Part 2

I denna babyloniska förbistring förlorade Gustav Borg huvudet. Hans något abstrakta föreställningar om politik, förledde honom tro det riksdagen skulle sysselsätta sig med statsrättsliga teorier, då den ju hade till uppgift att sörja för medborgarnes behov just nu. Han hade fått in huvudet i sin egen snara, då han alltjämt förfäktat flertalets rätt, och nu såg det folkvalda flertalet sitta vid styret. Sverige var då ett åkerbruksland, och därför sutto åkerbrukarne i majoriteten. Det var logiskt; och bönderna voro nu i tur att få sina äldre klagomål upptagna, gamla orättvisor beivrade. Så långt kunde han gå med. Men när samma majoritet ville lagstifta i kulturfrågor, bestämma vad nationen skulle tro och tänka, hur ungdomen skulle uppfostras; och när de ville kasta i fängelse dem som arbetade på framtiden, då måste han gripa in och dra blankt mot sina plebejer. Men därmed kom han i strid mot sig själv, och började vackla.

Faktorernas mångfald invecklade beräkningarne; ty när han såg konungamaktens försvagande genom nya statsskicket, kunde han icke underlåta att stödja plebejerna, trots deras sparsamhet, ofördragsamhet och tröghet. Det fanns ögonblick, då han såg Frihetstiden återkomma. Riksdagen fockade ju konungens rådgivare; bönderna hade tillsatt utskotten innan valen skedde i kammaren; motioner om indragningar på konungens apanage återkommo tätt och ofta, och man diskuterade prinsarnes hovhållning.

-- Nu är vi inte långt från namnstämpeln! sade redaktörn i ett ögonblick, då han såg ljust.

Alla äldre politiska begrepp upplöstes, och det kokades en stor byk där blaggarn och kammarduk råkades, och det var nästan omöjligt skilja svart och vitt, mitt och ditt. Man stod inför den stora paradoxen: de konservativa plebejerna ha dock störtat konungamakten, och denna tredubbla självmotsägelse verkade som en elektrisk ål: man kunde inte ta i den med händerna, dels därför att den var hal som en ål, dels därför att den var laddad. Man fick slag om man rörde vid den, och den slog ut åt alla håll, åt höger och vänster, oppåt och nedåt.

Det var då det nya kom och förmådde människorna att tala om något annat än bönder. Det var den så kallade sociala frågan; samhällets grundvalar granskades och befunnos bristfälliga av ålder och fukt, så att man icke tordes bygga vidare på dem, av fruktan att huset skulle ramla in.

Den panik, som då uppstod, grep först de övre. De övre, de lättaste, som därför flutit uppåt; de övre, de svagaste, som därför sökt skydd och stöd däruppe, blevo naturligtvis de räddaste. Men fruktan spred sig, och en vacker dag voro de stridande, de växande, de liberala också rädda. Man hade nämligen börjat diskutera familjen, och funnit den för trång för individuellt och personligt växande liv. När nu de gamle menade att samhället var grundat på familjen, så ansågo de samhället hotat. Men nu är icke samhället eller staten grundat på familjen, ty staten har icke alls någon likhet med äktenskapet, utan staterna uppstodo genom fria _mäns_ förbund till gemensamt skydd. Det gjorde ingenting, man gick på med sin familj som samhällets grundval. Och det halp icke att man invände: må vara att familjen är grundvalen, men när grundvalen icke håller längre, så måste vi lägga ny grund på annat ställe och bygga nytt.

Vid granskningen av begreppet familj, fann man ut, att två människor i den numera så hastiga utvecklingen icke kunde svära på stadigvarande sympati för hela livet, utan vilken makars samliv blev outhärdligt. Det starkt framträdande personlighetssträvandet motsade ömsesidig underkastelse; kvinnans utträdande i arbete och offentligt liv hindrade familjelivets utveckling och barnens uppfostran hemma. Erfarenheten hade ju visat hur skilsmässornas antal ökades; och denna djupt smärtsamma operation ville de gamla på sitt obegripande sätt tillskriva lättsinne, ehuru parterna i målet nog visste att det endast var för att rädda sina personer, som de flydde det värsta av allt, slaveri. Sedan därtill barnträdgårdarne och skolorna tagit hand om barnens uppfostran, bortföll uppfostran i hemmet. Hemmet hade ju för övrigt endast varit ett tillhåll, där alla odygder blomstrade; och uppfostran började i skolan, fortsatte i kasernen och började om på allvar ute i livet.

Så ungefär formulerades anklagelserna mot familjen. Och det var då som paniken grep även en så stark man som Gustav Borg.

I går hade han själv skrivit en ledare mot de samhällsupplösande; och i dag hade han mottagit de konservatives hand till tack för hjälpen.

Med sin son Holger, sekreterare i redaktionen, hade han dagen förut haft en stormig förklaring, varvid denne hotat att avgå. Från doktor Borg, brodern, hade han fått en telefon med löfte om besök; och det var denne han nu väntade, icke utan en viss oro, även framkallad därav att tidningen blivit återsänd från en mängd prenumeranter.

* * * * *

Den väntade kom; doktorn inträdde oanmäld hos sin broder, och bröt ut med detsamma:

-- Vad har du gjort?

-- Jag har skrivit efter övertygelse mot era osedlighetspredikningar.

-- Din övertygelse borde vara grundad på bestående fakta och prövad av erfarenheter, men det är den icke; några predikningar eller predikare existera icke, ty de som skriva om familjen meddela endast sina upptäckter och rön; de säga så här: så och så visar sig utvecklingen gå fram, så och så har familjelivet urartat på den sista mansåldern, och hemmet har visat sig vara en skola för despotism, själviskhet, hyckleri. De meddela således endast faktiska upplysningar och predika inga teorier.

-- Men du, som har döttrar själv, du går med på dessa läror?

-- Jag är lika mån om mina döttrar som du, och jag lär dem ingenting; ty jag vet ingenting i denna punkt; men jag förhåller mig avvaktande och observerande, jag tror mig redan ha märkt att mina barn äro födda med andra idéer än jag; blygsamheten förbjuder oss att tala om det, därför är det gott att det skrivs; det tryckta ordet är tyst och sårar ingen. Men det skall jag säga dig, att jag liksom du är beredd på -- allt! Då jag vet att jag ingenting kan göra åt det, ty råd känner du vad de äro värda, så tiger jag och tänker: kanske det skall så vara; kanske de förstå det bättre; kanske detta är vägen till det nya samhällsskicket. De unga, som kämpa för sina nya ideal, få nog lida för de första försöken; många skola falla, och många därför falla av; men tidens flod löper utan att höra oss till råds, och jag skall icke göra förtvivlade försök att hejda den. -- Emellertid, sedan du nu vänt emot oss, har du förstört tidningen. Som aktieägare och direktör uppmanar jag dig att avgå, och lämna platsen åt Holger, din son.

-- Jag, avgå? -- Aldrig!

-- Gott! då gör Holger och jag en ny tidning!

-- En ny tidning går icke!

-- Jo, en ny tidning, som håller färgen, och som upptager dina övergivna traditioner, den går.

-- Du menar en ensidig partitidning, vilken behandlar sina motståndare som nidingar.

-- Nej, som fiender! Medan bataljen pågår, fusiljerar man den soldat, som börjar underhandla. -- Har du inte märkt, att om man gör ett medgivande eller säger ett gott ord åt fienden, så jublar han åt underkastelsen. Goda ord och artigheter komma efteråt, vid fredsslutet. -- Betrakta dig nu som en fusiljerad desertör och avgå.

-- Aldrig!

-- Då ruinera vi dig med en konkurrent!

-- Det är en bror som talar så!

-- Ja, en hederlig bror, som icke hyllar nepotism eller mannamån, som sätter rättvisan över brorskålen, och det allmänna bästa över det enskilta.

-- Du har glömt att du förlorar dina pängar om du störtar mig!

-- Det har jag inte glömt, men jag har mera pängar än du tror, så att jag icke blir ruinerad. Du får betänketid tills i morgon klockan 12. Adjö! ...

Doktorn for ut genom dörrn, och redaktörn var ensam kvar med sina tunga tankar.

Avsatt, kastad på sophögen som uttjänad, han, vilken varit med om den stora materiella nydaningen efter 1850. Han mindes första järnvägsbiten 1852; erinrade telegrafens öppnande 1853; den första gaslyktan 1854; det första frimärket 1855, och han hade varit med om telefonen och elektriska ljuset på 80-talet. Men av hans ungdoms politiska ideal hade som vanligt endast några blivit förverkligade, de flesta hade förintats och försvunnit som slösäd fallen i diket; några hade realiserats på ett annat sätt än han drömt sig, och haft motsatta följder än de beräknade. Under tiden hade kommit nytt, som han icke förstod och som han fruktade. Han förstod sålunda icke den stora arbetarrörelsen, ty han hade icke märkt, att landet på dessa fyrtio år glidit över till att bli ett industriland ifrån att ha varit åkerbruksland; han kallade arbetarpartiets ledare för agitatorer och anarkister, ehuruväl de just arbetade för lagstiftning och ordning inom de ännu oordnade massorna. Han förstod icke ungdomens strävan till frihet och ansvar, självverksamhet och självbestämmelserätt, och därför föll han. Det var ju tragiskt, ty det var ohjälpligt detta att tiden satte en gräns för mänskoandens möjlighet att växa; och han föll icke för egen skuld, utan för livets lagar.

Att sonen skulle efterträda honom, hade han ju alltid tänkt sig, men att han skulle undantränga honom och på detta sätt, det var värre än all livets bitterhet.

* * * * *

Han stängde sitt skrivbord och gick ut för att resa till landet och tänka över det beslut han skulle fatta. Sedan några år hade han nämligen besutit en lantegendom i skärgården, där han levde större delen av året med sin familj.

TREDJE KAPITLET. Storö-borna.

Redaktören Gustav Borg stod på fördäck av den lilla skärgårdsångaren som gick till Storön där han hade sin egendom; men i sin uppskakade sinnesstämning hade han önskat sig vara osynlig, eller i nödfall blind och döv.

Två främmande herrar befunno sig i hans närhet, och han måste höra på deras dialog.

-- En grann stad är det i alla fall Stockholm, men verkar dock som en dekoration, ty den är för stor och lysande för att representera ett öde land.

-- Öde?

-- Ja; jag har nyss företagit en inspektionsresa genom hela Sverige, jag är nämligen inspektör för ett livförsäkringsbolag; och jag drog igenom provinser utan att se människor; jag satt själv femte man på tåg; det var dödstyst på stationerna. Kom jag till en stor stad, så var den befolkad av ämbetsmän; ibland en landshövding, en biskop, en överste, med en stab av borgmästarn, rådmännen, postmästarn, telegrafkommissarien -- och några handelsmän.

-- Men folkmängden har ju vuxit till fem millioner?

-- Visserligen; men av dessa fem millioner äro endast en million män mellan 20 och 55 år. Två och en halv million äro barn och hustrur utan yrke. Men denna million vuxna arbetsföra män skola försörja dessa två och en halv millioner improduktiva, och de skola dessutom föda 170,000 ämbetsmän, utom militären som räknas till 133,000. -- Du hör jag har reda på mina liv som en sann livförsäkrare.

-- Ha vi 170,000 civila ämbetsmän?

-- Ja, vi ha 67,000 post-, telegraf- och järnvägstjänstemän, 27,000 civila ämbetsmän, 28,000 präster med biträden, 38,000 lärare, 17,000 kommunala ämbetsmän.

-- Det är ju orimligt.

-- Ja, men det är så! Jag kan inte hjälpa't; och det är ingen hemlighet, ty det står tryckt i Sveriges officiella statistik. Men det värsta är utvandringen! Sedan jag gick in i bolaget 1866, har 780,000 människor utvandrat.

-- Sju hundra tusen?

-- Ja; på fyra år mellan 66 och 70 utvandrade 100,000. När det sen sjönk, så skränade patrioterna och sade: se nu att det inte var farligt! Men så kom 1881 och 85, då 175,000 utvandrade. Och så kom 86 och 90 då 200,000 utvandrade.

-- Va sa patrioterna då?

-- Ingenting! Jo, de började samla sina suvenirer på Skansen och byggde ett museum i förkänslan av slutet.

-- Varför utvandrar man; är det fattigdomen?

-- Nej, svarar man, det är icke fattigdomen.

-- Vad är det då?

-- Folkhögskolelärarne -- det är ett konstigt folk må du tro -- de påstå, att det är brist på kärlek till fosterlandet, men hur denna brist uppstått säger de inte. Jag har en gång svarat en sån där uppfödare: hur skall man kunna älska ett land, vars jord tillhör utländingen? Du vet ju, att svenska jorden är pantsatt i utlandet för 226 millioner, att kommunernas skuldsättning är 175 millioner och statens obligationsskuld är 287 millioner. »Vårt land är pantsatt, skall så bli» sjunger man numera i vissa klubbar. Nu parerar man vanligtvis hypotekslånen med sparbanksmedlen. Men sparbanksmedlen äro utlånta till lika många vigilörer, och sparbanksmedlen lyftas successivt av utvandrarne, som reserverat dem till ångbåtsbiljetten. Statsobligationerna pareras med järnvägsmaterielen, men det är oriktig bokföring, ty skenorna och lokomotiven skulle stå på inventariet.

-- Men kommunikationsmedlen äro produktiva krafter.

-- Javäl, det är landsvägarne också och vattenlederna med, men de äro icke kapitalförmögenhet. Olyckan är att av våra 27 tusen civila ämbetsmän det inte finns _en_ bokhållare; ehuruväl, vad skulle det hjälpa i en stat, där staten och de enskilde leva över tillgångarne. Staten skulle utskriva skatter efter förmåga och icke efter behag. Men nu; man säger bara: det skall vara en armé, och så tar man ut en halv milliard. Tänk dig en halv milliard, som skall pungas ut på tio år!

-- Men utvandringen? Vad menar du om orsakerna?

-- Svenskarne vantrivas; det är jolmigt det hela; de ha tråkigt att sitta ensamma i ödebygderna; de ha ingen känsla av samhörighet, emedan nationen icke är ensartad. Hela adeln, över- och medelklassen äro till största delen invandrade utländingar dolda under svenska namn. Dessa bilda en feodalstat av ämbetsmän, som uttaga sina löner av heloterna. Att bli ämbetsman och få pension, det är ju varje »bättre persons» ideal. Universiteten äro bara skolor för ämbetsexamina och ett av universiteten har lika många docenter som studenter i en fakultet. Studenterna stå kvar som ett privilegierat stånd av konservativa pojkar, vilka representera nationen vid suptillfällen (undantagande oräknade). Men det finns annat också som söndrar. Det är den gamla provinspartikularismen, och den synes än i nationerna vid universiteten, där all gammal drägg samlas. De avundas och hata varandra, och prästerskapet särskilt är vid befordran bundet vid provinsen genom indigenatsrätten. I ämbetsverken ser du, att om presidenten till exempel är smålänning, så blir det straxt en invasion av smålänningar i det verket; och i huvudstaden finns det gillen, där provinsialerna rota sig i hop att »befordra gemensamma intressen»; i riksdagen sitter man placerad efter provinserna, och i Svenska Akademien intogs man en tid efter sydsvensk indigenatsrätt, så att man kallade, på skämt förstås, det lysande institutet för Skånska Akademien. -- Ja, det är så mycket moj, som här gör livet odorvigt. Ingen känner sig hemma hos sig; var och en är fiende i fiendeland; att uträtta något vågar ingen, ty han blir hindrad; den enda energiyttring man spårar är den då något skall hindras. De som vilja göra något, måste söka ett annat land, och därför utvandra de energiska, men hindrarne stanna! Det är för djävligt!

* * * * *

Det började blåsa vid Blockhustullen, och redaktören sökte sig ner i aktersalongen. Där fann han en sovande herre, som vände ryggen ut; på den kolossala bredden såg han straxt, att det var svågern, kyrkoherden i Storö, den han icke var angelägen att träffa nu. Därför följde han exemplet, stjälpte sig på andra soffan vis-à-vis, och lade ryggen utåt.

* * * * *

Emellertid och medan svågrarne sovo i aktersalongen sutto doktor Borg och hans svägerska Brita, redaktörens hustru, uppe i rökhytten och språkade. De visste nog om de andras närvaro på båten, men de voro icke angelägna att råka dem.

-- Här måste bli en krasch! fortfor doktorn, och du Brita skall kasta bomben!

-- Ja, min vän, svarade frun med det mest välvilliga tillmötesgående, jag har kastat mina bomber nu i så många år, att jag får lov ta till dynamiten. Gustav är med sina gammalliberala meningar vår värsta fiende; han förstår ingenting av det stora som nu sker i världen; han var visserligen med om teorierna en gång, men när det gäller att förverkliga en enda tanke, ett enda av hans ungdomsideal, då sviker han.

-- Alldeles: därför måste vi binda opp svansen på honom; han skall avgå och lämna chefsskapet åt din Holger mot en viss arrendesumma; vill han fortfara skriva i tidningen, så må han, men under censur av chefen.

-- Bara inte Holger är för blödig! Trots sitt ingenjörssinne har han ännu sina ärvda svagheter ...

-- Dem skall jag nog plocka bort, och du, som är absolut känslolös, kan hjälpa till. Vi skola ingå ett förbund, du och jag, så blir det något uträttat.

-- Ja, svarade Brita med sin sorglösa människovänliga min, men då måste vi kompromissa. Du skall vara med om min kvinnosak.

-- Det vet du jag är, så långt rättvisan sträcker sig, men orättvisor går jag icke med på. Jag är med om din kamp för tjänstefolkets människorätt, för arbeterskors lönevillkor, för flickornas frigörelse från sysslolöshet och flärd; jag är med om fria förbindelser med laga ansvar; men jag är icke med om fri kärlek inom äktenskapet, ty det är mannens slaveri, i synnerhet när han får falska barn på prästbetyget; jag är icke med om gift kvinnas äganderätt, som undantager kvinnans egendom från bidrag till familjen, men behåller mannens egendom som gemensam.

-- Men hustruns arbete inomhus? Skall det inte betalas.

-- Vad är det för arbete? Har du nånsin arbetat inomhus? Du har utdelat befallningar, som utförts av tjänare dem Gustav betalat. Men han har fött dig, klätt dig och dina barn och tjänare. Du pratar nonsens!

-- Men fattiga tvätterskor, som förtjäna själva, ska de inte få behålla sina pängar, utan mannen ska supa opp dem?

-- När mannen icke får behålla sin usla avlöning utan lämna den till familjen, så skall också kvinnans avlöning gå till huset. Begriper du inte, att mannen blir slav eljes, och slaveriet har själva den gammalliberala Gustav predikat emot? För övrigt, har du sett någon tvätterska, som låtit mannen supa opp hennes pängar? Om du har sett det, så ville hon väl det, och vill hon det, så kan ingen lagstiftning hindra det. Du översätter till exempel, i stället för att sköta huset, och du super opp dina arvoden, det vill säga reser och festar opp dem, under det Gustav håller vikarierande tjänare åt dig. Tycker du det är rättvisa, eller tycker du att kvinnans ställning är undertryckt? Ja, då är du en tjockskalle, och jag kan icke kompromissa med dig.

Brita darrade av ilska, men kunde icke få ur sitt huvud dessa medsläpade dumheter från en förfluten tid, då galanteriet fordrade att mannen skulle offra allt för idolen. Doktorn, som emanciperat sig från all gammal fördom, ansåg ögonblicket inne att göra rent hus och komma på det klara med svägerskans fixa idéer.

-- Och varför kvinnan har i allmänhet mindre betalt, fortfor han, det beror av det viktiga faktum, att hon icke behöver betala sin kärlek utan får betalt på ett eller annat sätt. Lagen dömer nämligen endast mannen till barnuppfostringshjälpen, aldrig kvinnan, som dock har största glädjen av moderskapet, och vars äganderätt till barnet är odisputabel! -- Ja, och så vill du avskaffa prostitutionen! Vet du vad du menar med prostitutionen? Menar du läkarvården, så är du obarmhärtig, när du vill avskaffa den! Menar du åter sakförhållandet, att en hop kvinnor driva yrke med könslivet, så kan lagen icke avskaffa det, ty det hemligaste och intimaste kan lagen icke ingripa i! Men ni vill aldrig svara på frågan, utan kryper som råttor från ena hålet i det andra. Polisen söker ju genom kontroll inskränka prostitutionen och avskräcka från yrkesövningen; arbetar således i ert syfte, men ni arbetar ju emot prohibitivmedlen. Vad vill ni? Det vet ni inte! Därför är det bosch allt vad ni vrövlar! -- Är det något mer? Rösträtt? Ja, åt männen först, så få vi se sen, när ni lärt er rättvisa och förnuft.

-- Och du vill att jag skall arbeta tillsammans med dig?

-- Ja, i alla de punkter, där vi äro ense, och i alla dina strävanden, som äro förtjänta aktning och som du vet jag värderar hos dig! Men jag lånar icke ditt bistånd i en renhårig sak, för att i gengäld biträda dig i en orättvisa. När du, som är härskarinna i ditt hus, vill uppträda som slavinna, så ser jag i dig en bedragerska, den jag ville spotta i syna! Det vet du förut Brita!

Fru Brita var alltför godmodig av naturen för att bli ond för så litet, och hennes tro på deras gemensamma stora sak så stark, att hon lät sig nöja och avkortade samtalet med sin vanliga sortireplik:

-- Ja, si, i den frågan komma vi aldrig att förstå varann.

Men doktorn var icke nöjd med bara repliker utan ville ha besked också, därför svarade han:

-- Jo, min vän, jag förstår dig, men du förstår icke vad jag säger, och det är ditt fel.

Samtalet skulle åter ha börjat från början om icke kyrkoherden i Storö, fru Britas broder, inträtt i rökkupén; en svart koloss med ett fruktansvärt yttre, åtföljd av en gammal förfallen hund.

-- Där kommer Petter med sin skvättmaskin, sade doktorn; och för att illustrera liknelsen, lyfte Fylax på bakbenet.

Fru Brita, som ansåg sig böra vara djurvän, stod alltid på Fylax' sida, och var straxt redo till försvar.

-- Si, Henrik älskar icke sina anförvanter, han.

-- Å hut, jag är icke anförvant med hundar, och jag hatar allt djuriskt, såväl hos mig som hos andra. Nu skulle Petter vara skyldig gå efter en trasa och torka däcket, om det fanns lag och rätt ...

-- Äh, du är så sträng mot ett oskyldigt djur, invände kyrkoherden ...

-- Nej, men mot dig är jag sträng, som införer djur i människosällskap; du vågar inte skälla och bitas själv, men du låter ditt onyttiga djur göra det; du törs inte lyfta på bakbenet, men ditt oskyldiga djur får göra det. Du är ett as; det är alltihop.

-- Så, så, så! manade kyrkoherden; vi ska vara barmhärtiga.

-- Ja, vi ska vara barmhärtiga mot våra medmänniskor, icke taga brödet ifrån barnen och kasta det för hundarne; du ger inte två styver åt en fattig; du ger dina statare separerad mjölk, men åt ditt ruttna, stinkande djur ger du grädden, och den som sätter djuret, det onyttiga djuret, över människan den är ett ruttet djur själv.

-- Har du sett Gustav? avbröt nu fru Brita.

-- Han ligger ner i aktersalongen och sover, svarade kyrkoherden.

Detta var en överraskande nyhet för de båda sammansvurne, och de slöto sig båda ihop i en begrundande tystnad, som kyrkoherden begagnade för att se efter genom fönstret hur långt de hunnit. De voro i kanalmynningen, där alltid fråga uppstod om det fanns nog med vatten för att båten skulle kunna flyta.

* * * * *

Man var bara en halvtimmes väg från huvudstaden, och vildmarken började redan. Gråsten och martallar, träsk och insjöar växlade med små åkerlappar, där det lilla jordbruket tycktes drivas för syns skull. De jordbrukande herremännen levde på räntor eller yrken, och hade lantegendomarne mest för jaktens och fiskets skull, eller för att få bo på landet. Den enda verkliga jordbrukaren var kyrkoherden, som ägde två hundra tunnland öppen jord, lagård och mejeri, uppfödde hästar och slaktkreatur, odlade svin och tillverkade ägg efter nya rationella metoder; han drev också en vattenkvarn, var aktieägare i ångbåten, byggde sommarvillor till uthyrning. Han var den rikaste mannen på Storön, och själavården lät han skötas av en komminister och en adjunkt; men expeditionen och pastoralvården lade han hand vid, ty han älskade att härska och ingripa.

Mot sina vänner och fränder var han ett lamm, föreföll som ett beskedligt fä, men mot sina fiender som ett rytande lejon; och församlingen i gemen betraktade han som fiender, särskilt de fattiga.

-- Det finns inga fattiga, sade han. Lata finns det! Det finns inga sjuka, det är bara tillgjorda, som vilja åtnjuta understöd.