Part 3

Men Libert fortfor, utan att låta avvisa sig från sin egen linje:

— Kanske pärlorna är av en förfärligt ovanlig, väldigt dyrbar sort, som nästan ingen har maken till.

Pontus snoppade av:

— Du är verkligen för barnslig att vara tretton år.

Matti slog armarna om halsen på sin älskade Libert. Han och hon, de förstodo varandra. De hade Humlegården ihop, och Libert var luftgossen Elias’ pappa. När Pontus äntligen sett sig mätt på det upphittade smycket och dragit sig tillbaka till sina läxor, släppte de två i fred lös alla möjligheter till korsets enastående art och dyrbarhet. Tro på allt behövde man icke precis göra, men man hade roligt ändå. De trängde ihop sig i Mattis docksoffa och viskade.

Store Roland kom hem först till kvällsvard. Med sin basröst avgjorde han, att filigrankorset var en liten vacker sak, men inte av större värde. När Roland avgjort något, var saken klar.

Han tvättade sig om händerna, ty han gick på en verkstad, det var en förberedelse till att bli ingenjör med tiden; men naglarna fortforo att vara svarta. Matti såg vid bordet att Pontus såg på dessa smutsiga naglar. Man rentav kunde läsa hur han tänkte: Svineri! Jag mister aptiten! ... Makalöst oförskämt av Pontus, som inte var mer än femton år och ändå ville mästra själva Roland, som var student och nitton, och dessutom var — just Roland!

Matti anmärkte därför högt:

— Du har fått en stor ny finne, Pontus, bredvid näsan.

— Sköt dig själv, du, mallagroda, svarade den förolämpade.

Fru Murius vädjade:

— Men barn, barn, trät inte!

Mallagrodan och Libert utbytte dock en blick. De hade nyligen gjort den upptäckten att Pontus gick och gjorde sig till för en jänta, och en ny finne kunde icke gärna falla väl ut där. Så nu var Pontus i alla fall ställd.

Roland sade med sin skrovliga bas:

— Vad pappa sällan är hemma någon kväll.

— Det kan ingenting göras åt, min gosse, när han inte är sjuk, svarade modern. Ty han hade nyligen varit sjuk en tid.

Matti såg på Roland att han tänkte: — Här sitter vi och vilar oss och äter god mat och allting är skönt. Men far måste bort och spela på den där avskyvärda Operan, hans arm värker ännu och det låtsar han inte om, för den är hans levebröd, och han är antagligen inte hemma före tolv, kanske senare. Stackars pappa. Då sover vi allihop, men han får bara en av sina sömnlösa nätter igen, och sedan lektioner hela dagen i morgon.

Matti såg på mor, att hon tänkte precis detsamma. Och sedan tänkte Roland: — Och mor själv sliter ut sina ögon på all den fina porslinslagningen, som hon absolut borde sluta med. Alltihop är för vår skull! Herregud, skall man inte vara färdig snart att i sin tur hugga i för dem!

Det var något ganska underligt, reflekterade Matti, att så där nästan kunna se vad folk tänkte på. Det kunde inte gärna vara något annat, när mammas ansikte blev bekymrat, i stället för leende, ja, skrattande, som hon helst ville, och när Roland började sitta så där fasligt illa till bords, kutryggig och stirrande rätt framför sig, så att Pontus tänkte: — Nu börjar han ~se ut~ som en arbetskarl också!

Matti ropade högt:

— Du är vacker, Roland!

Och då brusto alla i skratt.

Nästa morgon var emellertid annonsen inne.

Det var bara en och en halv rad: ~Guldfiligrankors m. pärl. upph. Humlegården~. 79340.

Matti kunde icke taga ögonen från de där en och en halv raderna. Hon och Libert läste dem om och om igen, så länge frukostlovet räckte. Det var rent omöjligt tänka sig något roligare än att få läsa vad man själv satt in i en tidning. Elias brukade vara för liten baby att kunna läsa, men detta lärde han sig ögonblickligen. Det fanns ingenting i hela tidningen, som såg så trevligt ut.

Efter skolan skyndade Matti hem igen för att åter få se på kors och annons. Och då hade något storartat hänt: man hade ringt! En dam hade ringt upp. Mamma måste meddela alla detaljerna i noggrann ordning. Först hade alltså damen sagt: — Är det 79340?

— Svarade mamma ja?

Det borde Matti begripit av sig själv. Och sedan beskrev damen filigrankorset, och det var det rätta, och hon sade att hon alldeles av en slump sett annonsen, hon hade icke ens tänkt bry sig om att hon tappat bort den lilla småsaken, sade hon; det måste vara en märkvärdig dam. Slutligen hade hon frågat om hon fick låta hämta smycket. Min lilla flicka kan gott gå hem med det, svarade mamma. Damen frågade, om det önskades hittelön. Kom inte på fråga, mer än annonskostnaden. Då hade damen tackat, ytterst artigt, och det var allt.

Korset tillhörde några, som bodde vid Floragatan; från Humlegården var det bara några minuters väg dit. Fru Murius synade ett ögonblick tankfullt Mattis skolklänning och bestämde att hon fick ta på sig en annan, litet bättre. Gudilov, mössan var ny. Kavajen fick i hast två knappar isydda.

För att komma upp till Floragatan måste Matti passera Karlavägens brusande flod. På andra sidan var Människoätarlandet, som är befolkat med tigrar och människoätare, och där låg Floragatan. Utanför parken hade Matti i flera år endast undantagsvis fått gå ensam. Det fanns så mycket farligt i en stor stad. Visserligen hade mamma bestämt försäkrat att det icke fanns en enda tiger eller någon riktig kannibal i hela Stockholm, men man visste ändå icke vad barn kunde råka ut för ... Dock kom hon oskadd fram till huset, vars adress fru Murius skrivit upp på kuvertet innehållande guldfiligrankorset.

Det var ett fint hus. I trapporna sutto fina mattor fast med blänkande stänger. Vid Mattis ringning öppnades dörren av en jungfru i svart klänning och fint broderat vitt förkläde; det påminde något om jungfrun i en teaterpjäs Matti fått se, och när den svart och vita hörde vad det gällde, sade hon:

— Stig in, var så god.

In, det var till en salong. Maken såg man nog icke ofta. Libert och Matti hade gjort upp i detalj hur det såg ut inne i Kejserliga palatset, utanpå vilket stod skrivet Kungl. Biblioteket, ett stort gult hus, och där fanns då både guld och alabaster, elfenben, ebenholts och jakaranda och salar av idel ädelstenar, men denna salongen här, den var inte påhittad. Solen lyste in på stolar av förgyllning och siden. Matti vågade inte sitta på någon av dem, men hon såg sig väl omkring för att få idéer till Kejserliga palatsets omvandling. Blommor funnos i många vaser, liljekonvaljer och andra. Palmer, som räckte nästan upp till taket och en spegel ända ner på golvet. Över en soffa satt porträttet av en herre, lika stor som en verklig människa och klädd i frack med ett brett sidenband tvärsöver bröstet.

En dörr öppnades och en dam kom in: vacker, med böjd näsa, lång och ljus, fint kammad och klädd i vit sidenblus. Hon tog det lilla paketet ur Mattis bara hand — ty Matti hade lämnat vantarna hemma, så trasiga som de voro, då både mamma och hon glömt att laga dem — vecklade fram filigrankorset och sade att det var det rätta.

— Och vad heter du, lilla vän?

Matti gav sitt namn.

Den vita damen smekte henne lätt över kinden och sade:

— Och en vacker liten flicka är man.

Det var ett underligt yttrande och fullkomligt olikt vad alla andra människor brukade säga. Genom dörren bakom damen kom i detsamma en gosse in, ungefär så stor som Pontus, men mycket flottare klädd. Gossen hälsade: han bockade sig som om Matti varit en stor flicka. Det blev allt besynnerligare. Sedan stod han med händerna i byxfickorna, och medan damen betalade annonspengarna, sade han, när han såg hur det bara blev obetydligt över en krona:

— Jag tycker mamma skulle ge henne korset också.

— Det kan du ha rätt i, svarade damen.

Men Matti sade:

— Nej tack, det är alldeles för mycket.

Då skrattade den vita damen:

— Så väluppfostrad man också är! sade hon. Det är ingen stor present, min lilla vän, Alexis har rätt. Var så god. Det är just ett litet barnsmycke.

Och hon nästan tvang korset i handen på Matti.

Gossen hette alltså Alexis. Alexis ~Pasch~, ty Pasch var namnet, som stått på ytterdörren. När Matti tackat och gick ut, gick han ut på samma gång. De gingo gatan utför, inte tillsammans, det kan man inte säga, men i alla fall samtidigt. Alexis Pasch gick litet i förväg, nu med händerna i rockfickorna, och småvisslande. Först vid Karlavägen vände han sig om, nickade ganska nådigt, som om han fortfarande gillat att Matti fick filigrankorset, och tog av åt vänster, medan Matti därefter ej längre fann något hinder att sätta skarp fart hem.

Två kvällar å rad, som Matti nu var hjältinna i hemmet. Det var inte likt någonting, som nånsin hänt förut. Mamma letade fram ett smalt svart sammetsband, trädde smycket på bandet och hängde det hela om halsen på Matti; det klädde, det var underbart sött. Den där Alexis måste vara den snällaste gosse, som fanns.

Libert och Matti viskade avsides: man kunde till exempel ha honom till fosterbror. Elias finge i så fall säga farbror till honom. Korset kunde vara ett minne från honom till lille Elias, fastän Matti fick bära det. I varje fall ämnade man nästa dag följas åt och se på huset där han bodde.

— Vad hette grabben? frågade Pontus.

— Det har du redan hört!

— Inte hör jag på allt ert prat.

— Du gör dig bara till. Vi har sagt det hela tiden.

— Jag bryr mig inte alls om er Olle Pettersson eller vad ni kallar honom.

— Säg det inte! viskade Libert.

Men Matti kunde inte hålla sig:

— Nehej, han heter Alexis Pasch, du, om du vill veta det än en gång.

Pontus satt böjd över tyskan. Libert var obegåvad och fick nöja sig med folkskolan, konsertmästaren hade heller inte råd att kosta på honom mer; men Pontus var flitig och fick alltid överbetyg och beröm. Han lät nu de där två barnungarna, Libert och Matti, hållas en stund till, utan att beakta dem. Därpå slängde han äntligen ut sin stora trumf, vilken han väl bevarat hela eftermiddagen, slängde ut den som om den varit det allra mest alldagliga, ty så är rätta sättet:

— Pasch och jag är klasskamrater, sade han.

6.

Matti var stor och kraftig för sina snart tolv år, men Libert var ovanligt liten för tretton, spinkig och klen, med dåligt läshuvud, så att han aldrig kunde bli mer än en simpel bierfilare, om ens det, sade herr Murius pessimistiskt.

Libert och Matti voro de enda av barnen, som visat musikaliska anlag. Den allvarlige Roland ville bara bli uppfinnare, Pontus ämnade bli läkare, det ger god förtjänst, om man är skicklig, och det tvekade han icke om att bli. Studierna ämnade han göra på skuld och till fadern sade han: — Bekymra sig inte, pappa, jag reder upp det. Men Libert och Matti voro vanliga barn, endast försedda med litet extra begåvning för musik.

— Libert, ja, stackars gosse, sade konsertmästaren, något skall han väl ha på sin lott, min son. Men Matti, det är väl ändå egendomligt, vafalls?

Det gjorde alltid Matti litet ont, när han talade så där. Menade han att flickor icke bruka vara musikaliska? I så fall borde han väl vara glad att ha fått ett barn, som utgjorde ett givet undantag. Det föreföll likväl som om han bara yttrat sig alldeles naturligt: att Matti var musikalisk berodde på en egendomlig slump, det var allt, och det var för resten ingenting illa i det.

Ibland kunde det nog se ut som hölle han verkligen ändå särskilt på henne: det var när hon gjort stora framsteg i pianospelningen från lektion till lektion. Då klappade han om henne och sade, att hon skulle bli hans ålderdoms tröst. Men en gång, då Matti just väntat att det stora erkännandet skulle komma henne till del, blev hon besviken.

Han hade berättat att var gång han fick en pojke hade det förargat honom, ty han hade alltid hellre velat ha en flicka.

— Pappor brukar eljest önska sig pojkar, anmärkte Pontus.

— Inte jag. Nej barn, en flicka, det är som en blomsterkrans kring hjärtat.

— Då blev väl pappa glad, när jag föddes, stack Matti fram.

— Hm, svarade konsertmästaren blott.

Förmodligen hade han just den gången tvärtom velat ha en gosse, eller tyckte han kanske att man nu hade barn nog.

Talet om blomsterkransen kring hjärtat gällde för resten, det visste man, inga små flickor alls, utan blott en enda, och som ingen flicka var mer: mamma. Hon hade själv berättat historien om när hennes man var ung och kär. Icke så värst ung kanske, ty han var bra mycket äldre än hon, men ändå obeskrivligt älsklig och kär. Då skrev han små ömma biljetter och bar dem till en stor rosenbuske och stack in dem i en av rosorna. De voro ännu inte förlovade, han och hon, men hon visste att han älskade henne och kände till knepet med rosenbusken och gick dit och fann biljetten. Vad hon däremot icke vetat, var att han, filuren, under tiden dolt sig i närheten och stod och strålade av lycka och kastade kyssar på fingret åt henne.

Fru Murius sprang upp och förevisade alltsamman för barnen, när de voro små. Det gjorde dem alldeles förtjusta. De fingo föreställa rosenbusken, rosorna, biljetten, och hon stod på litet avstånd och föreställde den förälskade själv; hennes ögon strålade och hon stod på ena tåspetsen och kastade kyssar framåt med båda händerna. De skrattade allasamman, hon allra mest, och hon kramade sedan om dem, den ena efter den andra.

Det var numera eljest svårt för någon människa och inte minst för barnen Murius att tänka sig något liknande detta i samband med deras far. Det kunde gå dag efter dag utan att han yttrade ett ord. Han gömde sig i sitt rum, arbetade och grubblade, besatt av sin oro.

Barnen gingo tysta åt sidan för att ej besvära. Men fru Murius var ständigt på vakt, spanande efter ytterligare mörkning och sökande medel att då skingra den, eller efter ljusning — ty rätt som det var kunde den också komma, som en tjuv om natten, om dagen, morgon eller kväll. Man visste aldrig.

Oron gällde pengar, han hade så många munnar att mätta; den gällde möjligheten att en dag icke kunna spela mer, om nervvärken i armen förvärrades, eller bara att icke mer kunna fylla sina uppgifter så att han själv gillade det: andras omdömen betydde därvidlag noll och intet. Så var det oron att inte komma i tid till repetitionerna på Operan, vilket likväl aldrig någonsin hänt, och hundra andra sorters oro, kanske allra värst den att icke få sova, när hän om kvällarna kom hem, dödstrött. Hans rum låg åt gården, och mitt i natten, ibland ända fram på morgonsidan, just som han äntligen somnat till, kunde notarierna komma hem, som bodde i gårdshuset: de hade då varit ute på rummel, det begrep han, unga karlar utan lag eller samvete, utan familjeförsörjarplikter, utan konstnärsgärning och så utan spår till vett att de visslade eller sjöngo, när de klafsade över cementgården med sina osäkra steg.

Herr Murius anmälde dem för vicevärden.

— Det bor inga notarier i huset, svarade vicevärden.

— Jag kallar dem så.

— Må vara. Här bor i varje fall bara ordentligt folk.

— Är det ordentligt, vafalls, att sjunga och till på köpet falskt, revykupletter, eländig pappersgubbemusik, när en känd musiker har sitt fönster åt gårdssidan, där man passerar.

— Konsertmästaren borde ha sitt rum åt gatan, sade vicevärden.

Men det var icke bättre. På husets nedre botten var en speceriaffär, och speceristerna började tidigt på morgonen rumstera med sina lårar och lådor. De passade på och togo emot sina sändningar just då. Stora vagnar stannade utanför huset, och med förfärligt dån dunsade apelsinlådor och sockerlådor mot asfalttrottoaren. Klockan var sju, husets jungfrur började springa ut och in och slå i porten. För den som somnat halv fyra blir det för kort sömn. Konsertmästaren steg upp i vredesmod, och då kunde det hända att han fann sin hustru i köket, tyst som en ande, ordnande frukosten åt gossarna och Matti.

— Är du uppe nu? Vad gör En annan?

En annan var det namn herr Murius gav hemmets jungfrur, vad dessa än hette.

— Hon flyttade i går.

— Nu igen?

Ja, nu igen. En annan flyttade ofta. Varför skulle En annan bo i kök med sovalkov och passa sex personer, när det fanns platser hos till exempel ensamma damer? Fru Murius förstod det gott, och hon trädde in i En annans ställe utan att beklaga sig, tills man fann en ny jungfru.

Men konsertmästaren vred sina händer:

— Detta är vad jag dragit dig in i! Detta är vad du fått för att du höll till godo med mig!!

Åt sådant skrattade fru Murius sitt glada skratt, medan hon rörde i gröten och lyfte kaffepannan från gaslågan, raskt skar upp bröd, satte fram smör. Hon kilade omkring i sin kinesiska nattrock, vacker ännu, så gammal och nött som den var, ty det var många år sedan herr Murius köpt den i en segerstund, eller just precis då han fick titeln konsertmästare, och så kunde det hela sluta med att han satt med hustru och barn vid första frukostbordet och tyckte han aldrig druckit ett bättre morgonkaffe i sitt liv.

Då jublade barnen. Far var på gott humör! De åto som vargar, sjöngo och skreko, och Matti skrek och sjöng värst, hon var yngst och hade också bästa rösten. Det var vid dylika tillfällen de små oskyldiga och dumma verser och melodier kommo till, vilka ända sedan hon var helt liten alltid skulle handla om Matti.

Matti Matti Mur, Matti Matti Muri-uss, vem är nu i tur att sig få en liten puss?

Libert var poeten och komponisten. Matti skakade på huvudet, så att lockarna slogo henne om näsan, först från ena sidan och sedan från den andra, och när hon blivit riktigt vilt yr i huvudet, kysste hon dem alla vid bordet, och allra sist far, och blev sedan sittande i hans knä och strök med handen över hans orakade kinder: det var som att stryka en borste, men när man tycker om sin pappa, betyder det ingenting.

— Dårskaper, sade herr Murius åt alltihop, men oron i ögonen var borta.

Och när barnen dragit i väg till skolan och hans hustru hade hela hemmet att ställa i ordning, hade dårskapen smittat honom själv, han hindrade henne, vad hon än tog itu med, han kysste henne och sade, att nu var det hans tur att kyssa, hans ögon lyste och han var lika kär som den tiden då de ömma biljetterna gömdes i rosenbusken.

Hur livligt fru Murius önskade att han litet oftare kunnat så här glömma alla anledningarna till oro och grämelse. Men han glömde aldrig länge. Plötsligt var något där igen, plötsligt kunde ångern slå honom igen, att han dragit henne, den avgudade hustrun, in i ett så fattigt och snålt liv. Han såg sig omkring i rummen: bristfälliga möbler, trångt. Ett trasigt täcke fångade hans blick. De ännu odiskade gröttallrikarna fångade hans blick. Ett hem, där ingen jungfru ville bli kvar! Men hon måste vara kvar, alltid — hon, hans Den enda.

— Du var född för annat! ropade han. Annat än en snart uttjänt hovkapellist, en sprucken för detta kandidat till världsmästarskap, en gammal potta, rent ut sagt. Å, du skulle haft en helt annan sorts karl, en fin karl, riddare av ordnar. Operachefen skulle du vara gift med.

— Nej tack, snälla du, sade fru Murius.

— Du förstår det inte själv.

Det sorgfria uppsvinget var förbi. Tiden var inne att se på klockan för tjugonde gången, taga på rocken med kanter, vilka voro inte mindre nötta än den kinesiska nattrockens, och hasta i väg.

Fru Murius gick ut på den lilla balkongen från gossarnas rum och såg efter honom. Där kom han ut genom porten; håret var litet för långt över sammetskragen, några glesa testar med begynnande grått i hängde slarvigt under filthatten, den mångårige trotjänaren. Ryggen var böjd. Med sina små brådskande steg, dem hon kände så väl, sneddade han över gatan och var strax vid hörnet. Ibland vände han sig om där och gav henne en nick, en antydan till handkyss, och det var fördenskull hon gick ut på balkongen. Men ibland försvann han bara; då hade hans oro ilat i förväg till den väntande viktiga orkesterrepetitionen, kanske strax före en premiär, och han funderade på att taga spårvagn för att hinna fatt den. Nå, så stod hon där gärna i alla fall, bara för att se på honom så länge han syntes, en syn hon aldrig kommit att tröttna på — det var inte mer med det.

Våningen bestod av fyra rum och köket med den olycksbringande alkoven. Tre rum åt gatan, ett åt gården. Det största rummet kallades salen, men vad skulle man kalla de andra, då man ständigt flyttade ur det ena i det andra för att familjefadern skulle kunna utexperimentera åt sig vilket som till sist var lugnast?

Så särdeles ordentligt var det inte alltid i Muriusska hemmet, och fru Murius visste det. Där fanns för litet utrymme, det kunde icke hjälpas att kläder, som egentligen strax borde lagats, och litet av varje annat hamnade på stolarna, på pianot i salen, eller kördes ihop i en och annan vrå, i stället för i redan överfyllda lådor och skåp. Fru Murius blev ändå bra het och trött av allt, som måste redas upp, och därtill kom sedan det privata arbetet, den fina porslinslagningen, som hon var mästare i, och som gav en välbehövlig extra slant, men som icke tröttade mindre än annat och kom ögonen att svida.

Mitt i jobbet måste hon därför emellanåt stanna och vila. Hon stannade framför spegeln i sitt rum — i det, som tillfälligtvis var hennes — och såg på sitt eget lilla runda ansikte, vilket ej hade några rosor mer, håret, som började bli tunt och vilket hon omöjligt hann behandla, de grå ögonen, en gång i tiden liknade vid stjärnor, och kring vilka ett system av små löjliga rynkor bildat sig. Det var detta lilla komiska ansikte, någonting mittemellan barnunge och fryntlig gumma, enligt fru Murius’ egen åsikt, som konsertmästaren alltjämt på allvar ansåg vara det ljuvaste, om icke rentav det vackraste i världen!

Alldeles ensam framför sin spegel måste fru Murius vid den tanken skratta högt. Ansiktet blev därvid ännu rynkigare och allt löjligare, det såg hon, och det var väl, tänkte hon, att ingen plötsligt trädde in och upptäckte denna medelålders person, en ansvarig husmor och mamma, som mitt på blanka förmiddagen sitter och gapskrattar åt sig själv, och samtidigt trots allt värms in i hjärteroten och tåras i blicken av medvetandet om konsertmästare Murius’ galna och felaktiga föreställningar om henne, av tanken på att en, en enda, finns i denna vida värld, inför vilken hon alltid varit och alltid tycks förbli en skönhet.

7.

Fram på hösten det året, kom Garibaldi på besök.

Han var en berömd violinist och hade varit elev hos konsertmästaren, och till och med dennes allra bästa elev. Den tiden hette han Garibaldi Jansson, men senare tog han bort Jansson och nöjde sig med Garibaldi. ~Garibaldi~, i ett för allt, både för- och efternamn. Det namnet stod i kolossala bokstäver på affischerna, när han var ute på turné, och senast kom han nu från Amerika, där han gjort utomordentlig lycka, berättade han själv. Där borta hade de nämligen på sina håll fått något nys om en italiensk frihetshjälte, som hette Garibaldi, sade han, och de togo honom för denne, de funno det helt naturligt att en frihetshjälte också skulle kunna spela fiol och till på köpet gärna resa omkring och spela för alla dem, som bara betalade biljett, och de hyllade honom därefter.

Så ofta han kom till Stockholm, kom han upp till sin forne lärare. Han kallade honom Mäster, men till fru Murius sade han Alice, som var hennes namn. Han hade med sig blommor och konfekt och hade åtminstone ibland gott om pengar, ty han köpte upp gamla fina fioler, det var något han begrep sig på, och sedan sålde han dem med vinst. Garibaldi var en fiffig man.

Han kände igen alla barnen Murius och skulle haft med sig presenter åt dem alla, men i sista stund glömde han köpa presenterna, och då tog han ur sina fickor vad där fanns. På det viset fick Roland en klocka av amerikanskt guld, Pontus fick kedjan och Libert en berlock med ett graverat G på en röd sten. Herr Garibaldi sade att det betydde: Gud vare med dig. Matti fick en silkesnäsduk. Alla voro samlade kring Garibaldi, och hörde honom spela eller berätta, sågo honom äta och dricka och till och med dansa. Ty han var så livlig att han aldrig satt länge stilla, utan rätt som det var, var han ute på golvet, gick omkring, tog steg hit och dit, och dansa, sade han dessutom, det var det bästa han visste.

— Alice får lov att göra bal här, sade han.