# Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet

## Part 17

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/gotiska-rummen-slaktoden-fran-sekelslutet-48060/index.md

Över det vita kosmopolis på Lejonslätten reste sig Skansberget med sin svarta tallskog och sina lantliga gammalmodiga klockstaplar, som ringde i griften en forntid, vilken många trodde nu skulle bli en uppståndelsens. Och skalderna manade upp skuggor, frambesvor Carl XII och vederlikar. Vägar och gångstigar på det heliga berget buro alla stora namn för att väcka nationens självkänsla, och stärka sambandet hos de söndrade partierna, som nu skulle förenas i _det förflutna_.

I pressens paviljong sutto doktor Borg och redaktör Holger i ett enskilt rum och drabbade väldiga. Doktorn var i raseri:

-- Det här är ju maskerad, och du får icke smickra dina landsmäns fåfänga, så att de förlora sansen, och tror sig vara Carl-den-tolftar. Vi kunna endast samlas uppriktigt i nutid för framtid. Dynastien är ju sedan 1809 bara och kan icke räkna anor från Lützen och Narva; halva adeln är exotisk, och hela Skåne börjar ju först efter slaget vid Lund; inte kan du be skåningarne hurra för Breitenfeld, där de icke voro med; utställningens kommissarie, vår vän Isak, är ju en främling från orienten och kan väl varken fira Luther eller Carl XI. Ni äro taktlösa, och såra utan att veta det! Själva skansmannen är en exot, det svär jag på, och jag som negerpojke kan lika lite som Syrach och Isak känna något av Grönlunds entusiasm för dalkullor och Jösse-häradspolskor. Det är inte uppriktigt, det här, och du borde framför alla kommendera: Se framåt! -- Du lade inte märke till rabbinens berättigade angrepp på vår dyrkan av det usla förgångna, då han på kongressen i går rök ut mot vår bildning fotad på Hellas och Rom. Han strök ett tjockt kritstreck över Platos idealstat, som han kallade -- mitt i riddarhuset! -- för en pederaststat! Hade jag varit där, skulle jag ha hissat honom. -- Vad satan ha vi med Grekland och Rom och Carl den tolfte att göra? Ni lever nere i gravar med lik under det samtiden rusar er förbi och framtiden med. Men det är denna rysliga uppfostran vi får i skolorna och vid universiteten, och det är studentexamen, som nu är lika med en magistergrad från 30-talet.

-- Vad vill du man skall göra då?

-- Fackskolor och utbildning till kallet. Låt juristerna börja att skriva rent och vara springpojkar hos advokater från de äro fjorton år; skicka medicinarna på sjukhusen som skötare vid samma ålder; låt ingenjörerna börja som filare på verkstan, låt prästerna, om de ska vara, börja hos klockarn och sätta opp nummerna, och lära sig expeditionen hos en roteman. Stäng de fyra fakulteterna, och konfirmera barnen i folkskolan med läsa, skriva och quatuor species: sedan ut med dem att utbilda sig i facket. Man måste kunna sitt yrke nu för tiden, eljes går man under i konkurrensen; och vi kan ingenting, bara konversera i salonger, på krogar och möten. Vi ska vara verserade och kunna språka med damerna om allting, men vi är bara dilettanter på alla områden. Var ska vi få statsmän ifrån, när ingen statskunskap läres? Vår regering är ju ett spektakel också. Om somrarne får man se en sjöminister sköta kyrka och skola, en gardesofficer bestyr om jordbruket och en f. d. assessor dirigerar armé och flotta. Är det statskonst. Och statsrådet hinner inte väl lära sig elementen av expeditionschefen, förrän han är fockad. Hela landet är därför överlupet av för detta statsråd, och om man frågar en skolpojke vad han vill bli, så svarar han: jag vill bli för detta statsråd! För att bli vice häradshövding måste man kunna grundlagarne, men för att bli departementschef och minister behöver man ingenting kunna. Jag vill inte tala om de voterande riksdagsmännen, de ha så mycke hut att de brukar köpa grundlagen, men utskottsledamöterna, som faktiskt lagstifta, borde känna landets alla lagar och vara utbildade statsmän. Voro utskotten statsmän, så skulle de sitta i permanens och samarbeta med regeringsdepartementen, icke som nu uppträda några månader störande, ingripande på måfå, och alltid som regeringens fiender. Varför skall regering och riksdag alltid uppträda som fiender, alltid söka stuka varandra? Att få igenom en motion är ju att slå ett rekord, och om en minister får majoritet, så har han tagit ett pris -- priset att slippa bli fockad, att få sitta kvar. -- Och vad talas om i riksdan? Om s-t; och varietéer och operakällarn, om pensioner och brolagningar; till och med polisärenden, gardistuppträden, hästarnes utfodring, svagdrickshantering och besiktningsäventyr, om damernas toaletter, skolpojkars cigarrökning? Är det statskonst? -- Riksdan har ju visat sin inkompetens, då den skjuter alla viktiga ärender till kommittéer av sakkunniga, men riksdan själv skulle ju bestå av sakkunniga! -- Är det styrelse, är det lagstiftare?

-- Vad kan man göra då?

-- Ingenting! Jo rasera bara, rasera! Det kan intet växa under snön; intet kan byggas, utan att man raserat det gamla huset. Gå bara negativt till väga; kom aldrig med ett positivt förslag, det blir bara löjligt; upphäv gamla lagar, giv frihet, och låt krafterna verka! Du skall vara en väckare, och inte en sövare! Ajö med dig, nu slog klockan sju!

* * * * *

Nedan Skansberget och som om det hörde dit, reste sig ett svart hus, som mest utgjordes av ett tryckande tak; gammalt murket trä, som enkom var preparerat för att se murket ut; en rad små fönster nere vid marken antydde olust för ljuset. Det såg ut som en lada, men kunde vara en kyrka.

Doktor Borg och Isak Levi stodo och betraktade den, och doktorn talade själv som vanligt:

-- Där har du Norge! Svart och murket, som kastar sin skugga över vår ljusa stad. Det höga taket ser bara ut som skryt, det är ingenting under det; inga vindar eller loft, tjänar till ingenting, bara bondskryt!

-- Är du norskhatare nu?

-- Ja, alldeles förb.! -- Varför skulle jag inte hata min fiende! Varför skulle jag inte få hata norrmän, när de skryter med sitt svenskhat? Jag får väl välja mina antipatier och sympatier som andra dödliga. Har du något att anmärka mot det?

-- Men du arbetar för ett fritt Norge!

-- Javisst, jag erkänner dess berättigade krav, men jag vill också bli fri från det här svarta pjåsket, som vi fått över oss! som en sinnessjukdom. Ska vi dyrka den där dovregubben och hans fåniga Nora? Vet du vad Zola kallar honom? -- »Den sista frukten ur vår goda George Sands förtorkade länder.» Sardou kallar honom »en stolle» och Tolstoj säger att han är rubbad. Den dyrkas i Sverige! -- Nå, han är ändå prästen! Men klockarn den är värre! Nu se de ut som gamla gorillor båda två! och du Isak, synes du ikke att prästen ligner en av unsere Leute?

-- Jaa, det kan du ha rätt i; svarade Isak. Han är nog icke bara Tisk. Froschmäuler kallades han i Fliegende.

-- Och hela norska frigörelsepolitiken har under Karolines grova hand urartat till en kamp om norska ministerhotellet, varifrån Norge menar sig behärska svenska societeten. Jag går aldrig mer i hotellet; jag ledsnade på att dricka skålar för dovregubbarne och Kristianiabohèmen, och jag ville icke höra på deras häckel över Andrées ballongfärd. Vet du vad det är för skillnad på Sverige och Norge? Jo, samma skillnad som mellan Nordenskiöld och Nansen. Nordenskiöld tog sin utfästade Nordostpassage, men blev icke nationalhjälte; Nansen tog icke sin utlovade nordpol, men blev nationalhjälte. Sverige är ett styvmorsland, och därför gör det vanligtvis sina storheter av intet, det letar opp nollor och upphöjer dem till digniteter ...

-- Ja, men du var med och kanoniserade dovregubben?

-- Du vet ju hur det går till: man får ingen ro förrän man kastar ett ben åt hopen. På det viset blev jag Wagnerian också, fastän jag tycker han bara skrivit omusikalisk och ful musik; »skrivit» är ordet, ty det är varken hört eller komponerat; det är skrivet. Men vi lever i en pervers tid, och en demokratisk. Jag undrar också ibland om den här demokratin vi slitit för icke är något galet, där den okunnige meddelar kunskaper, där den rådlöse skall råda, där den svage skall styra, där de förtryckte förtrycka och där det är mängden som gör'et. I en stat dock som vår, där den ena hälften av nationen skriver opp vad den andra gör, där statskalendern är stor som kyrkobibeln, där ämbetsmännens löner utgöra en nationalförmögenhet, ämbetena blivit feodala, och ämbetsmännen vasaller, där behövs kanske en stadigvarande demagogi som motvikt. Men det kuriösa nu är det, att demos är rojalistisk, akademistisk, aristokratisk, sportsnobbig, Carl-den-tolftisk, skanspatriotisk, under det hovet är demokratiskt, demagogiskt, kväsaraktigt. Demos har åtagit sig betala en halv milliard till pretorianska gardet på tolv år, men när de se sig ur stånd att betala, så rymma de -- till Amerika. Men rikets skuldsättning syns inte bara i hypotekslånen och kommunernas dekis, den syns i bankernas växlar. All handel går på kredit och på växlar; det är förskott; och förskott är ogjort arbete. Hela nationen lever i sex månars förskott; man gör en växel till hyran, en växel till skatten, en växel till hushållet. Men man löser icke in växeln efter sex månar, utan omsätter den och betalar räntan med en ny växel. Man lever alltså -- på ogjort arbete. Och hela beräkningen av nationalförmögenheten är falsk. Utsugen jord är ingenting värd; förfallna slott bara kosta i underhåll: rostiga järnvägsskenor och begagnade lokomotiv kan bara säljas som järnskrot, men stå ändå i rikshuvudboken som tillgång; vattenfall äro inga värden förrän fabriken står bredvid, fabriken har intet värde förrän arbetare finnas där, och arbetaren är intet värd om han ej är skicklig; men fabrikatet är icke heller något värt förrän det har avsättning. Järnet i Norrland skulle rädda oss, men hindrare hindrade det. Vart gå vi? -- -- -- Utvecklingen går sin gång med språng, och med överraskningar. Det är ju möjligt att guldryktena från Norrland bekräfta sig en vacker dag! Tänk dig då ett Sverige som sammelplats för alla världens nationer. Folkmängden ökas, Norrland får tätt med städer; jorden övergives och urinnevånarne supa ihjäl sig som rödskinn. På en mansålder sitter en ny kosmopolitisk ras som ägare av gamla Sverige, och riksdan är befolkad av kulörta ...

-- Tror du på det?

-- Nej, det gör jag visst inte, men allt är möjligt. Det kan ju också gå på ett annat sätt ... _men på det här sättet går det inte länge_! Och det är din plikt att säga, skriva, skrika det, dag ut, dag in! Även för döva öron.

Han lämnade paviljongen och gick ut i vimlet, där främlingars främmande ansikten gladde honom såsom långväga gäster glädja enslingen i ödemarken, och där ljudet av utländska levande språk erinrade honom om att hans eget tillhörde de döda språken, efter som ingen förstod det utanför hans landamären.

ADERTONDE KAPITLET. Nyårsnatten.

År hade gått; seklet var verkligen slut; endast några timmar återstodo. Släktingarne Borg skulle samlas i Götiska rummen, och mot midnatt tåga till Skansen. Livet löper fort, och denna lokal var icke längre på modet, utan det litterära Rydberg hade ledningen; och när någon ville tala om Röda rummet, klingade det som forntid, förväxlades med Gröna rutan eller dylikt.

Samlingen var skedd, och den gamle redaktören Borg, nu förbi sextio, var med. En improviserad försoning hade kommit till stånd dagen till ära. Ester, som höll på att sluta sin examen, var det enda fruntimret; alla de andra hade kommit i skymundan och återförvisats till hemmen, sedan kamratlivet på krogarne visat sig ohållbart. -- »De gick och drog med varandras hustrur så man visste inte vem de var gifta med.» Förhållandet var att de skildes och giftes tätt, tätt, så att man slutligen fann upp att damerna behöllo sina flicknamn. Biograferna upphörde nämna vem den store var gift med, och adelskalendern uppfann en eufemism för skilda omgifta: »Gift andra gången.» Slutligen längre fram föreslogs i ett grannland att även flickor skulle kallas fruar, då de mestadels icke voro flickor längre utan gingo i promenaderna med sina barn.

Emellertid, på bordet i Götiska rummen låg en lista framme till underteckning. Alla hade skrivit sina namn utom doktor Borg, vilken dock författat adressen till Zola, uttryckande beundran för hans mod i Dreyfusprocessen och förhoppning att det nya seklet skulle få se hans skyddsling fullständigt rehabiliterad. »Rättvisa, men icke nåd!»

-- Nå, doktor, sade Isak Levi, skall du inte skriva under? Kanske du tror att han är skyldig?

Ämnet var ännu så brännbart, att man icke gärna nämnde Dreyfus' namn, detta namn som de sista åren söndrat mänskligheten i två hälfter.

Doktorn tog pennan och skrev under sin egen adress med några raska streck.

-- Måtte jag nu inte ha skrivit bort heder och samvete, sade han.

-- Si så där ja! ropades i korus.

-- Jaa, gossar, upptog doktorn, jag har måst ändra mening fyra gånger under processen, och jag vet ännu inte om jag blivit Dreyfusard som jag blev Wagnerian.

Alla slogo ner ögonen, somliga för att dölja, andra för att demonstrera, och i tystnaden som uppstod, hörde doktorn en anklagelse, som han måste besvara.

-- Ser ni, att utleta sanningen i en spioneriprocess, för det första, är nästan omöjligt, då alla parterna varit spioner och således umgåtts med lögn, bedrägeri och falska papper. För det andra är det alldeles abnormt att efter tre år revidera en process, då mänskliga minnet är så bräckligt, då åren ändrat synpunkterna, nya intressen väckt nya passioner; då vittnen försvunnit, papper undanröjts eller förkommit ...

-- Ja, men det var hemlig domstol, invände den gamle Gustav Borg.

-- Ja-a, varför inte? Vår frisinnade jury är ju också hemlig ...

-- Jag tror du är på generalernas sida? föll Gustav ut.

-- Nu är vi där! svarade doktorn. Det är då själva fan att mänskor ska förlora förståndet, bara man talar om den här satans processen.

Isak tyckte det var synd om doktorn, som befann sig i en oskyldigt falsk ställning, och med ett mänskligt drag av deltagande sökte han hjälpa honom; om det nu var motivet:

-- Saken är inte klar, det medger jag, tog han till ordet. För mig finnas tre mörka punkter, som äro mig absolut oförklarliga. Den första är den: Varför begärde Dreyfus cyankalium, när han fick höra om revisionen? Varför blev han inte glad? -- Det andra: Han trodde då straxt att generalerna tagit hans parti och bad sin fru gå till Boisdeffre och söka hjälp. Hur kunde han ha så god tanke om Boisdeffre, vilken han kände? Det är ju en infernalisk situation. För det tredje: När jag läste generalernas anklagelser i Rennes, ja, mina herrar, så blev jag övertygad om Dreyfus' skuld; vad ger ni mig för det? Och till den grad, i synnerhet då generalerna förklarade att Bordereaun icke varit bestämmande, så övertygad blev jag av alla deras indicier, men mest av deras klara ord och nobla ton, att jag sade för mig själv: Skjut dig, Labori! När så Labori blev skjuten och vägrade mottaga sin egen läkares hjälp från Paris; när inga forskningar anställdes efter mördaren; när icke kulan ur såret blev undersökt för att få spår på mördaren, så tänkte jag: det här är sjukt! Saken är oklar.

Nu inträffade, som oftast sker, att när en människa ger ädelmod på hand åt andra, de andra börja översvalla i ädelmod. Holger tog genast i som en kugg, och ädelmodets hjul började gå.

-- Det Isak säger har jag också tänkt; och mäster Demange's försvar, som torkade in, har berott på den fasa han fick när han såg sin klient i Rennes. Labori och Picquart lär ha övergivit honom nu ...

Auktioneringen hade börjat, och fåfängan att få visa nya synpunkter på en gammal sak grep omkring.

-- Ja, avbröt Kurt, jag har också funnit några mörka ställen. Särskilt finner jag logiken man använt högst bedrövlig. Tyska rikets kansler har i riksdagen förklarat att han icke visste något om Dreyfus' spionerier? Nej, tacka för det, hur fan skulle han kunna sitta där borta i Berlin och veta om det, som skedde i Paris. Men att Bülows enfaldiga yttrande, som är intetsägande, tas som ett bevis, det är sublimt! Vidare när sergeant Depert i fängelset hört Dreyfus förklara: »Jag är skyldig, men icke ensam», så jävas detta vittnesmål därmed att fängelsets direktör icke hört det. Skall endast vad en fängelsedirektör hört vara sant? Den som tar emot ett sådant jäv, den skall vara rutten ini huvet. -- Tänken er: därför att direktörn icke hört det, så är det falskt. -- Vidare säger man med anspråk på bindande kraft: Dreyfus blev icke glad åt revisionen!

-- Nej! Det var stolthet! -- Kan ni fatta den stoltheten? -- Om han vägrat begära nåd, då hade han varit stolt! Men att vägra mottaga rättvisa?

Uppeldningen stegrades och hettan ökades. Sellén ville också kasta på en pinne:

-- Ja, logik, ja! Därför att Henry som yrkesspion förfalskat ett dokument, så sluter man att även de bevisliga äkta voro falska. Är det logik? För övrigt ska jag bekänna, att ...

-- Nej, hör ni, om vi sitter så här, avbröt doktorn, så får vi Dreyfus skyldig, och det var ju inte meningen, eller vad säger Max?

-- Jag kan inte neka, svarade greven betänksamt, att saken är dunkel. Det tillsattes ju en Dreyfusministär med Waldeck-Rousseau i avsikt att fria Dreyfus; denna ministär tillsätter en regeringskommissarie Carrière, som icke var general, och vilken skulle fria Dreyfus, emedan han var övertygad om dennes oskuld. Nåväl: efter hörandet av generaler och vittnen i Rennes, och trots Esterhazys Bordereau och Henrys förfalskning, blir han omvänd under processens gång. Detta är underligt! Vidare har man pekat på Bordereaun, alldeles som trollkarlen pekar åt taket, medan han tar upp något under bordsduken. Bordereaun är värdelös som bevis, likasom Esterhazys vittnesmål; men fastän sakkunnige nu svurit att Bordereaun icke har ett spår av Dreyfus' stil, så har Dreyfus själv erkänt likheten då han utbrister: »De har stulit min stil!» Vi sitter inne i så mycket motsägelser, att vi knappt ha rätt att bilda oss en mening. Att Dreyfus, som gjorts till en ängel, icke var någon, efter som han är en människa, det har intet att säga, men Zola och Björnson skulle icke ha svurit på hans heder. Dreyfus har uttalat tio osanningar, varmed han beslagits. Han förnekade först att han kände ostbanans organisation. Han kände den! Han förnekade sig känna koncentrationsplanen! Han kände den! Han nekade att han närvarit vid general Ransons konferens! Han var närvarande. Han påstod sig aldrig ha känt till Picquart! Han kände till honom. Han sade förut att han aldrig varit i Mülhausen! Nu erkänner han att han varit där varje sommar. Han påstod att han aldrig sett skjuthandboken. Han hade sett den! Han bedyrade att han aldrig känt artilleripjäsen 120. Han hade känt den. Han bestred att han råkat utländska militärattachéer hos Bodsons. Han hade råkat dem. Björnson, denna, denna ... svor på Dreyfus' sedlighet! Dreyfus vidgår att han haft älskarinnor som gift, men att det icke angick någon, emedan han hade råd. Det må vara, och det angår ingen! Men Björnsons vittnesmål! La verité! Zola anklagade generalerna för skurkaktighet! Men Dreyfus skickar sin tack till generalerna, troende dem om bättre! La verité, Zola! Men det förekommer även andra hemska detaljer i processen. Dreyfus kallar till sin hjälp major Curé. Denne kommer -- och vittnar _emot_ honom. Dreyfus litar på överste Cordiers mellankomst! Denne har ingenting att säga. Men detta då: överste Munier, som skulle överföra viktiga telegram, dog på tåget. Chaulain-Sauvinière dog på tåget, major d'Attel, dog på tåget. Och dessa hemlighetsfulla dödsfall: Lemercier-Picard, Guenée, Ressman och flera! Och nu efteråt har Schneider i Wien dött, Scheurer-Kestner har dött, chefen för generalstaben har dött! -- Detta går icke rätt till, och detta lögnarkrig kommer en nästan att längta till krut och kulor! Men i allt detta synes mig den gudomliga rättvisan ha talat och fällt dom. Dreyfus dömdes till tio år i Rennes, därför att han skvallrat, och därmed förrått sitt nya fädernesland; men han benådades, med rätt, på förmildrande omständigheter: hans berättigade känslor för sitt gamla fädernesland, sin barndoms första. Henry fick bära hand på sig som rättvisans förfalskare; Esterhazy blev ärelös och biltog som en lögnare; Felix Faure fick en varning att icke lirka; generalerna en maning, att icke av otålighet och klentrogenhet lita på furstar och vederlikar. Och nationen fick veta, att den redan bar på så många främmande element, att den icke skulle tänka på revansch som kunde bli ett brödrakrig; och när armén förlorat sin prestige, har den fått en ny med en nyare uppgift. Den tjänar i detta ögonblick borta i östern sida om sida med tyskarne, vilket de aldrig skulle ha gjort, om icke »processen» varit! Frankrike är öppnat! liksom Kina! Men med »processen» följde även indragandet av den religiösa frågan, som jag icke förstår vad den hade där att göra; men den kom med, därför att Dreyfus var jude. Och nu hålla protestanter och judar på att öppna klostren och släppa ut ett par hundra tusen livstidsfångar. Det är ju alldeles som vid kröningar eller en ny konungs tillträde till regeringen; men det är även svar på Bartholomeinatten, fastän mycket beskedligare; det är ju bara välgärningar som lön för ogärningar; det är ren kristlig kärlek, fastän viljan väl icke är den goda; men vi se ju så ofta hur det onda får tjäna det goda; och Dreyfus var icke en snäll man, men han har tjänat, som vi alla!

-- Ja, tog doktor Borg igen ordet. Efter alla våra medgivanden, som väl började av oppositionslust, eller av nyfikenhet att se sakens baksida, finner jag det lättsinnigt att avsända denna skrivelse till Zola, som trott sig ensam ha funnit la verité. Några korn hade han funnit, men mera agnar, och lite bossig på ryggen har han nog blivit. Om vi i stället skulle gratulera honom såsom den på nytt födde troende, på framtiden troende författaren till Paris och Arbetet; till socialisten Emile Zola? Ska vi göra så?

Alla, utom gamle Borg, svarade ja; och därvid blev det.

Ester, som hade tjänstgöring på dårhuset, avlägsnade sig, beledsagad av Max.

Dessa gingo länge tysta gatorna framåt, slutligen sade Max:

-- Har du märkt att han är lik den antika statyn Sliparen?

-- Ja, det har du rätt i; mest hakan, som börjar vid öronen.

-- Minns du nu cyklonen i Paris 96, som började vid S:t Sulpice, dränkte la Revanche, härjade Justitiepalatset och slutade vid Hopital Saint Louis, sedan han först skakat om Saint Louis' Sainte Chapelle? Tror du nu på symbolist-cykloner?

-- Vad i herrans namn skall man tro? Jag blir rädd!

-- Men en annan ockult omständighet, det vill säga ännu oförklarlig, är denna: Vid stora revolutionen, dagen innan Bastiljens stormande, rensades Tuileriträdgården av Royal Allemand. Bland officerarne förekommo en Reinach och en Esterhazy. Tror du på slumpar?

-- Nej! Men sammanhanget dock?

-- Vet inte! Sammanhanget vore ju att ge förklaringen, och den få vi icke. Och därför blir varje förklaring löjlig. Men det här då? Bædecker, som icke är en ockult bok berättar helt oskyldigt: att när konungagravarne i Speyer skövlades 1689, anfördes manövern av en som hette Hinz. När konungagravarne i Saint Denis plundrades 1789 hette den, som skötte saken också Hinz.

-- Vad skulle det innebära?

-- Vet inte!

-- Hör du, har du känt Dreyfus?

Här stannade greve Max, och betraktade Ester, som om han ville se, om hon skämtade:

-- Nej, jag har icke känt honom ... men, om vi råkas på tu man hand, om många år, och du då är lika intresserad som nu, skall jag berätta en historia ... Ja, det var en försynens man, men någon lidande Kristus var han inte.

-- Är du kristen?