Part 2

Fröken Johnsson var nämligen välskapad och Sven R. icke oemottaglig för kvinnlig fägring, fastän han var övertygad ungkarl och ämnade fortsätta med det. Som bekant finns det endast en som har det bättre än en lyckligt gift man, och det är en lyckligt ogift dito.

»Ser ni herr Pehrsson», fortsatte fröken Kerstin, »jag vänder mig till er i en mycket delikat affär.»

»Alla order ombesörjas prompt och med full diskretion.»

»Vad tänker ni om mig, om jag ber att få träffa er?»

»Tänker om er?» upprepade Sven R. »Att säga det skulle bli för mycket här i telefon. Ord kunna för resten knappast uttrycka det.»

Ty Sven visste att ord äro billiga, men ändå ganska användbara ibland.

»Vad ni är god, herr Pehrsson!»

»Jag är den bästa människa jag känner», försäkrade Sven övertygande.

»Jag också!» sade Kerstin, och efter denna något oklara replik överenskoms, att Sven skulle möta klockan sju, när hon gick från kontoret.

Redan fem minuter före sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i sin nya, ljusgröna vårpaletå, utanför Kerstins kontor, och redan en kvart över kom hon, punktlig nog för att vara fruntimmer.

Tysta promenerade de vid sidan av varandra framåt gatan, han väntande på att få veta vad hon hade att säga, och hon på Gud vet vad. Vem vet väl vad en kvinna tänker på?

Till slut bröt hon tystnaden.

»Snälla herr Pehrsson», sade hon. »Jag tänker bedja er göra mig en stor tjänst.»

»Gör det!» sade Pehrsson uppmuntrande.

»Men jag kan knappast med att göra det.»

»Genera er inte för mig», uppmanade han, men han tänkte: »Hon kan väl i jösse namn inte vilja vigga. Och jag, som bara har sju och sexti på mig.»

Men det var inte det hon ville. Efter diverse hostningar och en mästerligt gjord rodnad började hon:

»Ni känner ju Karl Äppelbom!»

»Ja, fy tusan!»

»Ser ni, han och jag, hm....»

»Jasåå! Han och ni, det hade jag ingen aning om.»

»Ja, det var ju ingenting bestämt, men i alla fall, ni förstår.»

Sven förstod mycket väl, han var ju inte själv utan erfarenhet på området.

»Men i går», fortsatte hon, »såg jag honom i sällskap med en annan flicka.»

»Ett sådant nöt! Har han ingen smak alls?»

»Nej! Och nu vill jag inte vara med längre.»

»Det är rätt, stå bara på er.»

»Jag hatar honom.»

»Bravo! Fortsätt med det!»

»Men nu måste ni hjälpa mig. Som ni förstår, vill jag dra mig med heder ur spelet, och därför ... hm, jag vet inte hur jag skall säga det ... vill ni ... hm ... vara snäll och låtsa, som om ni vore väldigt kär i mig?»

Och hon vände sitt rodnande ansikte mot husväggen. Där det för resten fanns en lämplig butiksruta att spegla sig i.

»Det skall jag visst låtsa», svarade Sven beredvilligt. »Det är inte svårt alls.»

»Och ... och så skall jag låtsa....»

»Att ni är förbaskat kär i mig, ja! Det är jag med om. Så ska' vi träffas och möta Äppelbom och bräcka honom. Utmärkt! Kom så gå vi till Bräutigams till att börja med.»

De gingo, och på Östran mötte de lyckligt nog Äppelbom, som inte alls såg svartsjuk ut, och kommo överens om att han var bräckt.

Från kondis gingo de på bio för att se Titanics undergång, och där, när »dödshymnen» spelades, böjde sig Sven R. Pehrsson, gammal syndare som han var, mot Kerstins öra och viskade: »Närmare dig! Ännu närmare dig!»

Ett par dagar senare träffade han Äppelbom och gjorde honom sällskap ett stycke.

»Jag ser, att du går och drar med Kerstin Johnsson nu för tiden», sade denne unge man.

»Retar det dig?» frågade Pehrsson vänligt.

»Nä, inte alls. Vad angår det mig?»

»Du har ju ränt efter henne så förbaskat förut, har jag märkt.»

»Jag? Känner henne knappt. Men hon kanske har varit intresserad av mig. Det håller jag inte alls för otroligt.»

»Det gör jag!» svarade Sven ilsket. »Efter vad hon sagt om dig.»

»Vad har hon då sagt, om jag får fråga?»

»Att du är den störste idiot hon känner», upplyste Sven mera beredvilligt än sanningsenligt.

»Hon känner ju dig!» anmärkte Äppelbom icke utan hetta.

»Ja, men du är den störste _idiot_, hon känner, har hon sagt.»

»Det är lögn!»

»Det tror jag inte, för hon kan ju inte gärna känna någon större.»

»För resten ger jag sjutton i vad hon tycker. Jag är nätt och jämt presenterad för henne, och vi ha inte bytt tio ord.»

»Det var väl därför hon inte hann fråga dig om det.»

»Vilket om?»

»Om det inte gjorde ont att ha ett sån't ansikte som du», spottade Sven ut, och avlägsnade sig sedan i god tid för att undvika handgripligheter.

Men han funderade mycket över Äppelboms påstående.

Dagen därpå träffade han Kerstin som vanligt för att promenera en stund. De gingo Östra Hamngatan och när de hunnit till Hallbergs stannade Kerstin.

»Kom nu, 'fästman' lilla, så få vi se om de ha några vackra förlovningsringar i fönstret.»

Sven kom genast.

»Ska' vi gå in och köpa ett par», sade Sven, »bara för att bräcka Äppelbom?»

»Gud, så ni skämtar, herr Pehrsson», kvittrade Kerstin. »Det vore väl att gå litet för långt.»

»Jag menar blodigt allvar», skämtade Sven vidare. »Ska vi?»

Fröken Johnsson teg ett ögonblick.

»Sven!» kom det sedan, tyst och mjukt.

Det klack till i Sven R. Han anade en kommande olycka och skulle helst ha velat rymma, men det var för sent.

»Om du verkligen håller riktigt av mig så!» fortsatte den mjuka rösten.

Vad skall man svara på sådant? Sven betänkte sig.

»Kanske ni ... du föredrar att vänta litet, innan vi bekantgöra det för världen, lilla flicka», sade han i ett sista försök att rädda sin frihet. Men det lyckades inte.

»Åh nej, Sven. Vi gör som du vill. Alla människor må gärna veta om vår lycka.»

Med det tog hon Sven under armen och tog honom med sig till Hallbergs.

REFERATET

»Kvinnor!» sade journalisten med en maliciös betoning på ordet. »Fy tusan!»

»Inte så, inte så!» sköt skalden in. »Kvinnan är sammanfattningen av allt, som vi män --»

»Jag vet! Sådan där goja språkade jag också förr i världen. När jag var gymnasist. Men nu har jag vuxit ifrån det.»

Journalisten tog en ny cigarrett.

»Min erfarenhet av kvinnkönet är mångsidig och rikhaltig, och jag har aldrig fått anledning att anlägga dina åsikter om det. Men så skriver jag ju heller inte poem.»

»Dikter, förlåt.»

»Bien! Men av alla kvinnor jag träffat, finns det en, som jag aldrig kan glömma.»

»Såå! Et tu, Brute!»

»Åh, inte på det sättet. Det är bara det, att jag aldrig kan förlåta henne.»

»Låt oss höra historien!»

»Den ställer mig visserligen själv i en litet löjlig dager, men i alla fall, låt gå.

Det är rätt länge sedan det hände nu. Jag var reporter i Nyheterna, och som ni kanske minns, så ansågs jag inte höra till de sämsta. Men jag var ung på den tiden, och det var inte utan att ett par vackra ögon kunde göra mera intryck på mig än vad som är hälsosamt för en man i yrket.

Vid den tidpunkten började det osa litet skandal kring Nationella Smultronbolaget och vi fingo nys om att ett hemligt styrelsesammanträde skulle hållas i direktörens villa utanför staden, och redaktionssekreteraren kallade mig till sig:

'Wall', sade han. 'Jag vill ha ett referat av det mötet, och du skall skaffa mig det.'

'Hur i herrans namn vill du -- --'

'Det blir din sak! Se till att jag får referatet bara. Sättet är mig likgiltigt.'

Jag gick ut ganska fundersam och drev omkring på gatorna. Jag begrep fullkomligt vad referatet betydde, och att varenda redaktion i staden var villig att sälja sin själ för att få det. Men jag förstod också, att smultronfolket inte ämnade släppa ut ett ord och voro på sin vakt.

Plötsligt rycktes jag ur mina funderingar av en härlig syn. Det var en kvinna, och en kvinna sådan, att till och med vår skalds gudabenådade penna skulle komma till korta om han försökte beskriva henne. Lång, smärt, elegant, och rörde sig med fullkomlig grace och självmedveten behärskning.

Jag var bländad, bedårad helt enkelt, och halvt omedvetet vände jag om och följde efter. Mitt beslut var hastigt fattat, jag måste bli bekant, och som jag icke kunde finna på något annat sätt i en hast tog jag upp en femma, steg fram, hälsade och frågade om hon tappat den.

Hon smålog, kastade en hastig blick i sin väska och svarade, att den inte var hennes. Sedan var det ju lätt att fortsätta, och jag lyckades få följa henne ett par kvarter tills hon skulle in i en butik.

'Mitt namn är Wall, i Nyheterna', sade jag innan vi skildes.

'Så intressant', svarade hon leende. 'Jag har hört mycket talas om er.'

'Verkligen?'

'Ja, ni lär ju vara den smartaste reporter i sta'n.'

Så gick hon, men glömde visst att säga sitt eget namn. Och jag funderade mycket över hur hon kunde ha hört mitt. Det var ju på den tiden annars inte mycket känt utom kamratkretsen.

Nå, man är ju tidningsman framför allt, och snart hade jag glömt flickebarnet för att välva de vildaste planer om hur jag skulle komma åt det efterlängtade referatet. Jag måste ha det, skulle ha det, och tog en spårvagn ut till direktörens villa.

Klockan var nära halv åtta på kvällen och det var redan mörkt, när Smultronbolagets styrelsemedlemmar började komma. Jag räknade dem, och fann snart att samlingen var fulltalig. Då hoppade jag över staketet på ett mörkt, skyddat ställe, och smög fram till villan.

Det var ljus i ett hörnrum, och mot gardinen såg jag skuggorna av flera personer. Så fälldes persiennerna ned. Sakta smög jag runt huset. Ett fönster i första våningen stod öppet. Jag tvekade ett ögonblick, men inte längre. -- Man gjorde väl inte sina första lärospån i Amerika för ro skull. -- Så tog jag ett tag i stuprännan, svängde mig upp och klättrade in.

Hur jag smög mig fram till ett rum, beläget intill hörnrummet, och där, vid ljuset av en ficklampa, tog ett minutiöst referat av sammanträdet, hör inte hit. Nog av, jag fick det, och smög mig bort när herrarna skulle till att skiljas. Och en sabla sak var referatet. Det var det, som sprängde humbugen.

Jag äntrade ut samma väg som jag kommit, tog ett fritt språng över några krusbärsbuskar -- och stod ansikte mot ansikte med min bekantskap från eftermiddagen. Jag erkänner att jag tappade koncepterna.

'Såå, herr Wall i Nyheterna', sade hon. 'Ni har slagit er på inbrott?'

'Ja -- hm -- nej', stammade jag.

'Åh, jag förstår så väl', svarade hon. 'Tidningarna ha redan börjat tala ont om stackars pappa, och nu har ni lyssnat till sammanträdet och ämnar krossa honom.'

'Pappa? Vad?'

'Ja, just pappa. Jag är dotter till Benson, direktören för Smultronbolaget.'

'Åh!'

'Och nu är pappa i svårigheter, som han säkert skulle reda upp, om bara pressen lät honom vara i fred, men han skall störtas, och kallas brottsling, och ni -- ni skall göra det.'

Hennes röst hade börjat darra allt mera, och när hon talat slut sjönk hon ned på en trädgårdsbänk med ansiktet i händerna och skakade av snyftningar.

Nå ja, jag var ung då. Och dum, mycket dum. Och jag tålde inte att se en kvinna gråta.

Jag satte mig bredvid henne och drog hennes huvud mot mitt bröst, förde undan hennes händer och kysste det uppåtvända, tårdränkta ansiktet gång på gång.

'Gråt inte, gråt inte, flicka', viskade jag. 'Här! Tag manuskriptet. Bränn det, gör med det vad ni vill.'

Med det lade jag anteckningsblocket med det dyrbara referatet i hennes lilla hand, kysste henne ännu en gång och gick.

Vår tidning hade dagen därpå ingenting från sammanträdet, men jag var nära att få slag, när jag öppnade 'Morgonskriet'.

Där stod referatet, mitt referat, fullständigt exponerande Smultronbolaget och försett med fyrdubbla rubriker.

Och inte blev jag mycket gladare när jag med första posten fick en biljett av följande lydelse:

Bäste herr Wall!

Tusen tack för referatet. Det var just vad jag ville ha, men som jag uppgivit allt hopp om. Ni blir väl inte ond när ni får höra, att 'direktör Bensons dotter' i verkligheten är 'Morgonskriets' nya kvinnliga medarbetare. För övrigt voro väl kyssarna tillräcklig ersättning för ert besvär.

Eder tillgivna _Alice Krona,_ _alias fröken Benson._

»Det är historien, gossar, och jag anser, att man måste vara skald för att se något förmildrande hos en sådan kvinna. Skål!»

ETT SJÖMANSÖDE

Kaptenseleven Karl Johan Klyvarbom kom seglande sydväst till syd uppför Hamngatan för laber bris. Vid Kungsportsbron fick han se en lämplig kjol vaja nedåt Kungsparken, och fastän det var mitt på blanka eftermiddagen gjorde Klyvarbom en skarp gir åt styrbord, slog ut ett par rev i seglen för fartens skull och strök för sina goda femton knop ned i riktning mot den lockande kjolen.

Enligt all naturens ordning skulle Klyvarbom ha hunnit flickebarnet, tilltalat det, avsnoppats och gått ut på nya strövtåg, och då hade det just inte heller varit något särskilt att skriva om. Men det gick inte så. Ty just när Karl Johan var nära att hinna upp henne, intervenerade ödet i form av en mycket välpressad ung man, som kom runt ett hörn, hälsade bekant på flickan och gjorde henne sällskap mitt för Klyvarboms näsa.

Nu är det ju så, att ingenting sårar ett sjömanshjärta djupare än att bli ersatt av en annan karl hos ett fruntimmer, och fastän kaptenseleven inte hade den minsta himmelska eller jordiska rätt till flickebarnet, så sjöd det dock i hans inre när han sackade allt längre bakåt, sjöd på ett sätt som bådade ont för den välpressade.

På något avstånd följde han det såta paret genom gatorna, och när de passerade genom Slottsskogens grindar gladdes hans ondskefulla hjärta och han drog sig så småningom allt närmare.

På en lämplig, skuggig och folktom plats ansåg han det vara skäl att handla, steg därför fram och placerade kraftigt och målmedvetet sin massiva sjömansnäve i basen av den välpressades oklanderliga nackbena. Den välpressade sprang fullt ofrivilligt några meter, och när han sedan vände sig om för att se om det var en ek som ramlat över honom, fick han se Klyvarbom göra sin djupa reverens för det skrämda flickebarnet.

Då blev gossen ilsk, gick fram till Klyvarbom och frågade vad meningen var. För att klargöra detta dängde Karl Johan till honom igen, så att han gick till vila ett par minuter på närmaste gräsmatta.

»Det skall du ha för härom kvällen, din lymmel», röt Karl Johan.

»Härom kvällen?» kved den andre svagt. »Jag har aldrig sett er förr.»

»Aldrig? Försök inte. Jag känner nog igen er, det var ni, som antastade min syster härom kvällen och bar er illa åt, men ni kom undan då.»

»Nej, men Gustav», kvittrade den sköna. »Det skulle jag aldrig ha trott om dig.»

»Det är en sabla lögn», svarade Gustav indignerad. »Jag antastar aldrig någon.»

»Han nekar, alltså är han skyldig», avkunnade Klyvarbom.

»Ja, det är ju alldeles tydligt», instämde flickan, ty resonemanget var ju fullkomligt kvinnologiskt.

»Nej, men Karin -- --»

»Tyst, Gustav! Jag vill inte tala med dig. Gå din väg.»

»Ger du dig inte i väg på fläcken, så sablar --», understödde Klyvarbom och började veckla upp rockärmarna.

Gustav hade tydligen ingen lust att göra vidare bekantskap med sjömansnävarna och drog sig sakta bort.

»Adjö då», sade han, men ingen svarade. Kommen ett stycke bort stannade han, vände sig om och tittade, så drog plötsligt ett leende över hans ansikte och han begav sig halvspringande på väg mot staden.

Klyvarbom och flickan slogo sig ned på närmaste bänk och han, som gratulerade sig själv till sin diplomatiska begåvning, njöt obeskrivligt av att ljuga en fruktansvärd historia om Gustavs svåra försyndelser.

Detta fortgick ostört en god stund, men plötsligt uppenbarade sig Gustav åter på valplatsen, nu klädd i spanskrör och en grovlemmad svart och vit bulldogg.

Klyvarbom började känna sig obehaglig till mods när han såg dem komma, och hans oro var icke oberättigad.

Både han och flickan reste sig när Gustav kom.

»Ja, nu är jag här igen», sade denne glatt och lyfte på hatten.

»Då går väl jag», svarade Klyvarbom.

»Det gör ni nog inte», sade Gustav vänligt. »Pass på honom, Cesar.»

Cesar steg fram och nosade intresserad på Klyvarboms byxor, och sjömannen kände hur knäskålarna slogo mot varandra vid tanken på att han möjligen också ämnade smaka.

»Nu», sade Gustav, fortfarande vänligt, »kanske ni underrättar oss om hur sant det är, som ni sade om mig. Men säg sanningen, den där hunden tål inte att höra folk ljuga.»

Klyvarbom vred sig.

»Nå!» Bulldoggen fick ett tecken, och kom morrande fram.

»Nå ja! Jag kanske tog miste på person.»

»Kanske?»

»Ja, nästan säkert.»

»Nästan?»

»Tja, alldeles säkert då.»

»Det låter höra sig. Blev för resten er syster antastad alls?»

»Det hör inte hit.»

»Nej, men det intresserar mig.»

»Jag har ingen syster», erkände Klyvarbom svagt.

»Se så, nu är jag rehabiliterad. Vad säger du nu, Karin?»

»Förlåt mig, snälle Gustav», ljöd flickebarnet. »En sådan usling den karlen är.»

»Nu kommer andra kapitlet», sade Gustav därefter. »Nu står ni stilla medan jag randar ryggen på er med den här käppen. Vid minsta rörelse har ni Cesar i benet.»

Det blev dock för mycket för Klyvarbom. Med en kraftig spark träffade han Cesar under hakan, så att hunden sjönk in i medvetslöshetens natt. Nästa tempo var att placera sjömansnäven mitt i ansiktet på Gustav och så bar det i väg.

Han sprang med den högsta fart han orkade, ty han visste, att bulldoggen snart skulle kvickna till, och ville gärna vara i säkerhet innan dess.

Vid grinden vände han sig om och fick se Cesar komma som skjuten ur en kanon, tydligen driven av en oemotståndlig längtan att få träffa Karl Johan Klyvarbom.

Karl Johan, som däremot icke önskade träffa doggen, formligen flög till närmaste ringlinjevagn och hann upp den just som vagnen satte sig i gång. Doggen var då bara fem meter borta och med dessa djurs vanliga trohet, sprang han med vagnen för att vakta ut Klyvarbom.

Så fick Karl Johan Klyvarbom sitta där, alltjämt kusligare till mods, och åka Ringlinjen runt, runt, runt....

ETT SLÄDPARTI

Olivia Rosenblom ansågs hemma i Göteborg vara söt, och var en mycket vacker flicker flicka enligt de härskande begreppen i den enkla landsända, där hon nu bodde hos sin farfar, och som hon dessutom var sondotter till den förmögne patron Rosenblom på Stora Fälanda, är det inte underligt att Konrad Pilkvist älskade henne. Konrad var visserligen bara biträde i Algotson & Co:s järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och diverse-handel därsammastädes, men han hade knollrigt hår, små, vaxade mustascher och böjelse för mera romantisk litteratur, samt dessutom ett gott sätt mot kunder, och han hyste stora förhoppningar att dessa utmärkta egenskaper i förening till sist skulle besegra den sköna.

Men hon tycktes vara särdeles hårdflirtad, åtminstone för en man i bodbetjäntens anspråkslösa ställning. Pilkvist hade expedierat henne många gånger, men inte lyckats få ens ett intresserat ögonkast, och detta trots att hans lockar och flytande svada gjort honom populär bland traktens hushållsfröknar och inspektorsdöttrar.

Detta sorgliga förhållande släckte dock inte Pilkvists ömma låga. Tvärtom. Hans beslut att bli måg på Stora Fälanda blev fastare än någonsin.

»D'ä klart, att det inte kan gå», resonerade han för sig själv. »Inte har man nånsin läst om att det gått på det viset. Jag måste utföra något dåd i stor stil, något, som kommer henne att beundra och se upp till mig. Se'n skall allting gå som en dans.»

Några dagar senare var det kalas på Stora Fälanda, och i samband med det slädparti.

Pilkvist var naturligtvis inte bjuden med, men gud Amor hade likafullt tvingat honom upp till Stora Fälanda gårdsplan för att få se när den älskade åkte ut, och få vredgas på den lycklige, som satt på hundsvotten.

Det var ett kallt göra. Pilkvist frös som en hund där han posterade i vinterkvällen, ty vinden svepte skarp och bitande in över Fälandasjöns istäcke. Men i hans blod brann kärleken till Olivia Rosenblom och den höll hans själ varm, om också kroppen fick sitta emellan.

Omsider körde slädarna fram, och Konrad Pilkvist ställde sig litet i skymundan när gästerna tågade ut. Där kom kronofogden och häradsskrivaren och sågverksdisponenten och alla möjliga andra celebriteter, och mitt i högen hon. Pilkvist glömde kylan och kände endast en bitterljuv känsla genomströmma sitt inre när han såg hennes strålande blickar, vilka sorgligt nog inte riktades mot honom, utan mot sågverksdisponentens son, löjtnanten.

Först när Olivia tagit plats i en kappsläde slog den stora planen som en blixt ned i Pilkvists hjärna, och han tvekade inte en sekund. Med två språng var han framme vid släden, och gav löjtnanten, som just skulle ta plats bakpå, en puff så att han stod på huvudet i en snödriva. Och innan någon fattat vad det var frågan om hade han gripit tömmarna, givit hästen ett piskrapp, och det bar i väg ned mot sjön.

Det steg ett illtjut ur fällarna framför honom, besvarat av ett mångstämmigt rop bakom, men Konrad Pilkvist lät piskan vina, och for av med allt skarpare fart.

»Precis som Gösta Berling!» tänkte han. »Sabla stiligt!» Så vände han sig om i släden, och ropade efter berömda mönster:

»Jag är Konrad Pilkvist, riddare till tjugutusen kyssar och en hel binga kärleksbrev, fånga mig den som kan!»

Men han såg samtidigt att den sista uppmaningen synbarligen var överflödig, ty löjtnanten hade kommit upp ur sin driva och var redan på väg efter honom i en annan kappsläde.

Olivia höll sig fullkomligt lugn. Hon hade uppfattat situationen och senterade den. Det är minsann inte många unga damer i våra dar, som få vara med om en regelrätt enlevering. För resten skulle det ju bli ytterst angenämt att räddas av löjtnanten.

Men Pilkvist, berusad av sin djärva bragd, tydde hennes tystnad som beundran, och hans hjärta slog i kapp med hästfötternas galopp.

Färden gick över sjön i svindlande fart. Bakom röt löjtnantens kommandostämma ilskna uppmaningar att stanna och löften om stryk, men Pilkvists häst var den bästa, och avståndet ökades sakta men säkert.

»Stanna, din förbaskade kryddbonesare!» kom löjtnantens röst. »Annars skall jag slå sönder vartenda ben i din usla kropp.»

»Ha, tyrann!» skrek Konrad den romantiske tillbaka. »Aldrig skall du röva min väna brud ur mina armar.»

Så kom han plötsligt att tänka på, att Gösta Berling och hans bortrövade brud kyssts rätt avsevärt under sin slädfärd, och han ansåg exemplet efterföljansvärt, i synnerhet som det utan detta lilla arrangemang inte skulle bli någon riktig stil på det hela. Alltså böjde Konrad Pilkvist sig fram, tog Olivia under hakan med vänstra handen, och kysste hennes rosenläppar, medan löjtnanten, som inte var längre borta än att han kunde se vad som hände, upphävde ett avgrundsvrål.

Men det skulle Pilkvist aldrig ha gjort, ty Olivia var en väluppfostrad flicka, som inte lät sig kyssas av obekanta herrar, och av ganska få bekanta; och dessutom var hon en handfast flicka. Så att knappt hade kyssen bränt på Olivias läppar förrän en örfil brände på Konrads kind. Och den efterföljdes omedelbart av flera.

Konrad var alldeles handfallen. Han var fullkomligt oberedd på ett så plötsligt nedstörtande från sin sällhets himmel, och tömmarna gledo sakta undan hans hand. Olivia grep dem ögonblickligen, höll in hästen och störtade i löjtnantens armar när han fem sekunder senare hann fram.

Och löjtnanten tryckte henne onödigt tätt intill sig, och Pilkvist kunde tydligt uppfatta en del ord, som sade honom, att befattningen som måg hos Rosenblom j:r redan var tillsatt.

Men löjtnanten uppehöll sig i alla fall inte länge med Olivia. Han hade lovat Konrad stryk, och som officer och gentleman skyndade han att infria sitt löfte.

AFFÄR ÄR AFFÄR

John Andersson var innehavare av en mindre agenturaffär i Nordstaden, en foxterrier, bärande, men mindre sällan lydande, namnet Tip-Top, samt en spanskrörskäpp med guldkrycka. Dessutom älskade han världens skönaste kvinna. När en karl är kär, är ju alltid föremålet det skönaste i världen.