Part 4

Efter tre års fria studier fick Gustav Borg se sin yngre broder Henrik inträda vid akademien. Två bröder av samma kull, men så olika hade man sällan sett. Den äldre blond med blont helskägg, german till typ, härstammade från fadren; den yngre svart och utvecklad man vid sexton år, en vit afrikan, räknade tydlig härkomst från moderns sida, vars far haft någon förbindelse med tropikerna, efter vad traditionen förmälde.

Dessa bröder hade icke dragit jämnt. Den yngre hade såsom yngre blivit tryckt av den äldre, och de få år, som skilde, kunde aldrig utplånas i den äldres sinne. Han hade fått vanan från barndomen att se ner på den lille, förakta allt vad han sade, behandla honom som dumhuvud och så; vilket är det vanliga fallet i familjer. Nu vid universitetet visade sig skillnaden ändå mera bjärt. Gustav var svensk och bergslagsman, något ursvensk, som höll på det fosterländska men med reservationer, under det Henrik såsom exotisk icke kunde känna svenskt, vilket han icke rådde för.

Vid en diskussion om förfädrens minne, kunde också Henrik ge sin replik åt brodern som så här:

-- Jag tycker det för mig vara lika falskt annektera era anor som vårt adelskap varit. Min svarta morfars far dansade kring en kanelbrasa vid ekvatorn, och han kunde omöjligt ha firat Carl XII, lika litet som en skåning kan med själ och hjärta deltaga i en Gustav Adolfs fest, emedan Skåne var danskt vid trettioåriga krigets tid.

Broderns svar uteblev icke, och det var stående: Lützen.

-- Varför fira vi våra nederlag och vår vanära? invände då Henrik. Er konung (han sa aldrig vår!) stupade vid Lützen, och katolikerna firade segern; spelet är ju vunnet när kungen är matt, och Wallenstein blev icke slagen. Efter Lützen förnyade svenskarne förbundet med kardinal Richelieu och inlockade franska trupper i Tyskland. Därför är svenska namnet förbannat av tyskarne efter Lützen. Tänk er också att framkalla en fransk invasion; att dra in urfienden gallern i landet, som ju skulle vara vår vän! Därför upprör det mig att läsa ert avguderi av den råa busen Banér, som härjade Sachsen och brandskattade Böhmen, men är mest berömd för sina återtåg.

Då tog Gustav eld. Carl XII hade han slopat, men Gustav Adolf och Johan Banér fick man icke röra vid.

-- Är du svensk du? skrek han.

-- Nej, jag är världsborgare! röt Henrik.

Gustav tog ner ett Wredes-gevär från väggen, och Henrik drog blank en Upplands-dragon-sabel -- och så skämdes de; slöto fred till ett härnäst, som snart nog infann sig.

Men det fanns andra differenser och mera djupgående. Gustav arbetade på förnyelse av det gamla, men Henrik verkade för framtiden.

-- Det nuvarande gamla är så ruttet att det håller inte ta i. Det här med monarki och tillbehör är ju bara nådår för ancien régime; den skall multna ner själv och bilda strö åt det nya att växa i; den kan icke förnyas, därför lever den på korruption: ordnar, akademier, tjänster, befordran. Vi, som tagit arv efter revolutionen ha annat att tänka på, och vi betrakta det där bara som läkarne betrakta prostitutionen: något som man icke kan ändra tillsvidare, men som måste tolereras -- ett maison de tolérance, enfin!

Henrik var liksom född med dessa begrepp om att samhället skulle pånyttfödas, och att detta kunde ske omärkligt under en gammal statsform, som slutligen undergrävd skulle falla i aska av sig själv.

Bröderna sletos tills de lämnade akademien, den äldre utan examen för att bli journalist, den yngre utexaminerad som läkare.

* * * * *

Gustav Borg grundade en tidning i huvudstaden, och brodern Henrik var med. De hade ärvt sin fader och placerat förmögenheten i ett tryckeri. Men Henrik ökade sitt kapital genom sparsamhet och omtanke, så att han slutligen ägde största delen av tidningen. Bröderna kivades, men höllo ihop. De gifte sig, fingo barn, nya tvistefrön. Slutligen blev spänningen under årens lopp så stark att en brytning måste komma. Och nu var den kommen.

* * * * *

80-talets zoologiska världsförklaring eller veterinärfilosofien hade åtminstone icke förfinat sinnena, men det kunde man icke begära; och lite förvildning då och då är bara vila. Slagorden voro: kamp, kamp om allting; hugg för dig, ingen bjuder; var fräck, så går du fram! De gamle, som lärt annat, eller att de saktmodige skola besitta jorden, blevo försagda först; men sedan amerikaniserades de också och togo upp kampen, så att hela samhället visade sig som två befästade läger, med gemensam lösen: alla medel äro tillåtna! Alla hjälptrupper voro goda, och när männen nu stridde, voro de nog oförsiktiga ta sina kvinnor bak på stridsvagnarne; bakom först, sedan framför, ty med djurteorin följde den vidskepliga fruktan för honan som alla djur äga. Det som hos de gamle var nedärvt galanteri, vördnad för makan och modren, ett godvilligt offer av ett kristligt sinne, blev här mänsklig rättighet, det vill säga teoretisk orimlighet. Fega män kröpo bakom sina kvinnor, sköto sina kvinnor för sig; de begagnade varandras kvinnor som stickvapen och dynamit; och mången stark man, som var oövervinnerlig själv, blev sprängd i luften just i sin fasta borg, familjen. Fienden revolterade hustrun och barnen, och så var fästningen förrådd. Det var ingen snygg strid, men den vände opp och ner på gamla begrepp om äktenskapet som ett livstidsengagemang, det gav omsättning och rörlighet; en hälsosam osäkerhet, som höll personen kort, alltid vaken, på sin vakt; ständig förnyelse under ett hejdlöst framåt.

* * * * *

Doktor Henrik Borg hade gift sig med en norsk dam av Nora-typen; den falska martyren, den hysteriska tokan, som aldrig existerat förrän hon uppstod i en atrofierad manshjärna, när den började känna sig i nivå med kvinnor och barn. Men hon var även hopbakad av allt detta jux, som då sändes ut från de norska folkhögskolorna; hon trodde sig till exempel tillhöra en ung nation, full av älskvärda ungdomsfel. Det skulle föreställa den norska nationen, som är urgammal, äldre än den svenska och så, att Sveriges historia får börja i de norska konungasagorna. Hon hade gått igenom Kristianiabohêmen, och det var hennes sak; men i sin dårskap svärmade hon samtidigt för Svava, handskekvinnan. Nu ville hon ha rena ynglingar, och hennes första sak mot doktorn var, att han icke var ren.

-- Men det var icke du heller, svarte den osminkade doktorn.

När då hustrun bara svarade med en min, som kunde betyda: Jag? Det är en annan sak! då förstod han, att här gäller icke likställighet utan tyranni, och som tyrannhatare drog han svärdet.

En oregerlig människa, oemottaglig för skäl, fakta och logik, kan man icke drabba länge med; man överger ett värdelöst slagfält, och man inlåter sig icke med en obeväpnad. Men han stannade i ormgropen tillsvidare, för barnens skull, avvaktande den stund, då han var säker, att barnen icke skulle sakna honom om han gick. Detta var ett egendomligt drag hos den tidens män, att deras känslor för barnen voro starkare än mödrarnes, vilka syntes förlora de sunda instinkterna och sökte uteliv, under det männen ännu svärmade för hemliv.

Under en berömd skilsmässoprocess förekom således den ovanliga tillvitelsen mot en hustru från mannens sida, att han fick sitta ensam hemma om kvällarne, medan hustrun satt på krogen med hans vänner. Den fräcka och enfaldiga kvinnan vågade invända, att det var mannen, som lät henne sitta ensam (på krogen), och därför fick han stå sitt kast.

Doktor Borg stod allena i sin strid; och han försökte just ur den gängse nya världsåskådningen bevisa sina vänner, att om de voro följdriktiga, de måste stå emot könsförblandningen. Han försökte med den hela naturen genomgående arbetsfördelningen såsom ledande till kraftbesparing och fullkomning.

-- Åt mannen styrkan och utarbetet; åt kvinnan skönheten och innegörat! Ju större skillnad på könen, dess bättre avkomma. (Differentieringslagen.)

Men det gick inte; även de starkaste naturalister kunde »ingen skillnad se på könen». Och de startade den ena kvinnliga storheten efter den andra; de funno en salighet i att visa sin underlägsenhet under kvinnan.

-- Detta är pederasti eller självkränkning, brukade doktorn då bryta ut. Ni har ju förlorat all självkänsla som män, då ni känner er under; och efter ni känner er underlägsenhet, så är ni väl underlägsna då!

Underligt var det, men en del av de ledande männen voro perversa; många beljögos visserligen, men en del voro notoriska, liksom en del synliga kvinnor voro misstänkta eller förvunna.

Så kallades doktorn kvinnohatare, naturligtvis. Det skrämde honom icke, ty han visste, att det var lögn. Och han kunde svara:

-- Jag är icke barnhatare, därför att jag erkänner barnets underlägsenhet under kvinnan; och jag är icke kvinnohatare, därför att jag insett kvinnans rudimentära tillvaro. Men ni kan inte observera och inte tänka. Ni äro aftertänkare, som sakna hämningcentra mellan stora hjärnan och lilla ...

Emellertid, han hade krutet i sin källare och skulle nu sprängas i luften; attentatet var planlagt av hans egen bror, redaktören. Som doktor Borg var en rättvis man, hade han, som vi veta, försvarat norrmännen i deras rättvisa frihetssträvan och var således av högern kallad norskvän, men när nu han levde illa med sin hustru, som var norska, så gjordes han mot sin vilja av vänstern till norskhatare. Han hatade sin onda, dumma hustru; hon var norska, ergo var han norskhatare. Denna enfaldiga slutledning gick i partimännens mjuka hjärnor, och det var nog att göra honom misstänkt ha »svikit fanan»! Att han icke gick med på kvinnogalenskapen var nog få honom till konservativ.

-- Han är i botten en konservativ d-l, var nu Gustavs ultimatum.

Men när det icke bet på björnpälsen, så försökte han med kjolvägen.

Dagen efter sin avsättning gjorde han nämligen visit hos svägerskan, fru Dagmar. Med ett vackert namn hade denna förenat en medfödd skönhet, som hon gjorde allt för att dölja och vanställa. Ett vackert hår hade hon klippt av, för att slippa erinras hon var slavinna (doktorn hade däremot lärt sig, att långt hår var den frie mannens och att alla fångar klipptes); en vacker hals dolde hon under fadermördare för att glömma hon var kvinna; sina små fötter hade hon gömt i för stora smorlädersskor, som lagt sig i veck, vilka alstrat skavsår; allt som var fult hade hon letat ihop till sin toalett, och allt som såg elakt ut hade hon samlat i sitt hem; elakheten lyste ut från varenda möbel, från gardinernas färger och prydnaderna. Man såg trotset mot mannen, vars skönhetssinne var känt, och man förstod, att hela dekoreringen var gjord i en bestämd avsikt att såra mannens goda smak. Hon ville visa sitt oberoende, sade hon, när hon ådagalade sitt beroende av sin ondska.

Emellertid: svågern Gustav togs emot i ett ostädat rum; och han såg straxt på två små glas med skvättar, att där varit fruntimmersfrämmande. Som han var fullkomligt inne i rollen och situationen, visste han här icke var lönt att inleda med artigheter, aldra minst rörande utseende och toalett, vilket varit en »skymf mot hennes kön».

Svägerskan hade aldrig tyckt om Gustav, men i samma stund han blev fiende till hennes man, älskade hon honom. Det var därför samtalet genast antog en synnerligt vänskaplig karaktär.

-- Nå, Dagmar, började alltså svågern; din man ställer sig som riksdagskandidat för liberala partiet.

-- Är han liberal? avbröt genast fru Dagmar, som fått repliken i munnen utan att märka det.

-- Ja, nog kan man kalla honom det, alltid, svarade den illsluge svågern.

-- Kalla, ja? men han är ju konservativ ...

-- Du menar i vissa frågor, då?

-- Ja, jag menar det; i kvinnofrågan är han reaktionär, och måste bekämpas. Dessutom är han norskhatare!

-- Ånej, retade Gustav; han är ju gift med dig!

-- Ja, det är just därför jag kan döma honom! han kallar Ibsen för en tosk och Björnson för en käring. Är inte den norskhatare?

-- Det kan väl icke vara hans allvar?

-- Stod han inte på Lage Langs fest och kallade norrmännen ett djävla folkefärd, och så skällde han ut sin hustru; men jag har redan varit hos advokat ...

Nu ljusnade Gustav Borg, ty det var ändamålet med hans besök, att få veta hur långt det var gånget.

-- Varför skall ni skiljas? gentog svågern med en äldre broders hela deltagande. -- Tänk på barnen!

-- Dem skall jag nog sörja för!

-- Är du säker han släpper dem?

-- Jag tar dem! svarade frun med en visshet, som icke lovade en fredlig lösning på frågan.

-- Du tar dem icke, ty domstolen dömer efter att ha hört båda parterna.

-- Domstolen har intet med mina barn att göra! skrek fru Dagmar.

-- Jo, min vän; och vad din man kommer att andraga emot din lämplighet som mor, blir ganska avgörande; ty han är läkare och känd som en trovärdig person.

-- Han? Den största lögnare som går på jorden!

Nu var luntan tänd, och mer begärde icke Gustav Borg. Han ville dock blåsa lite på'n innan han gick.

-- Men min kära vän, tänk på vad du gör! En skilsmässa nu skulle förstöra hans utsikter till riksdan och det vill du inte; särskilt får han kvinnorna mot sig, och du vet hur de liberala äro kusade av sina kvinnor.

-- Det är just vad jag vet, och därför skall jag låta bekämpa honom i kvinnotidningen!

Punkt! Nu brann det med låga och Gustav kunde gå. Men innan han gick, pekade han på de små glasen och sade, vänligt, i förtroende:

-- Låt inte sånt där stå framme, Dagmar; det kan ligga emot dig vid processen!

-- Dricker inte han också? gnistrade fru Borg.

-- Jo, min vän! men inte om förmiddagarne!

Därmed var det mötet slut.

* * * * *

Men medan detta pågick här, ägde ett annat möte rum hemma hos redaktören.

Kamp var det på alla punkter, men vid kampen om makten den gången gällde det bestämma vad som skulle vara liberalt. Då alla levde i utvecklingsteorier, rörde sig äregirigheterna om att få vara med i utvecklingen, befordra utvecklingen. Därför kämpades om att få avgöra vad som var utveckling; några trodde, att det var allt som rörde sig framåt, men när man såg gamla missväxter och sjukdomar utveckla sig med hisklig fart, så blev man lite tvehågsen; och slutligen upptäckte man, att utveckling här endast kunde betyda framåtskridande i mänsklighet, till skönhet och lycka, befordrad genom rättvisa och billighet. Men i partistrider tas ingen reson; man hissar flagg och säger: nu är du fienden! Doktor Borg, som tog reson, skulle nu falla på sin resonlighet. När norrmännen 1885 kränktes i sina heligaste rättigheter, hade doktorn orädd tagit deras parti. Men när faran var över och de kunde hjälpa sig själva, och till den grad att de hotade med krig, då ansåg han vidare handräckning överflödig; och efter han var mantalsskriven som svensk, tyckte han det var oriktigt gå med fienden. När han i sin familj från hustrun aldrig hörde annat än norskt bondskryt från morgon till kväll, och hur dumma och obegåvade svenskarne voro, så tröttnade han ändock icke att giva rätt där rätt fanns. Men denna svenska ridderlighet, vilken även yttrade sig i demonstrativt hyllande av norska stormän, förstods icke, utan man hade till och med sett norska tidningar håna svensken för att artisterna hade festat Lage Lang.

»Den fege svensken», hette det, »svensken kryper», »Norge tar ledningen» och så vidare. Så länge detta var osant, verkade det icke på doktorn; men när en dag kryperiet blev verklighet, då de avundsjuka, lågsinnade svenskarne, käringarne i synnerhet, började systematiskt upphöja _allt_ norskt, även det medelmåttiga, på sina egnas bekostnad, och i bestämd avsikt att nedsätta sitt eget, då sa han stopp! Men då föll han och kallades norskhatare. Hans familjefrid var ute och hans kandidatur till riksdagen var i fara. Brodren Gustav var av naturen storsvensk och i hjärtat fientlig mot norrmännen, men han lät bestämma sig av politik, intressen och passioner, och därför begagnade han norska frågan mot sin bror. Denna falska taktik retade den ärlige doktorn, och han gick mitt in i broderns fästning för att spränga honom i luften.

Det var hos fru Brita han gjorde sitt besök, medan Gustav opererade hos fru Dagmar.

Fru Brita satt i sin villa; hon kallade den för _sin_ därför att hon medfört pängar i giftet, men Gustav kallade den vår, emedan lagen stadgade makars egendoms-gemensamhet. Det var ett stort trähus med femton rum och två kök. I det ena köket hade Brita sitt skrivrum, där hon skrev sina föredrag, sina artiklar, sina brev, det enda rummet, där hon kunde få vara i ro för sina många barn; hon hade sju stycken.

Med sin otroliga godmodighet tog hon emot svågern Henrik trots hans brutala konversation på ångbåtsresan.

-- Hör du, min gumma lilla, började han; om jag säger dig, att vi måste neutralisera Gustav, så betyder det inte att jag ämnar kompromissa med dig.

-- Vad har han för sig nu då?

-- Jo, för det första motarbetar han tidningen; för det andra vill han hindra min kandidatur, och för det tredje spelar han på börsen med era pängar.

-- Med mina pängar?

-- Nej, med era; men det är lika klandervärt!

-- Spelar han på börsen?

-- Ja, de ha lärt sig, de här gamla gökarne!

-- Hur ska jag kunna hindra det?

-- Du ska skiljas!

-- Menar du det?

-- Ja, det menar jag. Ert äktenskap har spelt ut sin roll, och ni ska inte sitta och ruttna tillsammans; ungarne äro flygfärdiga och boet ser inte trevligt ut.

-- Så du talar!

-- Ja, så talar jag! Ni ha upphört vara makar för länge sen, och nu gäller det barnen, att de ska få leva och andas. Fadren har gjort sitt, och nu trycker han bara, förtrycker, hindrar, förkväver! Weg med honom!

-- Och du är far själv!

-- Ja; just därför vet jag ...

-- Spelar han på börsen?

-- I kaffe och socker!

-- Jaså? I kaffe och socker? -- Jaså?

Här gjorde fru Brita en paus, och som hon var snabbtänkt, hann hon under den pausen fatta ett beslut. Hon reste sig och gick till ett obegagnat isskåp, där hon förvarade viktiga papper. Hon letade, och när hon funnit, återtog hon samtalets tråd:

-- Jag har icke äktenskapsförord visserligen, men jag har något annat; jag har brev.

-- Akta dig för brev, Brita; inför domstol svänger de sig ifrån brev; de säger antingen att de inte skrivit dem, eller att de inte menat så och så, att det var skämt bara. Nej, du skall ha ett faktum, hälst ett flagrans delictum.

-- Va ä de?

-- Det är den brottsliga handlingen begången i två bergfasta vittnens närvaro.

-- Nej, det vill jag inte!

-- Inte i dag, men om du låter händelserna utveckla sig, kanske du vill senare.

-- Jag har blundat, jag har förlåtit; jag kan sägas ha medgivit, men när det gäller mina barn, deras arv och framtid, så är jag inte att leka med. För övrigt; man kunde tänka sig, att han samlar till -- -- -- ett nytt äktenskap med _henne_.

-- Efter dina tankar gått i den riktningen, så: håll ögonen öppna och skriv framför allt ingenting på papper, som han lägger för dig! Du vet jag inte är någon blind anhängare av er kvinnor; men rätt skall vara rätt!

-- Du hatar din broder?

-- Det är väl lite för mycket, men jag väpnar mig mot en fruktansvärd fiende ... Rörande det; vet du om Gustavs kontrakt med Holger?

-- Ja, Holger skall betala ett stort årligt arrende till Gustav för tidning och tryckeri.

-- Vet du hur stort?

-- Nej!

-- Nåväl, det är så stort att han icke kan gå i land med det.

-- Har Holger ingen hållhake på honom då?

-- Jo, han har sin amerikanska fräckhet!

-- Hur skall det där gå?

-- Vi få hjälpa honom! svarade doktorn och räckte svägerskan handen. För nu blir det strid, på liv och död!

-- Vill du inte stanna till middan? frågade fru Brita, jag vet inte vad jag har, för jag sköter inte hushållet?

-- Nej, tack min vän, jag kan inte sitta till bords med den mannen, som just nu har inträngt i mitt hem för att mörda mig.

-- Är han hos dig?

-- Ja, han skyr inga medel; vilka han begagnat härvidlag, får jag veta när jag nu kommer hem. Adjö med dig! Brita.

FEMTE KAPITLET. Kung Lear och Patern.

Förre redaktören hade funnit sig i sitt öde, levde på landet och skrev sina artiklar. Nu en sommarmorgon satt han på sin veranda och väntade tidningen för att få läsa sin sista ledare. Det var en listig bit, som han hoppades mycken effekt av; den handlade om det liberala program, som kandidaterna skulle besvärja vid valmötena, och den hemliga underförståelsen var att peka ut brodern Henrik såsom konservativ. Det var skottet i vattenlinjen, som skulle sänka slagskeppet. Gustav satt och njöt i andanom, hörde sina giftiga ord i örat, såg i syne hur brodern öppnade bladet för att leta sin artikel, och hur han fann den andres, vilken kom som en stjärnsmäll mitt i pannan. Han njöt i tankarne så att han log; rullade en femtonöres-cigarr vällustigt i mungipan, tände många tändstickor och fnös.

Slutligen kom tidningen.

Han reste sig och tog en fäktarposityr under det han vecklade upp bladet, krängde ut och in på det, för att läsa sin godbit på andra sidan.

Den fanns där icke! Han sökte på tredje sidan. Den fanns där icke!

Med tidningen sammankramad rusade han till telefonen och fick upp redaktionen. Sonen Holger satt vid apparaten och tog emot stöten:

-- Varför är inte min artikel inne? frågade fadren med fräsande stämma.

-- Nej, vi kunde inte trycka'n, svarade sonen.

-- Men jag såg den uppsatt; läste korrektur på'n, och ...

-- Vi kan inte trycka sånt där nonsens! svarades från sonen igen.

Då slocknade fadrens röst; han försökte ryta, men blev stum. Och stum gick han ifrån telefonen, tog hatt och käpp för att komma ut i skogen.

När han gick förbi Britas köksfönster, såg han henne sitta med bladet i ena handen och pennan i den andra; hon skrev, skrev mot honom, sin man, under det sonen ryckt pennan ur hans hand vid självförsvaret.

Han krympte ihop, han förintades. Han som grundlagt denna tidning, skrivit upp den till en maktställning och förmögenhetskälla, han förvägrades att skriva i den, av sin egen son. Och han tänkte på Kung Lear, på undantagsmannen, på den avsatte. Han började gå, ut åt ägorna, genom hagar och ängsmarker.

Vad hjälpte leva länge och lära, då slutligen erfarenheterna icke dugde? När han var ung, fick han alltid höra, att visdomen först kom med åren, _efter_ de många åren i livets skola. Han hade gjort sin skola; han hade sett allt detta uppkomma som nu var; därför förstod han det bättre än de andra, menade han, och likafullt slängdes han som en utnött viska, behandlades som en gammal idiot.