Part 6

Kom ihåg det när ni skall resa till London och försök inse, att denna uppsats icke är en humoresk! Varför skall man alltid skriva humoresker!

Haröliv.

När _Agathe_, åltysken från Stettin, kom och lade sig i Haröbukten, blev det liv i land. Han kom visserligen så tidigt att ålen icke hunnit slå till, så att någon kommers var det för tidigt att tänka på, men han hade med sig en stor ankare akvavit, och hövligheten fordrade, att man rodde ut och hälsade skepparn och pojkarna välkomna. Den ena matrosen var en rackare för resten, var svår på flickorna och hade fått smörj åtskilliga gånger särskilt framåt höstarna, då det inte var så lätt att se vem som gav smockan i kvällsmörkret. Men på försommarn hade allt groll glömts och för resten bjöd skepparn på kask och han var inte snål, det skall Gud veta. Särskilt första kvällen fick man sin ordentliga hyra och cigarrer till, fina tyska svarta jäklar så man blev jämt yr i skallen.

Nu vet alla som lagt till vid Harö och varit där någon tid, att gubben Isakson och hans måg Janson inte varit kuttrasju sedan gubben gjorde paktum mellan dotter och måg och tvang honom att skriva på bara några minuter före vigseln, då det inte var så gott att neka för skandalens skull, fast nog hann Janson tala om för gubben vad han var för en skojare. Gubben och mågen talade aldrig ett ord med varandra sedan — de bara tittade som arga tjurar vid måltiderna, och nog kan man tycka att mågen hade rätt att vara ilsken. Gubben kunde väl sagt ifrån i tid, så hade det inte blivit äktenskap av, men efter tredje lysningen var det ju inte så lätt och för resten hade flickan måst börja ta ut kjolarna, så vad det beträffar var ju allt som det skulle.

Allt det här visste ju skepparn på _Agathe_ om, och första kvällen i Haröbukten visste han också att både Isakson och Janson kommo ombord — i var sin båt förstås och på olika tid. Och då blev det alltid gräl, när de fått en fyra, fem kaskar. Då talade gubben om för alla i kajutan att mågen inte var värd så mycket som en strömmingsråk och mågen sade rent ut att gubbjäveln skulle få på plytet när de rodde hem — ibland skulle han se hjärtbloden på gubbfan. Men skepparn bara skrattade och sökte raljera bort alltsammans med mera kask. Där satt gubben och mågen och söp och morrade åt varandra. Gubben var för resten inte rädd för Janson, ty den senare hade supit rätt friskt i sin tid och var väl inte så mycket att ta i, men han kunde ju vara lömsk och ge gubben ett tjuvnyp bakifrån, om han inte såg opp.

Så kom förra sommarn. Vi seglade med kuttern till Harön, och när vi svängde in i viken låg åltysken där redan. Det var sent på kvällen, men vi uppfattade tydligt att man inte gått och lagt sig än ombord på Agathe. Där skreks och sjöngs, och Ede, äldste matrosen, spelade handklaver på backen. Vi sågo några skuggor röra sig på däck i något slags takt. Man dansade bland rundhult och ändar på däcket.

Just som vi fått kroken i bottnen bara några famnar från Agathe, hördes en misstänkt plumsning och förvirrade skrik därifrån. Vi sågo en man hoppa i en av de många ekorna som garnerade sidan. Vi sågo honom luta sig över kanten och hala in ett bylte som hostade och spottade, och någon skrek: — Lägg den jäken i ekan! Låt’en inte komma ombord igen! — Ånej, va lugna ni, han kan inte, så gärna han vill! — Låt dä värsta rinna å’en, å ro’n i lann! Ta å dra den jäken mä en ända ett slag! Ryka på svärfar sin, tänk sån en jäkel — men gubben var säker, han gav’en en ibland ögona så dä passa precis!

Då förstodo vi. Janson hade börjat bruckla med gubben Isakson om gammal ost och fått sig en kimboblängare, för gubben hade gamla sjötag och Janson var ju bara långt oppifrån land.

Någon rodde Janson i land. Liggande på bottnen av ekan sjöng han en vild sång, som handlade om blod och kniv och gubbfan. Han improviserade alltid, då han blev full. Det var inte vers, men det lät som något gammalt hedniskt kväde, nog så ruskigt för resten. Karlen som rodde vräkte Janson i land, där han blev liggande som en hög kläder. Han gav ifrån sig en och annan ton i början — sen somnade han.

Först mitt i natten rodde de andra gästerna från skutan. Vi väcktes av knakandet i båtar och åror, när de gåvo sig i väg. Vi hörde dem bråka i buskarna och småsjunga uppåt skogen. Janson sov som ett paket.

Dagen efter skulle vi gå upp i byn och köpa färsk fisk. Vägen slingrade sig genom hagar och skogsmark, och just som vi skulle gå ut på Mattsons odling, skar ett skrän genom tystnaden, ett nödrop som kom oss att först tvärstanna och sedan ana något hemskt. Och det tystnade ej. Någon skrek för livet. Vi rusade i riktning mot den vrålande. Vid Mattsons lada rörde sig något bakom en albuske.

I gräset låg Janson på rygg och Isakson satt gränsle över honom. Janson gjorde skamgreppet på gubben och gubben skrek som om kniven satt i honom. Men gubben hade fått in vänstra tummen i näsan på Janson och vred till tolv medan han med andra handen tryckte ned hans fria arm. Vad som gjorde scenen särskilt pittoresk var att Isakson var alldeles naken så när som på byxor och skor. Hans rock, väst och skjorta lågo i småbitar runt omkring.

Jag sprang fram, ryckte undan gubben och kastade mig över Janson. Men i samma ögonblick fick denne ett bra vridtag om linningen på gubbens kalsonger. Han vred tyget ett par gånger om sin handled. Jag försökte rycka loss linningen, men taget var för gott. Jag bad en av mitt sällskap att skära loss gubben ur taget. Kamraten tog upp sin kniv, gjorde ett snitt och gubben reste sig upp. Jag lade mig över Janson och höll hans armar.

Men Janson hade fått se min kamrats kniv och började under tårar tigga att få låna den. Han såg hemsk ut. Blodet rann i en jämn, tjock ström ur näsborren, som just hade smekts av gubbens järntag. Hans händer voro blodiga upp till armbågarna — det hela verkade slakt. Men värst såg gubben ut. Han var blodig om hela sin nakna överkropp.

— Gå nu hem, Isakson, så håller jag Janson under tiden.

Janson fräste av ilska och småsjöng om kniven.

— Ska ja gå hem igenom byn på dä här viset å bli som ett apspektakel för hela byn? Ska ja dä, Engström? Vill han dä? frågade Isakson.

— Tror Isakson att det är något nöje att ligga och hålla Janson? Tror ni jag har tid med sådant här? Gå nu hem bara, Isakson!

— Nä, han får inte gå hem, förrän jag har klätt å’en böxera mä. Har ja klätt å’en oppte, så kan ja väl klä å’en nerte mä! gnisslade Janson.

— Inte går ja hem så här som ja nu ä! försäkrade Isakson. Ja ska ha Jansons kläder, annars går ja inte hem, nä så jäklar — å dä svor ja på! Ja ska ha klära, ska ja! skrek han. Å va i hellskota har Engström mä dä här å göra för resten?!

— Ja, va faen har du mä dä här å göra, Engström?! grät Janson. Släpp opp mej, annars!

Ja, vad hade jag egentligen med saken att göra? Och en kamrat instämde: — Låt dom här kurrarna göra opp saken sinsemellan! Vi kan ju stanna kvar och se efter att de inte använda tjuvtag. Slåss ni, bönder! Men tar ni fula tag, får ni smörj båda två!

Nå — att spela skiljedomare i ett mellanhavande, som aldrig kunde göras upp, var ju ingen framtid. Jag släppte Janson.

De röko ihop igen och vi ställde oss på lagom avstånd, beredda att ingripa om så skulle behövas.

Striden gällde nu Jansons rock och väst, ty det skulle ju ha varit en evig skam för byns rikaste bonde att gå hem naken som ett spektakel.

Plötsligt fick Isakson ett bra tag i Jansons rockkrage. De ramlade omkull båda och Janson kom under men framstupa. Isakson slet till och alla ryggstyckena i Jansons rock, väst och skjorta följde med, sköra som kläderna voro av svett och saltvatten. Vild av triumfen över denna lyckade åverkan på fiendens garderob, tog Isakson ett nytt tag, innan Janson hunnit resa sig. Denna gång fick han tag i byxlinningen — och i nästa ögonblick höll han i sin hand hela Jansons byxbak. Mågen var nu värre tilltygad — om jag så får uttrycka mig — än svärfadern.

Då lyste det till ett fult grin i Jansons ansikte, som blivit kritvitt mellan blodstrimmorna. Som en pil var han vid gärdesgården och ryckte loss en väldig stör. Det låg mord i blicken — men nu kastade vi oss emellan. Janson slet av sig resterna av rocken och skjortan, som hasat ned över händerna, och han stod lika naken som svärfadern. Men vi höllo de båda kämparna och förklarade striden avslutad. De ångade av svett och akvavit.

— Om ni nu inte håller er lugna, blir det stryk, sade vi, och det efter noter. Såja, sååja, bråka inte — — nej, lugn, såja! Egentligen borde ni ha smörj — men ni ska slippa — så hyggliga ä _vi_! Helt om, marsch!

Det blev ett dystert tåg tillbaka ned till sjön. Men kämparna lugnade sig och de insågo att skammen att gå nakna genom hela bygatan aldrig skulle kunna överlevas. Nere vid stranden tvättade de sig och fingo var sin långa oljerock, varefter vi följde dem till byn.

Vi stannade utanför Isaksons stora byggning för att få tillbaka våra oljerockar.

Just som gubben dök in i förstun, kom jag ihåg, att vårt ärende från början varit att köpa fisk.

— Hör nu, Isakson, det var sant, kan vi få köpa lite färsk fisk, ropade jag.

Han vände sig om.

— Ja, ja har just tagit opp abborrar för eget behov ur sumpen i da på morron, så dä går väl an — skulle dä va möcke?

— Ja, så där ett par kilo ungefär.

— Men ja vet inte redit, va di tar för abborrn nu — d’ä ont ätter fisk, ska ja säja.

— Ja, i Grisslehamn tar dom 70 öre, förklarade jag.

— Ja, men i Tälje tar di visst 80 — d’ä ont ätter fisk!

Rackargubbe!

Medel mot äktenskap.

Vi frågade den gamle ungkarlen, varför han aldrig gift sig.

— Gifta mej!? Jag!! Nä hör ni, försök inte! Höns kan man nog komma på nära håll utan att gifta sig med dom. Tror ni att en erfaren man gifter sej? Nej, var lugn ni, gubbar, sånt gör bara gröngölingar eller idioter.

— Nå, men då de flesta gifta sig — vill du verkligen stämpla flertalet som dumbommar eller gröna?

— Precis!

— Nå, men du har väl själv varit grön någon gång?

— Om!! Jo, var så säkra. Jo vars, jag har också sprungit efter höns på baler och gått i storm och åkt i landå med dom och bjudit dom på Operan och burit mig åt som en galning.

— Nå, men höll du aldrig på att fastna för någon?

— Tja! Åjo, det kan allt hända det, men jag drog mig alltid ur spelet, då det började osa katt och de började bli sentimentala. Jo, en gång var det verkligen nära ögat, och det var den enda gång jag själv blivit sentimental, men då räddades jag av en tillfällighet. Flax, bondtur, kalla det vad ni vill!

— Nå, men berätta då!

— Ja, jag var ung, förstår ni, så där ung så jag färgade av mig, och flickan var stilig och hur vi krånglade med promenader och baler och banketter och fan vet vad, blev det klart oss emellan. Jag presenterades i familjen och vi skulle förlova oss. Rika var dom med stenhus på Söder och skulle ge supé, för flickan ville ju visa upp mig för släkt och bekanta. Jag kom, elegant med frack utan ryggfoder och blankskinnsskor och friserad som bara fan. Och jag kom lite tidigare än de andra för att få prata med flickan och få mig ett glas punsch med svärfar, som var en glad garçon. Nå, när vi suttit och kuttrat en stund, kom gubben och ville ha ett glas med mig. Vi pratade och skojade och la bort titlarna och hur det var, kom vi att tala om styrka och vighet. På den tiden var jag ingen duvunge, kan jag försäkra, och livad var jag naturligtvis — tacka fan för det, när man skall förlova sig — och hur vi krånglade och pratade, ville gubben att jag skulle visa, att jag verkligen kunde slå en frivolt — han trodde det inte riktigt, sa han.

Begärde han intet krångligare av sin blivande måg, så var jag färdig när som helst! Salen var stor och jag klämde till — —

Men i samma ögonblick kommer svärmor ut från sängkammarn. Hon fick klackarna rakt i snoken och spottade ut tre tänder på fläcken och dånade som endast ett äldre fruntimmer kan göra. Jag rusade till serveringsbordet för att få tag i vattenkaraffinen, men högg miste i hastigheten och slog ut halva punschkaraffen över hennes nya sidenklänning.

Ni kan förstå att tonen oss emellan blev lite ansträngd — och på det viset klarade jag mig ur äktenskapsfällan. Inte många svärmödrar står ut med ett sådant behandlingssätt. Och det var inte löständer. Och flickan förebrådde mig till på köpet att jag inte hade ett ord till ursäkt åt gumman efteråt! Skulle jag kanske ha sagt: — Jag ber tusen gånger om ursäkt! eller — Jag rådde inte för det! eller — Det var inte meningen, snälla tant! Det hade blivit lika banalt alltihop. Supén inställdes och svärmor inställde förlovningen. Och nu har ni fått lära er det kanske osvikligaste medel som finns att undgå äktenskapet.

Passa på när svärmor helt oskyldigt kommer in genom en dörr och kläm ut tre tänder på henne med klackarna. Probatum est.

Tjuvpojkstreck.

På andra sidan bron, under vilken den mäktiga strömmen brusade, höjde sig gatan och smalnade till en gränd, gropig och smutsig, och från den gränden slingrade sig andra ännu gropigare och smutsigare gränder med underliga kåkar, snedvridna, stöttade och liksom gapande med förvånade portar över den nya tiden, som svärtade deras tak med stenkolsrök från fabrikerna och föste in ett nytt släkte i de låga rummen. Men bakom varje kåk låg en idyll, en gammal trädgård med gamla krusbärsbuskar och äppelträd och geranium och tistlar och för övrigt en flora, som var tropiskt yppig, gödd som den blivit av allt slask och smuts, som sedan århundraden flutit ned från gator och gårdar. Ty trädgårdarna sluttade brant mot älven.

I en av dessa kåkar bodde fattigprästen, och med hans son lekte jag i deras trädgård under försommarkvällarna. Vi voro klasskamrater och hade sinne för samma pojkstreck. Vi gjorde jodkväve och lade ut åt traktens pojkar, vi uppfunno krutet och våra tankar sträckte sig till och med så långt som till nitroglycerin.

Kanske inte läsaren vet, hur man gör jodkväve? Man köper jod på apoteket, slår ammoniak över och låter massan halvtorka. Sedan gör man kulor av den och lägger ut dem på lämpliga ställen. Då kulorna torkat, explodera de vid minsta beröring med en ganska bra knall och ett slag, som gör ont i fingrarna, men för resten är ofarligt, om man inte gör satsen för stor.

Vår granngård var också en idyll, och i den bodde en gammal kapten med sin hushållerska. Mitt på gården stod ett bord med marmorskiva i en liten syrenberså och på bordet stod en underlig pjäs, en urtavla på svarvad fot. Över siffran 12 lästes ordet MIDDAG och över sexan ordet TODDY. Efter denna döda klocka levde kaptenen.

Han var en sextiofem års man, förfärligt mager med lång, brun hals och ett kalt huvud, stora, utstående öron, liten, blåaktig näsa och stripiga, vita mustascher. Han syntes aldrig i trädgården, utom vid toddydags, då han ensam njöt drycken och rökte sjöskumspipa.

Men på andra tider var bersån livligt frekventerad, ty hushållerskan drack kaffe där flera gånger om dagen med sina väninnor.

Nu ägde jag och min vän ett salongsgevär. Kaptenens gård var rikare på sorkar än vår egen, och vad var naturligare än att vi utnyttjade den bättre jaktmarken, särskilt som vi lätt kunde skjuta genom springorna i planket, som skilde de båda idyllerna åt. I ett hörn bakom syrenbersån stod en väldig soplår, som alltid var öppen, och dit smögo de stora, feta skeppsråttorna utmed väggarna från alla sina hål i det gamla, murkna huset.

En dag, mitt under brinnande kafferep, kunde min vän inte låta bli att skjuta en råtta som, obekymrad om gummornas prat, tassade till sin måltid. Men skottet hördes, och djurets dödsskri kom hushållerskans hjärta att stanna av fasa. I detsamma kom kaptenen in från gatan.

— Kan kapten tänka sig, att pastorns odåga till pojke sköt en råtta alldeles nu genom planket! Tänk om det hade råkat mig, som satt ytterst! Tänk bara, sån rackare till pojke — ska vara bättre mans barn! I polisen skulle han, det skulle han!

— Nå, så hade jag väl fått skaffa mej en ny hushållerska — såna växer på trän! Pojkar ska skjuta och käringar ska skrämmas!

Och kaptenens magra skepnad försvann i förstudörren.

Min vän och jag klättrade upp till plankkrönet och ropade med triumferande röster enstämmigt: — Skvallerbytta bing bång! och döko ner igen.

— Sån en gammal rackargubbe! sade hushållerskan. Och ni, era satans pojkrackare, er ska jag nog få tag i!

— Hon kallade honom rackargubbe, och oss skvallrade hon på, sade min vän. Det ska hon få äta upp.

Dagen därpå hände det. Det var söndag och en lämplig dag för utförande av attentat. Torrt och varmt var det, och makterna voro oss gynnsamma. Vi väntade tills gumman gått till kyrkan.

Då smögo vi oss över planket, lade en stor hög krut under marmorbordet och ledde därifrån en lagom tunn rand fram till och under planket. Så satte vi oss i gräset och väntade.

Mycket riktigt! På beräknad tid kom gumman tillbaka från kyrkan med en likasinnad, och om en kort stund sutto båda vid sitt kaffe i soffan.

Min vän tände på. En fräsning, ett väldigt rökmoln och ett ännu väldigare skrik fyllde gården.

Då röken blåst bort, låg hushållerskans gäst och sprattlade som en däckad abborre under upphävande av ett bland de värsta tjut jag hört.

Hastiga steg hördes och kaptenen kom ut.

— Vad satan tjuter ni för, käringar? Har fan flugit i er i kyrkan? Men här luktar krut!?

— Å — å — goa kapten — det är den här prästpojken, som — — nu är mitt tålamod slut — han höll rakt på att bränna opp oss. Tänk, det rök till och vi var som mitt i en eldslåga.

— Är ni skadade? Lever ni, eller är ni döda?

— Nog lever vi, men oj, du min skapare —

— Nå, då så! Pojkar ska skoja med käringar! Stör mig inte!

Och han slog igen dörren mitt för näsan på skvallerbyttan.

— Nej, nu är det nog! sade hon. Nu går jag in till pastorn. Här ska bli rejs!

Vi bleknade.

— Skubba, du, sade jag till min kamrat. Jag stannar och säger, att far din inte är hemma, när hon frågar.

Han skubbade. Gumman kom. Jag stod där oskyldig i dörren.

— Är pastorn hemma?

— Nej, han gick ut alldeles nyss.

— Har du varit med om det här?

— Du!! Sa hon du?!

— Åja, nog förstår jag att du har varit med, annars skulle du inte vara här, när pastorn är borta. Och hans slyngel till pojke har förstås sprungit sin väg. Men om inte pastorn vill hålla reda på sin pojklymmel och dom odågor, som springer här och ställer till rackartyg, så ska ja säja till kapten att han går in och ger er stryk! Och det efter noter ändå.

— Äsch, det har han inte krafter till! Han är för mager! sade jag och spände ut mitt tunna bröst.

— Å, nog kan han tukta en sån där snorgärs som dej.

— Den! Som ser ut som en kattskalle på en kälkstake!

Pojkar äro otacksamma. Jag kan inte hjälpa det, men så är det.

— Ska vara bättre mans barn, men dom är som hamnbusar i truten! Men det här ska kapten få veta. Det finns väl polis och rektor. Vänta, du bara! Hon knöt näven mot mig och skyndade ut.

Jag bleknade. Jag såg en ohygglig stut i perspektiv, relegation och evärdlig nesa. Min vän kom fram och jag berättade det som hänt. Hon hade kallat mig du! Det var oerhört av en sån där kaffekäring och skvallerbytta. Det var nog dumt att jag sagt det där om kaptenen, men när en blir arg så —

Ja, han tyckte också att det var dumt, för kapten var en väldigt hygglig gubbe. Men han kunde nog aldrig få veta, vad jag hette.

— Ja, men om han frågar din far!

— Äsch, inte tänker han på det!

Men tydligen hade jag berört någon särskilt ömtålig sträng hos kaptenen, ty efter första lektionen dagen därpå blev jag inkallad i lärarerummet. Kaptenen befann sig också där. Rektorns min var hotande.

— Du lär ha förolämpat herr kapten?

— Nej, det har jag inte gjort.

— Ljuger du också?

— Nej.

— Kanske herr kapten själv skulle vilja säga, vad gossen sagt, då han tycks tredskas?

Kaptenen blev pionröd.

— Tja, egentligen har gossen inte sagt något till mig utan till min hushållerska.

— Nå, men vad har han sagt?

— Hm — tja — det — — tja, det vet jag egentligen inte, men det är oförskämt — tja —

— Har du sagt något till herr kaptens hushållerska?

— Jaa.

— Vad har du sagt? Berätta ärligt och sanningsenligt!

— Jo, jag sa att kaptenen inte kunde klå mig, för han såg ut som en kattskalle på en kälkstake, men hushållerskan kallade honom gubbrackare och det är väl mycket värre — — —

Det ryckte i mungiporna på den gamle rektorn och det hördes fnitter från de yngre lärarna. Kaptenen vågade jag inte se på.

— Gå och anmäl dig för klassföreståndarn, få vi talas vid sen! Marsch!

Jag gick med tungt hjärta tillbaka till klassrummet. —

Stryk, anmärkning för oskick och B i seder vid terminens slut.

Gamle, hygglige kapten! Gamle, hygglige rektor!

Fredrikson.

»Nog har vi mat, men vi haver inget brännevin! Finns här någon handlingsman, som haver ett glas öl?»

Sången lät hes ur sjöbodens mörker. Det var naturligtvis Fredrikson, som var full igen.

— Vem ä dä som går å smyger omkring knutarna? Kom hit, alle man, judar å proselyter, greker och galiléer, bara ni har öl — ja ä sjuk i da, dössjuk — jaså, ä dä Engström! — Godagen, inte illa ment, men si, den där akviaviten som åltysken har, den borde förbjudas mä en särskild paragraf — inte blir en så sjuk utå vanlit Öregrundsbrännvin.

Jag kom barfota med uppkavlade byxor i vasskanten med min gäddsnara och skulle just vika om Fredriksons sjöbod, då han hörde mina steg. Det hade lyckats bra med fisket. En liten knippa smågäddor, utmärkta frukoststekgäddor, dinglade vid min svångrem.

— Va ska han mä såna där småglin te gädder, inte får en nå betalt för dom, å för resten ä dä olaglit.

— Jag säljer inte gäddorna, jag äter opp dom. Och för resten är det tillåtet att snärja.

— Ja ska låta bli å anmäla Engström, om han bjuder på en sup.

— Tror Fredrikson, att jag går och bär brännvin på mig?

— Nå, då kan ja bju på bå en å en halv, sämre kar ä ja inte!

— Nej tack, Fredrikson, jag fortsätter runt udden, och sen blir det lagom att steka fisken till frukost. Vad gör Fredrikson i sjöbon? Sitter och nubbar, kan jag tro.

— Nääj, Engström, utimillan mig och flaskan är likasom att ett stort svalg befästat — nej, i da går dä inte — särskilt om ja inte får sällskap. Tysken var för svår i går kväll. Här håller ja på mä nätena, för vi ska lätta dom i morron, men ja ger näten faen, ja följer mä honom, Engström, å sir på när han snärjer gädder, å litern tar ja mä mej ifall torsten skulle komma på för häftit.

— Nej, stanna här, Fredrikson, och gå inte med och skräm gäddorna. Adjö nu! Sköt nätena, jag vill gå ensam!

— Vill å vill! Ä inte dä här min egen strand? Går ja inte vart dä kan falla mej in. Ja ska — —

— Adjö nu!

— Jaha! Jasså? Han exmerar inte å gå ihop mä Fredrikson, för Fredrikson ä full, tror han, Engström, ja har varit i lag mä högre herrar än honom, ska ja säja, mä disponenter å deriktörer å präster å fan å hans mor — —

— Ja, stanna nu, Fredrikson!

— Nej, nu ä ja mä, jädrar å slå alarm! Här har Engström pojken opp i alla väder! Tror du ja väjer för nån åv kvinna född, nähäj, gosse — tror du inte ja har skött folk, bå snobbar å rallare — stanna, Engström, får ja säja honom en sak — han tror ja ä dragen, men ett lindebarn ä mycke fullare än ja — tror han inte att ja har varit annat än fiskare, jo, dä kan Engström ta gift på — —

Fredrikson halvsprang vid min sida, ty jag påskyndade mina steg åt landsvägen till.