# Göteborgsflickor, och andra historier

## Part 4

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/goteborgsflickor-och-andra-historier-18043/index.md

Vid denna tidpunkt sände ödet Karl till platsen, och han blev presenterad. Han och fröken Svanberg kommo sällsynt bra överens, och den kvällen skildes båda med en känsla av lycka på vänstra sidan av bröstet.

Under den närmaste tiden träffades de ofta, saken utvecklade sig normalt, och kulminerade en vacker afton på en soffa i Trädgårdsföreningen.

»Jag har inte en enda släkting», sade Karl. »Utom en kusin i Australien, och den är ju rätt avlägsen.»

»Jag står också ensam i världen», suckade Annie sakta.

Då grep Karl hennes händer på det traditionella sättet, talade och sade:

»Åh, Annie, låt mig --», och så vidare.

Några minuter senare, när Annie fått munnen ledig, viskade hon:

»Ska' vi bo här i sta'n?»

»Vilket du vill, älskade.»

»Jag har alltid älskat Värmland.»

»Så slå vi oss ned där då, det går ju lika bra.»

»Att bo i ett sådant där litet brukssamhälle är härligt.»

»Det är klart. I synnerhet när man som du är härskarinna där.»

»Ooo, Karl! Italien!»

Paus av vissa skäl.

»Säg, Karl, ska' vi ha automobil?»

»Sådana detaljer bestämmer du naturligtvis själv.»

»Ooo, Karl!»

Ny paus.

»Men en sak, älskade Annie. Vi gifta oss i stillhet. Inget stort bröllop utan bara en enkel vigsel, och sedan -- Italien --»

»Ooo, Karl! Italien!»

Paus igen. Samma motiv.

Sakens vidare utveckling behöver inte detaljeras. Paret gifte sig enligt överenskommelse i stillhet, de bebo en trerumslägenhet i Majorna och tyckas leva lyckligt, fastän automobilköpet får anstå, i avvaktan på bättre konjunkturer i Karls affär.

Men Mimmi umgås inte i familjen.

ETT KONVENANSPARTI

Fröken Margit lät den senaste missromanen sjunka ned i knät, och såg tvärs över rummet, där hennes intet ont anande moder var sysselsatt med att sticka en magvärmare.

»Mamma!» sade hon, utan ringaste förberedelse. »Jag är förlovad nu!»

»Igen?» kom det med välvilligt intresse från den minderårige bror Fille, som borta i ett hörn höll på att räkna ut hur många öre om dagen han skulle behöva spara av fickpengarna för att bli i stånd att subskribera på »Mördarkulan i San Fransisko» eller »Trapperns hemlighet».

Inlägget bemöttes med det förakt det förtjänade, men modern tog i stället ordet.

»Det ... hm ... det kom verkligen ganska plötsligt. Jag visste inte ens, att du tog emot uppvaktning från någon av våra unga manliga vänner.»

»Det har jag inte gjort heller», förklarade fröken Margit. »Den här har knappast sett åt mig ens förut, och han är förresten inte bekant i familjen.»

»Men kära Margit -- --»

»Det är inte lönt att gräla, morsan lilla. Han skall bli.»

»Så säg då åtminstone vem det är, och vad han heter.»

»Han är fil. lic. och tar snart graden, och han heter bara Andersson.»

»Kors i herrans namn, tar du en bokmal», utbrast Fille, som i sitt stilla sinne närt det fåvitska hoppet att bli svåger med en general eller en pälsjägare. »Jag trodde att du skulle ha löjtnant Blixt.»

»Varför det?» frågade Margits moder.

»Därför att dom flirtade så skarpt på Styrsö i somras», upplyste Fille tillmötesgående.

Margit rodnade litet, men låtsades inte höra.

»Jag är gränslöst kär i honom», sade hon drömmande.

»I Blixt?» frågade den vetgirige Fille.

»Var inte näsvis du, odåga! Mamma! Jag är gränslöst kär i Sven, i herr Andersson.»

»Jag kan förstå det, eftersom du sagt ja till honom.»

»Jag har inte sagt ja, kära mamma. Det är han, som sagt ja till mig.»

Margits mor var beredd på rätt stora överraskningar från sin dotters sida, men detta var dock något mer än hon väntat sig.

»Vad menar du, barn?»

»Att jag friat till honom naturligtvis, och fått ja. Fastän det gick inte med detsamma. Han tog mig för resten för pengarnas skull.»

Till och med Fille var mållös, och vad modern beträffar, väntade hon när som helst en nervattack.

»Ser mamma, det gick till så här. Vi träffades på badorten i somras, helt flyktigt bara, men alldeles tillräckligt för att jag skulle få klart för mig, att det var just en sådan karl som jag ville ha. En stor, stark, allvarlig och manlig karl, med snälla ögon och höga tankar om sig själv. För när en karl har snälla ögon, så får han gärna tänka hur högt som helst om sig själv, han är i alla fall alldeles borta, när det gäller oss kvinnor. Men det vet han inte om.

Nå, jag tog reda på, att vi hade en hel del gemensamma bekanta, och när vi kommo tillbaka till stan, så såg jag till att vi träffades. Det vill säga, jag såg till att han fick lov att träffa mig. Vi blevo närmare bekanta, och när jag fick fullkomligt klart för mig, att han var just precis den enda karl som jag skulle vilja ha, så beslöt jag att göra honom kär i mig.»

»Det var nog inte lätt», förmodade Fille.

»Nej, det var verkligen ganska svårt», medgav Margit oväntat nog. »Svårigheterna gjorde mig naturligtvis bara ännu mera pigg på saken. Och min pappa steg väl inte från boddräng till stor grosshandlare för inte heller. Någon släng av hans energi har jag väl fått.

Alltså började jag attacken på allvar. Vi träffades 'händelsevis' när han gick från högskolan och ibland dessemellan. Jag hade väldig tur i det fallet. Och hos gemensamma vänner stötte vi allt som oftast ihop.

Följden blev, att vi blevo särdeles goda vänner. Han berättade för mig om sina studier och planer, och jag var intresserad, verkligt intresserad, ty det rörde mig ju närmare än han anade. Och på det viset fick jag klart för mig, att han gärna ville fortsätta sina vetenskapliga studier, men helt säkert finge avstå, när han väl tagit graden. Den hade han i alla fall beslutat att ta. Orsaken var den gamla vanliga, han saknade sekiner.

Då hade jag min anfallsplan klar, och jag visste, att jag hade honom som i en liten ask. Det, som jag ämnade göra, fordrade visserligen en god portion mod, men jag visste, att jag hade tillräckligt av den varan för att utföra saken, om också inte utan hjärtklappning.

Jag satte det i verket för tre veckor sedan, när vi träffades på bjudningen på Weiles villa. Det var en vacker höstdag och vad var naturligare än att vi fram på kvällen drogo oss ut i trädgården för att titta på månen.»

»Men kära barn, du kunde ju rakt ha förkylt dig», utbrast modern och tog nya tag i den för någon kongoneger avsedda magvärmaren.

»Ingen fara alls, mamma lilla. Jag var så varm så. Sven och jag hade redan hunnit vänja oss vid att vara tillsammans, och även nu kommo vi litet avsides från de andra. Den saken skötte jag om.

Vi satte oss på en trädgårdsbänk, och jag var förfärligt nervös och hjärtat slog vilt. Men jag vände mig ändå mot honom och sade så oskyldigt som helst:

'En hel mängd herrar ha sagt till mig att jag är söt. Tycker doktorn det också?'

Han såg på mig med ögon som om jag varit något slags underdjur. Jag har sällan sett någon så förvånad människa. Men han fattade sig ögonblickligen och svarade på sitt allvarliga sätt:

'Ja, fröken Margit, ni är verkligen mycket söt!'

'Vad tycker doktorn i övrigt om mig?'

Han skruvade sig litet, och kikade ur ögonvrårna.

'Hm ... ni är en i mitt tycke ytterst sympatisk ung dam.'

'Jag är rik också', upplyste jag naivt.

'Jag lyckönskar er, fröken Margit', sade han.

'Och dessutom är jag kär! I er!'

Gud, så överraskad karlen blev. Han formligen hoppade till, och jag undrar inte på det.

'Hur ... hur sa' ni?' stammade han.

'Jag sade, att jag är kär i er', upprepade jag, 'och om jag vore som ni, så skulle jag gifta mig med mig, eftersom jag är söt, sympatisk, rik och kär. Har ni lust?'

Nu smålog han litet besvärat.

'Man skall inte skämta med sådana saker, fröken Margit', sade han.

'Jag skämtar inte', sade jag, 'det är mitt blodiga allvar. Vill ni?'

'Menar ni verkligen allvar', frågade han tvivlande.

'På hedersord', svarade jag.

'Fröken Margit!' sade han då dröjande, efter att ha funderat en stund. 'Det är en högst oväntad situation. Jag måste erkänna att, fastän jag för er hyser en mycket stor aktning och -- ja -- även tillgivenhet, så älskar jag er ändå inte. Om jag således gifte mig med er, så vore motivet inte kärlek, utan helt enkelt det, att jag för att fortsätta mina vetenskapliga studier, behövde komma i en ekonomiskt tryggad ställning.'

'Spelar ingen roll vad ni tar mig för', svarade jag, 'bara ni gör det. Skola vi alltså anse oss förlovade. Här är min hand, slå till!'

Han tittade ett ögonblick forskande på mig, så slog han till. Då vände jag mig mot honom och smålog.

'Ni behöver inte kyssa mig om ni inte vill', sade jag.

Men ... men han gjorde det ändå!

Sen föreslog jag, att vi skulle hålla tyst med saken tills vidare. Jag hade nämligen mina små planer.

Sedan dess ha vi ofta mötts och varit tillsammans, och jag har observerat honom. Med tillfredsställelse. Och när tiden var inne, började jag nonchalera honom litet. Lät honom vänta förgäves, och gick ifrån honom efter att ha varit tillsammans bara en liten stund och sådant där. Och jag såg hur det tog. Till sist i går mötte jag honom inte när han gick från högskolan, men såg till, att han fick se mig i sällskap med Majas bror.

Det blev som jag väntat. Han var vit av vrede, när jag sedan träffade honom, och började förebrå mig. Jag var högdragen förstås.

'Min bästa Sven', sade jag. 'Med tanke på de omständigheter, under vilka vi förlovade oss, så tillät jag mig tro, att du snarast torde vara tacksam för att ibland få slippa mitt sällskap.'

Då teg han en stund och bara såg på mig. Så tog han mina händer och sade:

'Margit! Sedan dess har mycket förändrats. Jag har kommit på det klara med mig själv, och vet nu, att du är mig kärare än allt annat i världen.'

Då skrattade jag högt. Jag kunde verkligen inte låta bli.

'Har du kommit underfund med det först nu?' sade jag. 'Det har jag vetat länge!'

För det hade jag.»

ANDERSSONS FRIERI

Mitt utanför Karl Gustav Anderssons fönster låg garvare Blomgrens trädgård. Det var en mycket vacker trädgård, men den saken hör egentligen inte hit, ty det enda, som intresserade Karl Gustav i den, var en vanlig grönmålad bänk, som stod idylliskt placerad under en stor ek strax intill Karl Gustavs fönster.

När Karl Gustav vid elvatiden på kvällen vanligen anlände hem, såg han nämligen vanligtvis å denna bänk garvare Blomgrens piga, som fast sluten i sin fästmans starka armar njöt den anspråkslösa kärlekslycka, som på detta sätt beskäres en lidande mänsklighet.

Visserligen varierade fästmannen inte så sällan, och ibland varierade även pigan, men detta ändrade ju inte sakförhållandet, utan Anderssons utsikt var alltid densamma, när han vid elvatiden kastade den sedvanliga blicken ut genom fönstret.

Nu var Karl Andersson en övertygad ungkarl, vilket i detta fall, liksom så ofta annars, betydde, att han i yngre dagar hyst en stor och allmännelig, om än inte särdeles broderlig, kärlek för det kön, som på mer eller mindre lösa grunder kallas det täcka.

Men nu var den tiden över. Han närmade sig hastigt fyrtiotalet, kring hans tinningar hade håret glesnat, och magens diameter lät även en flyktig betraktare ana den välsituerade ungkarlen.

Men den bild av stilla lycka, som regelbundet syntes utanför hans fönster, började, trots allt, att så småningom tära på hans nerver, och det värsta var, att den så småningom väckte domnade heta känslor i det, efter tusen och en förälskelse, som man kunde tycka, utbrunna hjärtat.

Han försökte låta bli att titta ut, men det gick inte. Han kikade, ilsket svärjande över sig själv mellan persiennpinnarna, och till sist började han känna avund och hat mot Blomgrens pigas fästman. När det gått så långt, att han mitt på dagen ertappade sig själv med att stirra ut genom kontorsfönstret och drömma, att han kände ett par mjuka kvinnoarmar sakta lindas kring sin hals, beslöt han att resa bort och rekreera sig, medan en expressbyrå flyttade hans husgeråd till en våning i andra ändan av staden.

Men Karl Gustav flyttade inte. Ty just i den vevan träffade han Dittan Karlsson.

Egentligen hade Karl Gustav lagt bort att bli bedårad av flickebarn, men den här gången blev han det i alla fall. Inte så, att han funderade på att gifta sig, alla dylika fåvitska tankar voro fjärran från honom, men i alla fall -- -- -- --. Det kunde ju vara angenämt med en liten sista flirt, innan han slog sig till ro och vilade på sina lagrar och fåtaliga grå hår.

Fröken Dittan å sin sida blev angenämt berörd av Karl Gustavs vederhäftiga utseende, och sedan hon försiktigtvis hos hans bekanta hört sig för, så att hon var säker på, att det inte var falskt sken, mottog hon hans närmanden med en välberäknad kylig nådighet, som icke förfelade sin verkan på Karl Gustav.

Men någon slags flirt ville hon inte vara med om. Karl Gustav fick inte så mycket som smeka hennes lilla hand, ty vid minsta försök i den vägen överlämnade hon honom i sin moders ömma vård, och förhöll sig själv mera passiv. Och som Karl Gustav ansåg, att en kyss av en vacker flicka var bättre än tio av hennes mamma, ökade detta endast hans energi.

I svagare stunder tänkte han till och med på att löpa den tydliga risken av äktenskap som förefanns, och, resonerade han då, även om en sådan olycka skedde, så var ju ingen olycka skedd.

Fröken Dittan fann emellertid, att det hela gick för sakta, och beslöt att bringa saken till sin spets. Till den ändan inbjöds Andersson i familjen, och placerades i ett rum, som var romantiskt upplyst av en röd ampel.

Och när Anderssons sinne lättats något genom några glas likör, började fröken Dittan tala om kärlek. Kärlek i allmänhet.

»Säj, fröken Karlsson», sade då Karl Gustav med vek röst. »Har ni någonsin varit kär?»

Fröken Dittan gav honom en blick.

»Äh, kyss Karlsson!» svarade hon mera skämtsamt än elegant.

Det gjorde Karl Gustav, men just i det psykologiska ögonblicket kom fröken Dittans mamma in i rummet.

Så nu är Karl Gustav fast!

EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING

Det finns folk, som anser en inbrottstjuv vara något så avskyvärt, att inte ens en skatteindrivare förefaller dem mera vidrig.

Jag delar inte denna åsikt. Även en inbrottstjuv är en människa, och jag känner ett djupt medlidande med inbrottstjuven Adalbert Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, när jag tänker på det förfärliga öde, som drabbat honom.

Adalbert Svensson etcetera valde tidigt inbrottstjuvens ganska otacksamma yrke -- otacksamt då man betänker att varje inbrott enligt statistiken endast inbringar i medeltal kr. 1:67, och detta oftast i varor. -- Hans första bragd bragte honom två burkar anjovis, nio kronor i kontanter och fyra månaders fritt husrum, och bländad av denna glänsande succès på ett så tidigt stadium av sin bana gjorde Svensson etcetera inbrottet till sitt livskall.

Han utövade sitt yrke i rätt många år, då och då med ett på myndigheternas initiativ tillkommet uppehåll, och hade väl fortsatt ännu, om han inte en vacker dag i höstas mitt på blanka förmiddagen genom en öppen tamburdörr stigit in i Antonio Personis våning.

Svensson etcetera smög, som sagt in i tamburen och granskade kläderna. Åhjo, där fanns ju ett och annat plagg som kunde nubbas på, men vad fanns kanske inte i våningen?

Svensson etcetera gläntade på en dörr. Ingen var inne, och ljudlöst som en skugga gled han in i rummet. Men knappast hade han hunnit in förrän tamburdörren öppnades och någon kom.

Det gällde att handla raskt, och det gjorde Svensson. Han hoppade genast in i en garderob och stängde försiktigt dörren efter sig.

Det var hög tid, ty ögonblicket därpå steg Antonio Personi själv in i rummet, som Svensson nyss så diskret lämnat.

Antonio Personi var från Genua, -- sade han. I verkligheten hade hans vagga stått i det för sin kaffekask så vida berömda Uddevalla. Och hans yrke var att ge musiklektioner. Nu väntade han inom kort en elev, och som det alltid var hans vana att låta eleverna mötas av en kaskad av ljuva toner grep han sin fiol och började spela en av Beethovens sonater.

Om inbrottstjuven Adalbert Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk varit musikalisk, hade han förmodligen då blivit mördare, ty Personi spelade inte särdeles väl, och hans lektioner kostade endast sjuttiofem öre i timmen. Men lyckligtvis var Svensson etcetera inte musikalisk, men han led ändå, ty han var inte van vid den sortens musik. Han föredrog vida »Fången på Älvsborg» och »Kostervalsen».

Eleven var inte vidare punktlig av sig och Personi fick länge vänta och spela. Fiolens tarmsträngar släppte ut hesa skri, kvidan och klagan, och inbrottstjuven blev allt mera sorgsen.

Straffarbete var han van vid, och mycket stryk hade han fått i sina da'r, så det kunde han stå ut med, men detta var en fullkomligt ny erfarenhet, och han beslöt i sitt stilla sinne, att den dag sådant infördes i statens fängelser, skulle han ägna sig åt ett annat yrke.

Till sist kom eleven och Svensson fick lite ro. Hans hjärta var fyllt av tacksamhet, och han kisade försiktigt genom dörrspringan för att se om det funnes utsikter att rummet skulle bli tomt, i vilket fall han ämnade kila ut i tamburen, norpa en rock och för evigt lämna Antonio Personis hemtrevliga bostad åt sitt öde.

Men det hoppet svek honom. Fastän han inte anade det hade hans lidanden knappast börjat ännu, och det, som han redan utstått skulle snart förblekna mot det förfärliga öde som väntade honom. Personi skulle nämligen ge musiklektion.

Svensson såg snart nog på Personi och hans unge elev, att de inte ämnade lämna rummet på en god stund, och han satte sig därför bekvämt på garderobsgolvet och lutade huvudet mot knäna. Det var lugnt och skönt där inne, utifrån rummet trängde endast två röster dämpat genom dörren, och Svensson var nära att somna, när plötsligt ett gräsligt ljud brutalt bröt tystnaden.

Svensson bleknade och svetten trängde fram på hans panna. Detta var det hemskaste han hört. Hans inälvor vredo sig, hans hjärna sågades sönder av det ohyggliga ljudet och Svenssons nerver trasslade ihop sig i en enda liten oredig bunt djupt där inne.

»Det är mord!» tänkte Svensson. »Det är nödrop! Skall jag rusa till hjälp?»

Han var redan nära att rusa ut när försiktigheten tog överhand och han nöjde sig med att kika.

Ute i rummet såg han en mycket fridfull scen. En ung man stod framför ett notställ och misshandlade, med blicken stelt fästad på noterna, med känsla och övertygelse ett musikstycke, medan Personi stod bakom, och med synbart gillande följde med i noterna.

Svensson sjönk utmattad tillbaka och stack fingrarna i öronen. Men det hjälpte inte. Ingenting kunde utestänga de underbara ljud, som den unge mannen med fiolen åstadkom. De trängde utan ansträngning genom märg och ben hos Svensson, och inbrottstjuven började önska, att han aldrig blivit född eller åtminstone fått dö när han var liten.

När musiken äntligen slutat föreföll det Svensson, som om den varat i cirka sexton år, och med ett halvkvävt flämtande av lättnad kikade han åter ut.

Herr Personi var sysselsatt med att gratulera sin elev.

»Ni tar er, herr Anderblom», sade han uppmuntrande. »Ni tar er! Ni spelar redan utomordentligt. Bara på en vecka har ni förbättrat er på ett underbart sätt.»

En suck undslapp Svensson.

»Gudskelov för att jag inte var här för en vecka sedan», tänkte han. »Då hade jag varit död nu.»

»Jag övar mig flitigt hemma», sade herr Anderblom blygsamt.

»Må himlen förskona mig från att bo i samma kvarter som han», bad inbrottstjuven Svensson med en andakt, som annars brukade vara ganska främmande för honom.

Nåja, den bönen fanns ju utsikter att få hörd. Svensson brukade allt som oftast bo på Långholmen och herr Anderblom hade hittills varit en mycket ordentlig ung man, om man undantar hans svaghet för musik.

Svenssons respit blev emellertid icke långvarig, ty utan allt för långt dröjsmål tog herr Anderblom med verklig energi upp fingerövningar, medan Personi sjöng med.

Övningarna gjorde inte Svensson så särdeles mycket ty hans nerver lågo ju redan i en liten härva och blevo för varje stråkdrag allt mera okänsliga för tarmgnisslet. Men sången!

Personi var inte särdeles väl lämpad till operasångare, men det visste han inte. Svensson visste det heller inte när han kom, men det uppenbarades för honom med all önskvärd tydlighet när Personi började sjunga.

»Tralalala, tralalala!» följde han fiolistens löpningar, men om Svensson just då haft litet friare spelrum, så hade han säkert presterat en löpning, som inte ens mästaren Craig, långt mindre Personi, mäktat följa.

Just när Svensson stod i begrepp att passera vansinnets gräns, och från en energisk och företagsam inbrottstjuv förvandlas till en rasande dåre, tog fingerövningen slut. Svensson återvann med en kraftansträngning sinnesjämvikten och tittade åter ut.

»Berömmer han honom nu, så slår jag ihjäl dem båda två», sade han till sig själv, och det fanns en manlig beslutsamhet bakom de manliga orden.

Lyckligtvis berömde inte Personi sin elev.

»Herr Anderblom får inte den rätta klämmen i sextondelarna», sade han. »Det skall vara större fart och jämnhet. Det tar lång tid innan den där vänstra handen blir så mjuk och smidig som den här.»

Och han höll upp sin egen vänstra hand till herr Anderbloms och Svenssons beskådande. Den såg inte så värst mjuk ut. Tvärtom var den ganska tjock och röd och knogarna sutto som stora knölar på den, men herr Anderblom gav den dock en blick av djup beundran.

»Ja, signor Personi är styv», sade han.

»Det kan jag verkligen, utan att skryta, säga om mig själv», medgav Personi alls icke motvilligt. »Vill herr Anderblom höra på mina trettiotvåendelar.»

Det ville herr Anderblom gärna, och Svensson högst ogärna. Men som Svensson inte var i tillfälle att avge sitt votum, så kommo trettiotvåendelarna som en virvlande kaskad.

Stönande av smärta sjönk Svensson ihop inne i garderoben, men lyckligtvis blev det kort. Personi kunde inte spela trettiotvåendelar en längre stund utan att komma av sig, det visste han med sig, och avbröt därför snart.

»Är det något annat, som herr Anderblom vill höra mig spela?» frågade han därefter älskvärt.

Svensson väntade med fasa ett jakande svar, och det kom, men på ett sätt som överskred hans vildaste farhågor.

»Gärna», sade Anderblom. »Men ännu hellre vill jag höra signor Personi sjunga 'Bliv min, så är världen min', och ackompanjera sig själv på pianot, som signor Personi gjorde i lördags.»

Då fattade Svensson sitt beslut. Med en kraftig spark öppnade han dörren, steg ut på golvet, bugade artigt och sade:

»Jag är inbrottstjuven Svensson-Väster-feldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, straffad för sex resor. Har brutit mig in här för att knycka något. Skulle inte herrarna vilja ha den godheten att ringa efter polisen, och bedja den göra klar en riktigt lugn och stilla cell.»

FRIMÄRKET

Huruvida filatelister kunna anses fullkomligt kloka eller ej är en fråga, som i många år sysselsatt den vetenskapliga världen. Jag vill inte här söka besvara den, utan nöjer mig med att konstatera, att Broman var filatelist.

Inte en sådan där ärkefilatelist, som känner varje frimärke i världen bättre än sin egen mamma och när som helst kan korrigera Senfs katalog, nej Broman var mera amatörmässig, och det fanns ögonblick då han kunde bli tveksam om Andorras tio centimeter blått från 1876 var mera värd än Venezuela röda tian 1888 eller tvärt om.

Denna lilla svaghet låtsades han aldrig om, utan uppträdde gent emot andra frimärkssamlare alltid, som om aldrig ett frimärke utgått från trycket utan att han visste både hur många taggar det hade och hurudan vattenstämpeln såg ut. Men hemma i ensamheten läste han Senf och studerade sitt album, och fällde många bittra tårar över att han trots allt besvär icke lyckades lära sig dem utantill.

En eftermiddag när Broman satt hemma och klistrade i sitt album ringde det på hans dörrklocka, och Broman gick själv och öppnade.

Utanför stod en pojke med mössan i ena handen och ett frimärke i den andra.

»Är detta herr Broman?» frågade pojken.

»Ja», svarade Broman med värdighet. »Och det är i min egenskap av framstående frimärkssamlare som du söker mig kan jag förstå.»

»Jag har ett märke, som jag ville sälja», sade pojken. »Jag köpte det i en cigarrbutik för trettiofem öre, men jag tror bestämt att det är fint.»