# Göteborgsflickor, och andra historier

## Part 3

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/goteborgsflickor-och-andra-historier-18043/index.md

Andersson var dock icke fullt lycklig, ty världens skönaste kvinna hyste intet särskilt intresse för honom, och fanns det något sådant så var det rent av negativ art. Han hade nämligen försummat det psykologiska ögonblick, då han kunnat försäkra sig om den skönaste bland dödliga, och dylika underlåtenhetssynder äro, som bekant, ungefär de svåraste en ung man kan begå. Därför hade hans namn strukits från listan och han från det familjära »Jonne» blivit degraderad till »Herr Andersson».

Men Andersson beundrade även naturen, och därav kom det sig, att han en vacker afton befann sig i sällskap med Tip-Top och käppen sittande på Vita bandets paviljong i Slottsskogen, förtärande en enkel Rosenhäger och drömmande om den tid då Majken -- så hette världens skönaste kvinna -- skulle obligatoriskt förekomma i hans sällskap. Följden av dessa drömmar var, att när han gick glömde han käppen med guldkryckan.

Kommen ett stycke nedåt vägen erinrade John sig sin förlust och vände med en viss hastighet tillbaka för att återfå klenoden. I dörren till paviljongen kolliderade han med en medelålders gentleman och skulle nog med en ursäkt ha lämnat plats, om han inte i främlingens hand sett -- sin dyrbara käpp.

Anderson var emellertid en belevad man och blev därför inte ohövlig, utan lyfte artigt på hatten och sade:

»Förlåt! Min herre har visst tagit fel käpp?»

Den andre tittade på käppen.

»Det tror jag inte», svarade han.

»Men det tror jag», svarade John med eftertryck. »Den där käppen är nämligen min.»

»Såå», sade den andre lugnt. »Under de fem år jag haft den, har jag i alla fall ansett den vara min egendom.»

Men nu fattade Andersson humör.

»Nej, hör nu, min bäste herre -- --»

Han tystnade plötsligt, ty inifrån lokalen kom Tip-Top med svansstumpen i frenetisk rörelse -- och Anderssons käpp i munnen.

Det blev ursäkter. Käpparna undersöktes och befunnos vara i detalj lika, och på grund av detta egendomliga sammanträffande stiftade herrarna bekantskap och fingo sällskap hem.

»Mitt namn är Andersson», sade John. »Firma J. A. Andersson, agentur i kaffe, gjutgods, garn och cigarrer.»

»En driftig ung man», sade den andre gillande. »Ja, mitt namn är Schönstein.»

»Inte Josef B., den store miljonären?»

»Josef B. Schönstein är mitt namn», svarade främlingen småleende, och Andersson greps av en hemlig vördnad inför denne siffrornas och guldets kung.

Nu ville ödet, att Andersson, solande sig i detta magnifika sällskap, på Linnégatan mötte sin själs älskade i sällskap med banktjänstemannen Fågelström, hälsade och passerade.

»Det var sjutton», sade Fågelström till Majken, »vad John frotterar sig mot money.»

»Hur så?»

»Det var ju miljonären Schönstein han gick och pratade så gemytligt med.»

»Var det det?» frågade Majken intresserad. »Hur kan han känna honom?»

»Åhjo, man har ju hört --», svarade Fågelström likgiltigt.

»Vad har ni hört? Ni, som rör er i finanskretsarna, har väl reda på en hel del.»

Nu inskränkte sig Fågelströms verksamhet i banken till tjänstgöring vid kassan för inbetalningar, men han ville gärna imponera på flickebarnet.

»Tja, det är egentligen en affärshemlighet, men det gör ju ingenting. De där två ha en hel del affärer ihop. Amerikanskt vete och bomull och sådant där, som man håvar in pengar på.»

»Tjänar John så mycket pengar då?»

»Om? Miljonär blir han kanske inte, men en fem, sex hundra tusen kan han inte undvika, när Schönstein håller honom om ryggen så som han gör.»

Sedan talades inte vidare om saken, men Fågelström lade märke till, att Majken var mycket tankspridd resten av kvällen.

Samtidigt utspann sig ett litet samtal mellan Schönstein och Andersson.

»Det var en söt flicka det där», sade nämligen den förre, när de passerat paret. »Vem är det?»

»Det är fröken Lindblom, hon är -- hm -- så gott som -- litet förlovad med mig.»

»Såå», sade Schönstein. »Tillåt mig gratulera. Presentera mig vid tillfälle för er fästmö -- eller så gott som, ha ha!»

Två dagar senare mötte Andersson Majken på Östran och gjorde sällskap. Och Majken, som till en början var litet stram, tinade efter tio minuter så fullständigt upp, att Andersson beslöt att genast avfyra den högviktiga frågan och få ett bestämt svar. Han hade nu lärt sig att inte försumma det psykologiska ögonblicket.

Men när detta ögonblick omsider anlände, anlände även en oförutsedd händelse.

Händelsen var den store miljonären Josef B. Schönstein, som kom uppifrån avenyen och demonstrativt saktade farten, småleende som en kyrkängel.

Andersson kunde inte motstå lusten att briljera med bekantskapen utan presenterade. Schönstein var en aimabel karl, det blev supé med champagne och dylikt, och när detta var slut, hjälpte han Andersson att följa Majken till porten.

Dagen därpå ringde Andersson upp Majken för att höra om hon ville promenera ett slag på kvällen. Tråkigt nog var hon upptagen. Kvällen därpå var hon bortbjuden, sedan var det överarbete och annat kväll efter kväll tills Andersson en middag, efter att ha väntat tjugu minuter utanför hennes port lyckades träffa henne.

Han beslöt att genast göra slag i saken och gick alltså på i ullstrumporna.

»Majken», sade han. »Det är en sak som jag vill tala med dig om. En viktig sak.»

»Det var lustigt!» sade Majken.

»Nej, det är alls inte lustigt, utan det ramaste allvar.»

»Skall du tala allvar. Nej, hör du!»

»Majken, jag älskar dig!»

»Vad gör du, sa' du?»

»Älskar dig!»

»Jaså, gör du det?»

Det där lät inte vidare uppmuntrande -- men Anderson fortsatte ändå.

»Jag har älskat dig länge, Majken. Min affär är ju inte så stor än, men -- --»

»Hör du John!» avbröt flickan. »Jag vet vad du vill säga. Bry dig inte om det, du.»

»Vad -- -- menar du -- -- ämnar du -- -- säga nej?»

»Ja.»

»Men vad är anledningen? Säg åtminstone anledningen», bad den förkrossade Andersson.

»Anledningen är den, att jag i slutet av månaden förlovar mig med Josef.»

»Josef? Josef? Vem är det?»

»Herr Schönstein, naturligtvis.»

Andersson tvärstannade. Så lyfte han på hatten, vände om och gick sakta nedåt gatan, följd av Tip-Top, som sorgset slokade med svansstumpen.

ARTIGA KARLSSON

Karlsson är, i likhet med de flesta svenska herrar, vanligen något orakad, men i övrigt en fulländad gentleman, en omständighet, som i all synnerhet kommer till synes i hans bemötande mot damer, även om dessa äro bedagade, mindre sköna och t.o.m. medlemmar av F.K.P.R.

Härom dagen stod Karlsson på bakre plattformen av en spårvagn. Just när vagnen satte sig i gång sökte en dam hoppa upp, men som hon naturligtvis hade snubbelkjol, resulterade det hela i, att hon slog en vacker saltomortal bakåt, och landade på bakhuvudet i stensättningen. Den uppsättning av stålfjädrar och valkar, som hon använde för att hålla lockfrisyren chic tog emellertid emot stöten, så att själva den lilla levande kärna, som omsorgsfullt doldes djupt inne i burret, blev fullkomligt oskadad.

Emellertid hade Karlsson inte varit overksam medan det lilla flickebarnet roterade i atmosfären. Med ett ryck i signalsträngen hade han stoppat vagnen, hoppat av -- framåt, ty han var man -- och i samma ögonblick som damens huvud lugnt lade sig till ro på sina stålfjädrar var Karlsson där.

Med oändlig ömhet lyfte han upp damen, borstade av hennes kläder och hjälpte henne upp på vagnen. Hon tackade honom på damers sed med en blick, som om hans blotta existens vore en dödlig förolämpning mot henne.

Karlsson smålog hult och vackert. Tog av hatten och bugade djupt. Damen vände hastigt på huvudet, och körde ett hattnålsspjut in i Karlssons vänstra öga.

Karlsson smålog än mera och bugade igen, med resultat att damens hattnål åter tangerade hans vänstra öga.

Karlsson log som en sol.

Men nu ingrep konduktören. Han var nämligen ung och nitisk, och tyckte inte om mordvapen i dagligt bruk.

»Hönnu fröken», sade han därför. »Ni körde hattnålen i den herrns öga.»

Karlsson gav konduktören en förebrående blick, och damen sökte med sina blickar förinta både Karlsson och konduktören.

»Gör ingenting alls!» sade Karlsson till henne. »Om fruntimret tycker att det är roligt, får ni gärna sticka dit nålen en gång till.»

Och Karlsson smålog.

»Ja, skyddare ä' ju så dyra», muttrade konduktören. »De kosta ju ända till fem öre stycket.»

»Polis!» skrek damen. »Här blir ett ensamt fruntimer antastat på en spårvagn av två sluskar.»

»Ni har gjort fruntimret ledset», sade Karlsson allvarligt till konduktören. »Ni är en drulle!»

Samtidigt hoppade damen av vagnen, baklänges, och började åter rotera i atmosfären. Sekunden därpå fockade konduktören av Karlsson, därför att han använt ordet »drulle» vid tilltal av tjänsteman i tjänsteutövning.

Karlsson hann fram till damen just när hon landade på stålfjädrarna, hjälpte upp henne, borstade hennes kläder, bugade djupt, och fick åter hattnålen i vänstra ögat.

Men Karlsson bugade ännu djupare och smålog som aldrig förr.

Hans vänstra öga är nämligen av emalj.

EN EGENDOMLIG LIKHET

Merkantile ambassadören Erik Carlcrantz, hemmahörande i rikets andra stad, var innehavare av ett fördelaktigt utseende, något lösa moraliska begrepp och en avgjord böjelse för det täcka könet. Denna böjelse besvarades varmt av könet i allmänhet och i synnerhet av fröken Stella på Stadt, en ung dam, som även delade Carlcrantz' båda förstnämnda, sympatiska karaktärsdrag. Det kan därför knappast förvåna den världserfarne läsaren, att en vacker dag när Stella var ledig, finna henne och bemälde Erik inkvarterade i ett rum i den närbelägna staden V-borgs Grand Hotell medan i resandeboken Carlcrantz' prydliga stil hade plitat ett »E. W. Carlcrantz med fru».

Men ett merkantilt sändebud har, som bekant, vänner var han drar fram, och olyckan ville, att Carlcrantz, när han och Stella kom in i matsalen för att få en bit före avresan fann ett bord besatt av några av sina kunder i stan och deras damer. Erik hälsade givetvis med utsökt artighet, men önskade samtidigt, när han såg damernas blickar, att Stella inte vore fullt så våldsamt extravagant i sin klädsel, och han insåg att det nu gällde att hålla tungan rätt i mun.

Olyckan ville emellertid, att Stella av portiern beställt ett rikstelefonsamtal, och knappt hade det såta paret börjat angripa smörgåsbordet, förrän denne funktionär visade sig i dörren och högt och tydligt sade:

»Fru Carlcrantz! Klart till Göteborg.»

Carlcrantz kände sig mindre väl, medan Stella var ute, och tog i ren distraktion tre snapsar en suite, men samtidigt var hans affärsmannahjärna i verksamhet och kläckte en idé.

När Stella kom tillbaka, hälsades hon därför med orden:

»Nå Marie, träffade du Sven?»

»Ja-ja men», svarade hon, utan att veta vad det var frågan om, men i känslan av att det var bäst att hålla med.

»Och han möter?»

»Ja visst!»

»Very good!»

Resten av samtalet fördes i lägre ton och vännerna ansträngde förgäves sina öron.

När måltiden var slut gick Stella upp för att göra sig i ordning till avresan, och Carlcrantz steg in i kaféet dit vännerna dragit sig, och blev glatt mottagen.

»Hå fasen, Carlcrantz», hojtade grosshandlar Pålsson, »inte visste jag att du var gift.»

Sällskapet grinade stilla, men Carlcrantz svarade med väl spelad oskuld:

»Gift? Nä det känner jag inte heller till!»

Allmän förvåning.

»Men frun -- --?»

»Jaså hon! Det är min svägerska, Marie. Gift med min bror, ni förstår. Vi ska möta honom i Uddevalla, vi reser dit nu.»

»Åååh!» En missräknad kör från damerna.

»Men jag tycker att hon liknar en liten upppasserska jag sett någonstans», inföll grosshandlare Svensson misstänksamt.

»Alldeles ja, det har jag alltid sagt», instämde Carlcrantz glatt. »Hon är lik Stella på Stadt, som om de voro tvillingsystrar, men det vill hon inte höra talas om. Där ha vi henne för resten, ajöken mitt herrskap!»

»Å nej, gå inte», bådo damerna. »Presentera er svägerska.» Och Carlcrantz presenterade.

Det blev en trevlig halvtimma. Damerna blevo förtjusta i fru Carlcrantz, och Svensson skämtade om likheten med Stella på Stadt, »fastän det var ju stor skillnad förstås», och damerna avvisade indignerat varje tal om en sådan likhet.

Så slog avskedets timme. Vagnen var framkörd och Carlcrantz var ute för att ordna bagaget. Så visade han sig i dörren:

»Skynda dig nu», sade han.

Men damerna hade svårt att skiljas.

Så gick han och skaffade en cigarr och pratade i kiosken ett slag, tills han märkte, att han endast hade fem minuter att hinna till stationen på. Som en blixt var han vid kafédörren och avbröt damernas animerade avskedstagande med ett ivrigt:

»Skynda dig, _Stella_, tåget går om fem minuter.»

Ett ögonblick föll en andlös tystnad över sällskapet. Så skyndade Stella sig.

REVYBESÖKET

Maud och Fanny, som sent omsider fått sina sommartoaletter -- man vet ju hurudana sömmerskor äro -- voro ute och sågo på sta'n, och de tyckte själva att de prydde upp den.

Det tyckte synbarligen också två unga, vidbrättade herrar av stadens affärstyp, och som beslut och handling, även hos köpmän i mindre framskjuten ställning i Göteborg äro ett, så bådo de unga gentlemännen att få göra sällskap.

Maud och Fanny lyfte indignerat näsorna ytterligare en centimeter mot zenith, och fortsatte oberörda sin väg. Men de båda herrarna voro också fullkomligt oberörda, och upprepade sin begäran.

Nu rodnade Maud litet, bevärdigade den närmaste med en blick och sade kort och kallt:

»Var så god och låt oss vara i fred.»

»Men, bästa fröken. Det är en abnormitet, att två så förtjusande damer gå utan sällskap.»

Mauds och Fannys hjärtan veknade litet.

»Jag skall be att få tala om, att vi inte stifta bekantskap med herrar på gatorna.»

»Det förstå vi så väl, så. Men låt oss nu få utgöra undantaget, som bekräftar regeln.»

Maud och Fanny växlade en blick, och den sade så mycket som: »Tja, låt gå! Det är ju alltid ett äventyr för ett par familjeflickor. Men då gå vi direkt hem.»

Flickor ha, som bekant, begåvningen att kunna tala med ögonen.

Då gentlemännen icke vidare blevo motsagda, specialiserade de sig på var sin unga dam, och Maud och Fanny bemötte dem ganska nådigt. Efter tio minuter voro de vid damernas port, och dessa sade, trots energiska övertalningsförsök, ett kallt adjö.

I sista minuten grep dock en av de båda ynglingarna efter ett halmstrå, ty si flickebarnen voro söta:

»Men om nu damerna nödvändigt ska gå, så kan ni väl följa med oss och se revyn i morgon kväll?»

Och till Fannys oerhörda häpnad svarade Maud genast:

»Ja tack, det vill vi visst det! Vi ha länge längtat efter att få se revyn.»

Herrarna skeno av belåtenhet.

»Härligt! Vart få vi skicka biljetterna?»

»Ja, adressen se ni, och namnen....»

»Tillåt oss! Bergman och Jonsson!»

»Alma Karlson och Maria Anderson.»

Så skildes sällskapet för att träffas dagen därpå.

Alma Karlson var husjungfru i Mauds och Fannys hem, gammal trotjänarinna, ilsken, ogift och följaktligen manhaterska. Maria Anderson var också till åren kommen kokerska i samma familj, ogift med ovannämnda konsekvenser, och dessutom litet religiös. Ingen av dem var just av det slag, som en ung man skulle välja till ledsagarinna ens tvärs över gatan, än se'n då genom livet, och båda visste det.

Till dessa båda damer anlände nästa eftermiddag ett par biljetter till sommarteatern, och följden blev att deras liv under den närmaste halvtimmen hängde på en tråd. Sedan gingo de till »fröknarna» för att höra vad de trodde.

»Beundrare!» sade Maud bestämt.

»Är det möjligt, fröken?» undrade Maria tveksamt.

»Underligare har man hört», inföll Alma morskt och satte näsan i vädret. »Man är väl inte så lastgammal heller, och ser ju ganska skaplig ut.»

»Alma har fullkomligt rätt», instämde Fanny. »Det är någon, som sett er, och blivit betagen.»

»Men tänk», gnällde Maria, »att bjuda mig en biljett till ett så syndigt nöje. Jag för min del kan inte och vill inte gå.»

»Prata inga dumheter, vi går!» avgjorde Alma. »Inte kan vi låta karlarna köpa de dyra biljetterna förgäves.»

»Men....»

»Visst skall Maria gå», övertalade fröknarna, och med Almas kraftiga bistånd lyckades de vända Marias ingalunda alltför motvilliga fötter från den rätta vägen till syndens stig.

Senare på kvällen pinglades till Erik och Kristian, de unga damernas för ögonblicket ordinarie, om sällskap på kvällen. Och när teatern slutade mötte de Alma och Maria.

»Nå, hur gick det?»

»Inte såg vi några karlar», svarade Alma med en glimt av missräkning i rösten. »Det satt ett par unga glopar där när vi kom, en bre've mej och en bre've Maria, å nog glodde dom alltid, men dom gick efter första akten, och för resten kunde det ju inte vara dom.»

Men borta i parken mötte de båda paren två herrar, som kastade hätska blickar på Erik och Kristian, men underläto att hälsa på damerna.

PIGANS FÄSTMAN

Lundbom satt i sin bekväma vilstol, gäspade och lutade huvudet mot den röda kudde med broderad inskrift: »Till min käre gubbe», som hans fru sytt åt honom, strax innan hon bad om den nya höstdräkten. Hans ögonlock sjönko sakta ned, och han försjönk i en ljuv, stilla slummer, en mild ro göt sig kring hans trötta själ, och en stilla, o, så stilla snarkning banade sig ur hans inre människa. Han hade det fridfullt, men det räckte inte länge. För en gift man räcker sådant sällan länge.

Pang! En dörr slog igen med en skräll, så att huset skakade i sina grundvalar, och den döva frun, som bor mitt emot Lundboms, skakade sitt ålderstigna kranium och klagade:

»Det är änna fasligt, va dom spränger där borta i den nya gatan! Man skulle skriva i tidningen om'et!»

Lundbom själv hoppade högt i luften, hamnade vid nedkomsten på stolkarmen och yttrade saker och ting.

»Usch, så du yttrar dig, Lundbom!» sade Lundboms fru -- det var hon, som på ovannämnda diskreta sätt kommit in. »Att du vill säga sådana saker i en dams närvaro.»

Lundbom for upp, som om han suttit på ett gross häftstift, tryckte ena handen mot sin skadade södra del och den andra mot hjärtat.

»Åh, förlåt!» sade han och såg sig omkring.

Så såg han på frun.

»Var farao är damen?»

Frun stelnade till. Med en imponerande gest pekade hon på sin egen omfattande kroppshydda, talade och sade med högtidlig värdighet:

»_Här!_»

Lundbom smålog.

»Jaså, bara du!»

Och så fortsatte han med iver och värdighet att yttra saker och ting. Men då brast fru Lundboms tålamod, och med en röst, som ingalunda lät som en kerubims flöjtklara stämma, kommenderade hon:

»Svär inte, Lundbom!!»

Lundbom bröt tvärt av tiraden och svalde i häpenheten ett par ord så fula, att hans blåa öga smög mot spritskåpet, där hans magenbitter förvarades.

»Men när du slår i dörrarna så etcetera», sade han urskuldande, »att du åstadkommer allvarlig kroppsskada på din herre -- hm -- din älskade make, så kan väl inte själva den bleklagde låta bli att idka ett enklare blomsterspråk!»

»Jag har orsak att slå i dörrarna», svarade frun med eftertryck.

»Vad är det?» frågade Lundbom intresserad, som om det varit fråga om ett förhör i Luthers lilla katekes.

»_Amalia har fästman!_»

Orden utslungades med en viss kläm, men tycktes inte åstadkomma beräknad verkan, ty Lundbom slog sig med det mest otillständiga sinneslugn åter ned i sin stol.

»Han sitter där ute i köket och håller henne om livet», fortsatte frun, i förhoppning att väcka sin makes slumrande anständighetskänsla.

»Det gör han rätt i», anmärkte Lundbom.

»Lundbom, Lundbom, vad säger du!» väsnades den hulda makan. »Det är ju oanständigt!»

»Nå, så för fåglarna, bed dem byta om, fastän jag inte kan inse, varför hon skall hålla honom om livet!»

Frun var nära att svimma, men hon gjorde det inte, ty hon hade ett värv att utföra här i världen först. Hon kände sin makt över sin fem fot långa make, en makt, som mera var av fysisk än moralisk art, och hon beslöt att använda den.

»Gå och kasta ut honom!» befallde hon lugnt, men i en ton, som uteslöt all tanke på motsägelse.

»Men söta....»

»_Gå!_»

Lundbom gick.

Med vild blodtörst i varje anletsdrag väntade frun att få höra Amalias fästmans nödrop, när han av Lundboms mera beniga än muskulösa armar förpassades ut i den kalla världen. Och hennes väntan blev lång. Minut gick efter minut, det blev en kvart, det blev två, men fortfarande var allt fridfullt ute i köksregionerna. Men när 45 minuter försvunnit i evighetens hav, kunde hon inte hålla sig längre, utan gick på tå ut i köket.

Där mötte henne en syn, som talade om anspråkslösa människors enkla hemtrevnad.

Runt bordet sutto Amalia, fästmannen och Lundbom, de två sistnämnda i skjortärmarna, och spelade femkort och sista stick om fem öre, medan de läskade sina strupar med skummande pomril.

»Lundbom!» var allt frun kunde få fram, och den tilltalade vände sitt gemytliga ansikte mot henne.

»Slå dig ned, min vän!» sade den pliktförgätne med en inbjudande gest. »Så bli vi jämna par.»

Och medvetslösheten bredde sin misskundsamma slöja över fru Lundboms själ.

ETT LITET MISSFÖRSTÅND

När Karl Strandblad övergav Mimmi för att ägna sig åt en framstående ledamot av ett damkapell, svor Mimmi hat och blodig hämnd i evigheters evighet. Inte just därför att hon tog själva förlusten så särdeles hårt, ty om en ung man nonchalerar en flicka, så slocknar hennes intresse i regel med rekordhastighet, men bara det att han var i stånd till en så låg och lumpen handling upprörde henne i hennes innersta.

Men Karl var inte den enda människa, som Mimmi hatade. Hon hatade nämligen också Annie Svanberg.

Annie och Mimmi, som ett slag voro så pass goda vänner som ett par unga damer över huvud taget kunna bli, och det är ju inte så mycket, hade nämligen köpt en tombola-lott tillsammans och på den hade de vunnit ett kort, som gällde för tjugufem ridtimmar. Ett sådant kort är ju lagom för en person, och för den skull beslöto de båda damerna att kasta lott om det. Annie vann.

Detta i och för sig själv var väl inte så farligt, men i samma veva fick Mimmi veta, att Annie kommit överens med (reservunder-) löjtnant Nordblom att rida tillsammans med honom, och fastän Mimmi inte särdeles intresserade sig för Nordblom, så var detta nog för att byta vänskapen i dödligt hat.

Nu ville ödet att Karl Strandblad, som var en man med obetydliga tillgångar men desto större längtan efter sådana, gick ned till sitt kontor vid samma tid som Annie red, och följden härav blev, att han ofta om morgnarna mötte henne, ofta ensam, men ibland i sällskap med Nordblom, som han inte kände.

Han lade naturligtvis märke till den unga damen, och hon till honom, och som han hade god skräddarkredit gjorde han ett fördelaktigt intryck på henne.

En söndag på Styrsö kom han utan eget förvållande tillsammans med ett sällskap, där också Mimmi befann sig. De talades inte mycket vid, men när de så mötte ett annat sällskap, där Annie befann sig, och de båda damerna utbytte en översvallande söt hälsning, drog han sig närmare sin förra älskade.

»Hör du, Mimmi, vem var den där damen, som du hälsade på?» frågade han i en ton, som han sökte göra så likgiltig som möjligt.

Hon gav honom en snabb blick och fick genast en satanisk idé.

»Vet du inte det? Det är ju den rika fröken Svanberg. Arvtagerska till den där värmländske sågverkspotentaten, som du naturligtvis hört talas om.»

»Svanberg?» sade Karl eftersinnande. Han hade aldrig hört namnet förr.

»Ja, det känner du väl till?»

»Naturligtvis! Honom känner jag mycket väl till», ljög Karl.

Och fröken Svanberg omgavs nu i hans själ av en liten extra gloria. Förgylld.

Hur Mimmi krånglade till det är inte gott att säga, men en halvtimme senare träffades hon och Annie, och kysstes varmt, som fientliga damer för sed ha. Med utomordentlig skicklighet ledde Mimmi samtalet och om en stund kom den efterlängtade frågan.

»Vem är den där blonde herrn, du hade i sällskap?»

»Det är Karl Strandblad. Han slog litet för mig förr.»

»Såå!» Misstroget.

»Men jag var väl inte fin nog. Han behövde väl någon, som kan mera värdigt bära upp hans miljoner.»

»Miljoner?»

»Ja, hans pappa ägde ju en massa sågverk i Värmland. Nu har han alltsammans, och dessutom en utmärkt affär här i stan.»