# Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet ## Part 3 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/gotiska-rummen-slaktoden-fran-sekelslutet-48060/index.md I taxering var han en rakkniv, där han kunde lura ut hemliga inkomster. Som verkligen hela socknen levde i evig fejd om att få vräka skatten på varandra, så utkämpades i nämnden de argaste striderna, och pastor Alroth höll spioner på inflyttade. Köpte någon en villa, så togs genast hans inkomster i staden med i räkningen, om nämligen köparen bodde någon tid om vintern ute på ön, ty då var han bosatt. Det klagades och processades utan all ända; och vid tingen satt alltid pastorn som ett slags allmän åklagare, även beredd att när som hälst vittna i alla slags mål. Det var ingen vanlig präst, och han skulle haft många fiender om han icke ägt en ådra av humor, som tillät honom att le åt egna och andras svagheter. Han var en världslig präst, vilket ju låter som en motsägelse då han tillhörde andliga ståndet, men genom statskyrkans förvärldsligande, då prästerskapet blivit liksom ett indelningsverk levande av jorden, hade ju våra andliga blivit jordbrukare och mejerister, som mera voro hänvisade till vården av oxar och kor än av människor. Han var även en glad präst, som gick på kalas; och han var känd som ortens bästa viraspelare. Men han glömde sig aldrig, drack aldrig _för_ mycket; fuskade visserligen vid spelbordet, men var den förste att bekänna det, när han ertappades. Han svor icke och ävlades ej spela upplyst skeptiker; skämtade gärna, men ej med det för honom otillåtna; han trodde på lärorna och gjorde inga fega medgivanden i sällskap. Tidens frågor och oro brydde han sig icke om; läste aldrig böcker men följde i tidningarne dagens politik, tullfrågan och skatteförhöjningen. Med sin syster Brita gnabbades han på narri, och med svågern redaktören var han tämligen god vän. Doktor Borg tyckte han om, emedan det var en regel karl, och hans grovheter tog han som roligheter. Mest värderade han doktorn för dennes avgjorda hållning i den idiotiska kvinnofrågan, och han förlät honom i gengäld hans raseri mot hundarne. Hans släktingar voro villaägare, och han betraktade dem som goda grannar, men klämde efter dem i taxeringen. Sin närmaste, eller hustrun i ett barnlöst äktenskap, behandlade han som hustru, som kompanjon, och husets härskarinna på »invärtesavdelningen»; men ve henne om hon ville gå över gränserna för sitt maktområde, då försvarade han sin plats. Brita hade nog varit där och försökt uppvigla, men då hade han, utan hänsyn till husfriden, fört ett sådant liv, att de måst kapitulera. -- Vid min sida, hustru, men icke över mig! var hans formel. Och han kallade de män för sodomiter, som låta kvinnorna råda över sig. Men det hade han också insett att det icke var frågan om likställighet, utan tyranni när kvinnorna rusade fram. -- I det nya samhället ska ni kanske få rösträtt sa han, när ni arbeta allihop; men i detta samhället, där ni äro bihang, icke! Det var pastor Alroth på Storö; en medeltidsprelat, en andlig ämbetsman med mycken världslig makt, en rik man, som ägde stora jordagods, och därför var sin egen patronus, det vill säga tillsatte sig själv till ett pastorat, som gav honom 30,000 kronor i lön, vilka kronor tillsammans med hans egna räntor på 20,000 avrundade hans inkomster till 50,000 kronor om året. * * * * * Emellertid vid inloppet i kanalen befanns det vara lågvatten; därför började styrmannen kommendera den sedvanliga manövern. -- Passagerare i lä! Det var första tempot; men som icke alla visste var lä låg, så ryckte några upp i lovart. När den snede styrmannen -- han var alltid sned och röögd som en mört -- skrek lovart, så förstod även den oinvigde sakens sammanhang och att man skulle gå över till samma sida. Därigenom krängdes båten som om den skulle kantra, men lirkade sig dock fram ett stycke utmed kålvassarne, där stångkrokar bugade sig för baksuget. -- Varför muddrar man inte opp kanalen? frågade fru Brita oskyldigt. -- Därför, svarade doktorn, att om man muddrade, skulle genast en snabbgående konkurrent sättas i sjön, och det vill inte aktieägarne till denna pråm. Eller hur du Petter? Pastorn ville varken neka eller jaka, utan sade: -- Jag undrar om Gustav får slagsida därnere i aktersalongen! Han är ganska tung, och styrman borde gå ner och »lämpa» honom. Nu råkade Fylax, som skulle titta på stångkrokarne, bli trampad på tårna av doktorn och uppgav därför ett fasans tjut, i vilket Brita deltog: -- Du är en barbar! skrek hon mot doktorn. -- Det är lögn, min lilla vän, svarte doktorn; jag plågar aldrig ett djur, inte ens en metmask, men era djur plågar mig genom att gå för fötterna och tjuta. Kanalen var klarerad, och man hade en havsarm framför sig. Brygga följde på brygga, och vid varje tillägg hade man tillfälle att slunga en anmärkning, en upplysning om innebyggarne. Där voro liksom reträttplatser, ibland gömställen för människor som dragit sig undan världsvimlet. Den ena sagan var inte lik den andra, och i denna ödemark, en halv timme från Stockholm, hade de satt sig ner, mest kanske för att känna närheten av havet, det enda stora som Sveriges gnetiga natur bjöd på. Alldagliga sorgespel hade utspelats, och man gjorde sista akten härute. Förstörda förmögenheter, brutna familjeöden, felsteg, straffade eller ostraffade, äregirighetens sår, sorg och saknad, allt elände hade här slagit sig ner i gröna dalkjusor mellan gråstensknallar. De invigde, som passerade denna vattenväg, kände sig defilera förbi all livets bitterhet, och jämsides med beklämningen väcktes ett välbehag över att vara utanför. Pastorn, som visste mest, talade minst, men doktorn gick på oförtrutet: -- Se där står den gamla pederasten på sin brygga och väntar tidningen. Du Brita, som studerar den sociala frågan, kan du förklara pederastin, och kan du säga mig varför i våra kretsar så många män låta tala om sig i den riktningen? -- Nej, det kan jag inte, och det vill jag inte tala om, svarade fru Brita, utan pryderi, men också utan intresse. -- Man talar inte om sådana saker, avbröt pastorn. -- Det är just olyckan det, sa doktorn, att man inte får utreda de viktigaste frågorna. Om mord och mordbrand, stöld och förfalskningar får man tala högt i underrätt, där muntligt förhör är lagstadgat, men om såna här saker får man inte skriva ens! -- Den mänskliga blygsamheten bjuder tystnad, invände pastorn. -- Då borde domaren blygas att höra om mord och stöld också! Nej, ni ä pjåskiga, eller vill synas bättre än ni är. Jag kan inte förklara er! Att begå akten är strafflöst, men om en skald ger en högstämd skildring av födelseaktens första scen, då vill ni kasta honom i fängelse! För ungdomens skull! Den liderliga ungdomen, som inte skär sina namn i trän, men ritar hela hemligheten på knutar och väggar. Jag förstår er inte, men vill inte kalla er hycklare, ty det vet jag inte vad det är! Du Petter skulle inte vilja exponera dig på en trottoar, men din hundracka får såra skönhetssinnet inför en barnskara, och du står och ser på! Fyffan! -- Si nu ä han på hundarne igen, avklippte fru Brita; det är hans stående samtalsämne. -- Ja, när ni drar in era orena djur i människors sällskap och låter dem deltaga i konversationen, då får ni svar på tal. -- Orena? Det finns inga så fina djur, näst kattorna, se på deras pälsar ... -- Se på din klädning Brita, skrek doktorn; se på Fylax skvättmaskinen! Fylax hade verkligen undersökt fru Britas stadsklädning och lyftat på bakbenet. Som stucken av en geting flög frun i vädret; den röda plymen i hennes hatt darrade som en havrevippa i blåst, hennes ansikte uttryckte på en gång alla möjliga sinnesrörelser; raseri över stukningen, förtvivlan över förstörelsen, skammen över förödmjukelsen blandat med ett vänligt leende, som ännu i döden skulle uttrycka sympatin med det oskyldiga djuret. -- Varför tuktar du inte ditt djur? röt doktorn, som ändock försökte ta parti för den förorättade och förnedrade människan. -- Nej, då kommer djurskyddsföreningen! advocerade pastorn. -- Föreningen kan ha rätt, om nämligen käppen fick gå ut över dig i stället; men jag vet att du inte törs lyfta käpp mot Fylax, för då visar han tänderna; och det är han som är herren och du som är hunden! Ditt sakramenskade egoistfä! Därmed gick han ut ur rökkupén och smällde igen dörrn bakom sig. Fjärden låg nu öppen och doktorn gick ner på akterdäck för att svalka sig. Där fick han se grosshandlar Levi, som också hade villa på Storö, samt Britas tredje son, vilken arrenderade en utgård av pastor Alroth. Doktorn måste först ha ett utbrott innan han tog upp nytt samtalsämne, och hos Isak fann han ett troget sinne där han kunde lägga sina förargelser. -- Tänk såna djävlar! Kvinnorna ha ingått förbund med djuren; ett djur får bita mig, men om jag försvarar mig mot djuret med en spark, så kommer jag i fängelse. Är det världens ända, eller vad är det? Och dessa djur-kvinnor avritas som mänsklighetens välgörare, biograferas som jättesnillen ... -- Ja, sade Isak, det är konsekvenserna av den zoologiska världsförklaringen, av veterinärpsykologin, av demokratiska principen utsträckt till djuren. Allting är lika, alla äro lika ... -- Vilka fårhuven ha kunnat draga sådana absurda konsekvenser? Om människan står högst på djurskalan, skall hon väl härska över djuren, det är logik. -- -- -- Men det är förruttnelsesymptom, när små eller stora djur få makten; bakterien eller hunden, samma sak; mot bacillen får jag lov att försvara mig, men mot hunden icke? Ja, vet ni, det är ruttet alltihop! Isak fann ögonblicket inne att avklippa, och kastade åt sidan: -- Anders tycker också att jordbruket är ruttet! -- Ruttet vill jag inte säga, men nog är det galet med jordbruket, det är säkert. Är jorden inte utsugen, då vi inte kan gödsla den utan att införa gödningsämnen? Vet ni, att Sverige köpte på ett år 60 millioner kilogram artificiella gödningsämnen från utlandet? Vet ni det? Och tror ni att det bär sig? -- Vi kan inte föda vår boskap ens: vet ni att vi köpt på ett år 90 millioner kilo kli och oljekakor. Vi kunna inte så utan att köpa fröt från utlandet; 16 millioner kilo frö från utlandet på ett år. Käringarne, som förr odlade höns iss inte med det längre, utan vi köper 20 millioner ägg om året, rättare 27, men vi exporterade verkligen 7 millioner. -- Nå än spannmålen då? kastade Isak sin pinne på den tända tullbrasan. -- Tala inte om'en! 132 millioner kilo vete på ett år, vad ger ni mig för det? -- Jag parerar med utförseln, sade Isak. -- Du kan inte parera 132 millioner infört vete med 18 _tusen_ utfört, även om du tar 27 millioner utförd havre med; och du har ändå infört 92 millioner råg och 27 millioner majs, allt kilogram! Vad lever Sverige på? -- På trä och järn! -- Nej, det finns inte ett stortimmer, inte ett mastträd kvar i Norrland, säger somliga; andra säger det är lögn; svaret beror på valkorporationens intresse för stunden; vi exportera endast gruvkäppar och »planchettes» säger sågverksägaren, om han är till vänster, vilket förnekas om han är åt höger. -- Nå järnet då? -- Vi exportera järn, det är säkert, men vi importera också; 162 millioner kilo stångjärn är utfört, men 21 millioner infört; 91 millioner gjutgjärn är utfört, men 50 millioner är infört, och vi ha köpt 55 millioner kilo av järnvägsskenor i utlandet på ett år. Vad lever Sverige på? -- På vigilans, svarade doktor Borg utan betänkande. Isak log. -- Ja, på vigilans, men sådant brukar sluta med krasch, när räntorna icke kunna betalas, och ibland slutar det med finka, om man är befunnen vårdslös gäldenär. Tänk om hela Sverige skulle ryka in som vårdslös gäldenär? -- Ja, svarade doktorn, det var Arvid Falks mening en gång, när han gick på muren ännu och profeterade för döva öron. -- En konstig kropp den där Falk, som slutligen råkade i strid mot sig själv ... invände Isak. -- Nej, det kan jag inte finna, klippte doktorn. Han experimenterade med ståndpunkter, och som samvetsgrann laborator anställde han kontrollexperiment, ställde sig försöksvis på motståndarens sida, läste mot i korrekturet, prövade talet nerifrån, och när motexperimentet utföll negativt, återvände han till den beprövade utgångspunkten. Det där begriper ni inte. Men Falk hade klargjort sig, om han använt Kierkegaards metod. Denne diktade författarpersonligheter och gav sig en ny psevdonym varje gång. Victor Eremita är en annan än Johannes Climacus; Constantin Constantius är icke Johannes de Silentio, men alla tillsammans äro Sören Kierkegaard. Falk var en vivisektör, som experimenterade med sin egen själ, gick alltid med öppna sår, tills han gav sitt liv för vetandet, jag vill inte begagna det missbrukade ordet sanningen. Och skulle hans samlade skrifter komma ut en gång, borde icke ett ord ändras, utan alla motsägelser lösas i den gemensamma Kierkegaardska titeln: Stadier på Livets väg. Nu plaskade ångbåten in i Kyrkviken, och passagerarne måste råkas vid landgången, vänner och ovänner. FJÄRDE KAPITLET. Redaktören. Redaktör Gustav Borg var född i Bergslagen av adlig ätt. Fadren var länsman, och höll strängt på sitt adelskap; uppfostrade sina söner i en viss högfärd, som isolerade dessa från medelklassen, utan att giva dem introduktion i överklassen. Sönerna, Gustav och Henrik, studerade vid Västerås gymnasium och voro kamrater med några av högadelns ättlingar, men dessa ville icke närma sig; de låtsade okunnighet om adelskapet Borg. Emellertid växte länsmanssönerna upp; enkla i det yttre, men med klackringar på pekfingren och kronor på rakdonen, iakttogo de sig i sitt uppförande, höllo sig uppe som man säger, och voro beslutna att adla namnet genom kunskaper och befordran. Men när det led fram mot tiden då adeln skulle »avskaffas» blev Gustav student. Han for till Uppsala och skulle skriva in sig i nationen hos kuratorn. Den tiden stod det ett nob. (nobilis) efter alla adliga namn i studentkatalogen. När nu kuratorn skrev in Borg i matrikeln glömde han sätta nob. Gustav Borg flammade upp och frågade om kuratorn ville beröva honom hans arv och eget, hans traditioner och familjeära. Kuratorn förhöll sig lugn, men frågade: -- Är Borg verkligen svensk adelsman? -- Verkligen? Vad vill det säga? står jag inte i adelskalendern? Kuratorn, som själv var adelsman och kände skråets hemligheter, svarade med en blinkning: -- Jo! i adelskalendern! -- Nåå? återtog Gustav. -- Ja, si adelskalendern det är _en_ bok, men ättartavlorna, si det är något annat. Känner herrn inte ättartavlorna, Anreps ättartavlor? -- Nej, jag har inte sett dem, men det lär vara en skandalbok. -- Ska vi se på'n då, svarade kuratorn och tog en volym från skrivbordet. -- Det är en märkvärdig bok det här; den började utges för länge sen och sista häftet kom häromdagen. Alldeles som om boken vore beställd; och det är kanske den som kommer att stänga Riddarhuset -- nu ska vi se: B; B, O; Borg. Adeliga ätten Borg numro 1570. Det står ett kors efteråt och det betyder att ätten är utdöd. Den unge studenten kände bokstavligen att han dog; och han föll ner på en stol. Men när han hämtat sig, försökte han gripa efter halmstrån: -- Då äro vi adopterade! -- Adoption finns icke efter svensk lag, och herrn förstår väl att om man kunde adlas medelst adoption, skulle varje rik grosshandlare ha låtit adoptera sig av en fattig förfallen adelsman för en hacka. Ja, ni vet ju att de säljer riddarhuspoletter eller fullmakter just nu. Gustav Borg tummade sin klackring och gjorde ännu ett utfall: -- Jag kan icke förklara detta; min far är utan skuld, ty han är absolut hederlig! -- Ja, det har jag icke förnekat, men urfädernas missgärningar gå igen, och om ni vill se något kostligt, ska vi slå upp en av de argaste Riddarhustalarne, som fäktar för sitt arv och eget. Se här står; ätten adlades av engelske konungen Karl I vid hans besök i Dublin 1652. Nu halshöggs som bekant Karl I år 1649, så att hans besök i Irland 1652 måste kallas huvudlöst, men ändå huvudlösare hans adling av en upprorisk irländare. Ser ni det är sådant som gjort vår adel misstänkt, och alla dessa utländska ättartavlor äro i synnerhet mycket sjuka. Har ni hört såna anor vår Riddarhushjälte har? Jag skall försöka läsa några av de 42 uppräknade. »Felimlomkdode; King; Ferghis Avrenoudh (skottarnes konung); Eochy; Collumium.» -- Vad ger ni mig för Collumium! Antingen har avskrivaren dabbat sig eller har någon svängt ihop namnet. Det ska herrn inte vara ledsen för, ty snart är det bättre heta Anderson än Gyllensparre; då går ingen och nosar i ens prästbetyg och letar under sängarne som den här Anrep gör. Kan herrn tänka, att en tjyvgubbe till boktryckare har räknat ut att 60 ätter äro födda i oäkta säng, eller härstamma från ungkarlssoffan. Och att våra största Riddarhushjältar äro utländingar; att i reformministären sitter holländare, tyskar, all världens folk; och räknar man från mödernet, så har man Afrika och Asien med. Curry Treffenberg, den komika patrioten, är zigenare; och ambassadsekreteraren --sky är polack. Så att, de ska vi inte vara ledsna över. -- Emellertid; nu skriver jag inte nobilis eller nob, ur vilket Thackeray har härlett ordet snob! för resten! Detta var en våldsam uppryckning för en ung student; han slängde klackringen, for hem till sin far och bannade över dem, som låtit honom gå med falsk ursprungsbeteckning. Fadren befanns oskyldig, men behöll sin klackring. Vid anställd undersökning på Riddarhuset hänvisades han till Vapenboken som säker källa; och där befanns vapnet vara struket i hundra år, men efter nya hundra år insmuglat igen. -- De ha fuskat förstås! avklippte riddarhusvaktmästarn, som var van vid sådana där manövrer. Men Gustav Borg och hans bror Henrik, de gingo skamsna i flera år och kände sig som förfalskare; men så ryckte de opp sig, och fingo en sådan avsmak för allt som var falskt, att de avgjort ställde sig på deras sida som vid 60-talets utgång fordrade revision av allt gammalt fusk både i stat, kyrka och samhälle. Vid universitetet i Uppsala gick det med Gustav Borg som med så många andra i den perioden. Han kände sig sjunka ner i urtid och ofrihet; en atmosfär så olik allt han drömt sig; ett tryck uppifrån så olidligt, emedan ursprunget icke syntes. Dessa lärare, som hade hans öde och framtid i sin hand, de bestämde vad han skulle tänka och känna, men under lärarnes stodo kamraternas tyranni. Studentkåren hette _en_ tyrann. Nationen hette en annan. Dessa utfärdade proklamationer, avsände krypande telegram till storheter som han icke vördade, tvärtom. Nationen invalde hedersledamöter, som han icke ansåg vara någon heder att stå under, men det skedde i nationens namn, alltså även i hans, emot hans vilja. Det var en 30 november som han skulle känna klyftan mellan sig och de andra. Carl XII skulle firas, och han stod med studentkåren och hörde buskonungens »sedliga storhet» prisas. Det kokade i honom, och när på aftonen nationen hade svyck, gick han fram till bordet, och anhöll få inlägga sin reservation mot Carl XII:s-talarens anförande. Hur han kom till ordet, begrep han icke själv; men han hade helskägg och en väldig bergslagsstämma, som imponerade på de mestadels skägglösa ynglingarne, och han kände sig lyda en maning som var oemotståndlig och därför verkade oemotståndlig. Så här föllo hans ord ungefär: -- En nation, som vördar sina stora minnen, den handlar visserligen rätt; men ve honom som kallar det orätta rätt och det onda gott. I han i denna afton framburit veftoffer åt en ond man, och det är en skam. De döda existera ju icke, äro skuggor, och det som icke finns borde man icke tala om. Man säger visserligen att vi efterleva i våra gärningar, men jag vet ingen av Carl XII:s gärningar, som kan ge honom ett skenliv i vårt minne. Sveriges förstörare ha vi firat som ett nationalhelgon denna afton; ja, ni vet lika väl som jag att han fördärvade allt manbart folk inom riket; ni vet lika väl som jag att han genom samvetslöst utskrivande av folk fördärvade näringar och handel, samt lade svenska jorden i vanhävd. Ni vet kanske icke vad vanhävdad jord vill säga, och vad ödehemman är! Det är att skörda ogräs, där man sått råg! -- Men er hjälte -- som icke är min! -- var den osedligaste människa som levat; ty den som utan att blinka offrar sitt land och sitt folk för egen äregirighet, han är den osedligaste. Och den som i likhet med Carl XII får upp ögonen för sina misstag, men icke erkänner och rättar dem, han är osedlig. Svenskarne är ett konungskt folk, gunås! Greker och romare voro det också, så länge de voro vilda. Slavsinnet begär att få lyda, därför att det är bekvämare, och därför äro svenskarne ett slaviskt folk. Man har kallat oss för lakejer och med rätta ... Här började mummel i nationssalen, och det retade vår bergsman, så att han gjorde en kadens och ändrade tonart. -- Lakejer, ja, ty idealet för en svensk är att bli ämbetsman och få pension, vara med på ett hörn och härska genom att lyda, lyda en förman. Vid mumlets övergång till gny, eldades talaren ytterligare, och erinrad om den miljö i vilken han rörde sig, slog han in på det skämtsamma allvaret. -- För att bli konungens trotjänare, senare troman, har staten som bekant upprättat universitet. Ni vet ju, lika väl som jag, att det kramet som här utminuteras i de fyra fakulteterna endast avser att göra oss till ämbetsmän, ty om jag blir komminister, notarie, vice lektor eller provinsialläkare, så är jag i alla fall ämbetsman. Det där vore nu inte något att säga om, såvida icke visdomskällan vore så svåråtkomlig. Varför visdomen skall vara så dyrköpt, kan jag icke förstå, om icke någon ville upplysa mig om att det är så ont om platser. Ni vet ju hur svårt det är att få en plats; man söker nämligen icke en plats i hovrätten, som man söker en anställning i en butik, utan man kallas. Det är kallelsen det således beror på, och kallelsen beror på nådavalet. Denna egendomliga valakt visar sig redan vid examen. Somliga med goda läshuven få icke examen, under det andra med dåliga huven få den. Det är predestinationen! Och tro mig, att allt som här utläres från föreläsningar och kollegier, det kan man köpa i boklådan. Med en väl organiserad bokhandel och vederbörliga examenskommissioner skulle man kunna stänga universiteten, där man ligger bort sin tid och super sönder sina nerver. Universitetet är en kombination av kloster, krog och bordell; universitetet är en skola -- en skola för högfärd, förtryck, lättja, avund, kryperi. I dessa dagar, då stånden avskaffas, borde lärda ståndet också strykas. Vad är lärdom för slag? I dag är du olärd i romersk rätt, men i morgon köper du i boklådan en liten bok om romersk rätt, och i övermorgon vet du vad romersk rätt är. Detta är lärdom, som vi äro så sturska över. I dag vet vi icke att Carl XII lät sätta prästen Boëthius på Danviken, därför att han predikat om vådan att ha en femton års lymmel på tronen, men i morgon köper vi en svensk historia, och så veta vi det! (Ser ni jag kom tillbaks till ämnet ändå!) I dag veta vi icke att Carl XII var rubbad, men i morgon anlita vi bokräkningen, och då veta vi det! Mina herrar jag ber att få utbringa en skål för en väl organiserad bokhandel och en oinskränkt kredit, så slippa vi uppleva dagar som dessa, då man av okunnighet firar Sveriges förstörare, mordbrännaren, storinkvisitorn, falskmyntaren Carl XII i den egenskap han mest saknar, nämligen sedlig storhet. Resultatet blev det man förutsett. Gustav Borg blev omöjlig vid universitetet. Och därför besökte han aldrig föreläsningar utan skaffade sig en bokräkning; valde således sina lärare själv, och mest utländska, ty några svenska fanns inte. Det visste ju varje student att professorerna själva hämtade utifrån; de största läroböckerna voro ju på tyska, särskilt medicinarnes, teologernas och esteternas.