# Göteborgsflickor, och andra historier ## Part 5 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/goteborgsflickor-och-andra-historier-18043/index.md Broman tog märket, betraktade det och skrattade överlägset. Det var ett blått märke från Mauritius, som Broman aldrig hade sett förr, men det gick ju inte an för honom att låtsas om. »Det där är ingenting», sade han. »Absolut strunt! Sådana har jag i buntar där inne. Nej du, det köper jag inte.» Pojken såg litet nedslagen ut. »Ja, men jag tror bestämt att det är fint», sade han. »Vill inte herr Broman köpa det för en krona?» Broman höll på att tappa andan. »En krona», skrek han. »Vet du inte hut, din lille rackare! Är du verkligen fräck nog att komma hit och tala om att du gett trettiofem öre och så begära en krona. När jag säger att jag har hundratals likadana inne. Ut med dig ditt lilla fä, och våga dig inte hit mer!» Med hjälp av Bromans fot avlägsnade gossen sig hastigt och Broman steg åter in, nöjd och belåten med att ha hävdat sitt anseende som frimärkssamlare. Men när han åter fick tag i sitt album för att börja klistra, föll det honom in att det kunde vara intressant att slå upp Mauritius och se hur det märket stod. En minut senare låg Broman halvvägs ut genom fönstret och kikade efter pojken. Men han var tyvärr försvunnen. Märket var i albumet försett med bokstäverna S.G.R., vilket betydde »Sehr grosse Rarität.» Hur Broman kom utför trapporna visste han inte, men han befann sig i alla fall en kort stund senare nere på gatan och frågade alla han mötte om de sett en liten gosse med blå rock och bruna byxor. En del hade verkligen sett honom, än gå åt ena hållet än åt det andra, och Broman störtade alltid efter, för att till slut finna, att det var en helt annan liten gosse än den han ville ha fatt. Efter två timmars fruktlöst sökande begav sig Broman nedslagen på väg hem. Det som mest retade honom var, att han bett gossen aldrig komma igen, annars hade det måhända funnits utsikter att få tag i honom. Men -- -- Han förbannade sin fåfänga, att inte slå upp märket i Senf innan han bad pojken byta klimat. Tack vare den gick ett märke, som antagligen var värt ett par hundra kronor, ifrån honom. Förkrossad sjönk han ned i en stol och tog en grogg. Det ringde på telefonen, och han svarade. Det var hans frimärkshandlare, som ville skicka ett urval. »Skicka», sade Broman. »Men hör nu ni. Känner ni till den blå Mauritius!» »Ha, ha, ha!» skrattade frimärkshandlaren. »Herr Broman skämtar. Vem känner inte till _den_.» »_Den!_» Broman bleknade. »Hm! Jag -- jag för min del kan inte just nu påminna mig -- --», sade han. »Jo den, herr Broman, finns bara två, eller rättare sagt ett i världen. Det fanns två för ett par år sen, men det ena försvann och man har inte återfunnit det. Det andra såldes förra året i London på en frimärksauktion för sjuttiotvå tusen kronor till lord -- -- Hallå! Hallå! Hallå! Är ni där?» Men Broman svarade inte. Han låg avsvimmad bredvid apparaten. Från denna tid var Broman förlorad för världen. Till en början annonserade han i alla tidningar efter en liten gosse i blå rock och bruna byxor, men utan resultat. Så sålde han sin affär och började tillbringa sina dagar ute på gatorna. Gata upp och gata ned gick han dag ut och dag in, besökte alla barnhus, skolor och barnföreställningar på cirkus, men sin gosse fann han ändå inte. Han till och med ritade gossens porträtt själv ur minnet och publicerade det i stadens tidningar, men detta snarare försvårade än underlättade sökandet. Bromans anseende var i stadigt sjunkande. Hans vänner gingo helst ur vägen när de mötte honom på gatorna, och skakade beklagande på huvudet när hans namn nämndes. Men en gång mötte han på gatan en liten gosse, som artigt hälsade på honom. Bromans irrande blick dröjde ett ögonblick på gossen. Det var ett fullt främmande barn, klädd i brun rock och blå byxor. »Goddag, min lille vän», sade Broman vänligt. »Du känner inte händelsevis till vem som har de bruna byxorna, som höra till din rock och den blå rock som hör till dina byxor.» »Nä», sade pojken. »De har aldrig vatt några, för vepan är gjord av farsans gamla brallor och brallorna av morsans underkjol.» »Jaså», sade Broman. »Men varför hälsade du på mig.» »Därför att jag är bekant me' herr Broman», svarade gossen. »Jag försökte kursa ett frimärke till herr Broman för en tid sen.» »Från Mauritius!» skrek Broman och grep pojken i axlarna, så att pojken gallhojade: »Låt bli! Jag har inget ont gjort.» En äldre dam ingrep och uppmanade Broman att inte misshandla barnet, och en ung man från Söder erbjöd sig att lägga till honom på klotet så att han skulle bli plattfotad. Men Broman brydde sig inte om sådant. Han tryckte pojken till sitt bröst, ropade an en bil och hoppade in med pojken i famnen. »Säg till chauffören var du bor!» sade han och pojken lydde beredvilligt. När bilen var i gång tog Broman upp en hundralapp och gav pojken, som genast fick klart för sig att Broman var velig. »Det är betalning för märket», sade Broman. »Jag köper det av dig för hundra kronor.» »Buuu!» sade pojken. »Vad farao tjuter du för?» »Buuu! De' har jag sålt till Ville Andersson för tio öre å en biljett till bio.» »Tjut inte!» sade Broman. »Du får behålla hundralappen i alla fall. Kör till Vilhelm Anderssons bostad.» Efter något besvär anträffades Ville Andersson, men han hade sålt märket till Jonne Bergström och var nära att begå självmord när Bromans originalgosse meddelade, att det var värt hundra kronor. Jonne Bergström anträffades på Kalle Svenssons bakgård, ingripen i ett animerat slagsmål med den senare. Umgänget avbröts av Bromans ankomst, men fortsattes åter med oförminskad iver, när det befanns att Kalle Svensson nu var ägare till märket. I den upptuktelse, som Jonne Bergström på grund härav fann sig föranlåten att tilldela honom deltog även Ville Andersson med entusiasm, och Broman kunde endast med stora svårigheter skilja de kämpande åt. Märket fanns i Kalle Svenssons album, och Broman bjöd på stående fot hundra kronor för det. »Herrn får allt ge två hundra», sade Kalle Svenssons pappa, som olyckligtvis var hemma. »De' ä de' nog värt.» »Herrn får det för en tia», sade Kalle Svensson själv. »Bara herrn ger mig kovan och inte låter farsan få den.» När herr Svensson senior agat sin son fortsattes diskussionen, och resultatet blev, att herr Broman mot en summa av två hundra kronor blev ägare till märket. Broman var överlycklig. Glädjen formligen rann över och han kunde inte hålla tätt med sin lycka, utan sade innan han gick: »Herr Svensson! Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har sökt det här märket i månader. Hela mitt livs lycka hänger på det. Det är värt sjuttiotvå tusen.» Den aga som Kalle Svensson fått mottaga av sin fader och sina vänner var ett intet mot vad som hände Broman. Svensson var en stark karl, och han lovade att piska livet ur Broman, om han inte fick tillbaka märket, allt under det han bearbetade honom med allt det lösöre som fanns inom räckhåll. Broman lyckades dock rycka sig lös till sist, och fastän hans utseende var i hög grad förändrat var han fullt lycklig, ty han hade frimärket med sig när han sprang nedåt gatan, följd av Svensson med son, Jonne Bergström, Ville Andersson, originalgossen, en del av deras vänner samt ännu större del av gatans stenläggning. Till sist fick han tag i en bil, och undkom med livet. Han körde direkt till frimärkshandlaren. Inte för att sälja märket. Det var inte till salu för en miljon, men för att visa sitt fynd. Som ett glädjestrålande bylte av blod och trasor steg han in i butiken och sträckte fram märket till benäget påseende. »Se här!» skrek han. »Här är den försvunna blå Mauritius, värd sjuttiotvå tusen.» »Nu skämtar herr Broman igen.» »Vafalls», röt Broman. »Är det inte den blå Mauritius?» »Jo, nog är den blå alltid», svarade frimärkshandlaren. »Och nog är den Mauritius alltid. Men inte är det den stora rariteten. Den här är på sin höjd värd trettiofem öre.» Broman sitter häktad nu. För mordförsök mot frimärkshandlaren. ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK Jag var i somras i Köpenhamn och tittade på Baltiska utställningen. Det var trevligt där. Sundet gnistrade blått, och solen sken och gröna voro löven. Om nätterna sjöng näktergalen, säger folk, som hört den. Om dagarna drack jag Tom Collins. Hade jag inte gjort det så vore jag stilla avliden för länge sen. Redan när jag lämnade Stockholm började det. Det var på järnvägen. Jag stod på plattformen och rökte en cigarrett, när en herre, som såg ut som om han ägde tåget, kom och ställde sig bredvid mig. Han tände en cigarr, spottade på mina skor och slängde den brinnande tändstickan i det torra gräset på banvallen. Jag trodde knappast att han ägde tåget, ännu mindre banvallen. Att han i varje fall inte ägde mina skor var jag fullkomligt säker på. Alltså tog jag den vackra blå näsduk han har i sin bröstficka och torkade av de nobla lackskor, som jag köpt på kredit. Mannen fick genast en frisk, men inte direkt vacker röd färg i ansiktet och frågade vad (ett fult ord) jag egentligen menade. Jag svarade inte. Jag talar sällan med obekanta, så vida de inte äro unga, vackra damer. Man är väl svensk. Då kom han emellertid nära mig, förmodligen för att jag skulle kunna se bättre, och frågade, om jag visste vem han var. »Nej», svarade jag. »Jag läser inte Polisunderrättelser!» »Er ska den lede ta!» upplyste han. »Om ni anser det vara er plikt, så låt gå!» svarade jag. »Men jag vill bara skicka av ett telegram från nästa station först.» En kort stund betraktade vi tigande varandra. Så spottade han tre gånger på Sörmland och gick in i vagnen. Jag vet inte alls vad han hade emot Sörmland. Jag tyckte att det var bedårande vackert, när det gled förbi i kvällsbrytningen. En stund senare gick jag också in i vagnen och träffade där en god vän, som blev glad över att få se mig och bad att få presentera sin farbror, som var en av mina trognaste läsare och gärna ville träffa mig. Smickrad bad jag honom ta fram gubben och uttalade den förvissningen att jag skulle bli förtjust i honom. Naturligtvis var det karlen från plattformen! Vi skakade hand och vanställde våra ansikten med vänliga leenden samt skildes så snart som möjligt. Senare sade jag till min vän: »Du får förlåta, att jag talar rent ut, men jag tycker inte om din farbror. Han ser ut som en korsning mellan babian och skomakaränka och tycks i övrigt vara en ganska avsevärd drulle.» »Vilken själarnas sympati», sade min vän. »Han sade ungefär detsamma om dig. Han påstod sig aldrig ha haft olyckan att möta någon mera renodlad fähund.» »Då har han väl undantagit sina släktingar!» svarade jag, varefter vi skildes. Vi ha sedan noggrannt sett till, att vi aldrig mera råkats. På morgonkvisten anlände vi till den skånska huvudstaden. Den var flaggprydd, en sak som mycket smickrade mig. Undrar vem det var, som sladdrat om att jag skulle komma. Efter något besvär fick jag hyra platsen under sängen i ett hotellrum, och det ansågs vara tur, att jag fått någon plats alls. Hotellet var nämligen i likhet med alla andra hotell i staden, ganska fullt av folk. Ovanför mig -- i sängen -- bodde en generalmajor, på schäslongen bodde en fabrikör från Borås, under schäslongen bodde en grosshandlare från Göteborg, mitt på golvet bodde en resetalare och på en krok i garderoben hängde en timmerhandlare från Gnesta. Det gick mycket bra, och vi trivdes gott tillsammans. Det enda som störde idyllen var, att resetalaren talade även i sömnen, men sedan vi krokat ned timmerhandlaren och i stället hängt resetalaren i garderoben blev han lugnare. Min vän Lagerstorm, som jag sedan träffade på utställningen anförtrodde mig, att han var inneboende hos tillfällighetsarbetaren Karl med Bladen under en presenning nära färjans tilläggsplats. För detta betalade han femtio öre och en bärsa per dygn, varförutom tjugufem öre gick åt till insektspulver. En annan bekant, som inte lyckats finna någon bostad alls, gick varje afton fram till en poliskonstapel och tilltalade honom med det i södra Sverige mycket gouterade skällsordet: »Dröft!» Sedan fick han husrum för den natten. Men hyran ökades i allt mer stigande skala: första resan fem kronor, andra tio, tredje femton o.s.v. Trafiken var just då mycket livlig i Malmö. Man hade en automobil ungefär på varannan människa, varav framgår att halva befolkningen ägnat sig åt chaufförens ansvarsfulla kall. Andra hälften, samt de resande, åkte. En hel del chaufförer med bilar hade importerats från Göteborg. Vilket jag fick erfara. En kväll kom jag ut från utställningen, trött efter att ha gått omkring där hela da'n, och ropade an en bil. »Vatt ska' ja' köra hänn?» frågade chauffören på klingande göteborgska. »Hem, vet la du!» svarade jag på samma språk, hoppade in i vagnen, satte mig till rätta och somnade. När jag vaknade bredde den skånska slätten ut sig omkring mig, och solen steg upp i öster. Jag slog näven i bilrutan och röt: »Hör nu, chauffören! Var i hela friden är vi?» »När Åstorp, skölle ja' tro'!» »Åstorp! Vem har bett er köra hit!» vrålade jag, medan min blick sökte taxametern. »Hänn sa' ju, att ja' skölle köra hänn hem», sade chauffören glatt. »Å de höss la, att hänn ä hemma i Göttebörg.» Jag reste tillbaka till Malmö med tåg. Chauffören kom däremot aldrig tillbaka. Jag vräkte både honom och bilen i en märgelgrav. ETT TAVELFYND Fäderneslandet hade behandlat de båda lovande unga målarna Jönsson och Wiberg illa. Visserligen hade ingen av dem gjort särdeles mycket för fäderneslandet och inte för någon annan heller för resten, men unga målare ha i alla fall vissa anspråk på, att fäderneslandet, eller åtminstone någon av dess mera framstående innevånare, skola ta hand om dem och vara som en mamma för dem. Detta hade fäderneslandet i Jönssons och Wibergs fall fullkomligt underlåtit. De funno ingen Mecenas, fingo aldrig ens sälja en tavla, en sak, som dock kanske berodde på, att de ytterst sällan målade några, och de voro således uteslutande hänvisade till att leva på vigg, vilket är förenat med större besvär än mången tror. En vacker dag sken dock solen fram över Jönssons och Wibergs liv. Wibergs faster, som länge fört en tynande tillvaro, och huvudsakligen hållits uppe av sitt brinnande intresse av att få se, hur länge det skulle dröja innan hennes älskade systerson hamnade i rättvisans klor -- Wibergs voro nämligen hyggligt och anständigt folk som inte gillade målare -- dog till sist och efterlämnade tio tusen kronor. Gumman, som hade fullt klart för sig, att hon skulle leva i evighet, hade underlåtit att göra testamente, och pengarna tillföllo följaktligen Wiberg, som var hennes närmaste släkting. Varav följer, att gumman började vända sig i graven så snart hon kommit dit. Wiberg bar sin sorg som en man. Han lyckades till och med behärska den till den grad, att det föreföll som om han varit nära att få flugan av glädje. Med tillhjälp av en, på styrkan av arvet, erhållen större vigg uppträdde han på begravningen i egen frack, och gick sedan tillsammans med Jönsson och några andra likasinnade ut för att släcka sin sorg. När han fyra dagar senare återkom till medvetande låg han, fortfarande iklädd en del av frackkostymen -- skörten och halva vänstra byxbenet hade nämligen på obekant sätt förkommit -- i en improviserad bädd i sin vän Brylanders ateljé, övertäckt med en duk, som påminde om en solnedgång på havet eller eventuellt en järnvägsolycka, men som i verkligheten var ett självporträtt av Brylander. Vid hans sida satt Jönsson, något blek, och omvärvd av pilsner och wichy-vatten. Wiberg steg upp. Drack tre pilsner och granskade sedan med gillande sin exteriör i det fragment av en jungfrukammarspegel, som prydde Brylanders ateljévägg. Frackkostymen tilltalade honom ofantligt mycket mera än den i sitt ursprungliga skick gjort. Dels var den mera målarmässig, dels var den ett otvetydigt bevis på att han haft roligt. »Är det något kvar av arvet?» frågade han Jönsson, som tycktes ha varit vaken längre än han. »Om du tänker betala igen de fem hundra du lånade före begravningen, så har du nio tusen fem hundra kvar. I annat fall tio tusen. Men betalar du alla dina skulder, så får du snart slå ihjäl en faster till», svarade Jönsson mörkt. »Då tar jag på mig Brylanders andra kläder, jag vet att han har det, så går vi ut och äter frukost», sade Wiberg glatt. »Pank!» svarade Jönsson mörkt. »Pank, sa du? Kan man vara pank, när man är så längst innerst förbaskat rik? Vi går till advokaten och hör efter, om vi inte kan få ett förskott på arvet, och se'n skall det sablar i mej ätas frukost, skall du få se.» »Du Wiberg», sade Jönsson dröjande. »Jag har tänkt på en sak, du.» »Vad då?» frågade Wiberg intresserad. »Vet du någon, som vi kan vigga av?» »Nej», svarade Jönsson. »Men jag har tänkt på det. Nu när vi har så förbaskat mycket pengar, så borde vi vara praktiska.» Wiberg betraktade Jönsson med en blandning av förvåning och förakt. »Knubb!» sade han till sist, med en så uppriktig betoning, att det skar Jönsson i hjärtat. »Vi borde använda pengarna så, att de inte tog slut, utan blev mera, så att vi kunde leva herrans glada dagar jämt.» »Hm!» sade Wiberg tveksamt. Förra delen av Jönssons anförande tilltalade honom visserligen inte, men det i slutorden upprullade perspektivet rörde hans känsliga sinne. »Vad skulle vi då göra?» »Vi kunde till exempel bli konsthandlare!» »Urknubb!» var det enda Wiberg lyckades framstöna. Något så motbjudande hade han inte väntat sig. Men Jönsson hade nu fått fram det värsta, och fortsatte: »Ser du, jag har tänkt på den saken i natt», sade han. »Tio tusen ryker snart. Vi går ut ett tag och fästar och så viggar gubbarna -- --» »Än se'n då?» »Nej, det är ju all right, men om en månad eller två är både vi och de andra lika sabla panka som förut.» »Men vi har haft roligt», invände Wiberg. »Ja visst! Men jag har hittat på ett sätt att göra oss förbaskat rika, så att vi kan tända cigarrerna med hundralappar, och köpa allt vad Brylander och Filbom och dom andra målar och betala vad det är värt. Passar inte det, va? Att bli mecenat och hjälpa den verkliga konsten i detta arma land, där bara såna sabla nollor som Zorn och Larsson och Liljefors säljs, medan vi konstnärer får sitta emellan. Tror du jag har glömt vad dom sa' när jag ville hänga min 'Herre med käpp' på utställningen, du vet? 'Herrn kan ingen anatomi. Den där ser ut, som om han behövde komma till ett ortopediskt institut.' -- »Vafasen behöver en konstnär kunna anatomi för?» »Jaså, på det viset!» sade Wiberg glatt. »Vi skall vara mecenater. Det gillas! Men hur vill du att vi skall bära oss åt för att få så mycket pengar?» »Vi skall öppna konsthandel», svarade Jönsson. »Men inte här, utan i New-York, och vi skall bara ha våra egna och Brylanders och Filboms och de andras tavlor och när vi tjänat hundra tusen dollars, det är lätt gjort bland den där knubben, så slutar vi, och blir bara mecenater, och då skall gubbarna få sälja, och få precis vad deras tavlor äro värda. Jag har en plan ser du!» Och han utvecklade den. Två veckor senare lämnade två eleganta unga män fosterjorden. Var och en av dem hade fyra tusen kalla kronor i fickan, och den ene dessutom ett par lårar futuristiska konstverk, som skulle till Amerika. Men de reste inte samma väg längre än till Köpenhamn. Där ställde de till en större hippa på sitt hotell, vilket slutade med att en av dem fraktades till amerikabåten, medan den andre av två stadsbud sattes på båten till Korsör. Kort därefter startades i en liten vrå av New-York Wibergs konsthandel. Det var en liten diskret affär, vackert och ganska väl inredd, men dess expositionssalong var nog att göra nästan vem som helst vansinnig. Den förde nämligen uteslutande tavlor av Brylander, Filbom och andra moderna mästare, vars namn ännu inte vunnit den klang i den nya världen som de, enligt innehavarens uppgift, hade på andra sidan Atlanten. En vacker dag syntes i New-York American en uppgift om att en ny Rembrandt upptäckts i Italien. Varför just i Italien? Säg det! Det låter mera konstnärligt än Holland. Den unge konsthandlaren Wiberg satte sig genast i förbindelse med tidningen, och meddelade, att han på privat väg fått veta mera om det märkliga fyndet än vad tidningen visste. Enligt den med Wibergs vackra bild prydda intervjuartikeln hade denne store konstkännare erfarit, att tavlan utan tvivel vore äkta. Den man som upptäckt den var nämligen ingen mera eller mindre än den berömde svenske konstnären Jönsson, utan tvivel Europas främste expert på de holländska mästarna. Skulle det visa sig vara riktigt vore fyndet av oskattbart värde. Redan dagen därpå kom en ny artikel. Den celebre konstnären och konsthandlanden Wiberg hade nämligen erhållit kabeltelegram om att de båda framstående konstnärerna Brylander och Filbom undersökt tavlan, och konstaterat dess äkthet. Den ansågs vara mästarens skönaste verk. Wiberg, som ansåg att ett dylikt konstverk borde hamna på den rätta sidan av Atlanten, hade telegrafiskt erbjudit Jönsson fyrtio tusen dollars för tavlan. Han fruktade dock att anbudet skulle avböjas, då konstnären Jönsson själv var en mycket förmögen man, och antagligen inte ville sälja. Som ett exempel anförde han, att Jönsson aldrig ens sålt några av sina egna saker. Det fåtal som fanns i hans konsthandel vore de enda i världen utom konstnärens egen besittning och hade vunnits på poker. Inte ens Nationalmuseum i Stockholm ägde en Jönsson. Denna dag stannade ungefär sextio bilar utanför Wibergs konsthandel, och herr Wiberg sålde med synbar motvilja de sju Jönsson han hade. Även fyra Brylander och nio Filberg avyttrades till höga priser. Under aftonens lopp var Wiberg mycket ivrigt sysselsatt med att ändra signaturen på Blomgrens och även Brylanders tavlor till Jönsson. Tidigt på morgonen kom ett kabeltelegram från Europa och tio reporters, som allesammans visste vad telegrammet innehöll, och ville veta vad Wiberg nu ville göra. Det var nämligen avslag på Wibergs anbud. Reporterna stodo i en intresserad krets omkring honom när han läste det, och ett beundrande mummel uppsteg när han helt kallt vände på det, och på baksidan skrev ut ett nytt telegram: »Jönsson, Europa. Sextio tusen. Wiberg.» Kort och rakt på sak. Inte många minuter därefter voro extraupplagorna ute, med Wibergs telegram på första sidan under rubriker sådana som: »Amerika måste äga konstverket! Berömda konsthandlare höjer anbudet. En amerikan fastän född i utlandet» och så vidare. Wiberg glömde att räkna bilarna den dagen. Han var upptagen med att fundera på, vilket märke han själv skulle köpa. Tavelomsättningen gick nämligen raskt. Han sålde tjugutre Jönsson, som han sade sig ha ämnat behålla själv, och endast med smärta skilde sig ifrån. Vidare sålde han åtskilliga av de mindre stora namnen, och det tycktes som om Brylander denna gång skulle falla mera i smaken än Filbom. I fråga om Brylanders tavlor hade ju köparen själv full frihet att välja tavlans namn, en sak, som mycket tilltalade de praktiska amerikanarna. Var och en av Brylanders tavlor kunde nämligen utan olägenhet kallas vad som hälst. »Flicka med bok», Präriebrand», »Stilla vatten» eller »Porträtt av herr K.» passade nämligen precis lika bra. Brylander var en sann konstnär. Telegramväxlingen med Jönsson fortfor. Wiberg bjöd sjuttio tusen, åttio, nittio och till sist hundra jämnt, och »kampen om tavlan» som den kallades, följdes med spänt intresse av hela publiken. De sista telegrammen voro trådlösa, ty Jönsson hade stigit ombord på en ångare och var på väg till Amerika för att visa tavlan. När Wiberg sände ut anbudet på hundra tusen dollars, blev det en lång paus i telegraferingen. Jönsson tvekade tydligen, slets mellan begäret efter dollars och sin önskan att behålla det oförlikneliga konstverket, och publikens spänning var outhärdlig. Skulle Amerika få tavlan eller inte? Amerika hoppades på Wiberg.