Part 12

Naturen hade givit mannen initiativrätten, emedan han är den verkande orsaken, men nu skulle han berövas den; kvinnan som ingenting ger, endast tar emot, tillvällade sig initiativet; och som hennes receptivitet är obegränsad, måste varje man bli efter i en ojämn strid, där utgifterna hava sin naturliga gräns. Och alla kringgåenden av naturens lagar straffade sig. Männen, i stället för att bli fäder, nedläto sig till att vara sina fruars alfonser; de modärna sängkamrarne med sina två järnsängar liknade mediko-mekaniska institut, fröklängningsanstalter, eller sjukgymnastikens enskilda rum. Det makarne sökte funno de icke, ty _det_ finnes endast i moderskapet och faderskapet. Därför blev det död i stället för födelse.

Adertonhundratalet var icke barnens århundrade, det är lögn. Sjuttonhundratalet, med Rousseaus Emile, där mödrarne lärde dia sina barn igen och återskänkte moderskapet dess förlorade ära, det var barnens gyllene ålder. Men adertonhundratalet, särskilt dess slut, blev barnens helvete. De barn som föddes kommo till av en olyckshändelse, av en misslyckad hämning av viljeakten, därför föddes de viljelösa, könlösa, karaktärslösa. Moderskapet föraktades; barnaföderska ville ingen vara, och att giva modersmjölken själv ansågs skamligt. Barnen fostrades med flaska, och voro alltid kinkiga, sömnlösa och sjuka. Kemikalier, kolsyrat natron, mjölksocker, steriliserad komjölk, det var utfodringen. En steril vätska, vars livskraft var dödad, skulle ersätta den levande modersmjölken! Den gav också sterila människor, som icke kunde få en ny tanke att växa; efterklangsmänniskor, automater, som gåvo ifrån sig tryckta svar på mänsklighetens frågor, tryckta på små papperslappar mot instickande av folkskoleavgiften. Det var automatens tidevarv, och automatbarnens, flaskbarnens och napp-barnens, som aldrig legat vid en moders varma barm, utan exercerades att ligga tysta och frysa till kropp och själ i en rankig vagn under uppsyn av en främmande ligakvinna och hennes fästman, ofta nog av en prostituerad, som fick »suga opp nappen» med osteriliserade läppar.

Det var de sterila kvinnornas gyllene ålder; och de predikade sterilitet, bildade församling och fingo profetissor, tills de slutligen blevo ett av staten erkänt kyrkosamfund.

I kampen mot denna dekadens föll den sunda mannen doktor Borg, för att aldrig resa sig.

Åtta dagar senare satt han ensam i sitt skövlade hem, och fjorton dagar senare blev han utesluten på alla val-listor, såsom både reaktionär i kvinnofrågan och såsom norskhatare.

Någon anmälan i Läkarsällskapet blev ej av, men hans praktik var skadad.

TRETTONDE KAPITLET. Fru Brita på Storö.

Fru Brita Borg var icke alls så märkvärdig som hon troddes, och hennes godmodighet låg mera i hullet. När kvinnosaken uppkom, var hon genast med om att rädda mänskligheten, vars grundmurar nu skulle byggas på samhällets pelare, kvinnan. Följaktligen skulle mannen störtas; och hon kastade sig in i jakten. Bland dessa vettvillingar drevs en särskild klappjakt på stora män. Carl XII själv grävdes opp och förklarades ha varit kvinna; Napoleon var ingenting i sig själv, utan hans mor var allt; Goethe hade allting lärt av sin mor (som ingenting visste). Å andra sidan: alla kvinnornas hemliga sjukdomar komma från männen (vilka männen dock fått från kvinnorna); alla män voro födda av kvinnor (men att alla kvinnor voro avlade av män, taltes inte om!).

Allt detta lögnväsen och all denna orättvisa försvarade man med att kvinnan nu skulle hämnas de inbillade orättvisorna. Vilka orättvisor? frågade man. Jo naturens ojämna, men vackra fördelning av könen, vilken synes gjord efter gyllene snittet, där den mindre delen förhåller sig till den större som den större till det hela. Där kvinnan fick skönheten och behaget; mannen styrkan och förståndet. Där kvinnan fick till plikter att föda barnet och vårda det; mannen att avla det och försörja det och modren.

Och i alla tider, när en man älskat en ärbar kvinna, hade hon haft alla garantier för att bli behandlad väl, så länge hon var trogen. Därför hade kvinnan alltid orätt, när hon klagade på sin man; ty av hennes uppförande berodde hans. När en amerikanare kastat en brinnande lampa i ansiktet på sin hustru, utlät sig fredsdomaren så: Vilken förfärlig kvinna! -- Ja, en man vilken älskat en kvinna, måste ha sett det ur-onda innan han kunnat glömma sig därhän.

Kvinnan har alltid orätt gentemot sin man, därför att han är mannen och hon bihanget till mannen.

Mannen är människan, som ensam skapat hela kulturen: åkerbruk, industri, vetenskap, konster, litteratur, vars frukter han bjudit sin kvinna på (att några få kvinnor varit med på ett hörn och knåpat efter, betyder ingenting).

Fru Brita och vederlikar svarade: Men kvinnan har fött alla människor. Därpå svarades: Men mannen har avlat alla människor och låtit kvinnan föda sina barn! (Amen!)

Gustav Borg hade av medärvt galanteri från århundradets början, då medeltidsidéer slogo upp igen under romantiken, genast ställt sig på damernas sida; och i galanteriet eller ridderligheten mot damerna ligger ju en partiskhet och orättvisa. Det är icke erkännande sin absoluta underlägsenhet som en man stiger upp och lämnar sin plats åt ett fruntimmer; det är den starkares godvilliga offer åt den svagare. Men så ville damerna numera icke se på saken, utan det var en underkastelse för den överlägsna de fordrade.

När nu fru Brita ville visa sin styrka, så blev hon rå och känslolös; och något så vidrigt som ett rått fruntimmer gives icke. Att skilja barnen från fadren, det var en bagatell; och att barnen tvinade av saknad efter fadren, det generade inte alls. Ömhet, medlidande, barmhärtighet mot de oskyldiga små, kom aldrig i frågan, bara hon kunde få visa sin råhet mot den hatade mannen.

I sin stämning till tinget anförde hon tjugo anklagelsepunkter, av vilka de flesta voro falska eller lätta att besvara. Han hade varit brutal (när hon ljög honom mitt i ansiktet); han hade försummat henne i äktenskapet (därför att hon vägrat honom eller velat sälja sin gunst); han hade varit snål emot henne (därför att hon förtjänade själv på översättningar och satte pängarne på banken eller festade opp dem); och så vidare.

Att stå på tinget och avslöja sin hustru, även som kopplerska åt dottern, det förbjöd honom hans »ridderlighet». Därför skickade han en advokat med fullmakt, som på alla frågor om han hade något att invända, endast skulle svara: »ingenting».

Att rivas om barnen ville han icke, ty de behövde bättre sin mor än honom.

Hade han kunnat förmå sig till ett försvar med motanklagelser, är det möjligt att han vunnit både barnen och egendomen. Nu skulle han mista allt; det visste han, ty domaren var en kvinnosaksman.

Emellertid, nu satt fru Brita på Storö och regerade. Barnfröken var naturligtvis avskedad och de minderåriga voro bortkomna. Överlämnade åt sig själva och den främmande fröken gingo de omkring sorgsna och frågade efter fadren. De barmhärtiga svarade att han var bortrest, de obarmhärtiga att han var bortkörd. I själva verket befann sig fadren på beständig flyttning. Från staden hade han tagit tillbaka till Storö och hyrt sig in hos nämndemannen. Därifrån gjorde han strövtåg på ön; besteg berg och klev opp i höga trän bara för att få se takåsarne, under vilka hans barn levde.

Nu hade Ester och Max installerat sig efter behag och gjorde ingen hemlighet av sitt förhållande. Ja, de uppförde till och med små husliga scener, som påminde om äktenskapets allra fulaste. Modren observerade dem, men teg en lång tid. Slutligen en eftermiddag, gick hon in till de unga, och utan omsvep ställde hon sin fråga på greven:

-- Nå, Max, när tänker du gifta dig?

Efter en överraskningens paus, svarade Ester:

-- Gifta oss? Aldrig.

-- Har inte Max givit äktenskapslöfte?

-- Nej, tvärtom, svarade Ester; vi ha lovat varandra att aldrig gifta oss. Ha vi inte sett nog elände hos er och de andra, för att avskräckas från att avlägga ed inför Gud att älska varann hela livet? Vem rår över sina känslor och tycken? Vem dristar lova om våren, att det inte skall bli höst?

-- Jaså, greve Max är en sån där fästman, som man får dras med i kökskammarn? Vi kallade dem för matfriare i min ungdom.

Greven reste sig, och insåg i ett ögonblick det falska i sin ställning, så att han blev stum. Men flickan tog åter ordet.

-- När kom du på de åsikterna, mor? Du som ...

-- Nu, svarade modren. Nu, när jag på er studerat det fria förhållandet; och när jag hört era stormar och ert gräl, har jag funnit att det fria är lika galet som det bundna. Det är således bosch att skylla på lagen och jag visste det nästan förut, då jag sett hålldamer och deras hållare vara lika olyckliga som äkta folk, och, märk väl, haft lika svårt att skiljas, fastän de varit fria. Det är icke äktenskapets fel, utan det ligger i sakens natur; kärleken är strid på liv och död, och ur stridiga krafter skall födas ett nytt kraftigt liv, med rättigheter på livet, och dessa rättigheter bevakas av staten och kyrkan tillsvidare, vilka äro alla sina barns förmyndare. Nu går ni och tar ut lysning; mat och husrum får ni av mig, men inga pängar.

-- Men eden, den falska eden?

-- Den tar staten på sig; för resten finns det skilsmässa, som löser en från sin ed.

Samtalet var avslutat, och man skildes för att först råkas vid aftonbordet.

De unga sutto på Esters rum och voro allvarliga.

-- Vi måste viga oss, sade greven, ty eljes är mitt anseende förlorat, och jag kan icke akta mig själv.

-- Låt gå för vigseln, svarade Ester, men vi flytta aldrig tillsammans, ty då bli vi fiender, det känner jag på mig. Lagbunden frihet! det är jag med om, men icke lagbundet tvång.

-- Väl! Men trohet, så länge bandet varar, vidfogade greven.

-- Trohet? Det är ju att binda sig ...

-- Vi binda ju oss och varann genom avtal, och avtal måste hållas, eljes ramlar världen.

Det förstod inte Ester:

-- Det strider mot min natur, svarade hon.

-- Ty din natur är trolöshet! undföll det greven.

Och i samma stund brast något; och en eld tändes. Det var första gången könsstriden dök upp i deras liv. Den frågan hade icke existerat för dem, menade de, och de levde utan en tanke på den naturliga skillnaden mellan könen. Nu sutto de som man och kvinna, nakna efter syndafallet, sedan de ätit av medvetandets kunskapsträd.

Efter en förfärlig paus, öppnade Max, åter samtalet:

-- Märker du att vi hata varann nu?

-- Som man och kvinna, ja.

-- Då måtte könen vara fiender?

-- Visst det, liksom nord- och sydpol på magneten.

-- Då är kärleken hat, och släktet består genom hat, och icke genom kärlek.

Märkligt var att när hälst de talat hatfullt, så ökades attraktionen, liksom om strömstyrkan vunnit på omkastningen; och de drogos så mäktigt till varandra i något, som liknade kärlek, men uppenbarade sig som ett rasande hat. Nu sökte han henne med eldade blickar och nalkades henne som om han ville göra henne ont, bränna opp henne, förinta henne. Icke för att få något utan för att ge, ge något fruktansvärt, av ureldens väsen, se henne lida en anteciperad födslovånda.

Men hon, väckt av samtalet nyss, ville icke ta emot; hon erinrade nu sin ställning som kvinnan, sin förödmjukande ställning, som ingenting hade att ge, och som kascherade detta under talesättet, »att hon givit honom allt, att hon givit sig»; och hon sprang upp som en vildkatt, tog papperskniven från bordet, och skrek:

-- Jag hatar dig!

Detta kunde betyda: Jag fruktar dig i detta ögonblick, ty om du, nu fick min vilja, skulle jag gå omkring i nio månar som ett fågelbo åt din unge; din! Det vill jag inte! Jag vill inte ligga ut ditt ägg. Jag vill inte vara din åker, där du sår ...

Han följde hennes tysta tankar och svarade inom sig. Du skördar där jag sått; du går bort med mitt barn, när jag låtit dig föda det; du tjuv, som, när du fött min unge, (ty det är min, emedan jag ger livet och rörelsen) vill stryka ut mig och mitt verk. Jag läser i dina ögon att du vore i stånd förneka mitt faderskap och göra dig själv till sköka, bara för att få tillgripa min egendom, och i modersstolthet promenera mitt barn på gatorna och skryta med ditt verk. Att få förnedra en man, se där det yttersta målet för en kvinnas äregirighet!

Därpå skämdes de; satte sig i var sitt soffhörn och hatade.

Så började det på igen. Greven öppnade:

-- Ja, nu vägrar du min bön, och jag får icke bli ond; men om jag vägrar på din befallning, så anser du dig ha rätt bli ond, ja ... Tänk att förnuftiga människor ska hålla på att rivas som kattor! Brunst och hat! se där är kärleken, det högsta, som det skulle vara, och tillhör ändock de lägsta regionerna. Du som är läkare, vad är kärleken i dess mest verkliga uttryck?

-- En sekretion!

-- Bravo! Och sådant skall upptaga vår mesta tid och våra bästa tankar! Vet du, Ester, idealist var jag aldrig, men nog är verkligheten en karrikatyr på våra idéer om tingen. Allting är neddraget och förvänt; det finns ögonblick, då jag hör en sanning i den gamla sagans: förbannad vare jorden för din skull! Det finns stunder, då jag tror den förryckte Stagnelius hade rätt, när han klagar över att våra mänskosjälar fått krypa in i djurkroppar. Vi uppföra ju oss som djur, vi kyssas med samma mun, som lägger in maten, och vi älska med avföringsorganen! Är det stolt då att vara människa? Nej, förödmjukande är det, och vi borde alltid gå och skämmas. Darwinisterna ha nog rätt i att människokroppen är en utveckling av djurkroppen, men de glömma att själen har en självständig tillvaro med anor uppifrån, med minnen från stjärnorna, och att det här köttet bara är ett fodral, som stramar. Egypternas själavandring är nog riktig den, men jag tror vi redan hålla på med den vandringen i denna apliknande hydda. Vet du jag såg i simskolan en gång på de vitgulröda människokropparne, och slogs av likheten med -- icke apor, utan med unga svin, som också äro rosenröda och hårlösa. Vet du att jag har ögonblick, då jag bokstavligen icke får rum i min hud, då jag ville krypa ur skinnet, och flyga min väg. Jag börjar tro på alla gamla sagor; jag tror på syndafallet, ty sedan vi föllo, du och jag, ha vi bara föraktat varann. Den första tiden, jag älskade dig, såg jag icke din kropp; jag såg bara din själ, och den var skön och god. Sedan kom djävulen och djuret. Häromdagen såg jag djuret hos dig, i ditt öga. Det blev i ett tag som dött målat porslin, eller liknade ett emaljöga i optikerns skylt. Då blev jag rädd. -- Och likafullt, vi måste ta ut lysningen! måste ner i kökets och barnkammarens dy; du och jag som alla andra. -- Det heliga äkta ståndet, där kärleken ingen del har, där undfångelsens sköna ögonblick alltid lär följas av ovett, där alla laster blomstra, och dygden, om den skulle uppenbara sig som god smak, dygden, är ett fel, som kan bli skilsmässgrund. Jag har en gift vän, som anklagades för köld mot hustrun. Inför domaren uttryckte han sig vårdat som så här. Min hustru anklagar mig för köld. Vi ha endast ett barn tillsammans efter ett års äktenskap; men om vi hade varit gifta i Konstantinopel, hade jag nu kunnat haft två hundra barn; och ändå klagar _hon_! Tvåhundra! Men du vet, mänskorna älska icke, att man försvarar sig ...

Nu ringde det till aftonvard, och de måste gå ner. Det var kallt vid bordet, stelt. De små voro där också. Av ett misstag hade gossen fått fadrens servettring. Han satt och lekte med den och läste namnchiffret; hans läppar rörde sig, men man hörde icke ett ljud. Dock fru Brita hörde, hon, och förstod; och med ett ryck tog hon ringen från honom.

Gossen rodnade, slog ner ögonen, och efter en stund yttrade han:

-- Kan den ena människan förbjuda den andra att tänka?

Intet svar följde; ty i detta »den ena människan och den andra» låg en sådan personlig självkänsla, antydande att barnet fann sig i nivå med modren; och denna blev också gripen, men mest därför att hon hörde fadrens röst genom barnet. Denna man, som hon trodde sig ha utrotat från jorden, steg upp igen och satt vid bordet, talande, förebrående. Skulle han hämnas genom barnen, skulle hans själ ännu dväljas i detta hus, varifrån han var utstängd? Hon fattade i denna stund ett gränslöst hat till barnet, och när gossen av tanklöshet eller av omedveten vilja, tog tillbaka servettringen, reste sig modren i raseri och röck barnet i örat. Lugn, kall, behärskad och med en vuxen persons övertygelse, uttalade gossen dessa ord, som han icke tänkt ut:

-- Rör mig icke, mamma, för då dör du!

Vad menade han? Menade han något? Vem vet? Alla barn äro underbarn i så måtto, att deras intuitiva förstånd synes ligga färdigt i den lilla ofullbordade kroppen. Men även barnkroppen tyckes vara färdig; den synes blott i förminskad skala, och man får ofta det intryck, att man ser en miniatyrmänniska, när man ser ett barn. Dessa naiva utbrott man hör hos ett barn äro icke naiva, de äro lika djuptänkta som hos en äldre. Vi läste ju nyss i en stor statsmans bekännelser huru han erinrade sig vara precis lika klok i sina pojkår som på ålderdomen. Om så är, vartill tjänar uppfostran då? Till att undertrycka!

Emellertid när gossen talat, skulle han såsom svar bli utvisad i ett mörkt rum, därför att han talat vid bordet. Modren hade fattat honom i armen, förstämningen var allmän, och greve Max beredde sig gå emellan, då alla på en gång lystrade till.

Utifrån trädgården hördes ett rytande ljud, kanske ett råmande husdjurs ...

-- Inte går boskapen ute om vintern! avbröt greven den hemska tystnaden.

Intet svar följde, men modren stod blek, stannande i gesten, under det gossens ansikte fick ett inre ljus och en frid såsom en döendes. Modren och han hade ensamma förstått detta ljud. Det var fadren! En man, som icke kan gråta tårar, ryter av smärta. Han hade således i den mörka vinterkvällen gått utanför huset för att få se en skymt av barnen!

Fru Brita gjorde med handen en rörelse åt bröstet, lämnande rummet utan att säga ett ord.

När de unga sedan frågade efter henne, svarade jungfrun att frun gått till sängs och var sjuk.

* * * * *

Följande morgon låg frun sjuk ännu; men hon tog icke emot läkare och ville icke se någon. Hon skrev sina order på papperslappar. De unga mottogo följande order. »Ni reser till stan genast och tar ut lysning.»

Och de reste.

När de efter en klappjakt hos rotemän fått betygen klara, som de trodde, infunno de sig i en pastorsexpedition för att »ta ut» lysning.

De passerade en antichamber, som liknade en mindre förstuga och inträdde i expeditionen, som liknade en större förstuga. Snö och smuts på golvet, fönstren utan gardiner, trädbänkar utmed väggarne, pulpeter; vantrevnad, tung luft, strävt, oskönt. Här stodo och suto syndare, som skulle börja livet, man och kvinna, samliv för hela vandringstiden; här stodo och suto föräldrar, som ville viga den nyfödde till kampen, och få honom ett namn; här stodo och suto människor, som ville få en frände i jorden, vilket icke heller är så lätt. Ingenting är lätt, varken ingången eller utgången. Och det fingo de märka, när de bådos sitta ner och vänta.

De sågo mörka män vid stora böcker skriva opp, skriva opp och stryka ut; framställa öppet de mest närgångna frågor. Fadrens namn? Obekant. Gift förut? Skild kanske? Få se skiljobrevet! Finns inte! Är barnet döpt? Ja, men inte här. Var? Långt borta i Amerika! Får skriva dit!

Skriva, skriva, skriva!

-- Den här delen av själavården är något konstig; började greven viskande. Kontorsgöromål, rescontra, kladd! Det är ju rotemän! Farbror Henrik kallar det för prästkontoret; men det är ju en offentlig biktstol. -- Har ni varit till nattvarden? -- Vad rör det er! -- Och de äro inte snälla! Det låter så hårt, när Herrans tjänare talar.

Salen tömdes ut ett ögonblick, och en, som syntes vara kontorschefen, pustade och torkade glasögonen. Det var en världslig präst, tycktes det, ty han berättade högt en anekdot om en kvinna, som förra söndan blivit från predikstolen förlovad med galen man. När han sett sig omkring i salen och igenkände den ryktbara fru Britas dotter, som även låtit tala om sig från Uppsala, så blev han röd i hårfästet; och när kyrkvaktaren i det samma passerade för att röra i kaminen, kunde han inte hålla munnen.

-- Elda på, han, Söderström, så kamin blir röd; rött ska det vara, rött åt de röda!

-- Sitter han och skäller på oss? viskade greven.

Men kontorspersonalen hade belönat chefen med ett kvävt fniss, och denne, som succés'n stigit åt huvudet, ävlades efter nya lagrar.

-- Var det inte en murvel här nyss, som ville ha reda på sista skilsmässans detaljer? frågade han klockarn.

Denne mumlade något, vilket endast skulle tjäna som framkallare åt kvickheten, vilken nu brann av.

-- Jaså, han skulle gifta sig; var det med viksel eller med viksell?

-- Det här är ju som på Södra Teatern, viskade greven. Och jag, som tog det så allvarligt! Ska vi gå vår väg? Ester?

-- Nej! Tänk på mor!

-- Men det är ju skoj! Jag går!

Kyrkvaktarn kom åter in, bärande en enrisruska, vilken han tände i kaminen och svängde omkring i salen. Det gick nämligen en epidemi, och alla offentliga lokaler skulle rökas. Det var att blåsa på prästens eld:

-- Bra, Söderström, rök ut nihilisterna!

-- Det är otroligt, viskade greven. Det är ju busar! Busar! -- Tänk, sådana där försupna studenter; när de inte kan gå igenom Ultuna, så bli de själasörjare, och sen ha de rätt meddela uppsträckningar åt sina medmänniskor. Man tar dimmen, och så kan man lösa och binda själarne. Nej, vet du, det här är ruttet, och jag sörjer bättre för min själ själv.

Nu kom kyrkoherden. Det var en bildad, värdig man; dock en högre ämbetsman, men ingen herde, och ingen överstepräst. Han läste i betygen, och med en vänlig min, icke alls nedlåtande, sade han:

-- Det står herr Adelstorm, det skall ju vara greve.

-- Ja, det skulle; men min far, som är kassör i en bank, har lagt bort en titel, vilken endast medförde falska pretentioner ...

Kyrkoherden såg gillande ut och nästan beundrande.

-- Och jag, fortfor greven, har följt min fars exempel, i synnerhet som hela titelväsendet är föråldrat.

Kyrkoherden mörknade, ty han vädrade dessa modärna angrepp på samhället, vilket ju ordnade sina medlemmar efter egentliga vikten. Men han var en human man och gick vidare.

-- Är ... greven, förlåt, jag kan nämligen icke dela grevens mening om titlarnes värdelöshet, då staten själv medelst dem ger en värdesättning på medborgerlig förtjänst ... Är greven inte döpt? Jag ser ingen dopattest?

-- Döpt? Nej, det tror jag inte.

-- Tror? -- Då kan jag inte lysa.

-- Då stå vi där! Ester! Men eget är i alla fall, herr kyrkoherde, att när man inte vill gifta sig, viga sig, då är man biltog; och när man vill gifta sig, viga sig, då resas hinder, som alla gifta ha beklagat sig över. Varför vill ni hindra en så enkel sak? Ni fordrar ju bland annat bevis på att man är till äktenskap ledig! Hur skall det kunna bevisas?

-- Min instruktion är det enda jag tar hänsyn till ...

-- Men det kan inte jag, och därför ... därför går vi nu vår väg, _vår_ väg.

-- Vänta lite, återupptog kyrkoherden. Vi ska se på frökens betyg! -- Här står -- okonfirmerad! Ja, då går det inte. Jag beklagar, men jag kan ingenting göra åt detta.

Nu blev det Esters tur att tala, ty hon hade lovat sin mor, och hon hade även fått upp ett minne av fadren, när han ute på stranden hade slutit henne i sin famn vid förlovningen, som ju var invigningen till en ny familjs grundande. Och därmed var förbundet liksom blivet något annat än en bekantskap.

-- Kan inte kyrkoherden hjälpa oss? framsade hon med en halv förtvivlan, som gjorde henne tilldragande.

-- Nej, mina vänner, det kan jag inte. Ty jag förutsätter att greven icke vill döpa sig, och fröken icke konfirmera sig.

-- Nej, svarade Ester, och blev till en liten flicka, ty vi tro inte på läran. Men ska vi därför gå utstötta och föraktade av föräldrar och syskon? Det är väl strängt?