Part 3

Emellertid blev det auktion efter gamla Matts Anderson. Mycket folk kom inte dit, ty väglaget var inte precis något auktionsväglag. Men jag var där och ropade in diverse saker, bland annat det där gamla spanska röret med guldring om, som alla ha sett hos mig. För att inte tala om den stora kopparkitteln som jag fick för tolv kronor och som arvingarna köpte igen sen och bara ville ge tio för, de rackarna, och gubbens gamla sjöskumspipa med silverbeslag, som jag fick behålla, därför att hon var ingen sjöpipa utan alldeles för stor. Gubben hade rökt den bara om söndagarna och ändå var hon alldeles full med snus och annat elände, lika mycket av varje, och det pep i henne som när en människa skall till och dö.

Hur det var blev jag kvar på auktionen lite längre än nödigt var, emedan jag ville se hur slagsmålet skulle avlöpa. Skomakarn var där också, förstås, med en liter i var ytterrocksficka, för frikostig är han, stackarn, säga vad man vill. Och hur han bjöd och bjöd och söp själv, blev det bråk inne i kammarn mellan honom och två matroser från _Jupiter_. De hade mönstrat av i Malmö och kommit och överraskat far sin, gubben Österberg för resten, Matts Österberg, som bodde alldeles hemmavid. Länsman var där förstås inte, för han bodde en hel mil inåt fastlandet och ingen kunde begära att han skulle ge sig ut i sådant herrans väglag. Men utroparn, Jan Fredrik, och tullvaktmästare Sjöblom och ett par till satte upp gossarna mot väggen och hotade med stämning för störande av auktionsfriden och då lugnade de sig, fast matroserna lovade att se hjärteblodet på skomakarn och skomakarn skrek om, vilka vassa doningar och hårda saker han hade hemma i verkstan, och när de bet på sulläder, så skulle de väl bita på sjöbusar också. Så det var ingen bräcken på något håll, vad modet angår. Rätt som det var gingo matroserna sin väg. Skomakarn stannade en bra stund men så lommade han av också. Och en stund efteråt gick jag min väg, jag med, med spanska röret i ena handen och sjöskumspipan i den andra. Kitteln kunde jag ju knappt ta med fast jag hade nya och stöddiga spikskor, som man stod med om det så hade blåst döda käringar i luften.

En styv fjärdingsväg hade jag att gå.

När jag kommit mitt på hopmarksskogen, fick jag plötsligt höra det värsta nödrop jag i mitt liv hört. Jag kan inte likna det vid något bättre än när fan skall till och ta en präst. Då låter det nog åt det hållet.

Och jag sprang ditåt. Nästan nermörkt var det, men jag höll mig mitt i ljusningen mellan granarna på båda sidor, och när jag äntligen kom fram, urskilde jag i det djupa diket något svart som krälade. Och ur det svarta kom det förskräckliga skriket.

Det vore skamligt att skriva om det jag skrek nedåt diket, för då finge jag väl onåd hos fruntimmer och läsare, men det verkade genast. Skriket tystnade och tre karlar kravlade sig upp på landsvägen.

— Ä dä Engström så hjälp mej för jössu namn, hördes skomakarns röst.

— Va ä du för en jävel, som lägger dej i andras affärder, skreko de båda andra som med en mun. Kom an bara, för här har du gossar, som inte ä rädda för ett år på Långholmen!

Jag vill inte heller berätta vad jag svarade, jag nästan skäms för det själv. Men det hade den effekten, att de skulle till att rusa på mig. Jag retirerade något och höll spanska röret färdigt, men jag hade inte behövt det, ty båda satte sig i isgatan och det lät, som när man välter ett par mjölsäckar från ett lass. De hade inga broddar och voro således hjälplösa. De började läsa böner där de sutto, och det var böner, som inte skulle ha passat i alla kyrkor, det.

— Snälla söta Engström, för jössu namn följ mej hem, di håller på å alldeles fördärva mig.

— Gå på bara, skomakare, så går jag emellan er och de här gossarna!

Emellertid hade de lyckats komma på fötter och sökte slå en försiktig kana fram till mig under det de frikostigt lovade att hacka mig till korv.

— Jag behövde bara peta till dem med käppen helt litet för att de skulle kapsejsa igen och så höllo vi på ett par gånger, tills en slog skallen i, så att jag trodde den spräcktes. Då lovade jag dem smörj, om de inte höllo sig lugnare, och det tycktes hjälpa, fast de förespeglade mig en ganska kort levnadsbana så snart det blev annat väglag. De stannade och rådgjorde, och under tiden avlägsnade jag mig med den halfotade skomakarn under armen.

Han uttömde sig i tacksägelser. Han beklagade, att han inte kunde bjuda på en klar, för litern hade gått sönder under slagsmålet, men om jag hade några skor att halvsula, skulle han göra det alldeles gratis, för hade jag inte kommit, så hade de gjort honom rakt olycklig.

Jag följde skomakarn till hans stuga och såg till att han fick låst om sig, och gick hem.

Dagen därpå såg jag de båda matroserna och talade vid dem. De voro hyggliga pojkar och bådo om ursäkt. — Men hade det varit någon annan, så jädrar — — —

Någon vecka efteråt hade jag verkligen ett par pjäxor, som behövde halvsulas. Jag skickade dem till min vän skomakarn.

Om två dagar infann han sig med dem och lämnade samtidigt en räkning på 5:75. Han tog mera än i Stockholm, den tusan!

Men han kände sig säker, ty av spåren, som gingo ut från min förstubro, såg jag att han nu var försedd med bastanta broddar.

Tacksamheten reste vården, stod det på gamle kapten Österbloms gravsten. Men det var tacksamhet för att han dog, ty han hade lurat redarna under tretti långa år.

På den breda vägen behövs inga broddar. Men skomakarns väg var en smal och kullrig bygata. I februari.

Mars.

— O—i—åååjå—oo—åjåio—ki—ksch—ksch—pti—pti!

Fröken Linnea sätter sig upp i sängen och lyssnar, som om hon ville suga in mörkret genom öronen. Vad i herrans namn var det? Det lät som skriet från en människa i dödsnöd.

Men nu är det tyst. Vinden går över taket och väckarklockan pickar, men detta gör tystnaden bara djupare. Fröken Linnea lägger sig igen.

Hon är skaldinna, ty hon har haft två dikter i Idun. Hon är fyrtiotvå år och har nyss läst Karin Michaëlis, men hennes blomsjäl uppreser sig mot synpunkterna i _Den farlige Alder_. Hon har nämligen icke vaknat som kvinna än och hon känner ungefär som hennes gamla fina ogifta tant nere i Sörmland, som ryste, då någon sade byxor: — Om jag visste, att någon visste, att jag har en mage, så skulle jag dö!

Hon avskyr jupe-culotten, men beundrar suffragetterna på avstånd. Och när hon läser att en kvinna blivit stadsfullmäktig, går det en kåre av stolthet över hennes rygg.

Fröken Linnea försöker somna. Hon ligger och tänker på en passus i Den farlige Alder: — Om männen anade hur det ser ut inne i oss kvinnor, då vi äro över fyrtio år, så skulle de fly oss såsom pesten eller slå ned oss som gamla hundar —

Hennes väninnor ha varit ursinniga på Karin Michaëlis och sagt, att hon förrått könets hemlighet och prisgivit den åt männen — — Fröken Linnea kan inte förstå — ty hennes eget inre är liljerent, och stoftet på hennes Psykes vingar är orubbat — nu vill hon sova. Hon gäspar och slukar små portioner av det doftande mörkret i alkoven. Hon —

— Åjåjoå—OÅA—a—ksch—oi—oiiii—å—ksch—pti—sch!

Fröken Linnea sätter sig förfärad upp igen. Vad är detta? Med darrande hand tänder hon ljuset och lyssnar. Men hon hör bara slagen av sina egna pulsar — dunk — dunk — varifrån kom detta förfärliga ljud? Är det någon sjuk, kanske en döende, men var?

— Oiiii—I—åaio—O—ksch—ksch—pti!

Fröken Linnea hoppar ur sängen, tar ljuset och trippar ut i salongen. Hon stannar och lyssnar igen. Tyst som i graven! Så öppnar hon matsalsdörren och tittar ut försiktigt. Ingen där. Hon öppnar köksdörren. Ingen där heller. Hennes bara fötter frysa på korkmattan. Men vad var det? Från jungfrukammarn hörs ett fnitter — ki—ki—hi, hi—hi — har Selma besök så här sent? Det var konstigt! Den stadgade fyrtioåriga Selma från Småland. — Kanske det där ljudet kom från köket. Men nu blev där plötsligt dödstyst.

O, fröken Linnea, du känner icke livet och människorna! Och du känner icke våren, den farliga våren, som hoppar omkring på bockfot och gör lustiga språng i kapp med bäckar och ljumma vindkast.

Fröken Linnea knackar på Selmas dörr. Intet svar. Hon knackar igen och hör ett sömnigt: — Va ä dä? och knakandet i sängen, då Selma vrider sig ur den.

Selma kommer ut i köket, gäspande och gnuggande ögonen.

— Har Selma hört de förfärliga nödropen nyss? Jag trodde att de kom härifrån, och nu alldeles nyss hörde jag ljud från Selmas rum — men Selma har ju sovit, ser jag — å såna ljud det var! Det var som om någon skulle ha dött i plågor — har inte Selma hört?

— Äsch, d’ä la portvaktarkattera, som ä oppsläppta på vind — —

— Men varför skriker dom — det var bestämt inga kattor — det var mänskliga skrik — jag blev förfärligt rädd — Selma ser att jag darrar än!

— Äsch, d’ä kattera — förstår inte fröken varför di skriker, gamla människan!

— Nej, ä dom sjuka eller —

— Hi hi hi — dä va då dä stolligaste ja har hört i min da — förstår ho inte att di ä liksom pilletranska — att hi hi hi, att di blir liksom stollia nu i mars — di blir liksom kärleksfulla, om ja ska säja rent ut! Det vet la var barnonge, å dä ingenting å göra åt. Di slåss å väser å skriker som om en skulle hålla på å ändra dom, dä ä som dä _ska_ va, när som att kärleken sätter åt dom på skarpen —

— Egendomligt, mycke egendomligt — men jag tyckte att jag hörde något ljud från Selmas rum nyss och jag tänkte — jag trodde — —

— Ja har la talt i sömnen igen. Si, ja brukar göra dä, när som att ja ä redit trött. Å ja har bå skurat å tvättat i da, så unnelit vore dä inte — en stackare får då träla — fast inte klagar ja, fröken ä rent en ängel, dä ä ho — —

— Ja, god natt, Selma! Men usch så hemska ljud! Riktigt hjärtslitande. Stackars djur!

— Synn om kattrackara! Synn om dom, som får fälas å anbata sej som dom vill! Tänk om e mänska skulle ge sej te å gnälla som ho hade tarmvre, när dä där sätter åt na! Då komme allt polisen å sae ifrå! Gonatt nu, fröken! Gå ho å lägg sej å va inte rädd för katter! Di lognar sej nog, när di ha spottat å fräst nåra tag!

Fröken Linnea trippade in och kröp till sängs.

— Oiiåjåj—oOO—I—oi—ksch—pti—pti!

Fröken Linnea blev inte rädd nu, men hon låg och stirrade ut i mörkret, full av nya tankar. Kärleken — vad är kärleken? Den tanken var inte ny hos henne. Hon hade grubblat över mysteriet. Hon hade diskuterat frågan med sin tant i Sörmland, men utan resultat, ty den gamla fröken hade mycket dunkla föreställningar om det andra könet. Hon föreställde sig karlar som brutala, ludna orangutanger, ty så hade hennes gifta syster sagt, och hon var olycklig och dog av sorg och hennes man var en major med kolossalt skägg och bred som så här över axlarna och svor som en stalldräng och drack — kan du tänka dig — han drack så att han vomerade ibland! Och vid en sådan skulle en flicka av familj vara fästad ett helt liv med oupplösliga band! — men Gud tog bort den änglasjälen — hå hå, ja ja!

Fröken Linnea tänkte på _Den farlige Alder_ igen: — Det borde stiftas en klosterorden i stor och munter stil, för kvinnor mellan fyrtio och femtio år. Ett slags asyl för övergångsårens offer. Ty i varje kvinnas liv komma år, då hon är bäst betjänt med en frivillig inspärrning eller i alla fall med en fullständig avspärrning från det andra könet.

I de åren äro vi förryckta, men vi kämpa för att låta anse oss som kloka.

Ingen har ännu någonsin högt uttalat den sanningen, att kvinnan med varje år som går — som mot sommaren, då dagarna bli längre — blir mer och mer kvinna. Hon förslappas _icke_ i det, som angår hennes kön, hon mognar ännu långt in i vintern.

— Är jag sådan också? tänkte fröken Linnea. Och hon återkallade i sitt minne detaljerna i en situation för tjugufem år sedan. Det var hennes enda upplevelse. En kadett som hon dansade med hade kysst henne bakom en dörr och hon hade slitit sig lös och sprungit upp på sitt rum och gråtit, gråtit! Han kom aldrig igen, men Gud vad hon längtade efter honom. Kanske hade hon sprungit från livet den kvällen. Var fanns han nu? Han var naturligtvis också major och en luden, brutal orangutang — men — Gud! — ville han komma, komma nu, just nu — hon rodnade i mörkret och drog täcket över sitt glödande ansikte — nej! nej! jo! jo! nej! jo!

Plötsligt satt hon upprätt i sängen — —

— OiioooO! Ooiåjåjåj—oå—ksch—kschkschpti—ksch!

Fröken Linnea brast i gråt. Mörkret omkring henne pressade ihop hennes bröst — å, så varmt det var — och i mörkret virvlade stjärnor, tätt förbi hennes ögon — eller kanske var det innanför ögonen. Pulsarna hamrade. Hon kröp under täcket igen, men i kudden hörde hon sitt hjärtas hastiga slag och stjärnorna virvlade i ursinnig dans tills hon somnade. —

Portvaktarns kattor hade givit henne nyckeln till livsgåtan. Hon var väckt — _aufgeklärt_. —

Dagen därpå gick hon upp till fruntimmernas tavelutställning för att träffa Sappho, målarinnan, som var den största filosofen i Nya Freja. Hon ville tala ut, vända ut och in på sin Psyke och få ett råd. Hon fick tala. Hon talade länge, rösten skalv.

— O, du lilla dumbom, sade Sappho, när fröken Linnea kom till sin enda upplevelse — o, du lilla idiot! Livet är en konstnärsfest, en huggsexa, och den som är för blyg att ta för sig, när man till och med bjuder omkring smörgåsbrickan, han har inte kraft att armbåga sig fram till varmrätten, och desserten går han säkert miste om — det är skada, ty den är den bästa. Din ålder är verkligen farlig, för du har varit blyg. Du borde gå i kloster och läsa postillor. Kör ut alla kattor — och kan du inte det så lyssna noga och läs Casanovas memoarer till! O, du lilla dumskalle!

— Casanova?

— Ja, du har två saker att välja på — kloster och postillor eller kattmusik och Casanova! Lika tokigt båda delarna, men — ja — hör du, säg, är det verkligen sanning, det du berättat. Är du verkligen så _grön_? Driver du inte med mig?

— Men, älskade vän, _hur_ kan du tro — —

— Ja, läs då Casanova och låt saken utveckla sig — kom upp i Nya Freja nästa sammanträde och berätta om något har hänt. Naturen är ibland inte så grym som den ser ut. Den är ett ymnighetshorn, du lilla Danae, och kanske ditt gullregn hänger i något moln. Du skall få låna min Casanova, för det passar sig inte i detta idiotiska samhälle, att en dam köper den. —

Och nu ligger fröken Linnea, fyrtiotvå år gammal, skaldinna, aufgeklärt och allting i sin säng till långt in på mornarna och läser _mémoires de Jacques Casanova de Seingalt, écrits par lui-même_. Och väntar på undret.

Oiiii—Ååijojojåi—åIå—O—kschksch—pti—pti!

Trutklippans fyr.

Ett vitt hav, en vitglödande luft, en sol som öser vitt ljus och vit värme över en vit centerbordssnäcka, där jag sitter med min kamrat och transpirerar. Hans ansikte är overkligt som färg. Jag ser honom som genom mjölkglas. Svett pärlar på hans panna och kinder. Som om små stjärnor skulle flyta över ansiktet. Hans linnerock går ihop med havet och luften. Men under toften där han sitter är blå skugga och ur den blinka gröna blixtar — apollinarisflaskornas solreflexer. Men apollinarisen hjälper inte. Den kommer omedelbart ut genom porerna — och nyss ha vi badat — inte det heller hjälpte. Dyningen gungar oss i oändligt långsam takt. Ingen horisont — men vi ha en känsla av att glida någon vart. Kompassen visar att stäven vill nordpå, men seglen hänga slappa och standerten är död. Båten styr alltså — eller äro vi i någon ström?

Plötsligt se vi något sällsamt. Det är som om vattenytan oändligt långt borta skulle skäras av ett taggigt vidunder. Vi se endast taggarna och ana en ofantligt lång rygg under. Men det är ju alldeles nära. Horisonten är borta och det finns inga avstånd. Nu se vi. Det är ett stim tumlare, vilkas svarta ryggfenor röra sig alldeles förbi oss och tyckas välva sig runt som hjul.

Jag reser mig upp för att se genom kikaren. Men innan jag hunnit resa mig fullständigt, får jag en vision av ett skär med två stugor och en del av en rund byggnad, någon jättepelare. Då jag rest mig fullständigt är alltsammans borta. Jag böjer mig igen, mycket riktigt. Det är Trutklippans fyr. I denna glödande luft och i denna belysning är havet fullt av överraskningar och solstrålarnas spel följer lagar som ännu äro outforskade.

Jo, alldeles riktigt! Vi äro till och med ganska nära Trutklippan. Vi tyckas glida med sydlig ström. Alltså ta vi i land där. Visserligen lär det inte finnas någon hamn, men fyrvaktaren måste väl kunna dra opp sina egna båtar och för resten har han nog ingenting emot en grogg och en pratstund. Han ser nog sällan folk.

Men denna värme är fruktansvärd! Det måste komma något ur den, åska eller världens undergång, en glödande vilsekommen bit av en stjärna som närmar sig. Vi ta årorna och ro — nå, nu ha vi ju fyren alldeles inpå oss. Som en dröm ligger den på vattnet med färger som i en pärlemorsnäcka. En man kommer ut ur en stuga. Han står som en blåvit skugga mot luften. Han ser på oss genom en tub.

Å herre gud så skönt! Det kommer en fläkt, en vindpust, och havsytan vattras svagt. Ser du, vattnet verkar pansarskjorta, just samma teckning i vattringen. Men denna aning om vind dör bort, flyger norröver och försvinner som om någon skulle ha målat ett hårfint blått streck mitt i allt det vita.

Vi lägga till vid berget. Mannen med tuben kommer ned till stranden. Han har stort rött skägg och små vattenblå ögon.

— Herrarna stanna väl här över natten, säger han. Det blir väder av det här, och den där lilla båten är ju ingenting att komma med i en riktig storm. Om herrarna ror runt den här udden, så har vi slipen där.

Vi rodde dit, togo ner seglen, gingo i land och snart hade vi med hjälp av en fyrskuren talja dragit båten långt upp på land.

Fyrvaktaren tryckte våra händer och önskade oss välkomna.

— Jag skall säga herrarna, att det är rart att få besök på Trutklippan. Det är jämnt åtta månader i dag, sen jag sist såg ett främmande ansikte. Men nu hoppas jag herrarna håller till godo med så enkelt som jag har det. Sprit har jag inte, för sådant är en fly vara, för att inte tala om ölet, men fisk finns och dessutom har jag nog lite säckfågel — —

— Säckfågel??

— Ja, ejdern är ju förbjuden så här års, men så här ute i havet är det inte så noga. Här behöver man inte stoppa den i säck, när man går hem från jakten. Och potatis finns och kaffe, förstås.

— Kanske fyrmästaren tillåter att vi tar lite konfonium med i land? Kan inte vi helt enkelt få bjuda på supé? Vi har brännvin och öl och whisky och apollinaris och konserver i massa. Men kan vi möjligen också få var sin koj för natten — annars reder vi oss nog i båten.

Fyrvaktarens ansikte hade lyst upp vid uppräknandet av de på Trutklippan sällsynta läckerheterna.

— Jo, nog finns det kojplatser, alltid. Ja, var så goda och stig upp då! Märkvärdigt att ungarna inte fått syn på oss än, annars brukar de nog ha ögonen med sig.

— Så — fyrmästarn är gift?

— Ja, och har tio barn, det äldsta fjorton år — ja, barn är en Guds gåva, förstås — — men det är många munnar som ska ha mat. Fast nog räcker det alltid till här ute. Här är ju inte några frestelser till lyx eller sådant, och inte blir det något uteliv för mej heller, ha, ha, jag menar krogliv, förstås, som drar pengar.

Vi lassade på oss en del av vår proviant och gingo upp i fyrvaktarens stuga. Nu myllrade ungarna in och vi välkomnades av hustrun, en liten tunn varelse, som såg ut att kunna blåsa bort när som helst.

— Nu sätter du på kaffe först, sade fyrvaktaren, och sen på kvällskvisten dukar du snyggt, för herrarna vill bjuda på supé.

Så hårt tonfall hans röst fick, då han talade till hustrun! Jag såg på honom från sidan. Det måtte vara hemskt att bo med en sådan man på en klippa i havet. De små stickande ögonen under röda ögonhår talade sitt tydliga språk, de väldiga rödludna kindknotorna, det okänsligt formade örat, ur vilket en röd hårtofs stack ut, det röda skägget, i vilket gula tänder lyste till ibland och den hårda pannan, mannens stämpel var skarp och klar. Och den lilla hopkrympta människan vid hans sida med sina tio ungar skulle väl också kunna berätta, om hon ville.

Runt omkring oss stodo barnen och stirrade med vidöppna ögon och gapande munnar. Vårt besök var en epok i deras liv. De två minsta började plötsligt gråta. Situationen blev dem för överväldigande.

— Ut med ungarna! sade fyrvaktaren. Jag tror du glömmer kaffet för resten! Herrarna får ursäkta, att de inte har folkfasoner, men de ser ju aldrig någon människa.

Snart sutto vi vid kaffekasken och pratet var i full gång. Vi talade om fiske och sjöfågeljakt, segling. Hustrun satt i rummet bredvid. Jag såg henne genom den halvöppna dörren och observerade att hon ibland skrattade till, ett kort, underligt, liksom dött skratt.

— Skall inte frun dricka kaffe också? frågade jag.

— Jo, om herrarna vill så — kom in, Charlotte! ropade fyrvaktaren. Hon kom in och satte sig liten och försagd vid dörren. Vi fortsatte samtalet och hon började skratta igen. Vid den minsta obetydlighet kom det där skrattet och nu lade hon inte band på det. Då hon satt i andra rummet var det undertryckt, tystare. Jag och min kamrat började undra, om det stod riktigt rätt till i hennes hjärna, och som om hon gissat våra tankar, sade hon plötsligt:

— Herrarna undrar väl över att jag skrattar, men se det är så roligt att höra människor tala.

När mannen någon gång talade med henne, blev följden ett barn.

Äldsta flickan kom in och hälsade från fyrbiträdet, som bad om ett samtal.

— Han kan vänta!

— Men kan vi inte be fyrbiträdet komma in och ta ett glas med?

— Nej, det där folket kan man inte umgås med, och disciplinen, ser herrarna, den är en viktig sak på en sådan här plats.

— Ja, men jag tycker att man skulle känna sig böjd för att ty sig ihop, då man är så få på ett så litet skär.

— Duger inte! Nej, är man förman, skall man hålla disciplin! Vart skulle det ta vägen annars!

— Ja, men fyrmästarn tillåter väl att jag bjuder honom på ett glas nere vid båten?

— Det lägger jag mig inte i, men sådant där folk skall man hålla kort.

Medan hustrun dukade till supén gingo min kamrat och jag ut och pratade med fyrbiträdet, som stod försjunken i djupt begrundande av vår båt och dess överklassgrejor, den smäckra wiren, den blänkande mässingen och den vita manillan. Nej då, för all del! Han hade ingenting emot en whiskygrogg.

— Nå, jagar ni mycket säl här omkring?

— Ja, nog har vi skjutit mycket förr, men nu när man är ensam, så — — Fyrmästarn och jag jagar inte mer ihop och man måste vara två. Se, det blev liksom ovänskap oss emellan efter den där historien med finnarna.

Aha! Nu kom jag ihåg. Det hade till och med gått igenom pressen. Det hade kommit finnar över på sälisen och de fingo en bra jakt runt Trutklippan, medan fyrvaktaren hade otur. Så en dag bröt isen upp, på en gång, som ett skott, för en nordlig orkan och finnarna kommo i livsfara. Fyrbiträdet såg det och sprang upp och varskodde sin förman, men han vägrade hjälpa till. — Va faen har de här att göra i vår sälis?

— Men vi kan väl inte låta folk dö så här för våra ögon, när vi kan hjälpa dom!

Fyrbiträdet tog sig ut ensam till finnarna och räddade dem. Därav fiendskapen. Det kom i finska tidningar och diskuterades några dar. Men absolut klarhet blir det aldrig med saker och ting, som hända så där långt ute i havet.

— Behåll nu den här flaskan och tag en grogg när det blir för ensamt!

— Å, herre gud, får jag hela flaskan? Jo, det får jag säga! Ja, tack och tack igen! Ett sånt kalas bjuds man inte på alla dar. Ja, se det är då skillnad på folk och folk.

När vi kommo upp i fyrvaktarens stuga, var det dukat bara för tre. Vi ville ha frun och barnen med — vi hade ju konserver för en månad ombord. Nå — frun fick ju komma med om vi nödvändigt ville — och nog fick vi bjuda barnen också, men de skulle äta i köket. Herrarna tar ifrån sig för mycket!

Ja, det blev fest på Trutklippan och frun skrattade sitt trista skratt så länge hon var med.

— Nå, jagar ni mycket säl här i vårisen? frågade min kamrat.

Fyrmästaren sköt en pil ur de vattenblå, en hastig, med en misstanke på spetsen.