Part 5

— Tror du ja ä ohederli också? Supet har ja gjort å slagets, men skojat nån har ja aldri gjort. Å här ska du ha för dä sista ordet — — —

Pang! Och Söderbom stöp i spiselaskan för en välriktad smocka.

— Vill du fram mä pengar nu, din skenhelia skojare?

— Jae söte Agust — stanna här så ska ja gå in efter pengar — du väcker ju Krestin.

— Nä du, ja följer mä å sir efter att du inte smusslar undan nåra sedlar — ja känner ullen, sa fan om prästerna. Du kommer undan billit den här gången.

— Ja herre gud — — slå mej inte bara — ja, ja ska — — —

Och de stegade tillsammans in i storstugan. Söderbom öppnade byrån och tog fram sin digra plånbok.

— Ta hit boken — håll dej lugn, kärngfan, ja tänker inte göra dej te änka — ge mej si — å — du har ju plenti — du sa 200 men här har ja 250 — 300 — ge mej si 375 — dom galoscherna passar mej! Egentligen skulle du ha dej en torvel för du ljuger mä, fast du ä Guds barn, men ja har inte tid — kvitto skickar ja ifrån första hamn — nu ger ja mej i väg — å du ska få höra åv mej — å när länsman kommer i morn, så — om du nämner ett ord, förstår du — ja ajöss mä dej å ajöss, Krestin å tack för dä lilla som har varet — ja kommer tebaks när di har fått hinna lugna sej — ajöss!

Söderbom stängde suckande dörren efter svågern — men i nästa ögonblick hördes steg och en dunkning.

— Va ä dä?

— Jo, Söderbom, kom ihåg att vi har inte gjort opp än — å gift om dej så fort du kan! Dä va egentligen kappsäckarna ja ville ha, för dä kan behövas en geting på sjön — men rör på klövarna, kappsäckarna har käringen reda på.

En halv minut efteråt kom Söderbom med kappsäckarna.

— Ja ajöss nu för sista gången! Du gråter väl inte för ja far, läsaremickel där! Tjo hej!

Och August Karlsson lämnade springande sin och Söderboms gård.

* * * * *

Liverpool ombord på stimbåten King John.

Härmed intygas att jag fått 375 kronor som afbetalning på skeppar Söderbom på Harös skuld till mig, August Karlsson.

Som ofvan

_August Karlsson_.

Sjelf närvarande vittne intygas:

_Fredrik Sjöblom._ _Fergus O’Flanagan._

Vi klarade oss fint som fläsk till Malmö men nog feck Norrteljeborna veta vems ande di guppade mäd och det dröger nog innan jag hälsar på i gamla Sveden igän jag kommer när dä växer små blommer på bylingarnas graf hur geck det sedan kom ihog att jag är inte dö utan lefver vid god hälsa nästa gång jag kommer häm skall jag holla ordentlig räjs så spar på slantarna vänligen

_August Karlsson_.

P. S. Jag gir faen i pängar, men nog skall du få betala.

D. S.

Kåseri.

Vad beror det på, att folk förefaller flackare nu för tiden, blekare, utan karaktär mot förr? Kanske för att jag lever kvar i det gamla, bland min ungdoms herrar och bönder.

Då för tiden fanns det verkligen klasskillnad. Nu leva vi i nivelleringens tecken. Högst uppe i småländska höglandet, där järnvägarna verkade nyskurna sår och där postdagarna verkade verser ur Uppenbarelseboken levde gamla familjer på sina gods som de gjort i århundraden. Där gick ingen kusk över gårdsplanen utan att hålla mössan i hand. Där satte tjänarna en ära i att tjäna i generationer hos samma herrskap. Där spunno husets adliga döttrar i kapp med pigorna, och den stalldräng som bar sig illa åt föredrog att få smörj av husbonden framför att bli avskedad. Ett avsked då för tiden var ett misstroendevotum som satte fläck på vederbörande och hela hans släkt.

Just den trakt, jag är uppfödd i, var full av original. Klasskillnaden var skarp såväl mellan bönderna som mellan herrarna. Min egen släkt var ju delvis av bondras och jag minns min stolthet över att åtskilliga voro häradsdomare och nämndemän — dystert blickande gubbar med sävliga later men med humor i vänstra ögonvrån. Deras åkrar voro välsköttast, deras hästar skeno av välmåga och deras kläder voro hemvävda. Ty deras hustrur skulle icke ha velat överleva nesan att se sina män klädda i dåliga köpkläder.

På den tiden funnos strängt taget inga avstånd. Man hade släktmöten då och då och reste sina tio mil i kärra för att få umgås några dagar vid bröllopstillfällen eller begravningar. Det var festdagar. Då flödade brännvinet och det hembryggda ölet, glädjeskotten knallade och man giljade inom släkten. Då nötte man salsgolven med hårda stövelsinkor i polska och vals och lekar gjordes, som nu äro glömda. Körsbärskalas och brännvinsorgier, ett litet slagsmål då det passade och robusta skämt med motsatta könet förgyllde tillvaron. Jag minns ett bröllop nere i Pelarne socken, då tvåhundra gäster en morgon saknade alla sina skor. Man hade legat i syskonbädd i logarna och en dräng hade gömt alla skor och stövlar under ett badstugolv. Nå — man fick gå en dag utan skor tills gömstället upptäcktes, fast det inte var lätt att placera de tvåhundra paren. Men drängen, som gjort brottet, vågade icke visa sig i bröllopsgården förrän trakten återtagit sitt vanliga utseende.

Men det var inte detta som jag egentligen ville tala om, fast det kanske har sin betydelse som förutskickad anmärkning.

Därnere i min hemtrakt bodde tre gamla gubbar, som voro vana att träffa varandra för att spela kort. De hade inte nästgårdsväg till varandra, men de hade landåer och små skarpsprungna smålandshästar. En var hovpredikant — han drack alltså toddy och vin och brännvin. En annan var bergmästare och var en stor man i Småland. Den tredje var kapten och hade varit med i finska kriget. Han var jägare och fiskare och han brukade ro ut i Solgens vackra sjö och bo på en ö där — ligga och sova på en häll som han gick och stod. Han hade för resten varit god vän med Johan Ludvig Runeberg, som var också han en väldig jägare. — Och så höll jag på att glömma en annan, en fjärde, en gammal jämbörding, som också hade varit med i finska kriget. Han satt hemma på sitt gods klädd i vadmalskläder och spelade harpa, vackert och musikaliskt, och var för övrigt socknens ackuschör. Jag minns en dag då vi unga — jag kom med på sladden — men jag var glad att få leka med — vi voro på fotvandring och kommo till den gamle harpspelarens och ackuschörens gods för att övernatta där. Vi fingo gå i procession in i hans kammare, och han lade händerna på våra huvuden och välsignade oss. Han var nitti år gammal — och hans gamla hustru satt bredvid och konstaterade faktum, vit i huvudet och vacker i ögonen och förvånande sig över den nya tiden som kom in i de gamla rummen med oss unga.

Alla dessa gubbar voro bortåt nitti år och brukade träffas sedan någon generation för att spela kort. Då kom bergmästaren med sin gamla kupé och hämtade hovpredikanten, för vilken denna lustresa till de gamla kamraterna var en epok. Men hovpredikanten var rädd för att åka fort, och bergmästaren satte full fart i backarna på gammalt småländskt maner. Nu finns det en backe, väl en fjärdingsväg lång, från Boaryd upp åt Eksjöhållet. Båda gubbarna sutto och pratade, och så småningom hade de passerat backen. Då måste gubben hovpredikanten säga något och sade: — Tack, kära bror, för att du inte körde så fort utför denna farliga backen! Jag satt med andan i halsen hela tiden. Tack, kära bror!

— Jonsson! sade bergmästarn, vänd och kör upp igen!

— Ja, men kära bror, sade hovpredikanten.

— Kör, sade bergmästarn.

Och hela ekipaget begav sig i väg tillbaka till backens krön.

— Vänd! sade bergmästarn, och full fart!

Det bar av i karriär utför och hovpredikanten satt och kippade efter andan och höll sig fast i krökarna.

Och ändå hade han varit med vid Leipzig och i Norge.

Dessa gubbar voro på väg till den gamle kaptenen, Runebergs vän, den gamle jägaren, för att spela kort några dar. Deras kamrat harpspelaren och ackuschören var icke med vid detta tillfälle, utan de hade som uppgift att hämta fjärde man till kortspelet. Denne fjärde man var också en gammal kurre. Han var länsman och hade varit fjärde man under ett trettital år. Men han var naturligtvis underklass och behandlades som en sådan.

Alltnog — de hämtade länsmannen och så småningom nalkades de kaptensbostället. Där blev full fart. Där blev supé och toddy och korten kommo fram. Gumman skickades i säng och gubbarna fortsatte. Ångande krukor med varmt vatten, god konjak och rom kommo på bordet.

Gubbarna började bli osams — de började skrika och svära. Länsmannen var den lugnaste. Och vid en paus i grälet vågade länsmannen komma fram med ett förslag, däven av konjak som han var: — Hör nu, herr bergmästare. Och ni andra ärade medspelare! Nu har vi spelat kort med varandra i jämnt tretti år och nu tycker jag — hick — att vi kunde ta och lägga bort titlarna!

Det blev tystnad vid spelbordet, man tittade på varandra — och plötsligt sade bergmästarn: — _Hut, allmoge_!

Länsmannen sjönk ihop och fann att han framställt frågan om titelbortläggningen något för tidigt, att det över huvud taget var dumt att han föreslagit den. Då sade kaptenen: — Ja, då fortsätter vi spelet som om ingenting hade hänt! Ä inte kommissarien med om det?

— Jag ber tusen gånger om förlåtelse, om jag har varit oförskämd, sade länsmannen och ilsknade till ett slag. Men jag menar, då herrarna har sökt opp mej under tretti år, så betyder det väl någonting. Det betyder att herrarna behöver mej!

Då sade den gamle kaptenen: — När man spelar 1/10 öre behöver man ingen. Har kommissarien vantrivts i vårt sällskap, så säj bara ifrån!

Hovpredikanten sade: — Detta gräl har jag upplevat i minst tjugufem år, men det har alltid rört sig om pengar och inte om brorskålar. Fatta nu sitt glas, herr kommissarie, och krök armen om min egen arm. Låt oss vara tillsammans och låt oss dricka. Jag dricker som själasörjare — — —

— Lekamen och blod, föreslog kommissarien —

— Du hör ju själv att han är oförskämd, sade bergmästarn. Här hämtar vi kommissarien för att bereda kommissarien någon glädje och trevnad och vinst på spelet, och så ger han sig opp ibland oss. _Hut, allmoge_!

— Vem skulle ge? frågade kaptenen.

— Den som frågar, sade hovpredikanten. —

Detta resonemang berättade den gamle kaptenen för mig för många herrans år sedan. De äro döda alla deltagarna i spelet. Och deras jaktmarker äro öknar med stubbar och torr ljung. Deras tjädermarker med väldiga furor uppe i Skurugata betyda ingenting längre.

När jag var där sist och gick för mig själv på de gamla stigarna, kände jag min ungdom leka som en gul fjäril framför mig. Jag dök in i skogen. Stigen slingrade i ungskog som var lika gammal som jag. Jag såg på stubbarna att folk hade varit där och stulit. Men under tjugufem år hade där växt upp en ny skog, som tycktes säga till mig: — Hej, gamle gosse, du ser att vi följa med.

Stigen slingrade över fällor, genom ensnår, över bäckar som porlade och sjöngo min barndoms visor — och plötsligt stod jag vid ett stalp. Vägen tog slut — men en ung björk växte upp ur en dal — och nu tro ni mig inte, men jag hoppade ut från berget och tog tag i björken och den vek sig som förr i världen. Jag kom ner lugnt och behagligt i mossan just där jag ville komma ner och där bäcken gick brun och mörk över och mellan bruna stockar och grenar och stenar som legat där många hundra år.

Jag hörde änder snattra en bit ifrån mig. Där hade varit en damm för många hundra år sen, och brunvioletta stockar lågo och talade om mina egna förfäders arbete under den s. k. medeltiden. Stockarna voro skulpterade av bäcken och en jättefura låg ikullfallen tvärsöver dammen och berättade om underbara saker. Jag tycker inte om att citera. Men jag måste erinra mig Gustav Frödings vackra känsla — densamma som min, då han säger:

Här är stigen trängre, här är vildskog här går sagans vallgång vild och lös, här är stenen kastad av ett bergtroll mot en kristmunk långt i hedenhös. Här är Vargens gård av ris och stenrös, här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk, här satt Ulva lilla, Vargens dotter, ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.

Jag minns inte för resten. Men jag ville påminna mig en vacker dikt av Fröding — någon vers ur den — där han sade något åt samma håll som jag menar. Jo — det är denna:

— Här är det ödsligt och stilla, här är det långt från det verkligas strand.

Tänk efter! Den känslan ha vi haft, vi som tycka om att gå ensamma i skogen och plötsligen komma till ett ställe, där vi stanna och säga till oss själva — Detta måste vi måla!

Vi mena alltså med Gustav Fröding:

— Här är det ödsligt och stilla, här är det långt från det verkligas strand.

Men kanske jag börjar bli sentimental. Skulle det vara något fel? Nej, jag tror det inte!

Tänk er en dalgång med en bäck längst nere och en gammal damm och märken efter en gammal kvarn — allt i skuggan under furor och med änder, som äta i gyttjan. Och vinden som går över alltsammans. Och mossa som det dryper av och smäckra björkar som stå liksom generade av att få växa i sällskap med tallar — och ett vatten så kolsvart som — ja!

Detta är min sentimentalitet.

Jag märker att jag har kommit litet bort från mina gamla kortspelare. Men det gör ju ingenting. Jag sitter här ensam en natt i Grisslehamn och observerar att luften blir allt ljusare och allt mindre blå genom fönstren.

Och genom min hjärna susar som en vacker känsla Gustav Frödings:

— Här är det ödsligt och stilla, här är det långt från det verkligas strand.

Ja — det blev verkligen ett kåseri. Men hurudant?

Söderbom.

När Söderbom hade fått några kaskar, kom han alltid i det vilda lynnet. Han var en storväxt, bredaxlad karl och hade satt skräck i samhället ända sedan han blev så gammal, att han dugde på sjön. Hans tempi voro de vanliga. Först började han gråta så hela kroppen skakade, och så länge han höll på med det, var han inte farlig. Då kunde man med lämpor och goda ord få ut honom på vägen, men då var det också bäst att regla dörrar och bomma igen fönster. När han då inte kunde komma in igen, blev han ursinnig, slog ihop händer och klackar, neg och svor, rev ned staket, sparkade på dörrarna och lovade utgjuta blod, tappa dom bleka allesammans. Då även detta blev utan resultat, drog han kniv, gick omkring halva natten och högg i dörrar och väggar så att kvinnor och barn gräto och männen lovade sig själva och sina hustrur, att detta var sista gången de varit i lag med Söderbom.

Han hörde också till det slags folk, som klär av sig för att sätta fasa i andra och det hade hänt några gånger, att han under gråt tagit av sig alla plagg utom skorna för att bli litet ledigare, när det stora slagsmålet skulle börja — ingen vågade sig på honom, ty han såg verkligen fruktansvärd ut, där han valsade naken på vägen och högg med kniven omkring sig.

Så hade Söderbom hållit på i många år och rädslan för honom tilltog, men som det oftast var han som bjöd, var det inte så lätt att undvika hans sällskap, och kask får man inte alla dagar.

Men så kom en ny präst till socknen, en ung man, och hans första göra var naturligtvis att bekanta sig med sina sockenbor. Han såg hygglig ut, kunde prata med både gummor och gubbar, och det riktigt förståndigt till och med, fast han knappt hade början till skägg än och var liten till växten.

En söndagskväll var han inne hos lotsförman Karlson och drack kaffe. Och rätt som det var, började ett kattrakande ute på vägen. Karlson tittade ut genom fönstret. Mycket riktigt, det var Söderbom, som var i tagen igen.

— Vem är Söderbom? frågade pastorn.

— Jo, nu är det bäst vi reglar och bommar till, för annars kan det bli blodsutgjutelse, sade Karlson. Söderbom har supit igen, och då drar han alltid kniv och stark är han som en björn och ett riktigt vilddjur. Det har han varit ända sen han var barn.

— Det var otäckt, sade pastorn. Har han skurit någon?

Karlson såg på sin hustru.

— Nääj, det tror jag verkligen inte han har gjort. Kan du påminna dig, om han har skurit någon? Neej, om jag tänker efter, så har han inte det. Men han lever galen och hugger kniven i varenda dörr utefter hela landsvägen, när det sinnet rinner på honom.

— Nå, men har han slagit någon då? Han måtte väl ha gjort något våld någon gång, eftersom han är så fruktad?

— Neej, när jag tänker efter, så kan jag inte påminna mig något sådant, men farligt ser det ut — hela byn låser in sig, när han är ute och är i tagen.

— Vad är ni för karlar i byn, som tål sådant där? Jag skall gå ut och tala med honom.

— Nej, för Guds skull, goda pastorn, gör inte det! Det kan bli en olycka!

— Nu går jag ut emellertid, men ingen får följa med.

— Ja, men pastorn — — —

— Adjö på en stund!

Pastorn gick ut. Det var nästan nermörkt och några steg bortåt vägen valsade Söderbom som bäst och högg kniven gång på gång i handelsmans magasinsvägg, allt under upphävande av fruktansvärda tjut och avgivande av löften om blodtappning.

Vad som hände mellan pastorn och Söderbom fick ingen veta. Men tjuten tystnade, och om några minuter kom pastorn in igen. Söderboms stora slidkniv bar han i handen.

Karlson gjorde stora ögon.

— Hur har pastorn burit sig åt med honom? Vi var rent hjärtängsliga.

— Söderbom kommer aldrig att bråka mer, sade pastorn. Sådana som bara köra kniven i väggarna och tala stora ord, äro de minst farliga.

— Ursäkta, men pastorn har väl inte kunnat klå honom, pastorn som skam till sägandes är så ung och småväxt?

Pastorn log.

— Något illa har jag inte gjort honom. Emellertid tror jag att Söderbom är avsatt från sitt tyranniska regemente här i byn. Men nu måste jag gå. Tack och adjö!

— Men törs pastorn verkligen gå ensam? Söderbom — —

— Jo, jag är inte rädd och behöver ingen hjälp. Adjö nu!

Karlson och hans hustru gapade efter pastorn, då han gick, och gapade på varandra.

— Si, det var en präst, det!

Dagen därpå cirkulerade ett rykte, att pastorn tagit kniven från Söderbom. Andra dagen växte ryktet med lavinens hastighet. Pastorn hade hållit på att slå armar och ben av Söderbom, som höll sig inne och plåstrade om sina bulor.

När söndagen kom, var socknen mangrant samlad i kyrkan. Men vad som väckte största förvåningen var, att Söderbom var där också. Han var kanske den andäktigaste, han bad och sjöng och lät sina ögon lita till predikanten som till ett högre väsen.

Och så fortgick det. Söderbom var och förblev som en omvänd hand och kyrkan förblev packad varje söndag. När pastorn efter några år fick ett större pastorat, sörjdes han uppriktigt av hela församlingen, icke minst av Söderbom.

Jag träffade kyrkoherden för något år sen och frågade, hur han burit sig åt med Söderbom.

— Å, det var ganska enkelt. Jag känner materialet i skärgården, och det var ganska viktigt för mig att bli populär i socknen för att få meriter till en bättre. Söderbom kunde ha kramat sönder mig om han velat och förstått situationen, men jag satte allt på ett kort och förlitade mig på riktigheten av det vanliga omdömet om sådana där skränare, som bara höta, men aldrig slå till. Jag gick fram till honom, där han hoppade som en stolle, och sade: — Låt bli det där, annars får du stryk! Tag hit kniven! Genast, annars smäller det!

Och karlen blev faktiskt rädd. Han darrade som ett asplöv och bad: — Snälla söta, slå mej inte! — Du skall slippa stryk, om du lovar bättra dig. Och får jag reda på att du burit dig dumt åt igen, går jag hit och piskar upp dig. Gå i kyrkan om söndag; jag vill se på dig. Ingen skall få veta om det här, så länge jag är i socknen. Jag är den nye pastorn! Karlen var det beskedligaste kräk på jorden, det var bara hans supkamrater som skämt bort honom och trott, att han var en förskräcklig slagskämpe. Skål!

Och vi skålade, ty vi voro på en stor middag med mycket champagne hos en hovpredikant.

Hövlighet.

Vi kallas ju Nordens fransmän — gubbevars. Vad som menas med detta har jag aldrig fått riktigt klart för mig. Det är väl med det som med de flesta andra värden: När de bli utnötta, behöva de en omvärdering. Men man menar väl, att vi äro lika artiga som fransmännen. Gott! Jag har träffat många oartiga fransmän och ännu flera oartiga svenskar gunåssåvisst. Och någon statistik finns nog inte i fråga om de olika ländernas artighet.

Emellertid duger det inte alltid att vara hövlig. Det måste ske med stor urskillning. Låt mig berätta!

Jag hade bott i Paris ett par månader och fått vanor som närmade sig ett visst slags parisares, ty jag bodde i Quartier Latin. Jag kom så småningom att bli stamkund på en bestämd krog, där kuskar och målare och annat fattigt folk åt billigt men gott, raffinerat gott. Då värden på en sådan krog ser att man blir daglig gäst, kommer han fram och trycker ens hand, talar politik och slår sig ned ibland, dricker ett glas och bjuder gärna på ett. Garçonen omhuldar en, talar politik och lancerar de sista kvickheterna. Det verkar familjeliv eller åtminstone inackordering.

Nu äro ju vi svenskar vana att lyfta på hatten i tid och otid. De flesta av oss hälsa nästan hjärtligt på de tjänande bröderna, på restauranger, i butiker, och detta passar bra i Paris och Stockholm.

Men kom till London och gör det!

Jag måste erkänna att jag egentligen aldrig har trivts i London förrän på sista tiden. Jag hade tyckt mig observera att betjäningen på hotell och restauranger gapade på mig. De vände sig om, de viskade, de fnittrade. Jag fattade icke orsaken. Hotellportvakten slog upp munnen på vid gavel, då jag passerade honom, och i rökrummet väckte minsta beställning uppseende. Det blev pinsamt i längden, jag tittade mig i var spegel, om jag möjligen var sotig på näsan — men det var jag aldrig. Jag var snyggt klädd, elegant kan man säga. Jag drack de dyraste drycker, åt den bästa mat och gav gentila drickspengar, dock ej överdrivet, ty sådant medför ingen välsignelse. Men lika förbannat gapade man — nej, tacka vill jag Paris — där är man som hemma.

Emellertid kom jag åter till London för något år sen. Jag skulle bo på ett mycket elegant hotell och kom dit en förmiddag i ressällskap med en vän från Paris. Vi voro båda klädda i nya moderna kläder, köpta i Paris. Det enda originella hos oss skulle möjligen ha varit att vi hade mjuka hattar à la mode du Quartier — men jag har sett stadgade engelsmän också gå i mjuka hattar.

Nå — vi kommo till hotellet, där en gemensam vän till oss bodde sedan flera år. Vi betalade vår chaufför, portvakten satte svängdörrarna i rörelse, vi tackade med en kort hattlyftning, vi kommo in i vestibulen, lyfte på hatten för tjänstemännen, av vilka vi skulle beställa rum — har ni sett på fan — gapade inte alla, portvakt, portierer, kassörer och gäster som uppehöllo sig i vestibulen! Vi fingo våra rum och frågade efter vår vän, doktor L. Han var för tillfället icke hemma. Vi ajusterade oss, rekvirerade en automobil och reste ut på en stund — följda av employéernas förvånade och leende miner. Vi tyckte att vi kommit till en bondhåla, en brackopolis. Nej — leve Paris!

När vi efter ett par timmars promenad åter susade fram på asfalten till hotellets entré, stod vår vän doktorn där, han också småleende och med icke så litet ironi i vänstra ögat.

— Hör ni, pojkar, innan vi gå in och få en drink, så hör och lyd ett gott råd: Hälsa aldrig på någon betjäning! Rör aldrig vid hatten i ett hotell, en restaurang, en butik! Ni har hållit på att förstöra mitt anseende här. Då jag kom hem, sade en portier att ett par högst underliga människor hade sökt mig. Var det kanske patienter? frågade jag. Var det gentlemän?

— Tja, kanske det var gentlemän, men de bockade gång på gång och lyfte på hattarna ideligen — men det var kanske gentlemän ändå —

Emellertid behålla vi bilen och resa nedåt stan till Burberry för att snygga opp er. De där hattarna duga inte. Ni ska ha mössor — och det duger inte att röka caporal så där — ni måste ha pipor. Och framför allt — hälsa aldrig!

När vi kommo tillbaka på kvällen för att kläda om oss och passerade betjäningen hade vi redan skaffat oss den min, som anstår gentlemän. Alla de mötande, kyparna i rökrummet, portiererna voro bara luft för oss — och borta voro de ironiska småleendena. Man bockade till jorden och vi låtsade som om vi ej observerade det. Men jag måste knyta handen i fickan om min tobakspung för att ej vara hövlig av gammal vana.