# Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet ## Part 11 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/gotiska-rummen-slaktoden-fran-sekelslutet-48060/index.md Holger Borg var ju sin tids barn; ingenjör och elektriker, levde han livet enkelt, oreflekterat, praktiskt. Gifte sig tidigt med en liten flicka från teatern, vilken han inövade till rollen av kamrat, enligt tidens sed. Ingenjörsvetenskapen var ju för henne litet svår att i hast tillägna sig, men det fick gå av med några termer om kontakter och kortslutningar; hon poserade som ingenjör, och utvecklade sig till tendenshustrun, som skulle visa världen att kvinnan var mannens jämlike i allt. Denna jämlikhet skulle även yttra sig i umgänget; mannen fick icke gå ensam på kaféet, utan hon skulle vara med; men om förmiddagarna gick hon ensam på konditoriet, och när mannen i början ville konstatera den matematiska orättvisan, blev han nedtystad med frågan, om hon icke var en fri människa eller om hon var slavinna. För husfridens och trevnadens skull lämnade han frågan obesvarad, gav efter, ställde sig under, först på skämt mera, men alltid med fästat avseende på att det skulle ta sig ut. Han måste ju ha den modernaste hustrun, och han ville leva efter sina läror. På det sättet fick han så småningom en guvernant över sig, en som korrigerade honom i sällskap, och som slutligen ville lära honom allt, allt vad han visste bättre än hon. Men han klagade icke; och han såg icke hur föraktet dolde sig under hennes moderlighet. Han fick dock ana det, då han såg sina vänner behandla hustrun som ett högre väsen, och honom själv som en stackare. Detta smickrade honom å andra sidan. Detta att han kunnat lukta opp den stiligaste frun, och när hon var centrum i kretsen, var hans plats skenbart ovanpå. I början av äktenskapet hade de nygifta det ganska knabert; de levde dock ute, emedan det var billigare, och ibland hölls bohême-liv hemma. Så kom barnet. Då fingo de känna på. Mannens inkomster, som förr delats av två personer, måste nu delas av fyra. Det var försakelse, och det älskade man icke, utan lånade pängar och fortsatte. Men när barnet blev tre år, avskedades barnjungfrun och makarne skötte barnet själva. Hustrun, som intet annat hade att göra, fordrade ändå att mannen, som hade sitt arbete på fabriken och i tidningarne, skulle deltaga i barnets skötsel. Det skulle vara lika, förstås. Han, det nötet, vågade icke säga nej, ville icke heller, emedan han önskade adla hennes arbete, men märkte icke vilken orättvisa han understödde och hur han arbetade på sin undergång. För att hålla sig skadeslös, gjorde han som andra äkta män, han uppfann att äta frukost ute i smyg; han påfann sammanträden om aftnarne, och kom slutligen in i en cirkel av stadgade äkta män, som drucko sin punsch mellan sex och sju på aftonen, för att vara hemma till kvällsvarden. Kom han då hem och luktade punsch, så blev frun ond; och barnet saknade vid sådana tillfällen alltid strumpor. Då redde han sig vanligen med »att han varit bjuden», och då borde strumpfrågan ha förfallit, men det gjorde den inte; den stod fast. Han var alltid hemma till kvällsvarden och var tråkig. Vid bordet, där han tuggade torrt, erinrande kanske operakällarns vällustiga frukost, flög understundom en svag ljusning över hans ansikte, sista återskenet av ett inre leende, framkallat vid minnet av en lustig historia från Mellanregistret. Då mörknade frun, och förstod att han roat sig utan henne, och hon harmades över att han kunde ha ett nöje, utan att hon var med. Och så måste han berätta den lustiga historien. Det var hennes giftorätt. En afton sutto makarne som vanligt hemma. Frun var fördärvad av barnskrik, av tvätt i köket, av dukningen. På bordet var framställt det hårda brödet, margarin, och en uppslagen benfri, där botten knappt skyldes av tre usla fiskar, som ingen velat röra sedan flera dar, och vilka därför torkat som kaffeskinn. En ostkant av falsk schweizerost, och några skivor rått fläsk, som skulle föreställa rökt, bildade baserna i en triangelmätning. Där var otrevnad, slarv, olust över alltsammans, och det här var så olikt allt man föreställt sig om hem och hemtrevnad. Och detta tysta lurande på varandras svagheter, detta spejande efter varandras ofullgångna tankar. De voro som två fångar, vilka vaktade varandra i hemlighet. Mannen såg med dystra blickar på anrättningen, och vid betraktandet av ansjovisen kände han den rysliga tennsmaken, den härskna oljan ... Plötsligen fick han en idé. -- Om vi skulle gå ut och festa! Det var så länge sen vi voro ute! -- Nå, men Ragnar då? Barnet? -- Ja, det är sant! Frun funderade: -- Det är rysligt i alla fall att ett barn skall råda över föräldrarna! Tvärtom borde det ju vara! -- Ja, visst borde det! Vi som försakat hela vår ungdom och nu skulle börja njuta av livet, vi äro slavar. -- Och nu, när han sover, behöver han oss ju inte. -- Han brukar ju sova, när han somnat? -- Vi har skämt bort en, det är alltsammans! Tänk på alla fattiga barn, som stängs in på morgonen, och få sitta ensamma till middan ... Vet du va, Holger; vi ska säga åt portvakterskan, att hon hör efter om han skriker ... -- Ja, det finner jag antagligt, svarade Holger. Sagt och gjort! En stund senare var herrskapet på väg neråt stan. Vid Nybron skildes de; herrn skulle opp i redaktionen och frun skulle vänta honom i Grand Hôtels grop, den klassiska, 70-talets män hade stiftat, 80-talets tagit i arv, och 90-talets senare övergåvo för det reformerade Rydberg. När frun kom till gropen, gick hon in och satte sig vid deras vanliga bord, tog en tidning, och väntade. Straxt efter inträdde skådespelaren, deras intime umgängesvän, och sökte sällskap. -- Nej, se Marta, hälsade han, var har du Holger? -- Han kommer straxt! svarade Marta, som genast blev i ett strålande lynne. -- Får jag sitta ner? -- Ja, det tänker jag! svarade frun utan att tveka. De kommo genast i tal, och om ett ögonblick stod en punschbricka på bordet jämte cigarretter. Beställningen hade skådespelaren gjort så hastigt att frun ej märkt det, och nu sutto de där, de två, och ville ej börja förrän mannen kom. De pratade om all världens ting, och tiden gick. Utan att tänka vidare på vad han gjorde och finnande väntan lång, fyllde vännen två glas, sade skål, och de drucko. Tiden gick igen, och de tände cigarretter. -- Det var fasligt vad Holger dröjer, sade frun, och vi skulle aldrig ha börjat. -- Nu är det för sent, svarade vännen. Då inträdde ett sällskap, som visste vilka de voro, utan att känna dem. Dessa kastade naturligtvis förvånade blickar på de två, och deras blickar blevo spefulla när de slagit sig ner mitt emot dem. I detsamma kom Holger in, såg i en blink situationen, som han kunde förklara sig och som han var nog fördomsfri att icke ogilla, men så fick han se de spefulla blickarna, och det stack honom, så att han blev mörk. Framkommen till bordet, hälsade han så otvunget han kunde: -- Det var rätt att ni började, jag fick ett telegram och måste skriva några rader. Som han råkade in i de andras nyss uppodlade stämning, och de voro i försprång, hade han svårt att straxt komma upp jämsides med dem. Och han, som medförde något av arbetets allvarstyngd från tidningsbyrån, verkade nedtryckande på dem. Det skar sig, och en ledsamhetens förlägenhet föll över sällskapet. Frun, som ville ha det roligt, kom på den olyckliga idén att söka ruska opp mannen, men då blev han stum. Hennes nästa försök avlopp ändå mera olyckligt, då hon för att ställa till rätta framkastade den klumpiga frågan: -- Vad är det med dig? Det var som att gräva i hans inre, och han röck tillsammans, blev ond på sig själv för att han icke kunde behärska sig, blev ond på sällskapet med blickarne, ond på hela situationen. Hans plågade utseende förrådde ju svartsjuka, men han var icke svartsjuk, han endast äcklades vid tanken på att vara misstänkt för dylikt, och han såg sig löjlig. Hon hade gjort honom löjlig genom sin fråga, denna fråga han icke kunde besvara. Då uppstod denna tystnad, som ingen vågar bryta, emedan alla veta att den som först talar, måste säga en dumhet, måste röja den hemlighet alla tänkte på. Det var en minut av evighetens längd. Men så kom räddningen: två artister av kretsen rasade in, kastade om strömväxlaren och avledde de konträra strömmarne. Och så gick aftonen i glam. Efter teatrarnes slut ökades sällskapet. Alla dessa, vilka voro samma andas barn, kände en samhörighet, som om de voro av en familj. Och de hade en instinkt att ana en vän; det behövdes inga förklaringar; och fastän de lidit förföljelser, voro de sorglösa, hoppfulla, vissa om att de befunno sig på rätta vägen framåt. Klockan var slagen halv tolv och glädjen var hög, då med ens en svartklädd kvinna trädde fram till bordet och bad att få tala vid fru Marta. Den främmande okända verkade som en svart fana, och jublet tystnade. -- Fru Borg, började hon; jag bor i ert hus och hade den lyckan händelsevis gå förbi ert barnkammarfönster, då jag hör skrik av ett ensamt, instängt barn -- Se så, tro nu inte jag förebrår er! Men som skriken voro förtvivlans, gick jag till portvakten för att få nyckeln och slippa in. Det fanns ingen hemma hos portvakten. Jag lät en barmhärtig människa gå efter en smed, under det jag pjollrade med det inlåsta barnet genom det stängda fönstret -- -- -- Var lugn nu, frun lilla, ni har haft otur, och litat på en opålitlig portvakterska. -- -- -- Inkommen, lugnade jag det stackars barnet; har suttit där i tre timmar, och nu sover han under den återfunna portvakterskans tillsyn. Se så ... Herr och fru Borg störtade ut ... Så var det att ha barn! Ja, ja, ja, och de gjorde sig förebråelser, gjorde sig löften att aldrig gå ut mer. De tänkte på vilken tendenshistoria nu skulle spridas; de halvsprungo hemåt, icke finnande någon droska. På Nybrogatan, just då de flämtande hunnit upp för backen, stötte de mot en jättelik herre, som tog dem i sin stora famn och skrek: -- Hallå! Så har jag er äntligen! Det var doktor Henrik Borg. -- Du, Holger är redaktör för tidningen med sex tusen i lön; och inträder i morgon! Är det sagt? Fru Marta grät vid jättens bröst. Och så sprungo de ifrån morbrodern; sprungo, skrattade och gräto. -- Vi ska ha två jungfrur, du, skrek frun. -- Och våning på Strandvägen! På Östermalmstorg dansade de kring en lyktstolpe, och sprungo sedan som sista paret ut på var sin sida om salustånden. Så blev Holger Borg redaktör, och så slutade en pinsam dag i glädje. TOLFTE KAPITLET. Doktor Borg. Doktor Borg hade varit gift två gånger; första gången med en inhemsk fjolla, som han fästat sig vid på grund av hennes skönhet och ungdom. Men hon var så medveten om denna skönhet, att hon ägnade densamma en fullständig dyrkan. Hon kunde sitta halvklädd framför spegeln i timmar och beundra sig; kyssa sina runda armar, modellera sin barm, visa sig själv sina tänder, knåda sin näsa för att få den vackraste bukten på rätta stället. När doktorn en gång oförmärkt fick se henne i denna sysselsättning, blev han rädd, ty uttrycket i hennes ansikte var icke en människas, utan ett fånigt djurs; en fågels som speglar sig i en källa och plockar sina fjädrar. Det föreföll honom så hemskt att han icke var förenad med en människa, att han trots sin frimodighet stoppade det i säcken och knöt igen. Trots sin skönhet kunde hon icke kläda sig, och när han gjorde en anmärkning, så behandlades det som majestätsbrott. Hon drog sig då tillbaka förnärmad, hånade honom för att han icke kunde uppskatta henne; och i sin enfald räknade hon opp alla sina beundrare, citerade deras omdömen. Doktorn fortfor efter giftermålet med sina rökoffer i form av blommor och champagne; men blommorna passade aldrig. -- Jag fick orkidéer efter sju kronor stycket av löjtnant X. Och riktig champagne skall kosta elva kronor. Hon älskade sig själv och sin skönhet så objektivt, att hon var avundsjuk på doktorn för att han fått henne. -- Du har fått, du! Du vet inte hur gott du har det. Tänk, så många, som avundas dig. Men denna självälskelse gick så långt att hon icke kunde hängiva sig åt mannen; hon unnade honom icke sin kärlek, utan var ännu i ömhetens ögonblick så avundskall att hon icke kunde mottaga något. Och så klagade hon. Först brydde doktorn sig inte om det där, ty han visste vem han var. Men, så småningom gick hon och klagade för sin mor och sade, att hon inte betraktade sig som gift. Modren förstod ingenting och ville ingenting veta. Doktorn, som var ung läkare, förstod icke heller vad hustrun menade, men han blev orolig, och rådgjorde med en äldre läkarevän. -- Ja, min gosse, sade den gamle, nu står du inför ett problem, som jag ännu stavar på. Men jag har nyligen läst ett bestämt uttalande av vår störste gynekolog i denna fråga. Han säger att glädjeflickan söker glädjen, men makan söker barnet; och han förklarar avgjort att barnet skall födas kyskt i en kärleksfull famn, icke i en vällustig. Den ärbara moderkvinnan blir kysk i äktenskapet, mot sin vilja, och det hon söker, finner hon icke; därför klagar hon. Men, min vän, jag har kommit så långt, att jag funnit, det även mannens begär adlas i äktenskapet, liksom neutraliseras eller förandligas; därför har jag hört lika många klagomål från manliga sidan. Du ser ju på nygifta, hur mycken missräkning ... emellertid, är din hustru i grossess? -- Ja, efter två månars äktenskap! -- Då kan du ju vara lugn! Doktorn blev lugn, alltför mycket, så att det retade frun. Hon blev ytterligare avundsjuk på mannen därför att han fått den äran att ha barn med henne, och hon hatade sin grossess, som angrep hennes skönhet. Och det hon icke tyckte om, det fanns icke för henne. Tanklös och enfaldig, gick hon ännu omkring och agerade jungfru. Då blev hennes mor rasande: -- Är du galen, barn? Du är ju i välsignat tillstånd. -- Ja, inte vet jag ... -- Vet du inte? Hör du; går du omkring med sådant snack, så kommer din man att mörda dig. Förstår du inte det, att världen skall fråga sig varifrån du har barnet, om du går och pratar om din oskuld. Men när hon såg mannens fadersglädje och stolthet, blev hon full av hat. En fullständigt djurisk elakhet växte fram, och hon ville icke unna honom att vara far till hennes, _hennes_ barn. Om av enfald eller bara elakhet, men, en morgon, när hon snattrade som vanligt, föllo hennes ord så här: -- Jag vet inte, men jag tycker inte du har någon del i det här barnet ... Då brast doktorns afrikanska lynne ut, som han så länge undertryckt: -- Vad f-n i h-e är det du säger? Är det inte mitt barn; så är du en ..., och det kan du inte mena. Frun reste sig, klädde sig; och när hon skulle gå, yttrade hon: -- Nu går jag, för alltid! -- Ja, gå åt h-e, svarade doktorn. Du kan ju mörda en människa med din bestialiska dumhet och din sataniska elakhet. Gå fort, annars sparkar jag ut dig! Därmed var det äktenskapet slut. Doktorn hade fått en skugga på sig, ty han kunde ju inte försvara sig, även om han framlade fysiologiska bevis, dem ingen begärde. Så gick han i raseri ett par månar, och i raseriet gifte han om sig med en norska, och hade henne i grossess med detsamma. Hon var i sjunde månaden, när de vigdes; och frun ville ha ett stilla bröllop, men mannen ställde till ett dundrande kyrkbröllop mitt på middan. -- Det var så vackert, sa han, att se en välsignad kvinna. Prästen tyckte inte detsamma, men fick nöja sig. Och när doktorn, såsom egen giftoman förde sin högvälvda brud på stora gången genom kyrkan, då föll skuggan bort, och han stod i ljus, klar och sund som han var ... På middagen höll han ett tal inför hundra inbjudna personer, och drack för sin maka och sitt ofödda barn. -- Det var stil! sade somliga. Men andra tyckte det var cyniskt. Detta äktenskap numro två gick en tid, så där, så där! Så kom Dockhemmet förstås och hela mojet efter. Ligakvinnor och kanonkvinnor, federationskvinnor och handskekvinnor. Det var ett helvete för en äkta man att leva! Hela den urgamla idolatrin blev gynolatri, eller kvinnodyrkan. Man hörde en ateistpoet förklara att kvinnan var hans religion. All litteratur, som icke förhärligade kvinnan, var ansedd värdelös, så att man verkligen kunde tro med Spencer att poesin och konsten ledde sitt ursprung från hanens kryperi för honan. Det hade gått an med denna kvinnoskålspoesi, om icke den varit åtföljd av mannens självförnedring. Män njöto av att förnedra sig, att leda i bevis det mannen var ett lägre djur, och när de gamla narrarne Ibsen och Björnson rent ut förklarade att samhället endast kunde räddas genom kvinnans uppsättande och mannens avsättande, då var dårskapen på kulmen. Kom härtill den norska frågan, så hade doktorn ett trevligt hem. Två barn hade visserligen vuxit opp, till åldern av tretton och femton år, men nu blevo de också till trätofrön. Allt blev trätofrö, och med en oregerlig kvinna var ju ingenting att göra. Varför de icke skildes? Barnen höll ihop eländet, minnena, och detta outrannsakliga, som binder makar, även när de hata varandra. Ockultisterna säga att de alstra halvandliga substrat ini varandra, vilka äga ett slags väsenlik tillvaro; andra mena, att mannens och kvinnans själar växa i varandra med sugrötter, och att de egentligen leva i en beständig omfamning; de känna med och medelst varandra såsom tvillingar påstås göra; därför lider även den parten, som gör den andra ont; han lider av dess lidanden, som han själv vållat; därför är man värnlös mot den man älskar, och älska är att lida. Därför är också skiljas det smärtsammaste av allt; det är att riva sönder och upplösa tillvaron, och minnena äro själarnes barn; dem kan man icke överge när man vill. Det finns makar som hållit på att skiljas i trettio år utan att lyckas; de skildes som förlovade, som nygifta, som gifta; de skildes åtta dar före silverbröllopet; och när de kommit så långt, trodde de att det skulle räcka livet ut. Men tre veckor efter gick mannen från huset, blev borta en natt, den första på de trettio åren. Dagen därpå var han hemma igen och för att illustrera försoningen satte han upp ett nytt bo; och så fortsatte det. Doktorn hade lidit genom sin första skilsmässa så grundligt, att han beslutat hålla ut i andra äktenskapet, lida allt, utom förnedring. Men det är så mycket som förnedrar omärkligt. Att hunsas i tjänares närvaro är förnedrande för en man, och att behandlas som idiot i sina barns är det ännu mer, i synnerhet när man är den klokare. Detta dagliga och stundliga undertryckande av sina tycken kan slutligen beröva den starkaste all självkänsla, och när doktorn märkte att han var i fara, beslöt han fly, det enda möjliga stridssätt med onda kvinnor, ty den som inlåter sig med ondskan råkar själv in i den. Och hennes ondska verkade som ett nervgift, vilket höll på att ansticka honom. Utbrottets närmaste anledning var som vanligt några väninnors ankomst i huset. En av dem älskade fru Dagmar, hur pass oskyldigt är svårt att avgöra, men damerna anse allt oskyldigt, som de ha för sig, även om gränsen är överskriden. Denna väninna började lägga sig i barnens uppfostran. Flickan kortklipptes och gossens hår fick växa långt, allt för att utplåna olikheten mellan könen. Men när gossen fick lida smälek i skolan för detta sitt kvinnliga yttre, och när fadren tillika märkte att sonens instinkter började förkvinnligas, blev han rädd; tog en sax och klippte av håret. När modren fick se det, föll hon i raseri: -- Skall icke en mor få uppfostra sina barn? skrek hon. -- Hon skall så f-n heller, och inte uppfostra bugrar. Två ska vi vara om'et, och jag är den ena. Modren hotade gå till advokat. Det var hennes vanliga. Men det fanns en annan faktor, som inverkade störande på äktenskapet, och det var den då av en berömd läkare uppfunna konjaken. Den begagnades av frun som panacé för alla krämpor, och mest om förmiddagarne för nervositet, och om aftnarne mot sömnlöshet. De skenbart oskyldiga små glasen förstörde lynnet och aptiten, gav sömn på olaga tider, och borttog nattsömnen. Fastän uppfinnaren själv, professorn och auktoriteten, slutade illa, ett offer för sin konjakshypotes, fortsattes drickandet av damerna. När doktorn varnade sin fru, svarade hon alltid med professorn. -- Professorn måtte väl förstå det bättre än du, som inte är docent en gång. Med ett ord, det äktenskapet var moget, så utmognat, att när brödrastriden blossade upp, en lätt vindstöt kom det att brista. Fru Dagmar skrev i kvinnotidningen mot sin mans teorier, hon kallade, dock utan att nämna hans namn, gjorde honom misstänkt som reaktionär och varnade de liberala valmännen för en sådan kandidat. Därmed var kriget öppet förklarat, och makarne bodde i var sin ända av våningen. Men själva katastrofen påskyndades av en liten händelse, vilken kom som den vore beställd. En morgon på mottagningen inträdde ett mycket välklätt fruntimmer till doktorn. Denne blev förvånad, ty fruntimmerna hade övergivit honom, emedan han var »ofin»; han ville nämligen inte förstå deras antydningar, utan sade rent ut deras baktankar; yppade deras hemligheter utan att behöva fråga dem. Han bad emellertid damen sitta ner, och när han fixerade henne, såg han straxt vad sort det var. Uttrycket i ögonen stämde icke med munnens. Det var ett barns haka, kinder och läppar, men ögonen sade något annat, ty hon hade glömt att uppfostra sina ögon. När han nu frågade vad det var åt henne, upplyste hon att det var blodbrist och nervositet. Han hade fått ett välkänt spår, och frågade försiktigt vidare: -- Är ni gift? -- Ja! -- Har ni barn, och hur många? -- Ett barn. -- När föddes det? (Nu gick det som efter formulär, ty han kunde historien utantill.) -- För tre år sen! -- Nå än sedan? Här blev en paus, ty i ordet »sedan» låg hela bekännelsen, som han indirekt lade i hennes mun; men hon var icke kommen för att bekänna något, tvärtom. Han återtog därför tråden och fortsatte själv. -- Vill inte er man ha flera barn? -- Nej! -- Vill ni ha flera barn? -- Nej! -- Ja, det är därför ni är nervös och blodfattig; är er man också nervös? -- Om han? Det är han, som gör mig nervös, och det var det jag ville tala om. -- Hör nu frun! Ni gör nog varandra nervösa med det här fusket ... -- Kan inte doktorn säga vad jag skall göra; jag kan inte leva ogift som gift ... -- Gör inte er man det också, efter som ni inte vill ha barn? (Hon ville inte tala om sin man, inte tänka på honom.) -- Kan inte doktorn ordinera något åt mig, något som ... -- Menar ni att jag skall ordinera en älskare åt er? Då blir det han, som gör barnet, och ni är lika nära den fruktade grossessen. Det var hela hemligheten, och nu fick han se ett changemang för öppen ridå; det lilla ansiktet utbyttes mot ett annat, så förfärligt att han trodde en helt annan människa satt i stolen. Men han gick på oförskräckt: -- Att er man tröttnar på att utöva era laster förvånar mig inte ... Längre hann han inte, ty damen var utom dörren i ett ögonblick. Det var ju ett reguljärt fall och inträffade lika ofta som olyckliga äktenskap. Men när han kom ut till vaktmästaren i väntrummet, fann han damens namn. Det var frun till redaktören av den liberala föreningens tidning. Nu hade han förspänt så det dugde. * * * * * Men därmed var icke slut, ty efter en kvart inträdde fru Dagmar, och som hon önskade ett längre samtal var hon blid, väl vetande att med påflugenhet endast följde dörrstängning: -- Vad var det med lilla fru ***, som var inne hos dig? -- Det var att hon ville jag skulle ordinera henne en älskare? Ja, de kommer ju hit och begär recept på fosterfördrivning och preventiv ... -- Emellertid blir du anmäld för Läkarsällskapet för sårande beteende mot kvinnlig patient. -- Anser du hon hade rätt i sin anhållan? -- Ja! -- Då är du också ett ... Han letade eldgaffeln, och frun försvann. Då kände han att det var slut. Detta var tidens helvetiska könsstrid på liv och död. Och när man såg så många män ruineras och dö i förtid, så blev orsaken aldrig utrönt, ty man fick icke skriva om det.