# Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet

## Part 15

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/gotiska-rummen-slaktoden-fran-sekelslutet-48060/index.md

-- De äro visst goda vänner, men giftermålet uppsköts, då prästerna inte ville lysa.

-- Och varför skall det lysas ut, att två människor ämna älska! Det hemligaste, som en naturlig känsla bjuder en dölja, det skall utställas! Jag tycker det är cyniskt! Men man är rädd för tvegifte! Det är man, men dessa kända bigamier och polygamier _inom_ kända äktenskap, de äro strafflösa, och ha blivit sed. Kvinnan tar nu en man bara för att få ett förkläde och ett laga skydd -- det ska fan vara bulvan åt liderliga kvinnor. Och när ni frigjorde kvinnan från kvinnligheten och blygsamheten, blev hon en kokott. Det är ni, som förstört könet och äktenskapet, och det är dessa manliga kvinnor, som fördärvat männens instinkter så att de blivit perversa. Så slutade Grekland! Med aspasior, väninnor och sodomiter. Jag tror vi nalkas slutet! Jag har, som du vet, flera gånger sökt en maka, husmor och mor, men bara funnit en kokott. Brunst och hat, det var vad jag fann. För min kärlek -- förlåt uttrycket -- sökte jag genkärlek, men fann bara hat; hat mot mannen, vilket tycks utgöra kvinnans så kallade kärlek. Att få förnedra en man, det är hennes ideal. Du känner till det! -- Du ger henne din mannakraft, och med den kraften, din kraft, behärskar hon dig. Och hon verkar som induktionsapparaten; hon mångdubblar din strömstyrka och kastar om strömmen mot dig. Men det har du aldrig förstått! Se på din juvel hur hon faller ihop, var gång du avbryter strömmen! Det är dig själv du böjer dig för, när du är böjd under henne! -- De här »stora kvinnorna» du beundrat, se bara hur de uppstår. Först söka de upp starka män, berömda, suggestiva; när de hämtat kraft i sina ackumulatorer, så börja de själva leka batteri och sända ut strömmar, som dock bara äro sekundära. -- När allting är färdigt, då kommer de och tar; när slagfälten äro besådda med döda och sårade, då komma benplockerskorna; och alltid finns en hjord av svaga män, som hylla sopsamlerskorna såsom dronningar; du känner dessa slags män, som alltid rikta sparken mot ett manligt skrev ...

-- Ja, men du är kvinnohatare!

-- Om jag tänker rätt efter, så kanske jag bör svara ja. Jag hatar ju allt fientligt, och efter jag hatar henne, så är hon ju fienden. Och är hon fienden, så hatar hon mannen. Könen hata varandra, det är väl sanningen, och detta hat är nog repulsionen mellan motsatta, som i kärleken ompolariseras till attraktion. Du kan då lika gärna kalla alla kvinnor manhatare, som du kan kalla mig kvinnohatare. Intermittenta strömmar! Det är kärleken! -- Men kvinnan har alltid utövat en sund attraktion på mig, därför kan jag icke med gott samvete vidgå något speciellt kvinnohat, som jag vore ensam om! Tvärtom, jag har alltid känt livets ödslighet utan närheten av modersskötets värme, men sen ni förstört kvinnorna, är det omöjligt att hålla ut. Ni säger att jag inte kunnat behålla dem; jag svarar, att jag icke velat behålla ruttet kött i huset. -- Se där ha vi Kurt! Känner du hans äktenskap då? Det var läckert! må du tro!

Arkitekten kom in med en man i glasögon, som såg oavgjord ut. Brodern nickade och gick med sitt sällskap bort i ett hörn av salen.

-- Ja, hur är det med hans äktenskap? frågade Holger. Det var så hemligt, allting; är det slut?

-- Slut? Jag hoppas det! Så här fick han sitt! Han drogs in i en barnlös familj, och i det ögonblick då makarne tråkat ut varann. Han blev vän med båda; de hängde efter och släpade med honom för att fördriva ledsnaden. Följaktligen blev han och hon förälskade; mannen kopplade, utan att tro det; och en vacker dag, så, för att vara lojala, underrättade de mannen om sitt tycke, varpå hon reste till Paris för att få skilsmässa. Kurt väntade, och efter en rum tid skulle hon komma hem. Som han var otålig, reste han emot henne till Södertelje. Tåget stannade; Kurt dök igenom vagnarne för att söka den intet anande bruden. Slutligen fick han upp en rökkupé. Där ligger hans älskade, med huvudet i knä på en främmande herre, rökande cigarrett. Kurt blev icke bortkommen; han lyfte hatten, bad om ursäkt, och låtsades icke känna igen henne. Men när han kom i kupén invid, hade han damen efter sig, och om sin hals; gråtande, svärande, att det var ingenting: en vän som erbjudit sitt beskydd på resan. Som Kurt själv var hederlig och trogen, så trodde han att hon var det också. Det är därför kvinnan anser mannen vara dum! nu vet du det! Nåväl, vännen blev föreställd, och var nog diskret försvinna första kvälln. Men följande afton superades tillsammans med släktingar, och vännen var med. Där växlades förtroliga ord och blickar mellan vännen och fästmön, så intima, att Kurt slutligen miste sansen, gjorde en scen och kastade tallriken i golvet. Helt plötsligt fann han sig i den löjlige äkta mannens roll, men gifte sig hastigt, i alla fall. Nu sutto de och hade tråkigt, alldeles som hon och hennes make förut. Så kostligt! -- Hon kunde nämligen endast leva i drag. Han fick dra med henne ute. Då levde hon, när hon på restaurangen fick herrars blickar på sig, och då njöt hon av att se mannen pinas. Hela hennes tillvaro hängde på att mannen pinades. Och han måste posera som den lyckligt gifte, liksom alla vilka äro gifta med frånskiljda. Han skulle ju vara ett levande bevis på att den förre mannen »icke kunde göra henne lycklig». Och för att ekrasera den förre, så skulle de här ha barn. Kurt anser sig nämligen vara en ryslig kaxe i det fallet! Men se, det blev inga barn. -- Alltså: inte han heller! -- Nu börjar helvetet för honom i hennes ständiga förebråelser. -- »Det finns inga män, numera,» sade hon. -- Att det var hennes fel kom inte i frågan.

Vad gjorde Kurt? Ja, vad skulle han göra? Han skaffade sig en förbindelse, och ett barn. Han måste ju rädda sin manliga ära. -- Frun stack av. Men Kurt fick hela vanäran ändå. »Han hade förfört en annans hustru, och så slängde han henne.» -- Men han hade icke förfört henne! Det gjorde ingenting! »Han hade förfört en annans fru!» Att det var frun, som slängde i väg, det brydde man sig inte om. Nåväl, nu är han fri, men kan du tro, att hans tankar än i dag syssla med den där vännen i kupén. Han har visst frågat alla bekanta, om de trodde att där varit något. -- Ja, det är trassligt nu för tiden!

Nu inträdde i salen en stor fet herre, en dam och tre barn.

Damen såg mycket välfödd ut, och hade ett för litet huvud på axlarne.

Doktorn såg ett ögonblick på sällskapet, röck till, vände sig åt fönstret och höll handen för ögonen, med ett uttryck mellan skratt och gråt. Efter att ha låtit sällskapet tåga bort, talade han med en komisk salvelse:

-- Där gick min första hustru med sin andra man (eller tredje, vem vet?). Den där fjollan som nygift sa att hon levde som en nunna, och när barnet kom, fånade om att hon inte förstod var det kom ifrån. Denna kallvattensfisk tvang mig genom sitt idiotiska prat att skiljas och gifta om mig. Se på hennes mun, du Holger, och akta dig för barnamunnar. -- Och det var min första kärlek! -- Jag tror ibland att det inte var dumhet, utan elakhet. Hon var avundsjuk på mig för att jag fått henne. Äran var för stor, och därför skulle jag berövas den! -- Det var det största fä jag känt, därför gjorde alla mina ovänner henne till det högsta väsendet; de sa att jag fått allt av henne, till och med medicinskt vetande. Allt vad den lilla munnen talade var så elakt, att jag en gång tänkte slå en spik genom tungan på henne. Jag hoppas hon fått smörj av sin tjockus därborta. -- Ja, Holger, sådant är livet, och jag har inte gjort det.

SEXTONDE KAPITLET. Hos de döde.

Ester Borg gick utanför kyrkan och såg att den var öppen. Det var vackert därinne och altaret var klätt med grönt. Utanför var granrisat, och alltså en begravning att vänta. Det kom folk, och bland dem såg hon greve Max, med vilken hon icke umgåtts sedan sex månader tillbaka. Hon såg honom, men det var icke han, utan en som liknade honom. Detta kallade hon att »se», och då visste hon att han snart skulle komma.

Hon gick in för att vänta.

Hon och greven hade gått isär den gången, beslutna att skiljas; men de hade lidit så av brytningen att de återknöto. Därpå hade de lidit av varandras närhet och brutit återigen; och därmed hade de hållit på i år.

Ester gick upp på högra läktarn, varför visste hon inte, men hon kände att där var platsen, där han skulle trivas. Den såg så ut; där var nära till valven, högt över hopen, och något tryggande.

Efter en stund kom greven verkligen, och han gick lugnt fram till Ester som om han stämt henne till möte.

-- Har du väntat länge? frågade han med sin dämpade stämma.

-- Sex månader, som du vet, svarade Ester; men har du sett mig i dag?

-- Ja, nyss i en spårvagn; och jag såg dig in i ögonen så att jag tyckte mig tala vid dig.

-- Det har »hänt» mycket sen sist?

-- Ja, och jag trodde det var slut mellan oss.

-- Hur så?

-- Alla småsaker jag fått av dig ha gått sönder och på ett ockult sätt. Men det är en gammal iakttagelse.

-- Tänk, vad du säger! Nu minns jag en hel mängd fall, men jag trodde det var slumpar. Jag fick en gång en pincenez av min farmor under det vi voro goda vänner. Den var av slipad bergkristall och utmärkt vid obduktionerna, ett riktigt underverk som jag vårdade. En dag bröt jag med gumman, och hon blev ond på mig. Då hände på nästa obduktion att glasen föllo ur utan orsak. Jag trodde att den var sönder helt enkelt; skickade den till lagning. Nej, den fortfor att vägra sin tjänst; blev lagd i en låda, och kom bort.

-- Vad du säger! Så eget att det som rör ögonen är mest ömtåligt. Jag fick en dubbel kikare av en vän; den passade mina ögon alldeles, och jag njöt av att begagna. Vännen och jag blevo ovänner. Du vet att sådant kommer, utan synlig orsak; det förefaller som om man inte fick vara sams. Nåväl, när jag nästa gång skulle begagna kikarn, så kunde jag icke se klart. Skänkeln var för kort, och jag såg två bilder. Inte behöver jag säga dig, att varken skänkeln förkortats eller ögonens avstånd ökats! Det var ett underverk, som sker alla dagar och som dåliga observatörer icke märka. Förklaringen då? Hatets psykiska kraft är väl större än vi tror. Emellertid din ring jag fått har släppt stenen -- och låter icke laga sig, låter icke. På samma sätt med sigillet! Vill du skiljas från mig nu?

-- Ja, du vet, vi vilja båda, men kunna icke. Jag lever med dig hela dagen så intimt att jag knappt saknar din närvaro, och jag tycker bättre så, ty när vi råkas bli vi osams. Det synes som om våra kroppar icke tålde varann.

-- Ja, så synes det. Men din _aura_ följer mig, och jag förnimmer på avstånd din sinnesstämning mot mig som tre olika dofter, av vilka två äro mig särdeles angenäma. Den första är som rökelse, och den kan bli så tät att den verkar häxeri och vansinne, den sista är som frisk frukt. Den andra i ordningen är kvalmig som tvålparfym och verkar sinnligt ovänlig. Men i din närhet känner jag aldrig dessa dofter eller några andra; alltså är det inga luktförnimmelser i materiell mening, utan tyckes vara en översättning. Och jag känner mig aldrig osams med dig i din frånvaro; skiljas vi efter en storm, då mitt hat är så gränslöst att jag saknar ord, så, bara du gått, lägger sig hatet och ett stilla ljuvligt lugn inträder, under vilket jag lever med dig så intimt jag vill. Allt vad jag talar, tänker eller skriver, dedicerar jag till dig; och när du gillar mig, kan jag ha din smak i munnen, då din rökelse blir balsam. För att bli fri från dig, söker jag sällskap ibland, men jag blir rädd för människorna, de såra mig med sin närvaro, de trassla till våra vävnader, och jag tycker mig vara dig otrogen. -- Ja, min vän, universum _har_ gåtor; men människorna gå, icke som blinda, ty de se, men förstå icke. -- Vem du är, vem jag är, det veta vi icke! Men när vi förenades, tyckte jag mig omfamna ett lik, som icke var ditt, utan en annans ... jag vill icke säga vilkens.

-- Och du, du föreföll mig vara min far, så att jag fick skam och avsky! Vad är detta fruktansvärda, hemlighetsfulla, som vi kommit in i?

-- Nu först kanske mänskligheten får veta de olösliga gåtorna. Ana dem åtminstone! Du har väl ofta märkt, när jag kom till dig, att jag mörknade och blev stum. Du kallade det dåligt humör. Nej, min vän, jag kom strålande och färdig att underhålla dig i timmar. Men du såg på mig med en främmande blick, ditt rum var giftigt så att jag ville kvävas; jag måste ut, det var allt jag visste. -- Och när du sen var ond på mig, kunde jag inte svara och inte försvara mig. Jag tror för övrigt inte det finns två människor, som förstå varann. Den ena ger orden en annan valör, än den andra, och dessutom, när man icke förstår sig själv, hur skall en annan kunna förstå en? Jag förstår dig bäst i tystnaden och på avstånd; då är du mig närmast, utan missförstånd.

-- Jag behöver icke säga dig mitt liv sedan sist; ty du känner det ...

-- Ja, jag känner det; du längtar ifrån denna ofrihet, ty så är det, för dig som för mig; varje kärleksförhållande är ofrihet och därför pinande ...

Nu lades två tunga händer vänligt på deras axlar, och doktor Borg slog sig ner bakom dem.

-- God dag, barn, har ni också kommit hit för att skåda upptåget? Antikrist skall fästas i jord av Kristi efterföljare. Sverige skall få en stor diktare, som aldrig var diktare, emedan han aldrig levat, han beklagade själv att han ingenting upplevat och därför ingenting hade att berätta. -- Han hade översatt första delen, den andra orkade han inte med! Det var en svensk. Allt vad han spottat på, slutade han med att plocka opp och hänga på bröstet, alla sin ungdoms ideal utbytte han mot titlar och värdigheter, och denna karaktärslösa, benlösa figur, är redan prisad som den karaktärsfaste mannen med ben i näsan! Vi lever ju i humbugens tidevarv!

-- Tala inte illa om de döda, viskade greve Max; de kan hämnas!

Nu kom processionen in; och Max vände sig till Ester med sänkt röst för att icke höras av doktorn.

-- Ser du, där gå de döda! De nu levande andas sin samtid, näras av det nuvarande; dessa därnere, de leva 1850 liksom den döde; de ha ätit aska och ben, därför se de ut som aska; allt som redan konsumerats och assimilerats, resterna, caput mortuum är i deras nutrition; skuggornas rike tillhöra de, och utan tron på den levande, växande allmakten göra de sig en avgud av lera och lägga i stoftkista på silverfötter; men den döde var icke deras; gör intet, ty de göra av intet; han var av deras räddhågade, blodlösa efterklangstid, och de känna de sina; de ha slagits mot honom på sin tid, de ha besegrat honom, och nu bära de liket i triumf; striden om Patroklus lik, Patroklus som låg dådlös i sekler, slutligen vaknade, slogs av Apollo själv med blindhet och dödades av Hektor.

Här avbröt doktor Borg: -- Hör nu på! Nu talar deras jättesnille, han som aldrig gjort något, men blev för detta statsråd vid trettiosju års ålder, aldrig fullbordat något, utom några ofullbordade broschyrer. Broschyren, docentkrian, det var tidens form. -- Han fruktar eftervärldens kritik på den dödes gärning, och därför assurerar han honom mot det olycksfallet. Hör! -- Han, den döde, var så mäktig i tankar, att först i kommande sekler släkten skola födas mäktiga att fatta dem! Det var en hund. -- Nu kommer Kristi efterföljare, som icke blygs att sätta sig på antikristens tronstol. Försonlighet är vacker, men när den köpes för världslig ära och jordisk utmärkelse, då är den Bosch! -- Hör så han jämkar på trosläran, ruckar på statuterna -- -- -- och nu! Nu kom det svarta att bli vitt! -- Karaktär! Karaktärsfast! Karaktärsstyrka! -- Och nu: frisinnad, frisint, -- varför inte fritänkare? -- Nej tack!

Greve Max vände sig till Ester:

-- Han var med och dömde Holger för majestätsbrottet. Det är ett sällsamt uppträde det här! -- Dessa askmänniskor likna lemurerna och larverna, som vilja stjäla Fausts lik! Minns du? -- Och det är som om Mefistofeles stod bakom altaret och förvände synen på dem! De se alla de egenskaper den döde saknat. Alldeles som i Auerbachskällarn:

Falsch Gebild und Wort verändern Sinn und Ort.

-- Talar du om Operakällarns sinnbilder? avbröt doktorn, som hört vilse.

-- De se vinberg och druvor! viskade Max till Ester:

Betrug war alles, Lug und Schein!

Men jag tycker översteprästen är värst; han är hemsk i sin förblindelse; han synes ha fått »kraftig villfarelse» så att han tror lögnen vara sanning. Minns du att han beskyllde Axel för lögn på dödsbädden, när denne talte sanning?

-- Ja, nu har Sverige ett helgon till! slutade doktor Borg. Svensk i själ och hjärta, efter deras beläte; dilettant, som intet fullbordat; torrtänkare, som filosoferat tomning; sångare utan röst; uppskriken tenor från första basen; början i oppositionen, slutet i Svenska Akademien; spansk fluga först, vita plåstret sist. Det är ju Barrabas, som ligger i lådan och ler; men prästen tror det är den korsfäste! -- -- -- Hör hur han lirkar på trons artiklar; men hör hur det knarrar i sextonde stoln; hala ord som sockervattnet i stearinljusets sken. De gråter! Alldeles som Voltaires kortspelare, vilka gråta över att Homerus är död! Vet ni att en sån här överleva nyligen utnämnde den döde till våran Homerus, fastän han varken skrivit en Iliad eller Odyssé; hans liv var nog en Odyssé i så måtto att han var borta så länge, och när han kom hem, hade friarne intagit hans hus. -- Ska vi säga frid över hans stoft och lyckönska oss att ett tidevarv med honom fått tre skyfflar mull; ett tidevarv som var den stora revolutionens fiende; som hade den negativa och mindre hedrande uppgiften att hindra.

Doktorn gick när orgeln spelade upp, ty han kunde inte fördra det instrumentet.

Ester och Max sutto kvar.

-- Ja, sade Max; vår gode doktor har 80-talets synpunkt på sakerna, men han glömmer att vi äro på 90-talet. Han förstår icke den nya tid, som bryter in; han förstår icke oss unga; ty hade han hört vårt samtal nyss, så hade han kallat det för -- ja, vad heter den vackra omskrivningen?

-- Neurasteni!

-- Ja, så var det! På 80-talet hade man magkatarren, som ingen var; nu har man neurasteni. Varje tid har sina sjukdomar, vilka synas bero av förändringar i själen, alldeles som barnens oförklarliga sjukdomar i växande åldern. »Han växer», säger man. Ja, vi ha vuxit, och därför äro vi sjuka. Vad är blindtarmsinflammation för slag? Det är väl en sjukdom i ett djuriskt organ, som blivit överflödigt och därför skäres bort. Jag önskar att allt djuriskt kunde skäras bort; och därför, ser du, vill jag inte neka att mina sympatier stundtals voro hos den döde, som med liten kraft ägde god vilja och hög strävan. Vår doktor däremot -- jaa, han var barn av sin tid, men den är förbi, mig är han främmande och redan bland de döde. Hans ungdoms ideal hava delvis upphört vara ideal, emedan de äro förverkligade; och idealen skola ligga framför oss. Men det farliga med doktorn är att han redan blivit en hindrare. Han fruktar ungdomen, och han vill inte höra talas om nytt. Han har satt sin demarkationslinje; hit, men icke däröver. I stället för att försöka förklara det oförklarliga alldagliga, så slungar han det. Han, som tror på lagbundenhet och ordning, tror dock på slumpar; det är ju en svaghet i tänkandet att i samma andedrag förneka sin tes. Han, som tror på utveckling och växande, vill förmena vårt själsliv en utveckling till högre färdigheter. Han tror på trådlös telegrafi, men förnekar själens förmåga att meddela sig på avstånd. Han är lite enkel vår gode doktor! Men Holger däremot han _kan_ växa; han tycks ha gjort några upptäckter i fängelset, men skäms att tala om det, och är feg för att bli beledd som en mystiker; och han vet för övrigt att hans tidning vore död samma dag han rörde vid den strängen. -- -- --

-- Du vet själv; jag kan icke få tryckt vad jag skriver, ty det kallas galenskap; och jag får vänta, kanske gå under på vägen ...

Nu gick processionen ut ur kyrkan.

-- Det är eget att se, sade Ester, hur så olika partier enats om hyllningen av den döde.

-- Ja, min vän, det kan betyda att i allas sinnen det finns ett minne om det där Jenseits, och att det upphöjda drager till sig. Jag kan lösa motsägelserna i hans liv och taga syntesen ur de bjärta motsägelserna, men därtill fordras uppfostran och självövervinnelse.

Gerettet ist das edle Glied der Geisterwelt vom Bösen; wer immer strebend sich bemüht den können wir erlösen. Und hat an ihm die Liebe gar von oben Theil genommen, begegnet ihm die selige Schaar mit herzlichem Willkommen.

Men jag förstår även Mefistofeles roll, berättigade roll. »Der Herr» tolkar den så:

Ich habe deines Gleichen nie gehasst. Von allen Geistern die verneinen, ist mir der Schalk am wenigsten zur Last.

Hör nu på noga!

Des Menschen Thätigkeit kann allzuleicht erschlaffen, er liebt sich bald die unbedingte Ruh; drum geb ich gern ihm den Gesellen zu, der reizt und wirkt und muss als Teufel schaffen!

Det är förnekarens uppgift, det ondas berättigande i livets ekonomi. Där har du vår doktors ekvation; vedersakaren, felfinnaren, vilken sköter sitt kall som en karl, och som är mycket behövlig i dessa tider, då de försonade överbjuda varandra i smicker och inbördes beröm. -- Nu måste vi gå; kyrkan skall stängas!

De gingo, och liksom i tyst överenskommelse styrde de stegen till holmarne. Det var deras bästa stunder, när de vandrade tillsammans. Att röra sig framåt i samma takt, tvang ju dem att hålla jämna steg och anpassa sig efter varandra; därav uppstod en harmoni grundad på ömsesidiga eftergifter; mänskornas blickar höllo dem i vaksamhet mot närgånget närmande; och därigenom att alltid nya föremål defilerade, växlade stämningarne, och samtalet därefter.

Men när de gått sig trötta, ville Ester sitta på nya Operaterrassen. Efter en tvekan följde Max. Och nu sutto de på var sida om ett bord; det blev intimare, och de sågo varann i ögonen.

-- Hur ska vi komma ifrån detta, Ester? frågade Max.

-- Jag vet inte! Jag önskar det, och önskar det inte.

Ett hastigt begär att tala om annat överföll båda; de längtade sannolikt efter ett uppskjutande av den smärtsamma operationen. Ester såg sig omkring bland de många människorna för att få fatt i någon, som kunde ge ett stoff, väcka en föreställning om något avlägset. Där satt en kapten i artilleriets uniform, och straxt hade hon en stödjepunkt för att lyfta dem båda ur förstämningen:

-- Minns du, tog hon upp, i fjor, den franska artillerikaptenen, som deporterades såsom förvunnen spion.

-- Ja, svarade Max förströdd.

-- Det börjar nu gå ett ryckte att han var oskyldig; vad tror du om den saken?

Max tyckte inte om såna där volter i samtalet; det kändes som ett försök att bedra honom, narra hans tankar i banor, dit han icke ville. Emellertid svarade han för att icke vara ohövlig.

-- Jag var i Paris vid tillfället, och fick den föreställningen att han var skyldig, vilket jag fann mycket naturligt, då han var född tysktalande elsassare och var annekterad 1871.

-- Varför tror du han var skyldig då?

Greven letade i minnet efter en för honom likgiltig sak, och svarade:

-- Kaptenen blev fransman, men hans släktingar i Mülhausen fortforo vara tyskar; och när Dreyfus, så hette han visst, varje sommar besökte dem, så var det ju klart att han skvallrade. Jag såg även att han i Fontaineblau eller någon annstans skulle ha mottagit besök av en tysk bror, och visat honom en del nya uppfinningar, om det nu var någonting att visa.

-- Nå, men vad blev han dömd på då?

-- På indicier; samstämmande vittnesbörd och bindande omständigheter; den modärna bevisningen fäster mer avseende vid detta slag än vid materiella; och vittnen äro ju alltid falska på grund av det mänskliga minnets ofullkomlighet och i följd av det vulgära omdömets beroende av intressen och passioner.

-- Ja, men jag vill minnas att han dömdes på ett dokument, som var tvivelaktigt!