Part 2

— Du läser å går på som en kallpitör, väste gubben Israel. Ta hit dricksmuggen, för kask får ja väl inte, fast ni sitter å lapar kaffe så ni kan storkna. Men kommer ja opp ur den här sängen, så ska ja dansa en vals mä er, så lever å lunger ska bli som mos i kroppen på er.

Israel fick sin mugg, drack sitt sura dricka och dåsade av, ty han hade feber. Vaknade och somnade igen. Det var en jul att fröjdas åt!

Denna julen är gubben Israel kurant igen. Han går och funderar på något sätt att lista sig in till Östhammar. Men han har inget giltigt uppdrag, så det får väl vara. Han har resignerat och kanske insett att det är klokast att stanna hemma och icke utsätta sig för en storstads frestelser. Drängen sköter fortfarande om kommissionerna. Käringen predikar och dottern ser sur ut. Mågen raglar in om kvällarna, stapplar och bullrar i trappan, då han skall upp på kammarn, där han bor för sig själv. Han får inte vara tillsammans med hustrun, ty hon är sur som ett paradisäpple. Gubben Israel håller på att resignera.

— Nå, skall inte Israel in till stan till julen? frågar jag i bygatan, där vi mötas.

— Nää, svarar Israel, hä blir ingenting å i år.

— Varför inte dä då?

— Jae, hä många skäl, hä! Ja ä för gammal, å så ä dä ett så syndigt liv i stan, å så kostar dä pengar — å så ä dä di förbrännade fruntimmerna! Engström ä ju gift själv, så han vet nog åv’et.

— Ja, ja, men nog reser jag in till stan och tar en hippa, när jag tycker det passar. Ska vi inte resa in tillsammans? Jag bjuder!

— Hä hä hä, tycker nån dä! Ja — nä dä går inte, dä går inte alls dä. För si dä ja super opp, dä finge ja äta opp hela året te nästa jul. Men om Engström ville ta hem en liter åt mej så säjer ja inte nej, dä gör ja inte. Men bevaran hemma hos sej själv, Engström, annars själ di’en. Ja hade en liter i sjöbon, den stal drängen, en liter hade ja i stallet, den stal drängen mä. En liter hade ja i birån, den stal kärngen, å en liter hade ja i kakelugnen, den stal dottern. Men den enda litern som ja har fått hatt i fre någe så när länge, den hällde ja opp i vattenkaraffinen — di trodde dä va vatten, ända te dottern svalde ett drickesglas, så nu ä dä förkylt som skepparn säjer! Hå hå, ja ja, va mänska får genomgå! Men vänta han, Engström, tess han blir sjutti år! Då får han si att fruntimmerna kan ta kål på honom. Di mal och di mal å kommer mä Guss ord å evangelium å rässom dä ä så ä en dräng, när en skulle va hussbonne. Ett kräk ä en, å ett kräk blir en å slåss tjänar ingenting te. Då kommer di mä länsman å bibelspråk å paragrafer å fräser å jävlas och knävlas! Giftermål å äktenskap, dä hör faen te, ursäkta ordet!

— Ja, men Israel skulle ha tagit tömmarna från början!

— Ja tog dom, Engström, men då släppte di efter å vart lena i mun å fägnade som gårdvarar, å rässom dä var så hade di kapson på mej, för ja var för släpphänt. Di rakt som sövde me å satte på munkorgen. En ä ett kräk, Engström — ja, han ä ju gift själv — d’ä vackert väder i da å vattnet har sjunkit, d’ä ett märkvärdigt väder i år, men dä ska ju bero på kometen, tror han den ä farlig? Nä, kunne väl tro hä, hä bara som luft, å varför skulle han slå ner just här i Roslagen, när dä finns så många tyska å engelska å amerikanska land å slå ner på, å sjön, som ä mycket större än land! D’ä bara dumheter! Å Portugal, som har blivit bortskrämd från sitt land! Di sköt ju mä kanoner på honom, tänker nån dä! Dä stog i Östhammars tidning att de skulle bli demonstration, när Branting fyllde sjutti år. Men di bara hurrade å polisen tog några stycken mördare, tänk vad di lever i Stockholm! Å d’ä väl inte stort bätter i Östhammar! Nä, ja tackar Gud för att ja slipper resa te nån sta!

— Israel har fått nog! Det ser jag det! Men den där litern tror jag vi inte bryr oss om. Vill Israel ha en sup, så kom ner till mig! Så ska vi dryfta äktenskapet och Östhammars tidning. Det är det enda en riktig rospigg behöver för själen. Är Israel med på det?

— Tack, Engström, men ja skulle väl satsa lite för kompaniskapet — fast Engström ä ju rik — han behöver inte tänka på litern eller riksdalern. Ja, ajöss — tack så mycke — ja si vänskapen ä bättre än äktenskapet — ajöss — oändlig vänskap, sa Bjärka-Pelle. Tack å ajöss — vill han ha en lake, när ja tar opp ryssjan, så tar ja inte mer än di gör i stan! Ajöss!

Kolportörerna.

När sjömannen August Vesterman efter fyra års resa mönstrat av i Stockholm för att hälsa på mor sin på Harön, hade han några timmar på sig innan Östanåbåten gick, varför han beslöt sig för att blöta några riksdaler av hyran på källaren Svea. Av gammal vana tittade han in på Sjöbergs plan för att se om några vedskutor från hemtrakten lågo där, och mycket riktigt, där låg _Fridolf av Harö_ och hade just slutat lossa. Johan Fredriksson var ombord och var icke ovillig att gå med ett slag på krogen, men han måste byta om kläder först, för han tyckte stället var onödigt fint. Mässingsstången hade passat honom bättre.

Under vägen upp fick August veta ett och annat från Harön. Det hade kommit två kolportörer dit och ställt till oreda. Pojkarna hängde läpp och flickorna suckade. — Och jädrar anagga, det var inte så säkert, att inte August höll på att få sig en styvfar.

August baxnade. Hans mor, lotsänkan, var ganska tät och inte vidare gammal heller. Nu hade en av kolportörerna nästlat sig in hos henne och det pratades allmänt att det skulle sluta med giftermål.

Detta hade gumman tigit om i sina brev — fast han hade nog märkt att hon låtit mer gudsnådlig än förut på sista tiden. — Jädrar i det! tänkte August, medan de båda stegade Götgatan framåt.

Så slunko de in på Svea och skulle ha sig en bit i matsalen. Där var tjockt med folk och från kaféet hördes redan stim och skratt. De började äta, fingo ett par supar och skulle just sätta sig, då Johan Fredriksson plötsligt spetsade öronen och gjorde tecken åt August.

— Jädrar, här blir liv i luckan — jag tycker jag känner igen ett par röster härute i kafét!

Och Johan gick fram till kafédörren och kikade genom bokstäverna i det mattslipade glaset. Han blev röd i ansiktet av iver.

— August, hörru, härute har du styvfar din, kom och glutta här! D’ä den där svartskäggiga som just håller fröken om livet. Och punsch dricker de, å röda är de i fjäset!

Mycket riktigt, där sutto två herrar i svarta bonjourer och nojsade med uppasserskan och hade punsch i ishinken och en halv konjak på brickan.

— Är dom där läsare? frågade August med skäl.

— Jo, dä just kolportörerna hemifrån. Kom nu och säg om vi inte hade tur! Och jag som ville gå på Stången! Här tror dom de är säkra för Haröbor, förstås!

August hade redan ett beslut i görningen — att först komma underfund med gummans känslor för kolportören och sedan löpa till anfall med sitt tunga artilleri. Han blev tankspridd och åt under tystnad. Så sade han: — Hjälper du mig, Johan, om det skulle bli affär av? Då ska du få se på en vals, som jädrar — — — Men nu går vi ut och får oss en toddy!

— Dummer, tror du jag kan visa mig därute. Det vore ju rakt tokigt, för mig känner de igen. Nej, vi smiter ut direkt, och när jag kommer hem, så ska vi valsa ett tag med de jäklarna, om du vill vänta till dess. Jag seglar i morron bitti och dom där dröjer nog inte så länge i stan. Så träffas vi alla fyra därute.

August kom i god tid till Östanåbåten. Ett par minuter innan den kastade loss, vilka kommer ombord om inte kolportörerna! Det var riktig bondflax, menade August.

Ombord uppträdde de inte alls som på Svea. De talade salvelsefullt med passagerarna och inom kort hade de några gummor omkring sig på fördäck och improviserade ett litet föredrag med sång.

August gnisslade och måste ner i försalongen för att få sig en kaffehalva. Och där höll han sig hela tiden, ty han var rädd att ilskna till och förgå sig i otid.

På Harö brygga stego de båda gudsmännen av. August träffade ett par bekanta och ville ha hjälp med sina grejor till gummans stuga. Då den svarte hörde detta, bad han att få ställa sin väska på kärran, ty han hade samma väg.

— Bor herrn hos madam Vesterman? frågade August.

— Ja, jag bor där, min unge vän! Skulle ni möjligen vara madam Vestermans son?

— Det stämmer, det!

— Gud välsigne er ingång i föräldrahemmet! Där varder stor glädje, synnerligen om modershjärtat får räkna sonen bland dem som tjäna Herran!

August gnisslade invärtes, men lade band på sig.

— Er mor är bland dem som hava Nåden i riklig måtto. Måtte icke hennes hopp om sin älskade son komma på skam.

— Nä, köss — — — August höll på att dänga till gudsmannen, men hejdade sig, och hans beslut angående styvfadern in spe mognade hemskt hastigt.

På bergklinten under fyren låg gumman Vestermans vackra stuga, och när skottkärran skramlade på hällen, hörde hon att det kom främmande och gick ut att möta.

— Nä, si Agust, kära hjärtandes — — — och pastorn i sällskap — —

Gumman såg litet generad ut.

— Välkommen då i stugan — ja, här är sig likt, och jag hoppas att du ska trivas, fast nog är det förändringar invärtes, om en ska tala om det.

— Har morsan ont i magen, eller va är det om?

— Nej, min unge vän, min son, ville jag säga, det har försiggått en stor förändring med madam Vesterman — Lovisa ville jag säga. Nu bor Gud i hennes hus, och han skall välsigna det med salighet och frid nu och i all framtid, amen! Men min son, min son, vänd om, vänd om och förkasta icke Jesus.

— Hör nu, får jag tala med morsan nu tvärt på skivan och i enrum?

Madammen kastade en rådvill blick på pastorn, som genast högg in: — Lovisa vill gärna ha mitt råd, vare sig det gäller världsliga eller andliga ting.

Men nu brast det löst inom August.

— Dä va då djur och djävlar, förbannade skojare, ut med dej, annars ger jag dej en så skjortan blir tom. Ut! Ut genast! Nå, så knalla dej i väg — —

Pastorn himlade sig: — Fader, förlåt honom, han yrar!

Och gumman tjutande: — Agust, Agust, tänk på vad du säjer — — å, å, Gu tröste mej! Komma hem som ett vilddjur — —

— Ska den där skojarn eller jag ligga här i natt? Välj bara! Sjung ut, morsan!

Gumman åjade sig och betraktade pastorn.

— Min goda Lovisa, han lugnar sig nog, ty Gud har stävjat svårare sinnen än hans. Jag går, ty friden vill jag och icke striden. Jag kommer tillbaka i morgon bittida. Nu går jag och vilar hos broder Sjöberg. Guds frid, goda Lovisa, och Guds frid även åt dig, förvillade son av fadershuset!

Pastorn avlägsnade sig majestätiskt.

Det var tur att han gick, ty August hade redan börjat niga och göra luftsprång.

— Är det sant, som dom säjer, att I skall gifta er med den där? Sjung ut bara!

— Å, kära Agust!

— Ja, sjung ut och tvärt på skivan!

— Sir du Agust — —

— Ja eller nej!

— Sir du Agust lille, d’ä så att — —

— Ja eller nej!

— Agust lille, hör på mej — —

— Godnatt då, morsan, jag går väl ut och lägger mej i byn. Alltid finns det något hål för mej. Ajöken, morsan!

Och August gav sig av med långa steg. Nere i backen stannade han och ropade: — I kistan ligger tyg till brudklänningen, ajöken!

* * * * *

August var borta i två dagar, och gumman var över sig given.

Men tredje dagens morgon kom han tillbaka. Han kom och väckte gumman, var lugn och fridfull och bad henne inte vara härsken. Han skulle visa henne en lustighet. — Är pastorn hemma? frågade han.

— Nej, d’ä förunderligt, men han har inte varit hemma på hela natten.

— Kom med då, ska morsan få se! Så här gör vi med skojare på Harön.

Gumman blev vit om nosen och traskade med.

Från ladan i skogsbrynet hördes skratt och skrik. Ett dussin pojkar från byn sutto i gräset med ölbuteljer omkring sig och betraktade följande uppbyggliga tavla:

På laduväggen ett stycke uppåt hängde pastorn, oskadad, men ledsen, ty han var korsfäst på det sättet, att man i kläderna runt omkring kroppen slagit in spikar. På marken under honom stod den andre kolportören med armarna utsträckta, han också, men det berodde på att man skjutit en gärdesgårdsstör in genom ena ärmen och ut genom den andra utmed ryggen. Båda voro dessutom målade svarta med kimrök i ansiktena.

Gumman dånade icke, ty skärgårdsfolket har starkare nerver än så. Men hon vart förstummad.

Och fram trädde Johan Fredriksson, besättningskarl på jakten _Fridolf av Harö_, och höll en lustig rättegång med de båda syndarna, därvid det uppdagades och erkändes, att de voro stora hycklare och världens barn och att de förtjänat det ärliga kok stryk, som de fått under nattens lopp, innan de försattes i det hjälplösa tillstånd, i vilket de nu befunno sig.

Så befriades de ur samma tillstånd, varpå Johan kommenderade: — Spring för livet!

Och de löpte till skogs.

När kvällsbåten lade till vid Harö brygga smögo två slokörade stackare ombord för att antagligen icke återvända till ön i brådbrasket.

Men den kvällen firades en fest i änkan Vestermans stuga.

Det är underligt, vad fruntimmer kunna glömma lätt.

Nihal.

Trots mina vänners varningar hade jag åter givit mig ut på strövtåg nedåt dockorna. Jag hade gjort det många gånger förut och aldrig blivit antastad. Hur ofta hade jag inte hoppat på ett arbetartåg vid Fenchurch street station och följt med ända till Blackwall under studier i Londonslang och samspråk med typer av de mest skilda valörer. Men i dag var det söndag och helgdagar skulle vara särskilt farliga.

Jag steg av vid Millwall junction och letade mig fram till ingången av East India Docks. Jag klev på. En jättelik bobby ställde sig i min väg.

— Har ni något jobb här? frågade han.

— Nej, men en bob (shilling), rimmade jag och fick passera.

Men inne mellan de väldiga magasinen var det söndagsfrid och på de stora ångarna syntes knappt ett liv. Bara en och annan sotig kuli eller ännu sotigare neger hängde lättjefullt över sin reling och reagerade sömnigt för den ovanliga anblicken av en främling på en fridag. Solen stekte och luften glödde. Underbara dofter stego ur dammet och silade sig ned genom den tjocka luften. Jag ångrade redan att jag icke i stället satt och läste tidningar vid en drink i baren på Cecil. Och för övrigt verkade denna tystnad mitt på dagen i det stora London hemsk som i en trollskog. Ju mer jag greps av denna stämning, desto ohyggligare tycktes den mig bli. Fantasier om lurande faror började dyka upp i hjärnan och jag påskyndade ofrivilligt mina steg, som olycksbådande ekade mellan de höga väggarna, vilka nu påminde mig om fängelsemurar. Och ingen människa syntes till. Jag hade tänkt leta mig ut på East India Docks Road från östra kajen, men där voro portarna stängda och ingen polis syntes till. Jag måste alltså gå den rätt långa vägen tillbaka, tände min pipa och vände. Samma dödstystnad. De matroser jag sett på båtarna voro också försvunna. Men just som jag skulle vika om hörnet på det ofantliga västra magasinet för att styra rätt på utgången, hörde jag springande steg efter mig.

— Hallo!

Jag stannade.

En individ, barfota, i trasiga byxor och med resterna av en skjorta, genom vars hål man såg en röd och blå tatuering på bröstet, närmade sig hastigt.

— Ge mig litet tobak, sir!

Jag svarade ingenting för att inte låta mitt tungomål förråda mig, men tog fram tobakspungen och gav honom en hand full.

— Var det ni, sir, som nyss sökte stewarden på _Bangkok_?

— Nej!

— Åjo, sir, det var det. Jag känner igen er. Han var ombord, sir, men han är inte livad för saken just nu, förstår ni. För stor risk, förstår ni, sir. Fin lukt, sir! Han har en näsa, som känner sådant. Å, ge mig ett par shillings, sir. Jag säger inte ett ord. Tyst som om jag skulle ha haft en kniv i ryggen sen förra sommaren, sir!

Han skrattade obehagligt och såg på mig från sidan.

— Å, ge mig ett par shillings, sir!

— Ge er i väg, bara!

Jag uttryckte mig inte precis så, utan med en lång serie uttryck, som passade där i dockorna.

— Aj aj, sir! Ha ha ha, inga hårda ord! Passar inte en främling! Men ni kan gärna ge mig ett par shillings ändå, så skall jag visa er vägen ut. Ska säga att det är ganska osäkert här i dockorna, och konstapeln därborta står och sover som vanligt eller är inne hos vackra Madge på Guldhjärtat och dricker öl. Nå, fram med pengarna, förbannade gröngöling.

Han såg sig omkring och tog ett par steg tillbaka, drog åt svångremmen och kavlade upp sina svarta skjortärmar.

Jag tog blixtsnabbt upp min automobilpipa och blåste med den mellan tänderna en lång signal, under det jag ställde mig i boxningsgarde.

Mannen gjorde helt om och var om några sekunder försvunnen bakom norra hörnet av magasinet. Tunga steg närmade sig. Det var konstapeln.

— Vad står på?

Jag förklarade situationen.

— Jojo, man måste vara försiktig här. Har ni ingenting här att göra, kan ni gärna undvika dockorna en annan söndag, sir!

Han följde mig till utgången.

— Nu bör ni gå upp till East India Docks Road. På den är ni säker, men gå inte in på smågatorna!

Jag tackade och gick.

Det hade blivit om möjligt hetare. Den glödande luften brände i lungorna och alla gatans och grändernas dunster tycktes darra i solskenet. Jag släpade mig framåt som i en dröm. Jag kände mig fruktansvärt trött — men vad nu då!! Högst underligt! Inte en människa på hela gatan så långt jag kunde se. Dödstyst överallt. Visserligen söndag, men ändå — — — Jag måste vila några minuter. Vid planteringen framför den lilla Allsaints church stannade jag och satte mig på en bänk. Jag kände att jag måste anstränga mig för att inte falla i sömn.

Plötsligt hörde jag ljudet av korta, lätta steg. En liten pojke, som lekte med ett tunnband, stannade framför mig och såg skrattande upp i mitt ansikte. Det frapperade mig att han var ytterligt väl och prydligt klädd, något ovanligt i denna del av London. Långa och gula lockar inramade hans friska och rosiga kinder. På bandet omkring hans gula sjömanshatt stod i guldbokstäver _Lethe_.

— Ett konstigt namn på en båt, tänkte jag.

— Kom och lek med mig! sade han. Kan ni ta fatt mig?

— Nej, vet du, lille vän, jag är alldeles för trött.

— Åjo, åjo, kom bara! Kan du inte ta fatt mig?

— Kanske jag inte är så trött ändå, tänkte jag, och pojken såg så bedjande ut.

— Nå, spring då!

Han sprang och jag följde honom. All trötthet var borta. Vi sprungo ett varv runt kyrkan och så ut på gatan förbi Poplar station. Han sprang som en hare. Jag förvånade mig att en så liten kunde lägga i väg med sådan fart. Jag ansträngde mig emellertid och tycktes vinna på honom. Som en pil satte han över gatan och in i en gränd, vek om hörn, sneddade över nästa gränd och in genom en öppen dörr, den jag i hastigheten tyckte vara en portgång. Innan jag hann betänka mig, stod jag inne i en liten halvmörk kammare. Dörren slogs igen efter mig. Pojken var försvunnen.

— Ha ha ha, äntligen har jag dig! Stig fram och sitt, gentleman!

Då mina ögon hunnit vänja sig vid den svaga belysningen i kammaren, upptäckte jag två personer, en gammal gumma, som satt och stickade eller sydde på en pall i ett hörn, och en mörkhyad karl, som låg på en säng. Det var gumman, som hade välkomnat mig med de mystiska orden. Hon var klädd i en trasig kjol och en ännu trasigare kofta, som nödtorftigt dolde en smutsig, mager barm.

— Vad är meningen? frågade jag. Släpp ut mig genast!

— I sinom tid, sir, i sinom tid ska vi kasta ut resterna, och mycket blir det väl inte kvar, när Nihal har behandlat er en stund. Nihal! Nihal! Stig upp och hälsa på gentlemannen här!

Karlen i sängen gäspade och sträckte på sig. Så svängde han benen över sängkanten. Nu såg jag att han var malaj, ehuru klädd i europeiska, snygga sjömanskläder.

— Salaam, Sahib!

— Vad är meningen med det här? Öppna ögonblickligen, annars — —

— Vad annars?

Han steg upp och såg mig in i ögonen: — Känner ni inte igen er härinne? Se er omkring noga. Leta i ert minne. Minns ni för 13 år sedan en natt här, bara 10 minuters tid, men tillräckligt för mig att minnas!

Han talade pidgin och jag måste anstränga mig för att förstå.

Jag såg mig omkring i rummet och jag mindes. Mycket riktigt, där fanns den svartnade blodstrålen på väggen över sängen! Och där fanns drottningens porträtt med sina blodstänk!

För 13 år sedan gick jag i dessa trakter en natt under beskydd av _mr Moser late of Scotland Yard_, för att studera det London, som främlingar vanligen ej få se. Här i den sängen hade Jack the Ripper skurit halsen av ett av sina offer och blodet hade sprutat på väggen ända upp till taket. Samma gumma satt där den gången också, och i sängen låg en karl, som drog täcket över ansiktet, då vi stego in. — Var ogenerade, sade mr Moser, då gumman visade tecken till förskräckelse. Det är ingen häktning den här gången! Vi pratade med gumman väl en kvarts timme innan vi gingo ut på nya äventyr.

— Nå, minns ni nu? frågade malajen.

— Jo, jag minns, men varför håller ni mig kvar och hotar mig? Det besöket var väl oskyldigt, om något. Släpp ut mig genast, annars skjuter jag!

Han tog ett hopp som en tiger och grep om min handlove med en järnhand, kände på mina fickor och skrattade.

— Haha, utan revolver! Skjut ni lugnt på bara, medan jag lagar i ordning grejorna.

— Men vad har jag gjort er? Jag har ju inte ens sett ert ansikte förrän nu! Tro för resten inte, att jag ger mig i första taget — — och jag lutade mig ned och tog skyffeln ur kolboxen, som stod bredvid mig.

Gumman kraxade fram ett skratt.

— Gör i ordning grejorna, Nihal, innan gossen blir för ostyrig.

Nihal drog fram en lång kris bakom kudden. — Lugn, gentleman! Den här är bättre än ett dussin kolskyfflar, men först ska vi ordna med några andra instrumenter. Ser ni, sir, de tio minuterna ni stod och gapade och var nyfiken på den där blodfläcken, var tillräckliga för mig att göra den största förlust en man kan göra. Medan ni stod och gapade och pratade dumheter härinne, hann Joe Turnhull och Mike O’Breane smita undan med hela rasket, och hade den åsnan Moser dragit bort täcket, så skulle han ha fått se ett ansikte vitare än ert, ni kristne hund — men det gör detsamma nu — —

I detsamma kastade jag mig framåt och slog till med skyffeln — men i nästa ögonblick gick hela rummet i vågor. Jag såg röda stjärnor dansa och något kallt trängde in i min rygg, sakta — och så försvann alltsammans i ett orangefärgat, iskallt moln, ur vilket något duggade på min hjärna. Så hörde jag ett dån, som närmade sig. Det blev som åskdunder —

— Och jag vaknade och satt i en säng. Svetten strömmade, hjärtat dunkade. Var var jag? Allt var svart omkring mig. Sover jag? Är jag vaken? Var finns tändstickor? Var är nattduksbordet? Där är en vägg, men var är fönstret? Då hör jag dånet igen. Herre gud, jag är ju hemma! Det har blåst upp till sydostlig storm, och isen bryter upp.

Halka.

Den våren jag bodde på Harön, var det lika halt som nu en hel vecka och blåste storm till, så att människorna hade ganska svårt att reda sig både på sjön och på land. Tullroddarns gumma, som skulle gå över Mörtviken på kafferep, blåste i land på Granholmen en halvmil från Harön och måste stanna över natten hos Johan Svensons. Nå, hon fick ju kaffe där också, fast inte så gott och inte så mycket, men vi trodde alla att hon gått ner sig, och ville gå ut och söka, vi som hade broddar, men tullroddarn som var småsnål och rädd att få bjuda på kalas om vi kommo hem med käringen, tyckte att det var rent av omänskligt att skicka ut folk mitt i natten i sådant väder. Han sade att gumman klarade sig nog. När hon hade klarat sig i sextio år, klarade hon nog resten med! Vad han menade, vet jag inte, men vad gumman menade efteråt, sedan någon vänlig själ berättat roddarns omtänksamhet om oss, det fick han veta, och det så det hördes över hela fiskläget. Gumman hade för resten inte farit illa. När stormbyn kom, satte hon sig och bara åkte i väg och hamnade som sagt nedanför Johan Svensons. Men hade vind varit lite mer västlig, hade hon åkt till havs, och det gick öppet utanför Sälgrynnan.