo spara och förnya. Om tio år, sade han sig, har en ny ungdom vuxit upp med nya ideal, nyktra verklighetssträvare, som skulle bättre förstå honom och i sin tur avsätta dessa utopister, som nu grasserade med sina påhitt om ett socialistsamhälle, teorier dem han var med om att pröva och kassera i sin ungdom. Dessa unga trodde sig vara framför honom, och de voro dock så långt tillbaka i tiden som 1830- och 40-talen. Han hade ju nyss firat franska revolutionen och i sitt tal förklarat sig som en konventets son, trogen traditionerna, oförsonlig mot monarkien, republikan i livet, intill döden. Och nu utnämnde de honom till konservativ! En konservativ revolutionär och konungamördare! Detta var nonsens om något! Men det var en röra man levde i, en färgsnurra där alla regnbågens färger blandades till en vit ton; alla strömmar och motströmmar hade lupit ut i havet, och där hade de blandat vatten, huller om buller. Socialismen, som egentligen var kristendom, hyllades ju av ateisterna, och de kristna voro kapitalegoister; bönderna voro rojalister, men försvagade konungamakten; rojalisterna lekte liberala, och monarken var frihandlare, frikyrklig, och ansågs frisinnad. Det var babyloniska förbistringen, upplösningen av alla äldre begrepp. Anarkisterna voro aristokrater; de frisinnade arbetade för kvinnotyrannit, på orättvisans grunder, och för frihandelns rätt att förkväva de egna näringarne; tullskyddarne ville hjälpa näringarne, men tvinga de egna landsmännen köpa dyrt och dåligt.

Det var ett långkok, ur vilket det mesta skulle avdunsta och slutligen lämna en liten bottensats av fastare substans, tjänlig till näringsämnen. Möjligen bevittnade man här ett konstant moment i utvecklingen, som påminde om gasers diffusion där allt genomträngde vartannat; eller försiggick nu syntesen av det bästa ur allas analyser; de olikartade krafterna satte an på många punkter och stenen rörde sig slutligen.

Kanske det var rätt, det som skedde; kanske denna fällning sedan skulle upplösas igen, och ett nytt stort krafternas samarbete skulle ske genom nya strider, så att även den ringaste kunde sägas ha deltagit i framåtskridandet, och att den segrande meningen vore ett sammanskott av allas, emedan det var en legering av ädla och oädla metaller. Detta vore rättvist som Gud själv, och endast äregiriga partichefer kunde harmas däråt.

Under dessa betraktelser hade hans blickar vilat på några gråbruna skär längst ut i havet. Han hade trots sin närsynthet funnit dem något ovanliga i formen och icke känt igen dem, han som kunde alla kobbarne därute. Nu -- just nu -- började de att röra sig framåt, och i denna hemska färgton som nattfjärilars, med en tydlig avsikt att göra sig osynliga. Samtidigt stego tre rökpelare upp mot himlen, och han förstod: det var franska eskadern, som kom från Kronstadt och styrde in mot Stockholm. Trikolorer hissades, och den gamle revolutionsmannens hjärta klappade, ty den tyska politik, som Sveriges regering anslagit efter Sedan var icke trevlig och hade haft en bismak av underkastelse och ett övergivande av en nödställd. Frankrike hade nu blivit löst ur isoleringens band och åter inträtt bland Europas stormakter för att vid sekelslutet få uppträda bland de europeiska makter, som skulle dela jorden. Frankrikes återuppståndelse, det betydde rörelse framåt igen, ty från Frankrikes motor överfördes alltid kraft på de andra nationerna, så snart ledningar förefunnos. Trekejsarförbundet var upplöst, och de starkaste motsättningar, tsarriket och Europas republik skulle utjämna i fjärran Östern vad Englands supremati i Egypten och Medelhavet hotat rubba.

Glad och upprättad, reste han sig och vände hemåt, men tog nu vägen åt höger över prästgårdens ägor. Han hade ett behov råka någon och få prata bort morgonens obehagliga intryck.

Prästgården syntes snart mellan lindarne; ett oerhört rött trähus i två våningar; utgånget ur svenska bondstugan var det flankerat av logar och lagård. När nu redaktören först inträdde i boställets förstuga och i dörröppningen mottagits av Fylax, som till hälsning torkade av sina fötter på den besökandes kläder, underrättades han av en tjänare, att pastorn var i lagårn och provmjölkade.

Han begav sig alltså till ort och ställe, där han fann sin svåger i full verksamhet. Iklädd en kaschett och en solbränd överrock satt han och förde mjölkjournalen samt hade en länsad frukostbricka bakom sig i fönstret.

Gustav Borg brukade gärna skämta med svågerns själavård i lagård och mejeri, men i dag var han inte hågad, ty han ville vinna honom för sig, och pastorn avväpnade honom dessutom med en blick, som bad om nåden bli skonad inför tjänarne.

-- Vi ha arbetat sedan fyra i morgse, och därför måste jag ha lite mat!

Härmed ville han parera stöten mot frukostbrickan, som var försedd med öl- och brännvinsflaska.

-- Jag ville bara _hälsa_ på dig! svarade svågern och tittade icke åt brickan.

-- Vi ha just slutat! Vänta ett ögonblick, så kommer jag med dig.

Gustav väntade och tog en överblick över de hundra feta nöten som tuggade och svängde på svansarne.

Pastorn summerade litrarne och var nöjd med resultatet, ehuruväl han förvånades över att alltid provmjölkningen under uppsikt visade bättre resultat än den dagliga mjölkningen.

-- Si det är husbonds öga! sa han! Om man inte ser efter sitt, så vet man hur det går. Och jorden ger endast åt brukaren. Skulle jag arrendera ut det här, så fick jag aldrig se arrendet. Arrendatorn beklagar sig alltid, och när det lider till betalningen, skickar han hustru och barn för att gråta honom ifrån arrendesumman. Nej, själv är bästa dräng, nu ska vi bara _titta_ i mejerit. Har du sett min nya separator? Det är en baddare den här turbinen att arbeta.

Han öppnade en dörr i fonden, och de voro inne i mejeriet.

-- Här göres guldet! fortsatte han med en iver som om han ville hindra alla otillbörliga frågor och spetsiga anmärkningar. -- Se bara på det smöret! Se på't! Nej, du ska smaka också! Va? -- Det är förstklassigt! -- -- -- Nå, det kan ju inte ha något vidare intresse för dig!

Och så gingo de.

När de kommo i farstun, mottogs Gustav Borg återigen av Fylax, vilken torkade av nosen på hans ljusa kläder. Som djuret nyss ätit, tyckte den inträdande gästen illavara, men han måste tiga och lida, ty han ville vinna något.

Prästens bostad var i den gamla stilen, med skinnsoffan, brädspelet, piphyllan, och bokhyllan med kyrkofäderna i kvart, samt stiftstidningen och författningssamlingen; denna underliga blandning av världslig makt och andlig.

Möblemanget var av mahogny, och såg ut som om det aldrig varit nytt, utan uppstått genom självalstring på en husauktion vid världens begynnelse. Mahogny ser icke ut som ett växtämne, utan det liknar torkat kött, och kan svettas flott. Därför ser man alltid spår av finger, och det är inte trevligt. Stående på trasmattor i sillsalatens eller lappskåsens färger, bildade möblemanget en ensamble av ett hemtrevligt halvsnusk, som doftade Gyllenhaals blandning.

Vid närmare betraktande urskiljde man vid dörren en samling käppar under ett museum av flottiga hattar och mössor. Där bredvid en hylla med glasmensurer för mjölkprovning, det rationella landbrukets nya symboler.

Svågrarne slogo sig ner, och som båda voro pratsjuka, gick samtalet som en oljad blixt.

-- Du är ute tidigt och kliver, du, sade prästen.

-- Jag har inte annat att göra, sedan jag blivit försatt i disponibilitet, svarade redaktören.

-- Ja, ungdomen tränger på! Det är världens gång!

Här höll Gustav Borg på att falla för frestelsen att beklaga sig, men höll igen, ty han visste, att svågern bara skulle ha skrattat ut honom, som alltid fört ungdomens talan. Han stoppade därför och backade:

-- Ja, ungdomen; du vet jag alltid fört deras talan så länge deras fordringar voro rimliga och förnuftiga, men när de överskridit gränserna, så måste jag vända mot dem.

Som även pastorn var i en fredsälskande sinnesstämning, ställde han sig artigt på sin antagonists ståndpunkt.

-- Och du har gjort rätt. Därför får du beröm också.

Han tog en tidning från brädspelsbordet; men när Gustav Borg fick se rubriken _Fosterlandet_, så var det slut med freden, och masken föll.

-- Får jag beröm i den? I den? -- Då är jag slut!

-- Du älskar inte ditt fosterland? inföll pastorn avböjande och skämtsamt.

-- Inte just vidare, för det är icke älskvärt, och vad din tidning beträffar, så, tycker du själv att det är kristna människor, som skriver på det sättet? Det är andans män likvisst, och de skriver som djävlar. Lögn, väld, våld, orättvisor, hat, falskt vittnesbörd, det är tidningens program!

Nu tog pastorn eld, och han reste sig, började trava på mattan så att dammet rykte:

-- Tycker du inte det är bättre, att folket ledes av statskyrkans humana bildade präster än av okunniga fanatiska lekmannapredikanter?

Nu tyckte Gustav Borg så, i vardagslag, men här gällde icke vara svarslös, och därför fick han i vredesmodet en annan mening helt hastigt:

-- Lekmannapredikanter? Vad är du annat? Du, som har lantbruket till yrke, låter din tjänst skötas av komminister och adjunkt. Och vad gör din komminister? Han äter när han icke sover, och dessemellan dricker han och spelar kort. Vilar i sex dagar och arbetar på den sjunde. Och din adjunkt, som är medarbetare i Fosterlandet och försvarar giftermålsbalken; vet du vad han har för sig därute på sin ö? Du vet, att han lever som en turk och har varit synlig spritt naken med en naken flicka i en båt, och du blundar, därför att du behöver honom till din vira! Men församlingen överger kyrkan och bygger bönhus, som ni förföljer! Ja, gamla Sverige håller på att bli en prästrepublik som Paraguay, och statskyrkan är lika rutten nu som år 1527. Den andliga makten har ni förlorat, men den världsliga han I kvar. Era biskopar äta visitationsmiddagar, sitta i riksdag och landsting, i kommittéer och akademier -- vi hade nyss en biskop med 80,000 kronor om året och analkräfta -- (han hade ätit sig till den!); han översatte poem och skrev humoristiska visor, men själavården gav han fan. Jag hade en kusin, du kände, som var komminister norrut i en stad. Han åt ihjäl sig; ty vid varje förrättning, bröllop, barndop, begravning, måste han äta och dricka; och den sista söndan han levde, utförde han aderton förrättningar, det vill säga, han åt och drack aderton gånger på den dagen; därför fick han slag och dog! -- Du talar om er humanitet. Det är bara fördomsfrihet grundad på otro! Ni tror inte på era läror, det begär ingen heller, men då ska ni avgå, annars sitter ni som hycklare! Men ni vill inte lämna brödet och makten! Präster och officerare, de tu äro ett, och ni stöder tronen, som bara är en gammal stol med ett hål i ...

Nu hade båda rest sig och de travade om varandra på mattorna som lejon och björn. Men Gustav Borg lämnade icke ordet ifrån sig.

-- Kor och svin kan du vårda, men kommer en människa i själanöd till dig, då har du ingen barmhärtighet, ingen hjälp, ingen tröst; ty du är hård, snål, obarmhärtig! Och 28,000 sådana där pjäser som du och underlydande skall riket föda. Sju millioner kronor äter ni upp, och medlen tagas ut med godo eller ondo, av bekännare och icke-bekännare, och på ett sätt som påminner om penningutpressning. Vad ni tror på, det vete fan, men ni liknar närmast djävulsdyrkare, då ert organ dyrkar Carl XII, Sveriges förstörare, vilken icke var en människa utan en djävul. Och när vid sista jubelfesten för detta odjur, som saknade all storhet, till och med den sedliga, en grupp studenter opponerade, så kallades de till rektor och voro nära att bli vanärade med relegation. Är det dårhuset eller tukthuset ni förtjänar? -- Och du, med din pastoralvård. Det sägs, att du slåss med rotting, när du borde tala till förstånd och hjärta. Och din kyrka, vad gör du i den? Det samma som metropoliten gjorde i sakristian! Du skröt nyss i en anständig kalasfylla med att du aldrig går i kyrkan, att du inte varit i kyrkan på ett år! Och du, som håller på nattvardstvånget, när var du till nattvarden sist? För tjugo år sen, när du prästvigdes! Fy fan, säger jag, och nu skuddar jag stoftet av mina fötter på din trasmatta! Det är synd om dig, för du har aldrig tänkt på vad du gör, eller på vem du är! Men om du vaknar, så gå inte i din gamla kåk, vars altarskåp du nyss sålt åt antikvitetshandlaren, i parentes, utan gå i bönhuset, om du törs; där råkar du kristna människor åtminstone; som _bjuda till_, om de också icke lyckas, att hyfsa sin invärtesavdelning!

Pastorn var ingen ond man, ingen hycklare heller, men han hade som alla levat sitt liv sådant det erbjöd sig, oreflekterat; tagit en dag om sänder, och aldrig skådat tillbaka eller gjort upp detta trassliga konto av ut och in, debet och kredit, som kallas livet.

När han nu fick höra det och såg sin räkning, kunde han inte förneka ett enda faktum. Han såg sig själv, sin Fylgja, för första gången, och han trodde sig skola dö. Han blev mållös sittande i soffan och var svart i ansiktet lik en slaktad svart tjur.

Svågern, som genom detta utbrott och denna seger återfått sin på morgonen förlorade självkänsla, började svälla ut ur sin förkrympning, och som han ville avgå med äran innan fienden hunnit samla sig, lossade han sista bredsidan.

-- Du är en pater, men icke en andlig; du börjar morgonbönen i lagårn med öl och brännvin, därpå sover du frukost och spelar bräde till middag; sen du ätit middag med tre rätter mat och berusat dig för andra gången, går du att sova middag mellan lakan, eller som det kallas i Uppsala trissa middag; därpå spelar du bräde till aftonvarden, då toddarne och viraspelet ta vid till kvällsvarden, som var afton består av en kallsexa med varm rätt. Har du lagt dig nykter någon kväll; har du varit nykter på tjugufem år med dina tre rus om dagen? Läser du nånsin din aftonbön? Nej, du är icke en människa utan du är ett svin! Det är vad du är!

Han hade visserligen inte vunnit det han åsyftade, men han hade fått något annat; och han önskade bara, att _de_ hade hört honom, så skulle de inte kallat honom konservativ.

SJÄTTE KAPITLET. En oklar situation.

Franska eskadern kom och sprängde för ett ögonblick de enskilda koalitionerna och några allmänna. Det svenska lättsinnet visade sig från sin älskvärda sida att kunna glömma. Trots den nyss antagna tyska politiken såg man medlemmar av regeringen bevista festerna och hålla tal för Frankrike.

Gustav Borg fick en stor dag, när Tivolifesten hölls, ty han var en av värdarne; och när han tillika kunde franska perfekt och var en utmärkt talare, gjorde han sig alldeles förträffligt.

Frankrike hade varit något sprött mot Sverige efter kriget 1870, då dess urgamla bundsförvant vände ryggen, både åt republiken och den besegrade vännen; men nu var allt glömt. Franske ministern i Stockholm, en livlig intelligens, republikan, och som det påstods, för detta kommunard, hade förut fraterniserat med Stockholms liberala salonger, umgicks i borgarhus och uppträdde med föredrag i klubbar, som icke voro precis comme-il-faut. De övre måste hålla till godo med honom, ty han var ambassadör för den stora nationen, så att hans person var okränkbar. Hans våning och norska ministerhotellet voro centra för allt vad politik, vetenskap, konst och litteratur ägde av framstegspartiet; och dit drogos av både nyfikenhet och tvång många av de övre, som endast genom börd och ämbeten voro bundna däroppe. Dessa försökte nog sticka ut och misskreditera de röde, men märkte snart att de stött på patrull. Sålunda råkade en svensk envoyé ut för följande qui pro quo hos norska ministern.

_Envoyén_ (till franska ministern). Vad är det för en slusk den gode Blehr infört i sin salong?

_Franska ministern._ Vem då? Den där! Det är min specielle vän, målaren X.

_Envoyén._ Hå kors, men han ser faslig ut!

_Franska ministern._ Vad gör det, han är offcer av hederslegionen, och vi (vi två) är bara riddare!

_Envoyén_ (med stigande otur). Men nog är damerna något konstiga. Se på den där, som ser ut lik en sångerska.

_Franska ministern._ Det är visserligen inte min fru, men _hon_ har också varit sångerska.

Pang!

I dessa kretsar rörde sig Gustav Borg som hemma hos sig, och nu på Tivolifesten, när han höll sitt lysande tal för Frankrike, varifrån all rörelse framåt utgår, glömde man hans avsättning; och han framstod klar som en gammal republikan, en revolutionens son, vilken avskuddade sig varje misstanke om att vara konservativ.

Blandningen av klasser och åsikter på nitti-talet var så intensiv att alla gamla begrepp icke mera passade. De två enkla rubrikerna konservativ och liberal tjänade bara som öknamn, liksom en gång fordom hattar och mössor. Livet hade blivit rikare, åsikterna hade fått nyanser, det bornerade exklusiva var förvisat ner till det lägre borgerskapets småblad, vilka endast sågo två färger i sitt enkla spektrum. Sålunda hade riksdagens Cato Censor, den oförbrännerlige väktaren av grundlagarnes helgd, i flera repriser fått öknamnet konservativ, sist när han icke kunde gå med på kvinnosaken, men det rubbade honom icke. Under det den grötmyndige, för tidens krav starrblinde biskopen i Y. ansågs röd, därför att han en gång av rent misstag talat för allmän rösträtt.

Maktfördelningen i landets styrelse var så spridd på alla händer att man icke kunde säga vem som icke var med och regerade. Konseljen gjorde't inte; riksdagen syntes lagstifta, men opinionen förbereddes i tidningarne, i litteraturen, i familjerna, i klubbarne, på kaféerna, i salongerna, i verkstäderna. Bara det talade ordets makt är ju stor, och det skrivnas större. Tidningens makt, som då var mycket stor, neutraliserades genom uppkomsten av många tidningar; så att en ryktbarhet eller en auktoritet endast gällde i sin krets; i de _andras_ var han ingenting. Samhällskroppen bestod av många excentriska ringar, som hade var sin medelpunkt, men ingen gemensam. Och därigenom kunde ingen kraftkälla bli så stark att hon tryckte andra nedåt, medan däremot alla erforo ett lindrigt sidotryck, som höll valvet tillsammans.

Tivolifesten pågick emellertid en solig sommarafton. Generalstabens chef höll första talet och erinrade om sitt vapenbrödraskap med franska armén, då han gjorde kriget 1870, fäktande vid Vionville och Gravelotte. Därpå steg Nordenskiöld upp. Republikanen, som nyss firat revolutionsfesten; de liberales riksdagsman, den utvisade finnen, Sveriges första namn, den folklige, enkle mannen, utan högfärd och åthävor, men med alla Europas kraschaner hemma i sin chiffonjé. Det där med kraschanerna, det hade liberalerna svårt att förstå, men det var hans offer. I ett land där allt skall göras till regale hade han tvungits att välja! Utan kraschan ingen nordostpassage! Och han tog båda!

Under ancien régime hade Le roi soleil givit sitt ljus åt allt stort, nu däremot lånade den monarkiska institutionen sin glans från allt stort, genom att meddela sitt höga beskydd. Nordenskiöld tog emot som något oskyldigt leksaksaktigt, men utan att ge igen något av sin personlighet.

De gammalliberala hade visserligen knorrat, men då de sett att mannen ingen skada tagit, så förlät de honom hastigt, och det förtjänte han.

Emellertid, den officiella delen var slut och man spriddes i grupper. Societeten hade intagit danspaviljongen, andra småpartier slogo sig ner i kiosker, och uppe på terassens kafé, i tält, i kägelbanorna.

Gustav Borg befann sig i societeten, men i en kiosk invid sutto hans hustru Brita, sönerna Holger och Kurt, arkitekten, samt doktor Borg, dock utan fru; hon kunde inte franska och ville inte bli förödmjukad.

-- Situationen är oklar, sade doktorn, oklart som allting nu för tiden. De liberala ha slagit sig opp på eskadern, och Gustav blommar därnere i rabatten.

-- Vem är det han talar vid? frågade Brita.

-- Det är en finska, kan du tänka dig.

-- Som firar Kronstadt-eskadern och ryska alliansen?

-- Tja! Situationen är oklar! Men ett är säkert, att nu får finnarne betalt för sitt gränslösa övermod och sitt dumma förakt för Sverige. Sjuttitalets fennomani, som drevs av svenska finnar, var bara fortsättning på Anjala. Jag var över i Helsingfors den gången och det var olidligt. Den där Forsman föraktade svenska språket så djupt, att han döpte om sig till Yrjö Koskinen eller dylikt; Topelius var ryskt statsråd eller något annat ryskt; när jag talade på svenska till en svensk finne, så svarte han inte; de vrövlade om »svenska oket», vilket skulle betyda svenska språket, och de sökte bygga något på Kalevala, den där ungdomsboken, som synes vara hopsvängd av någon sågverksinspektor. Nyss på 80-talet ville de ha bort svenskan och införa sin samojediska näverkultur med finska språket; de gamla lekte ryska statsråd och de unga spelte ryska nihilister; Walter Runeberg skall göra Alexanders staty i Helsingfors; Trojanska hästen, va? Men nu, när det kniper, och Ryssland vill inkorporera Finland, så kommer de hit över och vill att vi ska göra krig mot Ryssland. Tänk er, att i den där finska damens salong umgås en finsk senator, som tror sig vara i landsflykt emedan tsaren varit onådig mot honom, men tsaren kände icke till någon onåd och har nyss frågat efter »sin vän» senatorn, som han saknat. Blir ni sluga på det? -- Och den där finskan tror sig vara stor patriot, ja hon var så urfinsk, att hon deltog i upprättandet av en elevskola vid _Svenska_ Teatern i Helsingfors, där nykomna svenskar skulle lära sig finska uttalet, det vill säga lära sig bryta på finska. Vad sägs? Stackars finnar, de veta icke vad de göra, men de ha så vela't! -- För övrigt, det går ju mot sammanslutning, och de små nationernas uppslukande. Det är smärtsamt i början, men världsborgarskapet köps inte för småslantar! -- Se, nu gör hon sig till för en rysk attaché! Det skulle senatorn ha sett! -- -- --

-- De små nationerna _ska_ försvinna, inföll nu fru Brita, glatt och muntert som om hon meddelat en upptäckt.