# Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet

## Part 10

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/gotiska-rummen-slaktoden-fran-sekelslutet-48060/index.md

Nu stod han vid fönstret likafullt; och när han såg ut i natten, märkte han ljus i den högra utskjutande flygelbyggnaden; han steg upp på en stol sedan han dolt lampan under pianot, och nu fick han se ... Inne i förmaket sutto makarne vid en brasa; mannen vid en toddy och en cigarr, glammande. Ett litet bord stod bakom dem, dukat och med resterna av en nätt supé; de lysande röda skalen av en hummer stucko i ögonen, så att det gjorde ont ...

Gustav Borg hade aldrig haft medlidande med Kung Lear; tyckte att han fått ligga som han bäddat, då han som svärfar slog sig ner hos nygifta, medförande en garnison av hundra man. Han hade även funnit Fader Goriot väl betalad av den ömhet han fått lov att skänka sina barn, ty alla barn mottaga icke ömhet. Trots allt detta, erfor han ett styng i sitt hjärta och steg ner från stolen; gick med sin lampa in i angränsande rum, som var kontoret. Där stod en raktoalett, och som om han visste vad han sökte, drog han upp lådan, tog fram rakkniven och strigeln samt började draga.

-- Bäst att göra slut! Bäst att göra slut.

Men så ändrade det sig; brödet måste först, först bort; ovillkorligen. Han kastade det upp på kakelugnen, och med detsamma kände han sig befriad, fri från något.

Och så tog han fällen, som låg under skrivbordet, lade den över sig när han föll ned på skinnsoffan.

Hans sista två tankar innan han somnade, voro dessa:

-- Här är varmt och skönt i alla fall. Och: de kan ju ha skickat efter kvällsmat och konjak sedan jag lagt mig. Kanske de också varit inne för att bjuda mig med, men funnit mig sovande. Man dömer ju så ofta människor med orätt!

* * * * *

När Gustav Borg vaknade nästa morgon, hade hans kropp genom vilan återfått kraften att lida, ty en försvagad äger endast förmågan att hängiva sig åt en likgiltighetens slöhet. Han sprang upp från soffan klarvaken och insåg hela ställningen. Här kunde han icke stanna, det var det första; i stan ville han icke bo, hemifrån var han utdriven, men i denna kommun måste han uppehålla sig för processens skull. Han kom att tänka på en bonde, som plägade hyra ut ett rum åt sommargäster. Dit ville han nu åka, och som han hälst reste utan avsked, gick han ner i stallet för att få häst och släda.

Stalldrängen, som ej utfått sin lön och på aftonen förut erhållit ovett av husbonden, var i dag särdeles meddelsam. Och när redaktören såg spiltan tom, talte drängen genast om att hästen var såld och slädan med; han var icke heller sen berätta hur magasinet var tömt, gården på förfall och jorden utsugen.

Det var ett nytt slag åt honom, som stod i borgen för arrendet; och han stod just i begrepp att vända om upp till gården, då en liten luftig figur trädde fram och frågade om det var redaktör Borg. Efter erkännandet överlämnades tvenne stämplade papper, vilka mottagaren genomögnade och stoppade i fickan.

I stället för att krympa ihop, syntes han växa ut, ty han hade fått något att reagera emot, och något att ta på. Vändande sig till fjärdingsmannen, frågade han:

-- Tror ni man kan få skjuts hos nästa granne? Jag skall nämligen vara vid prästgården klockan elva?

-- Grannen brukar alltid ha skjuts, svarade fjärdingsmannen, och därmed gick han.

Gustav Borg såg på sin klocka och fann att han med häst och släda skulle kunna hinna fram till kyrkorådets sammanträde, dit han var kallad för mottagande av varningen. Han knäppte igen rocken och började marschera, kännande sig lik en soldat, som gör första uppbrottet till ett fälttåg.

Men snön var djup, vägen obanad och det blev snart tunga steg.

Han hade god tid att tänka på sitt läge.

Av de två barbariska sätten att lösa ett mångårigt samliv, hade man således valt det förödmjukande och oblyga i att utställa makarne för den domstol, som kallas kyrkorådet. Där skulle de sitta och blotta varandra, anklaga varandra och som omyndiga mottaga förmaningar. Ett helt långt samliv skulle redas opp, fastän mitt och ditt så flätat sina rötter att det ena icke kunde rivas löst utan att det andra slets sönder; där skuld och icke skuld var omöjligt att avväga, där grund förväxlades med följd och tvärtom; där allt gammalt, som var förlåtet och glömt, skulle grävas opp och sättas i ny belysning; det som var tillgivet i kärlek, skulle nu åklagas i hat.

Detta hade man valt för att slippa den vanärande obligatoriska rymningen, där den kvarsittande bar skammen såsom övergiven, och den förlöpande bar skammen som otrogen; och likvisst var rymningen mera överensstämmande med mänskliga begrepp om blygsel, då man övergav skådeplatsen och dolde sitt elände för nyfikna blickar.

Kyrkorådets varning var dock endast en formalitet, som föregick tingets förhandlingar, och han var stämd till första vårtinget anklagad enligt lagens ... kapitel och ... paragraf, som yrkade hans dömande för äktenskapsbrott med förlust av hela giftorätten.

När han gått tunga steg och såg grannens stuga, beslöt han nästan att icke infinna sig för rådet, dels för att slippa den rysliga scenen, då han skulle möta sin maka, dels emedan han ansåg allt försvar lönlöst.

Framkommen till bonden, fick han veta att alla hästarne voro ute. Detta var honom som en befrielse, och han satte sig på en bänk att vila. Men bonden råkade vara nämndeman och intresserade sig för socknens angelägenheter.

-- Ska han till körkrådet? frågade han.

-- Ja, eftersom ni vet det! svarade redaktören.

-- De bör en inte försumma, återtog bonden; för tinget dömer efter deras protokoll, och har en något att andraga till sitt försvar, bör det ske nu med detsamma.

Detta enkla meddelande satte eld i den obeslutsamme; han sprang upp från bänken och seende på sin klocka, frågade han:

-- Kan jag hinna gå till fots?

-- Ja, men då skall han gå raskt, och ändå gina över kyrkviken.

-- Ligger kyrkviken då?

-- Ja, nog låg han i går, sas de.

-- Ajö då, nämndeman. Men det var sant; kan jag få hyra sommarrummet här för vintern?

-- Ja, de går väl an!

-- Jag kommer tillbaks, så få vi tala om'et.

Och så började marschen igen. Nu visste han att han måste fram, måste fram för att försvara sig, om angivandet av motiven kunde tagas som förmildrande omständigheter åtminstone, då lagen icke godkände enskilda överenskommelser i strid med gällande författningar.

När han gått en halv timme, stack solen fram, och som den stod lågt, brände den. Han öppnade rocken och bar hatten i handen. Snön halvsmälte, blev kram och satte sig i klumpar under stövlarne. Stegen blevo allt tyngre, andnöden ökade och de svettiga underkläderna brände som nässlor.

Men han måste fram. När han efter en ny halvtimme vände sig om, såg han sina spår bilda en krokig linje av gropar.

Efter en ny halvtimme nådde han landsväg, och med återvunna krafter marscherade han, såsom befriad från fotbojor, och när han kom upp på en höjd, såg han kyrkan i fjärran. Men viken skilde, och den syntes icke från hans observationsplats. Därpå bar det utför, och han halvsprang ner till fiskarns. Där stannade han och såg -- viken ligga öppen, blå, leende satiriskt, emellan honom och valplatsen, där slaget skulle stå; när han tittade på klockan, fann han att det fattades tio minuter till elva. Han rusade in till fiskarn, och frågade efter en båt.

-- Båten är sumpad för att tätas.

-- Kom med och ös den då.

-- Nä, va ska de vara för?

-- Hjälp mig människor; jag måste vara vid kyrkan klockan elva.

Nej, man hade inte lust med det, inte.

Då sprang han ner till båten och såg den ligga i marvatten. Det var en gammal ökstock, utan åror och öskar. Han sprang omkring för att leta årorna, men fann inga; han sökte ett ämbar att ösa med, och fann intet; men vid en vägg stod en skovel något kupig. Den tog han och återvände till båten; kastade av sig i skjortärmarne, och stående bredbent på kanterna öste han båten halvt läns med skoveln. Därpå stack han ut, och paddlande som en kanotförare, bergade han sig över viken, under det båten tog in vatten. När han nått andra land, sjönk båten. Han lät den ligga, kastade skoveln i, och sprang upp till prästgården.

Han hade icke haft tid föreställa sig den scen, som väntade; han hade endast en bestämd känsla att pastorn var fientlig mot honom efter sista uppträdet, och att kyrkrådet, som bestod av läsare, skulle klämma efter honom. När han inträdde i salen, fann han sin svåger sitta ordförande, lugn, värdig, nästan vänlig i uttrycket.

Fru Borg satt i en soffa, kall, avvaktande.

När redaktören hälsat och anmodats sitta ner, öppnade kyrkoherden förhandlingarne med ett klubbslag och frågade rådet om de ville jäva honom såsom svåger till maken och broder till makan.

Ingen ville jäva, och därmed började ordföranden.

-- Min plikt likmätigt och med stöd av instruktionen för kyrkoråd, frågar jag härmed min syster om hon ämnar fortsätta äktenskapet med Gustav Borg?

-- Nej! svarade fru Brita, kort, överlagt.

-- Då vill jag fråga Gustav, om han har för avsikt att fortsätta äktenskapet?

-- Nej! svarade den tillsporde, lika bestämt.

-- Om jag nu skulle fråga syster vilken orsak hon förebär för äktenskapets upplösande?

Fru Brita svarade:

-- Mannens äktenskapsbrott.

Saken var ju bekant, men ändock verkade det uttalade ordet som ett skott; gubbarne vid bordet ruskade på sig, och ordföranden, som ville ha det anständigt och hyggligt, blev stött. Han vände sig därför med ett visst deltagande till sin gamle ovän, och kännande alla omständigheterna förut, sökte han lägga in de förmildrande omständigheterna i frågan:

-- Kan Gustav Borg odelat påtaga sig det föreburna felsteget?

-- Brott har jag icke begått, ty jag har icke brutit mitt äktenskapslöfte, då jag blivit löst från detsamma, och av den enda person, som ägt rätt att lösa mig, nämligen min hustru.

Ny susning vid rådsbordet; och ordförandens röst straxt därpå:

-- Är detta sant, måste jag fråga min syster?

-- Det är lögn! svarade fru Brita.

-- Si så där ja! inföll Gustav Borg. Med en person som icke _kan_ tala sanning, vill jag icke förhandla; och ber jag därför att få mottaga den formella varningen, som enligt lag skall föregå tingets behandling av målet.

-- Mina herrar, tog kyrkoherden till orda. Orsaken till ett äktenskaps olyckor ligger vanligtvis så långt bak i tiden att (här kastade han en blick åt dörren till sitt inredepartement) man icke kan utreda det. Jag anser därför, då icke utredas kan vem som börjat, eller vem som har skulden till det som sedan hänt, att vi övergå till den lagstadda varningens meddelande. Har någon av ledamöterna en invändning att göra?

Här begärdes ordet av den frikyrklige hemmansägaren Lundström.

-- Mot varningens meddelande har jag ingenting att invända, men mot redaktörens uppfattning av äktenskapet såsom endast ett privat avtal ber jag få opponera mig. Både staten och kyrkan uppträda ju som auktoriteter för att erhålla garantier, vilket synes då skillnadsmålet behandlas av världslig domstol vid tinget, och skillnadsbrevet utfärdas av andlig domstol eller konsistorium. Makan kan således icke lösa maken från hans trohetsed eller frikänna från brott.

Redaktör Borg begärde få svara:

-- Äktenskapet grundar sig ytterst på det privata avtal, som utmynnar i förlovningen. Och lagen erkänner privat avtal rörande troheten även då äktenskap inträtt. Till exempel: makan är otrogen och föder en annan mans barn inom äktenskapet. Här föreligger ju äktenskapsbrott, men detta får icke åtalas av allmän åklagare. Om mannen förlåter, så tiger lagen, och erkänner därmed det privata avtalet; lagen blundar för brottet, vilket sålunda tyckes sakna objektiv grund. Har emellertid mannen varit nog oförsiktig att förlåta, men sedan, efter det oäkta barnets födelse, åtrar sig och vill söka skilsmässa på grund av hustruns äktenskapsbrott, så får han icke det, emedan han förlåtit. Och vad värre är, den främmandes barn skall införas på mannens prästbetyg, bära hans namn, ärva honom, bara därför att han förlåtit. Där se vi ju att det privata avtalet bryter både samhällslag och naturlag. Jag vidhåller därför mitt yrkande att få min hustrus anklagelse förklarad ogiltig, då hon icke på fyra år anhängiggjort målet. Nu vill jag tillägga att det är en väsentlig skillnad mellan mannens äktenskapsbrott och kvinnans, en skillnad som naturen själv anordnat; ty följderna av mannens otrohet kan aldrig bli falska barns införande i familjen eller på hustruns prästbetyg (om hon blir änka och får eget prästbetyg); därför är lagen bristfällig, då den dömer summariskt såsom man och kvinna voro lika, och den är orättvis mot mannen; ja, jag vet en domare, som ådömt mannen ett barn vilket icke var hans, trots det att han sökt skilsmässa i rätt tid. Detta barn, vars far nämnes öppet, står på mannens prästbetyg, bär hans namn, åtnjuter underhåll och skall ärva honom. Det är ju monstruöst, men domaren säger att ingen man har rätt att förneka barn fött i hans äktenskap.

Fru Britas hattplym skakade av ilska, ty hon var av den ullen att hon trodde sina »åsikter» i kvinnofrågan gå framför alla fakta. Vad hon »tyckte», det var det rätta; lagar upphörde att gälla, när hon »ansåg» något, och hon kunde aldrig överbevisas om ett misstag, emedan hon icke förstod bevis eller mottog skäl.

Hon bröt därföre ut och babblade om kvinnans likhet med mannen, att naturen gjort dem lika (det vore fan!) ehuru männen behandlat kvinnan som slavinna (husets härskarinna!) och hela det där guanot, som samtidens dekadensmän också ruminerat.

Slutligen slog ordföranden klubban i bordet, och förklarade att tinget var rätt forum för skillnadsmålet, och kvinnoklubben vore forum för kvinnokäbbel.

Därpå varnade han makarne och förklarade sammankomsten upplöst.

Detta var det vanliga slutet på samtal mellan man och kvinna under sekelslutet: sammankomsten upplöstes.

Kvinnosaken, dåtidens största och svåraste problem, var väl närmast demokratiens sista deduktion in absurdum. Alla människor voro lika (fastän de voro så olika); det var den falska tesen. Demokraterna _måste_ vidhålla den, eller förneka sina grundsatser. Aristokraterna gingo med, dels för att få röster och stjäla ur demokraternas fickor, dels därför att de sågo i kvinnan ett högre väsen efter deras förlegade världsåskådning.

Här fanns så mycket skenbart och så mycket verkligt. Den kvinna, som en man älskar, är honom skenbart överlägsen, så länge han älskar henne, men endast för honom, och skenbart för honom, ty det ingår i mannens kärlek att han ställer henne över sig, och även över andra. Men nu sattes detta i system, och mannen abdikerade. Aldrig såg man männen gå på sina bukar och äta jorden under hennes fötter som då. Män, som man skulle trott om bättre, riktigt njöto av att coucha på salongsmattor, vid den fulaste kvinnas otvättade fötter. I stället för att mannen förr på gatan bjöd kvinnan sin arm, som var vackert, emedan det var rätt, såg man nu dekadensmän ledas av sina kvinnor.

Kvinnorna klädde sig som män, och männen som kvinnor; armbandet gick över till männen. Det var perversitet, och ledsamma förväxlingar av kön började skönjas; men medan de perversa männen voro avgjorda kvinnovänner, om det nu var för att kaschera sitt lyte, eller de kände något kvinnligt röra sig inom deras egen natur, så voro däremot de perversa kvinnorna avgjorda hatare av mankönet, vilket de icke dolde, och de hade till livsuppgift att spränga äktenskap -- naturligtvis för att befria kvinnan.

Problemet, tilltrasslat av kreti och pleti, kunde dock reduceras på denna formel: Kvinnans frigörelse skulle ju vara frigörelse från att föda och uppfostra barn. Tror någon klok människa på ett sådant naturens abnorma förfarande? Och vem skall föda barn om icke kvinnan? Det var ju nonsens alltsammans! Men även i framtidens samhälle, där kvinnan arbetade, måste ju kvinnan i regeln bli med barn, så att någon emancipation i egentlig mening väl aldrig kunde komma till stånd. Varför då vända opp och ner på samhället för några hysteriska kvinnors skull?

Genom att ta bort platsen för män, hindrades ju ett äktenskap för varje brödlös man; därför minskades giftermålen och ökades prostitutionen! Och på detta arbetade samhällsbevararne och sedlighetsvännerna.

Det var rena galenskapen!

Emellertid; kyrkoherden Alroth i Storö hade haft ett öga på denna rörelse; hans syster, fru Brita, hade försökt att revoltera hans egen hustru, dra ut henne ur hemmet på sammankomster och dylikt, därför kunde han icke förblindas av sina broderliga känslor, utan han förstod mycket väl sin svågers penibla läge i huset. Även tilltalade det honom, att svågern ej velat kvitta brott mot brott, genom att framdraga den sista historien om barnen och vad som skedde i huset med hustruns begivande, vilket han funnit avskyvärt från sin synpunkt.

När nu rådet gått, och fru Brita före dem skyndat hemåt, blevo svågrarne ensamma kvar.

Kyrkoherden tillhörde det slags människor, som funnit med sin fördel att stryka över och gå vidare. Han hade lärt av livet att den skymf man icke låtsas om, existerar icke; och att hämnden tar bort tid, och framkallar revansch. Han hade därför ur sitt minne strukit ut svågerns sista skymfliga tillmälen, om ock intrycket satt kvar. Det fanns även något annat, som gjorde honom blid; en viss naturlig och oförklarlig sympati för Gustav Borg gjorde, att han icke kunde bli riktigt ond på honom, ett mycket vanligt fall, vilket förklarar varför man har så svårt att få rätt gentemot vissa människor, även om de äro förvunna och gripna på bar gärning.

Man beklagar sig för en vän över en frånvarandes usla beteende.

-- Det kan jag aldrig tro om honom! Det är så olikt honom! svarar vännen.

Man kommer inte ur fläcken, utan sitter där som en stackare, vilken är behäftad med misstänksamhet; de tydligaste bevis, de trovärdigaste vittnen hjälpa icke.

Nåväl, svågrarne voro ensamma.

-- Det här var en ledsam historia, började pastorn. Och du har inga utsikter vid tinget; domaren är besatt, och han ger varje kvinna rätt emot en man, emot klara bevis. Det är tidsandan ser du! Läste du inte häromdagen om den engelska damen, som förgiftat sin man? Femtitvå läkare svuro att hon var oskyldig; men hon satt i fängelset och bekände under tiden! Pang! Nu trodde man det skulle vara slut! Nej, nu kom det masspetitioner, försvarande giftmordet, under förevändning att mannen var en sugga. Från min ståndpunkt, märk det väl, skulle jag vilja förklara det så, att försynen straffar männen för deras omanlighet, karaktärssvaghet, genom att släppa lös kvinnorna. De som inte kan tala sant, och därför inte borde få vittna, de ska få bli advokater och domare. Gud bevare oss då! Här om dagen satt postfröken i stort sällskap och talade om att hon öppnade och läste alla brev på posten. Vad skall man säga om det? Jag talade om det för en modern herre, och han sa att det var lögn! Jag tänkte slå honom först, men han föreföll mig intressangt att jag började tänka över honom. Han blev ond över min historia såsom om han varit kvinna, och tagit åt sig. Eller hade han svurit bort sig på kvinnosaken och blev ond på sig själv för att han haft orätt. Det senare är troligast. Emellertid, min bror, dina utsikter äro små vid tinget: ty om en kvinna i våra dagar gör en man orätt, så har hon hela världens sympatier för sig. Och Brita har gjort dig orätt, det vet jag och vi alla! -- Vad man kan göra åt det? Ingenting! Men lyd mitt råd! Ta en brännvinsadvokat, en rackare som är slängd i truten, och gå inte dit själv. Lite bättre är det än själv stå och käbbla; men säker är du inte ändå, ty när en man ser en kjol, så blir han feg. Jag hade nyligen en process mot lärarinnan här. Och jag valde en advokat enkom ur högen, som var olyckligt gift. Nu, trodde jag, får hon! Jo, vackert. Kan du tänka dig, det betalta fäet står och försvarar min motpart!

Gustav Borg hade icke ogärna lyssnat till dessa tröstens och deltagandets ord, men att förmå sig till ett erkännande det prästen hade rätt, det kunde han icke, ty det hade varit att ta tillbaka ett misstag. Han kände sig tvärtom manad ett ögonblick att säga emot, ta kvinnorna i försvar, såsom han alltid i sin tidning försvarat dem.

När han nu gick, och kommit på vägen, vaknade hos honom en efterkänsla av det skedda, och han fann att de sista tröstens ord varit en stukning. Detta satte fart i honom, och under det han gick, ut i världen, utan att veta vart, fattade han det beslutet att resa till stan, då nu hans närvaro därute var obehövlig. Han styrde därför stegen ner till ångbåtsbryggan.

När han såg på klockan, fann han att tre timmar ännu återstodo till båtens ankomst.

Det var drygt, men han hade ett nytt liv framför sig, och ett gammalt bakom.

Ångbåtsbryggor äro utmärkt lämpliga för meditationers anställande; där är slätt för fötterna så att man kan gå och tänka; där slutar landet och det stora öde vattnet tar vid; där är stilla orörligt, och man går och väntar något som skall sätta ny rörelse i en, förflytta en, ändra vyer och omkasta ens öde.

Gustav Borg gick där och tänkte. Han hade nu kommit på den punkt i livet, som kallas »uppätningens» tid. »Det får du äta opp en gång» hade han så ofta hört, utan att förstå det, utan att tro det, under livets rastlösa färd framåt. Nu förstod han det, men lik så många andra gjorde han den falska slutledningen, att han borde ångra och ta tillbaks de läror han spritt och vilka icke lett till åsyftade resultat fullständigt. Han trodde sig ha givit sitt arbete åt villfarelser, som han nu måste bekämpa, men förstod ej att i hans så kallade misstag låg en del av sanningen, vilken endast kunde komma fram under samverkan av de stridiga plus- och minus-jonerna. Korrektionerna hade redan motståndarne gjort, och han behövde icke göra om dem. Men nu grämde han sig över förspilld möda, harmades över att ha gått som en narr och arbetat på baksträv, när han trott sig vara i förspannet. Och de lidanden han nu genomgick trodde han vara straff för det onda han gjort, ehuru väl de kunde vara prövningar.

Denna uppgörelse varje människa vid en viss ålder genomgår är dock endast ett personlighetens bokslut, där en nogare granskning skall visa, att det relativt onda man måst tillfoga andra för en god saks genomförande var ett nödvändigt ont. Men å andra sidan tyckes en immanent evig rättvisa fordra att _även_ oskyldigt tillfogade lidanden måste neutraliseras i världsordningen genom motsvarande smärtor hos den som framkallat dem. Om någon i det högre bokhålleriet underkunnig stode bredvid en människa vid detta uppgörelsens ögonblick, skulle han öppna alla inseglen och säga åt den av ruelsens agg sargade: »Var vid god tröst! Se här för det goda du uträttat, och här för det onda! Nu ska vi kvitta post mot post, så finner du ändå ett saldo dig till godo; ty bara det att du dragit fram ditt liv, så gott du kunnat, är en hjältedat; och varje människa, som skaffat sig fram till en naturlig död, är en hjälte; varje död man förtjänade ett monument, ty så svårt och mödosamt är det att leva livet. Och den största uslingen är icke minst beundransvärd, ty hans börda var tyngre än de andres, hans kamp större, hans lidanden djupare; och varför han var en usling, det vet ingen dödlig, kan ingen förklara, varken med statistik eller nationalekonomi.»

Gustav Borg kunde icke fullborda sitt livs syntes ännu, utan befann sig i full kris, görande sitt inträde i det rike som Swedenborg kallar Ödeläggelsen. Och värst av allt, han stod med lyftad hand mot sig själv, ty han, motståndaren mot sedelagens frigörelse, stod anklagad för osedlighetsbrott. Den disharmonien var icke lätt att lösa.

Från bryggan såg han skorstenarne av sitt hem. Just nu stego två blåa rökar opp. Det brann på härdarne, brann opp alltsammans och det bästa: maka och barn.

ELFTE KAPITLET. Den nye redaktören.