Part 16

-- Du menar den så kallade Bordereaun. Den såg jag autograferad bredvid ett brev av Dreyfus, och därtill den skrivelse, som översten -- vad han hette -- lät Dreyfus skriva efter diktamen. Av dessa skriftprov kan ingenting bevisas, ty Dreyfus hade två stilar; en tysk från barndomen och en fransk, som han lärt i Frankrike. Bordereaun är skriven med fransk stil, det syns särskilt på siffrorna, på 4:an som är tecknad 4, så som endast en fransman tecknar den, och likaledes på 5:an som är skriven franskt eller 5.

Han ritade på marmorskivan med sin blyertspenna.

-- Men i provskriften efter överstens diktamen, har Dreyfus begagnat tyska siffror och tysk datumsbeteckning. Så här börjar skriften: »Paris 15 Octobre 1894.»

Ester gjorde stora ögon:

-- Du tycks ha studerat den där processen grundligt.

-- Ja, mera noga än jag har rätt att erkänna för dig; och ... Emellertid: här äro siffrorna tyska; dock har han ändrat på datum, så att 15 är ändrat från 13. Varför skrev han först 13, då han väl vid diktamen lätt kunde höra skillnaden på quinze och treize? Ja, därför att det hänt något den trettonde, som du icke vet! Bordereauns handstil är således oduglig som bevis, då mannen ägde två stilar, av vilka barndomsstilen kom fram vid vissa tillfällen.

-- Tror du inte han skrivit Bordereaun då?

-- Jag vet inte! Men efter han icke är dömd på den, utan på en mängd indicier, så är det likgiltigt. Underligt är att man funnit en avskrift av Bordereaun i Dreyfus' väst, när han skulle föras från Ile de Rez. Var fick han den ifrån, då han i fängelset icke hade tillgång till originalet; och vad skulle han med den att göra, då den fällde honom? Vet man om den kopian var original eller icke?

-- Hur vet du detta?

-- Det står ju i referaten, och han har aldrig förnekat kopians existens i västen, då den togs på bar gärning. -- Varför intresserar du dig så mycket för den här processen?

-- Det kan jag inte säga!

-- Emellertid, nu sitter han på ön, som av somliga kallas du Diable, av andra du Salut. Det är ju konstigt. Och det talas om kryssande jakter, som vill befria honom.

-- Var han jude?

-- Ja visst; men det låg icke emot honom i det upplysta Frankrike, där armén redan hade trettiosex judiska officerare, och där Dreyfus, trots sin tyska börd, blivit upptagen i generalstaben, _därför_ att han var jude. Man ville nämligen visa sig upplyst och fördomsfri. -- Att något kommer ut ur detta ägget, det tror jag mig veta. Det är nog ett basiliskägg!

-- Tror du då att han är skyldig?

Max betraktade Ester, och han kände i hennes fråga en udd av hat, en utmaning, en snara. Han svarade därför kallt:

-- Jag tror att han skvallrat, och det finner jag förlåtligt; om han skrivit Bordereaun, det vet jag inte, finner det osannolikt att man går med en förteckning på sina brott. Sannolikt är han skyldig, men icke till det man anklagat honom för. Och det är hans styrka! Därför kunde han på Marsfältet frimodigt utropa vid degraderingen: »jag är oskyldig!» (underförstått: »till er dumma anklagelse!»).

Det blev förstämning och Ester började frysa. Greve Max blev nervös och tyckte att sällskapet bredvid blivit skrikigt; en okynnig hund gick omkring och sopade borden med sin svans; kyparn knuffade Ester i ryggen, var gång han gick förbi.

-- Jag tror att séancen är slut, sade Max. Här är olust, och det blir alltid så, när vissa samtal om låga ting börja verka. Det är ont i luften; de döda häromkring beröra mig obehagligt, och jag längtar bort, ut; jag önskar jag kunde krypa ut ur kroppen och flyga med måsarne till havs, bada mig i en stor grön våg, ligga på rygg och se bara himlen; vara en jätteval och skölja mig ute i oceanen, simma i kapp med fregatter och dyka i tångskogar --.

Nu började det ringa i kyrktornet.

-- Och så de där klockorna! Den där kyrkan har alltid förefallit mig som ett annexkapell till Operakällarn, portalen är från Österlånggatan och tornet från salongen på Champs de Mars. När de ringer däroppe, så skramlar alla toddyskedarne på terrassen och punschglasen klirra mot brickorna, lagerträden rysa och lukta som kvicksilver smakar; den här terrassen liknar för resten en fransk körgård, med sina planterade gravar, och klippta trän. -- Hu, vad jag fryser; ska vi gå?

Ester visste att det betydde de skulle gå ifrån varann; ty nu började repulsionen, hatet, utan bestämd orsak, och om hon treskades stanna hos honom, skulle den mördande tystnaden inträda, eller det oresonliga grälet bryta ut.

De gingo ifrån varann utan avsked, efter tyst ömsesidig överenskommelse, säkra dock att råkas igen, förr eller senare.

SJUTTONDE KAPITLET. Försoningsfesten.

Ester och Max gingo på Strandvägen för att besöka utställningen, vilken de icke sett ännu. Båda födda i Stockholm hade de sin gamla Djurgårdskontur i ögat så säkert att de kunnat rita den i mörkret. -- Nu, då de försjunkna i sina samtal gått med inåtvända blickar, stannade de plötsligt och sågo upp. Där låg framför dem en vit, skinande stad, klädd som till fest.

Max stannade, och såg framåt, uppåt som i en extas:

-- Ljuset har kommit igen!

Och de gingo framåt, under det han talade:

-- Fruktan för det vita har försvunnit. Ögonen tålde icke vita hus, därför förbjöd hygienen kalkputset, och vår ungdoms fasader voro bestrukna med sot och rost; myndigheterna påbjödo kimrök eller järnockra i vitlimningen. Och det gröna, förhoppningsgröna, som estetiken bannlyst, därför, och därför att ... det gröna har firat sin återkomst; det vita grönskar, och grönskan förgylles. Själva nationalflaggan har ljusnat från den dova indigon till den milda kobolt, från det digra äggula till det bleka guld. -- Vi ha vandrat i dunklet, men det var bara en solförmörkelse, som måste vara sin tid ut. Jag minns som barn, när småsystrarne buro vita strumpor liksom deras mödrar; och jag minns, när de blevo svarta om benen; jag tyckte de liknade dämoner, som komma ner ur skorstenar; det vita blev svart, och det fanns vissa kvinnor, som koketterade med sorgdräkt, fastän de ingen sorg hade. Nu ljusnar det igen; strumpan har fått färg, och kängan har mistat sin svärta; kvinnan har fått igen sitt långa hår, befriat sin hals och barm -- nu får vi mödrar igen -- med barn till halsband!

De hade uppnått brohuvudet och vandrade in i den vita staden. De sågo icke mänskorna; de omgåvos av sin egen skyddande _aura_, vilken gjorde dem liksom osynliga. Byggnaderna och föremålen granskade de icke, utan behandlade dem som dekorationer till sina tankebilder. De lekte fram förbi maskiner, mineral, vapen, möbler och handelskram. De kastade sig in i gamla Stockholm; trivdes i forntidens glömska en stund, men erforo en beklämning och ryckte upp sig till nu'et! Leva nu, icke då! Icke en dag tillbaka, snarare framåt, framför sig själv och sin tid.

Slutligen satte de sig i den blå grottan. Max talade alltjämt.

-- Nu tänker jag blått, nu ser jag blått; jag vet var jag är, men jag har glömt det, och jag är icke här. Jag vet vad du heter, men jag vill icke nämna ditt namn, ty du är icke den du är. -- Vet du vad Gudsivalag var? Det var en andlig släktskap, som troddes existera mellan faddrar åt samma barn. Jag tror på sådant, på själarnes självständiga tillvaro utanför kropparne, och på andlig blodskam. Vi måtte vara syskon på något okänt sätt, och därför få vi icke barn; därför bära vi på en skuld, och skamkänsla, den vi icke kunna förklara. Du är icke den du är, ty när du är frånvarande och jag försöker erinra dig, blir du till en annan ...

-- Vem blir jag då?

-- Ibland min mor, ibland min syster, ibland ... Vet du jag tror att själarne leva så oberoende av kropparne, att de kunna sätta skott i andras bark, och leva saprofytiskt på främmande. Laven, som växer på träd och sten, är ett samliv av en alg och en svamp, ett bolag som kallas symbios. Det är äktenskapet, det andliga menar jag, och äktenskapstycket är den ännu oförklarade själens bildkraft att knåda om materien. Jag hade sett din far, men aldrig din mor, då jag en gång på teatern, många bänkar framför mig, såg ett fruntimmers nacke, som väckte min uppmärksamhet. Jag vände mig till mitt sällskap och sade ofrivilligt: Detta fruntimmers nacke erinrar mig om Gustav Borg! -- Ja, det är hans hustru! svarades mig. -- Om det hade varit ansiktet, kunde man förstå verkan av anpassningen i umgänget, men en nacke. Det låter ju som fabler.

-- Man föds visserligen tvillingar, gentog Ester, men man kan bli det också. Min mor hade en tvillingsyster, och när denna en gång skar sig i handen, så kände min mor smärtan långt därifrån. Du och jag ha blivit tvillingar, men vi måste upphöra vara det.

-- Jag tror vi dö i samma stund bandet klippes. Smärtan att skiljas är den största av alla lidanden, men vi måste därhän!

-- Kan du tänka dig ett slut?

-- Nej! Och det som icke kan tänkas ... det finns inte.

De gingo återigen att byta plats; och de kommo upp på Skansen.

Skällande hundar hälsade dem, och Max krympte ihop av smärta:

-- Dessa djur här? Finns då inte människor i Sverige?

-- Du är icke djurvän?

-- Nej, jag hatar allt djuriskt, som du vet, i synnerhet hos mig själv. Och de här djurvännerna -- ja, du vet själva förstyret höll på att döda sina barn med russin och mandel (hon var vegetarian), men kunde icke höra, att man slaktade ett får. De som stå så lågt på djurskalan att de känna med djur men icke med människobarn, de kunde saklöst skickas till veterinärn att lukta på cyankalium. De avgrunder, en sådan människoliknande själ döljer, borde den rättast söka dölja. Jag har hört att kavallerister och herdar ... Nej, nu lämna vi denna plats! Här är ont, och det är alltid ont, där man håller djur instängda! -- Låt oss gå till Swedenborgs lusthus.

-- Har du läst Swedenborg?

-- Man _läser_ icke Swedenborg, man undfår honom, eller undfår honom icke. Man kan endast förstå honom, om man upplevat detsamma som han. Därför är det inte farligt att läsa honom; ty för den oinvigde är han sluten bok.

De vandrade och vandrade.

* * * * *

Utanför centralrestaurangen satt konsul Levi med doktor Borg.

-- Nå, felfinnare, vad säger du om allt detta?

-- Jag ville hälst tiga och behålla mitt vackra intryck av fest.

-- Nej, du skall beundra, beundra svenska industrin och uppfinningarne.

-- Vilka uppfinningar?

-- Si så där, ja!

-- Små applikationer av äldre idéer, andras tema, egna variationer!

-- Nå, men separatorn då? Sveriges ära och rikedom.

-- Ja, den! Att separera malmer, socker och melass har alltid varit centrifugens uppgift; nu separerar han grädde, se där allt!

-- Du, pratar! Det är just dess användning på mjölken, som är ny.

-- Nej, mjölkseparatorn uppfanns 1864 av Prandtl i Bajern, men utvecklades i Sverige.

-- Det var huggarn! Men ångturbinen då? Duger den?

-- Ja, men den är gammal! Att släppa in ånga i stället för vatten, se där allt! Axeln är ny! Nej, den som släpper in i ångmaskinen annan vätska än vatten, vätska med lägre kokpunkt, såsom eter med 45° kokpunkt, den där har sparat kraft; den är en uppfinnare. Då man kan elda ett lokomotiv med en spritlampa, då ska jag vara med och prisbelöna. Eller när man gör en sportballong, som stiger, fylld med kvävgas värmd av en fotogenkamin.

-- Kvävgas?

-- Ja, kvävet, som har samma egentliga vikt som lysgas eller 0,9, skall naturligtvis lyfta en ballong. Då kvävet varken antändes eller exploderar, kan det uppvärmas, antingen med bensinlampa, fotogenkamin eller acetylen. Då sitter jag i värmen och sköter en skruv; stiger eller faller efter behov, och kan stiga ur utan att tömma min ballong, och då kan jag gå upp och ner att söka nya passande vindar.

-- Men eldfaran?

-- Kvävet är icke eldfarligt, och impregnerad duk tar icke eld! Det där kan du beställa hos en ingenjör, liksom regulatorn till min eter- eller bensinång-maskin!

-- Har du flera uppfinningar?

-- Ja, vi ska bränna vatten. Du vet att koks brinner bättre med vatten än utan! Gör dig då ett poröst koks av eldfast lera eller gjutjärn och fukta det oupphörligt med överhettad ånga, sedan du fått en initialeld av vanligt kokes, som ger ångan.

-- Det där låter bra; har du mer att utställa på din utställning?

-- Jo, vi har ett teleskop. De här gamla stora åbäkena äro alldeles onödiga. Jag såg nyligen i tuben till en magnetisk teodolit, där tuben inte var mer än en halv fot lång och glasen inte större än tvåöringar. Det var en kikare, som dugde. Nu är det det kostliga att man inte får ha för starka förstoringar för planeterna. Mars tål bara 50 gångers förstoring. Stjärnorna är ingenting att se på, ty de bli mindre ju större förstoringen, alltså kuriösa ljuskällor. Återstår solen och månen, och dem ser man lika bra med en teaterkikare. Nu skulle vi ha ... Se där kommer Kurt!

Kurt Borg trädde fram. Han såg högtidlig ut, men även distraherad:

-- Var kommer du ifrån? hälsade doktorn.

-- Jag kommer ifrån något stort och vackert; jag har varit på riddarhuset, på religionskongressen; och jag har hört en biskop komplimentera rabbinen.

Isak Levi syntes mindre hänförd än arkitekten väntat, ty Isak räknade religiösa ting till sådant som man inte talar om.

Doktorn däremot tog fatt i ämnet:

-- Ja, även det efterklang! Religionsparlamentet i Chicago 1893 var mycket större. Där fanns alla jordens folk och religioner, och församlingen mottog varje morgon Välsignelsen av dagens president, antingen denne var muhammedan, buddhist, katolik eller protestant, och själva påven skickade sin lyckönskan ... I vår kongress fattas något väsentligt, och det är en katolik.

-- Si så, har du också blitt katolik? replikerade Kurt.

Doktorn svarade icke på den dumma frågan:

-- Det ligger något så exklusivt lutherskt-allenasaliggörande i det här mötet, och därför är det bornerat som allt lutherskt. För övrigt minns ni kanske inte att det var Pius IX, som 1868 sammankallade även greker, protestanter och andra icke-katoliker till vatikanska conciliet för att få till stånd en kompromiss mellan de kristna, till en början. De inbjudna heretici kommo icke, och så blev det som det blev!

-- Ja, det kan vara, återtog Kurt, men här är stort i görningen, och vi få se nytt i det nya seklet.

-- Franska upplysningen vid revolutionen var mycket längre framme än vi nu; de raserade alltsammans; och det, som kongressen nu knåpar ner, är bara vad deras eget motstånd byggt upp. -- -- --

Det hade mulnat, och himlen var randad av sepiafärgade kardor, som stodo på stup. Det mörknade uppöver, men den vita staden framstod ändå vitare, leende mot den svarta himmeln.

-- Det här artar sig till en cyklon, sade doktorn.

-- Apropos cyklon, minns ni cyklonen i Paris? inföll Kurt. Det var den 10 september i fjor, jag var där och såg den. Det var hiskligt att skåda, så att många förlorade förståndet av skräck. Den härjade på platsen Saint-Sulpice vid Jesuitseminariet ... fortsatte ner åt Seinen och slog sönder ett kolskepp, som hette la Revanche ...

-- Det var en symbolistisk cyklon, inföll Isak.

-- Därpå gick den till Ludvig den Heliges Sainte-Chapelle och rev ner ställningarne, sedan rusade den in i justitiepalatset. Där satt en domare och föredrog ett mål, då med ens fönsterna slogos upp och ett stort träd med rötter och allt slungades in i domsalen; en post utanför flyttades in med vaktkur och slungades genom en lång korridor. Justitiepalatset syntes mest hemsökt. Men därifrån gick virvlen upp till Hospitalet Saint-Louis och rev ner 50 meter järnstaket, som höll på att slå ihjäl en medarbetare i Le Courrier de Paris.

-- Sitter du och hittar på det där? Vännen Max skulle göra en järteckenshistoria av det, men lyckligtvis är det lugnt i Paris sedan ett år; och järtecken bruka icke klicka inom år och dag?

-- Hitta på? Du skall få läsa ett urklipp ur Vossische Zeitung, som jag har på mig!

-- Nej tack! Jag minns nog ändå: Jesuiterseminariet, Saint Louis två gånger, la Revanche och justitiepalatset ...

-- Lägg det på minnet, då, sade Kurt med en skarp, nästan fanatisk ton; och om det händer något i Paris, i år eller nästa år, så ...

-- Har du också blivit ockult? parerade doktorn.

-- Ockult eller icke, men här stundar saker! ... Jag hade en dröm i Paris ...

-- Den får du tyda med drömboken!

-- Skämta du, men tag den här tidningslappen, och göm den, på försök i alla fall. Du tycker ju om experiment. Det är Vossische Zeitung av 15 september 1896. Vi ha 97 i år!

-- Gott, sade doktorn! Håller vi vad att ingenting kommer ut ur den där legenden?

-- Vi håller vad! Hundra kronor! sade Kurt. Isak vittnar.

Isak hade med stor uppmärksamhet åhört historien; och när han bevittnat vadet, tog han upp sin plånbok, letade fram ett tidningspapper, och lade på bordet.

-- Här är verkligen en fransk skildring av cyklonen, och den stämmer med Kurts. Om den betyder något? Tja! Vi få väl se!

-- Vad fan skulle det betyda? Inte kan man göra cykloner, inte ens om man är jesuit eller ockultist, och några övernaturliga cykloner tror ingen människa på.

-- Vi få väl se! Vi få väl se!

* * * * *

Ester och Max vandrade utanför konsthallen. Max talade:

-- Det förefaller som om mänskorna här icke älskade varandra utan mera skrämdes ihop, av fruktan för något okänt kommande; det är som den sjukes behov att försona sig med ovännen; men tillfrisknar han, så är fienden framme igen.

De stannade och betraktade först cyklonmolnen på himmelen, sedan kastade de sina blickar inåt konsthallens loggia som om de ville söka skydd därinne.

-- Ser du? återupptog greven. Ser du bysten därinne.

-- Det är Arvid Falk! Lever han?

-- Ja, han lever.

-- Kom ska vi se på honom!

De gingo in i verandan; och greve Max började igen:

-- Det är oväntat att se honom få vara med här, men han betraktas som död och ofarlig.

-- Vem har gjort bysten?

-- Ett fruntimmer; det är ju eget.

-- Nej, varför det; han har ju alltid haft samliv med kvinnor och barn, svarade Ester. -- Men vad är det på sockeln?

-- Det ser ut som eldslågor. Skall det vara svavlet han uppger sig ha analyserat, eller är det infernot, som han nu går igenom?

-- Han ser inte rädd ut, snarare lyser han av det gudomliga övermodet, som gudarne hata.

-- Har någon förstått den mannen, tror du? Han påstår att ingen gjort det, emedan han icke förstått sig själv; men han synes ana ibland sin livsgåta och han fattar sig som en uppgift. Han är för mig så lik Balzacs Louis Lambert, en som inte är hemma här. Hans missnöje med allt härnere vill han tillskriva sina latenta minnen om ett bättre; han tycker allting är dåliga kopior av original, dem han dunkelt erinrar sig. Och hans svajande mellan askes-fromhet och sinnlighet -- gudlöshet anger att han betraktar jordelivet som ett straff och att han emellanåt måste ta ett gyttjebad som penitens.

-- Har du känt honom?

-- Nej, jag tror ingen människa har känt honom. Han har en förmåga att kaschera sig i umgänget genom att anpassa sig efter den talande, så att hans åhörare endast får intrycket av att ha speglat sig eller talat vid sig själv. Därför har man så många konstiga karaktäristiker om honom, där det förefaller som om porträttörerna återgivit sina egna bilder, icke hans! Nyligen har en kvinna försökt i en essay utreda honom, men hon erkänner att hon strandat, och att hon varit nära förlora förståndet.

-- Varför är han så hatad då?

-- Emedan I icke ären av denna världen, därför hatar världen eder!

I detsamma kände greve Max som en varm fläck på sin rygg; och när han vände sig om, såg han en man av obestämd ålder stå och betrakta bysten med ett ironiskt, nästan försmädligt leende.

Greven höll på att ge till ett utrop, men vände sig i stället till Ester och sade henne något med ögonen.

Den okände gick in i hallen.

-- Var det han?

-- Jag tror det!

-- Såg du hans min? Han såg ner på sig själv, och sade med ansiktet: Den är vi färdig med!

-- Vad skulle det betyda?

-- Han stod ju alltid över sig själv, och med den starkaste självkänsla förenade han det mest uppriktiga självförakt. Kanske han är inne på nya banor och nu ser ned på sin gamla reinkarnation!

-- Tror du det var han? Han är ju i Paris!

-- Dubbelgångare i pöbelns mening tror jag inte på; men det kunde ha varit en projektion av oss utifrån bysten. Vi, du och jag, »se» ju varandra ibland, och det är ju bara projektioner, plus något som jag icke känner ännu. Teosoferna ha observerat faktum, men kunna icke förklara det; nämna det dock »tillfälliga materialiseringar av tankens halvmateria».

-- Men han gick så tunga steg?

-- Ja, han lär trampa så tungt, som om han hölle sig fast vid marken för att icke lyftas opp. -- Vet du vad levitation är?

-- Ja! -- Men vill du inte så på konstverken?

-- Jag är blind på ögonen, jag kan inte se utvärtes ting; jag vill bara gå vid din sida, ty då är det ljust ini mig -- kan du förklara det? Fastän jag tycker ofta du är från mörkret, när jag tänker över dig. Då hatar jag dig som det onda; men straxt blir det mörkt. Vad är det? -- Nå, nu när försoningens tid är inne, tror du att man och kvinna skola försonas också, och att könstriden skall biläggas?

-- Nej, svarade Ester, det tror jag inte, ty höllos de icke isär genom differenser, bleve hela världen pervers. Du vet ju att alla damernas vänner äro konstiga. De äga dam-själar, och därför ära de sig själva i kvinnan. Ynglingar som ju äro sexuellt odeciderade ännu, de dyrka ju kvinnan. Men har du märkt att våra herrar ha upphört tala om sina förhållanden ...

-- Jag hörde inte vad du sade.

-- Nej, du har en förmåga att göra dig immun mot andras inflytelser.

-- När de draga neråt! -- Nu mörknar du igen!

De vandrade, men höllo stort avstånd, och Max såg ut som om han ville springa in i nästa port och gömma sig.

-- Låt oss skiljas på en stund, sade Ester, så råkas vi om en timme vid utgången.

-- Tack för att du är intelligent! svarade Max; men vi skiljas som vänner, eljes äro vi straxt efter varandra.

-- Som vänner!

* * * * *

Utställningens vita stad låg där under den hotande cyklonhimmeln, som aldrig ville brista.

Det var en improviserad arkitektur, som icke erinrade om Sverige, men mera om Orienten. Var fingo byggmästarne denna inspiration? Från solens uppgångsländer, dit nu världens blickar vände sig med väntan och bävan, sedan Japan givit en stöt, som fortplantade rörelsen västerut, och som kanske skulle börja en ny period i världshistorien, så ny att historieskrivarne fingo kalla den för nyare tiden och allt förut, vår samtid inberäknad, forntiden. Man hade tagit hål på de stora getingboen därborta i östern, och nu svärmade de gula och svarta. Men den fjärran västern vid solens nedgång hade också rört på sig. Alla jordens folk hade kokats ihop därborta och givit en ny avföda, som kände sitt världsborgarskap slutligen, som icke erkände Atlantens rågång, utan ville vara med om jordens delning, räknas bland Europas stormakter. Gamla Spanien, hidalgon, Amerikas första erövrare, hade blivit utvräkt, och Columbus hade från sin första grav på Hayti hämnats sina lidna oförrätter. I denna gastkramning mellan östern och västern kände Europa sin tillvaro hotad, och skrämda som småfåglar skockade de sig samman i en tvungen vänskap, som tog sitt första uttryck i tsarens reskript, som sedan blev anledningen till fredskongressen i Haag, vilken väl närmast betydde: europeiska makternas sammanslutning till gemensamt försvar mot gemensam fiende, alltså ingen världsfred. Den bepansrade näven hade slagit in portarne på den kinesiska muren, och revanschmännen från Sedan hade slopat revanschen för att fäkta tillsammans med preussarne. Europeerna hade upphört vara bygdpatrioter, och deras nationer voro blivna minnesmärken liknande studenternas nationer vid universiteten, som buro egna fanor vid festliga tillfällen, men i vardagslag voro medlemmar av kåren. I förkänslan av sin undergång såsom korporation hade Sverige också ryckt sig tillsamman, vänt sig tillbaka att se på sina minnen, städat byrålådorna och plockat ut det, som skulle gömmas och det, som skulle brännas. Kyrkor, slott och kojor hade genomletats och souvenirerna voro samlade på det heliga berget, på Skansen.