Part 14

Matti kutade ryggen rund över Rolands brev, där han uppmuntrade henne i alla de goda föresatser hon själv uttalat. Han sade också att ingenting kunde göra honom mer glad och nöjd än att få bli just denne ende förtrogne, hon ville göra honom till, något lika bra som en bror — eller till och med litet bättre. Matti skulle, rådde han, försöka sätta sig in i, att ~om~ fröken E. L. verkligen var hennes mor, voro kanske skälen att förtiga detta både tunga och tragiska, och för den som haft sorger själv var det säkert inte svårt att taga hänsyn till andras, försäkrade Roland.

Medan flickan läste, satt Elma tillbakalutad i sin vilstol och iakttog henne.

Hon kunde inte dölja för sig, att hon långtifrån vunnit barnet så som hon innerst inbillat sig lätt nog kunna göra. Hon hade visserligen räknat med tårar och kanske även med utslag av dålig uppfostran, av bristande självtukt, och hon hade gjort upp en taktik för sig att i så fall vädja till barnets ambition. Men hon hade i stället strax blivit slagen av flickans naturliga behag, smärtsamt påminnande om det som en gång gjort henne själv så motståndslös inför dennas far. Matti var uppmärksam, anspråkslös, alltid påpasslig att uttrycka sin tacksamhet för allt som gavs. Dock, därvid stannade det. Under den ljusa ytan, under de goda fasonerna, anade Elma snart att en gränslinje uppdragits. Hon frågade sig bittert, om man i den miljö, där flickan vuxit upp, vågat sätta upp barnet mot henne, trots de givna försäkringarna. Men som ett motsägande faktum stod då, att Matti alltid visade sig mest mjuk och tillgänglig efter breven därifrån.

Det skulle alltså vara hennes egen person, som var barnet emot? Hennes, moderns person.

Den tanken sköt Elma bort, den uthärdade hon icke. Men det motstånd hon ständigt, stilla, outtalat, kände från barnets sida, satte hennes tålamod på starkare prov än hon någonsin väntat sig.

Matti läste igenom sitt brev en första gång med ilande fart, sedan långsamt, noga mediterande över de par tre arken. Elma såg det vackra, envisa lilla ansiktet lysa upp och vekna, en klar, lätt rodnad höjde kindernas färg, ett glitter i ögonen röjde glädje och ömhet.

Detta uttryck hade hon själv ännu aldrig lyckats framkalla. Med gåvor lyckades det inte; med vänlighet kom man ett stycke på väg, men icke fram, icke ända dit, icke så.

Elma påminde sig avfärden från Stockholm. I det längsta hade hon dröjt i järnvägsvagnens korridor för att ge barnet tid att gråta ut, att finna sig i avresans fullbordade handling. Hon skulle velat sluta barnet intill sig, tala om sin visshet att framtiden skulle bli ljus och lycklig för dem båda. Men när hon slutligen, het av oro att inte kunna finna de riktiga orden, trädde in i kupén, satt Matti redan klar med sin kyliga uppmärksamhet och tacksamhet. Det hade blivit till en konversation som mellan ett par damer på visit.

— Du säger ju Elma och du till mig, lilla Matti?

— Om Elma önskar, ja tack.

— Är du trött, kära barn?

— Inte särskilt, tack.

Om hon var hungrig, om hon ville läsa, vad hon tyckte om för böcker? Ville hon få närmare reda på den tänkta resplanen; gladde hon sig inte åt att få komma ut och se sig om?

Det gjorde hon visst, mycket.

Kanske roligare om den unge gossen följt med, som varit nere med resväskan?

— O, ja! strålade hon upp.

Elma hade frågat:

— Nå, men tror du inte vi kanske blir goda kamrater, vi två också?

— Jag hoppas det, svarade flickan artigt.

Därpå hade Elma lämnat henne en liten summa fickpengar, en summa hon sedan under resans lopp sett förbrukas i huvudsak till hemskickande av vykort, inköp av postpapper och frimärken eller små enkla suvenirer.

Elma hade icke förmått slå brygga över till barnets förtroende; hon kände själv att hennes inviter måste verka konstlade. En av de första resdagarna hade hon försökt med en fråga, om Matti aldrig tänkte på eller undrade över sin okända och olyckliga rätta mor. Men barnet svarade tämligen luftigt:

— Har hon kunnat låta bli att låtsa om mig i femton år, så förstår väl Elma att jag inte alls räknar henne för en mor.

Den strängen anslogs sedan icke mer.

På hotellen hade fröken Liwin mestadels tagit två rum. Det fördyrade färden en del, men hon ville inte att barnet skulle besväras av hennes vakande och rökande in i sena kvällen. Vid de tillfällen, då man av någon anledning delat rum, hade Matti fått gå först in, medan Elma i hotellets skrivrum eller hall väntat på att hennes barn skulle få tid att somna, innan hon kom efter.

Dylika nätter sov hon knappast. Hon lyssnade till barnets lätta, jämna andedräkt, hörde henne vända sig eller sträcka litet på sig i sin bädd och ibland mumla något ogripbart ord. Så snart det började ljusna ute, så att hon kunde se henne, om än blott dunkelt i den tidigaste grå morgondagern, silande in genom någon gardinspringa, satte Elma sig upp, böjde sig fram för att bättre kunna mätta sig med åsynen av den sovande. Då var sömnlösheten ingen pina mer. Det betydde icke mer något, om huvudet värkte eller ögonlocken brände nästa dag, när hon under dessa gryningens svala, alltför fort förflyktigade timmar fått taga igen litet av allt det hon så länge måst sakna.

En av dessa morgnar hade Elma vågat sig upp, rädd att ertappas, tassat efter barnets ordentligt tillrättalagda underkläder — hon visste ej att ordningen så noga upprätthölls för att göra mamma Alice heder — och hon hade tryckt sitt ansikte intill dem, andats in i dessa plagg, vilka omslutit hennes barns kropp.

I åratal hade hon missunnat sig själv att bära, att vårda, att lära känna varje linje av denna lilla kropp, och nu tycktes den icke mer höra henne till ... En bitande svartsjuka blåste upp inom henne mot denna fru Murius, som fått allt det hon måst försaka. Hon hade aldrig förut tänkt på något rivalskap, inte ens när hon beslöt taga Matti till sig: då hade hon förespeglat sig formningen av en ung själ, ledningen av flickans utveckling, och hon hade varit lycklig i tron att kunna bli till nytta. Ur sitt eget livs erfarenhetssumma trodde hon sig om att kunna ge den unga visdom, och det hade förefallit henne viktigt nog och tillräckligt att knyta själ till själ. Men denna morgon hade hon med ens och våldsamt fattat vad den andra ägt: rätten att få ge ömhet från första dag, att nämnas mor, när ordet först kom på barnets tunga, att vårda, att vaka, att trötta ut sig; att lätta små sorger och skapa glädje med små puerila lekar; att genombävas av lycka, när barnhanden trevande sökte ens egen.

Hon begrep det på en gång, medan hon kramade intill sig de enkla, billigt hemmasydda små flickunderplaggen.

Till sist hade hon somnat med dem intill sig, ett insomnande så ljuvt som om barnet själv legat där, spätt och litet. Hon vaknade vid att Matti stigit upp och så tyst som möjligt sysslade med sin toalett. Elma blev liggande orörlig, förstulet följande barnets flinka, omedvetna rörelser, den omsorgsfulla intvålningen, den oroliga undersökningen av något som ett par små finnar på hakan. Utan tvekan blottade barnet sin kropp, litet rysande vid den kalla avrivningen, och för första gång hade Elma, modern, sett de välformade unga lemmarna, kött och blod av hennes eget kött och blod.

Här hade en annan badat, skött, klätt och smekt; en annan hade fröjdat sig åt hälsa och god växt, åt kraft och skönhet.

Matti vände sig om, varseblev att Elma var vaken och dolde sig litet.

— Kan Elma förstå vart mina underkläder tagit vägen?

— Kära du, svarade Elma, jag ville bara se över och laga dem, om det behövts, och jag råkade somna ifrån alltihop.

Matti sade:

— Ingenting är trasigt. Vi gick igenom allt, innan jag for, mamma och jag.

Svartsjukan rev Elma med sig.

— Nåja, svarade hon kritiskt, fasligt lappat är ju allt vad du har, och ser också ut att vara lappat i sista minuten.

Matti teg. Men det drev på för hårt inom Elma, hon kunde inte styra sig själv längre, hon måste slå till igen:

— Jag märkte ju att särdeles ordentligt verkade det inte, där du växt upp, och det är nog ett och annat att säga om dina lagningar också. Nåja, tillade hon försonligare, det är ju heller inte ditt fel.

— Vems annars? ropade Matti och hade med ens sprungit fram som en furie. Tror inte Elma att mamma slet ut sig tillräckligt? Försök själv att ha fyra barn! Det var just jag, jag som borde suttit inne litet flitigare och hjälpt henne. Var snäll och säg aldrig ett ord om henne mer!

Mor och dotter hade mätt varandra med blickarna. Samma humör. Samma ögon, som svartnade av vrede. Och samma minne, som säkert inte skulle låta denna första drabbning glömmas.

Elma hade sedan varit uppriven hela dagen. Hon anklagade sig själv, som ej bättre hållit föresatsen om långmod; men samtidigt kunde hon icke komma förbi hätskheten mot allt, som stod henne emot. Nu hade hon tagit sitt barn till sig, förbiseende fullkomlig försiktighet, övervinnande svårigheter och risk; men barnet var icke vad hon velat ha det till. Det var som om från barnets hela väsen skulle utgått förebråelse för att hon inte gjort mer, kommit förr, offrat hänsynslösare — detta barn där, som ingenting begrep!

Utåt visade hon ingenting. Det sjuka hjärtat höll henne under tortyr med sina hårda slag; de gamla djävlarna viskade till henne om redan alltför stora, tydligen bortkastade offer, om missgrepp och oövervinnligt motstånd, alltför naturliga följder av ett huvudlöst, impulsivt handlande från hennes sida. Men längtan efter det styvsinta barnets tillgivenhet, efter ett enda försonande ord från detta, genom och trots allt, oförklarligt älskade barn, besegrade stormen.

Utan att akta på sin trötthet förde hon flickan med sig i butiker, gav henne presenter, avstod sin aftonro för att taga henne ut på en teater.

Och efter denna första scen hade hon blivit försiktigare, hon hade känt att hon ej hade råd till många nederlag. Hennes självsäkerhet hade brutits; hon hade räknat på en instinkt hos barnet, som borde fört detta till henne, naturligt och omedelbart. Den instinkten hade icke hörts av — rätten till barnets hjärta utan vidare, den hade hon redan försuttit, långt innan de två möttes igen.

Beskt förödmjukad hade hon erkänt det för sig. Ville hon äga Mattis oförbehållsamma vänskap och tillgivenhet, måste hon förtjäna dem så som varje annan, varje främling, skulle nödgats göra det, småningom och från etapp till etapp. Hon ägde inte framställa en enda fordran — hon, modern.

När brevet från Roland äntligen var läst till slut och pressats ner i en ficka, frågade nu Elma med ett tonfall hon försökte göra så vänligt som möjligt:

— Vill du inte berätta litet för mig av allt det unge herr Murius skrivit?

— Nej, svarade Matti, om Elma ursäktar, för det var verkligen bara saker oss emellan. Men se här!

Och hon höll upp en check på tre dollar, som legat bland pappersarken.

— Pengar, sade Elma kallt. Det måste jag insistera på att du inte tår emot av andra än mig.

Och därmed voro molnen över dem igen; de svarta blickarna törnade åter ihop. Matti sade lika hett som Elma talat kallt:

— Nu måste jag säga ifrån, att jag ämnar inte låta mästra mig hur långt som helst! Då rymmer jag hellre.

— Ämnar du trotsa öppet? Det avråder jag ifrån, i ditt eget intresse, Matti!

Därefter blev det åter tyst. Elma lutade sig åter tillbaka i vilstolen och satt väntande. Vem skulle först räcka hand till försonlighet?

— Varför inte vika, tänkte Elma i bitter stumhet, varför inte ge upp all strid, röja längtan och ömhet utan vidare? Men hon vågade ej — oviss om hur det skulle tagas emot.

Det blev Matti, som talade först; hon sade mycket lugnt, värdigt en segrarinna över sig själv:

— Elma har naturligtvis rätt i att jag inte behöver övergödas med pengar. Mamma ville inte heller att vi skulle taga emot något, annat än hemifrån, och jag glömde bort att från Roland — det är ju inte hemifrån mer. Elma kan nog inte heller alls förstå Roland, eller hur vi alltid haft det oss emellan. Men ursäkta mig.

Elma räckte ut handen och Matti lade sin ena i den. Modern böjde sig ner och kysste lätt barnets fingertoppar.

— Du får väl också ursäkta mig, sade hon, om jag ibland syns hårdare än jag är.

På kvällen besvarade Matti Rolands brev:

»Vad det beträffar, att hon E. L. skulle haft sorger, som jag måste tycka synd om henne för, det tror jag är sant. Men om du visste vad det ofta är svårt att sämjas med henne. Om natten kan det falla henne in att riva i mina underkläder för att se efter, antar jag, om där råkar vara en säkerhetsnål i stället för en knapp, eller sådant småslarv. Hon ger mig allt vad jag behöver, inte otrevligt överflödigt alls, så att det kunde se ut som mutor, utan lagom och mycket rart, och vet du, jag är också tacksam. Men andra dagar kan hon bli så ond, hon är värre än jag. Hon varken slår eller skriker, nej, det sitter i ögonen, precis som på mig (det vet jag) — och så kommer det ~några ord~. Är hon min rätta mor, då brås jag på henne, och det är rysligt! Ty trots alla föresatser, finns det stunder, då jag ~nästan hatar~ henne.»

2.

Elma och Matti reste hem över Hamburg. De togo in på hotellet, där Elma tidigare tagit in med Rick Brunjohann, och Elma förde sin dotter till herr Feuers skobutik och ekiperade henne där. Till restaurangen, där Rick och hon dinerat med Bourgsten kunde man däremot icke föra barnet.

Men på aftonen, sedan Matti kommit in till sig, gick Elma ut. Hon trodde sig kunna hitta till platsen, som för henne inneslöt så många minnen; hon önskade blott få se in genom något fönster, skymta den intimt bekväma salen med fontänens färgskiftande vattenstrålar; kanske också uppfånga glimten av ett ansikte. Det var flickan i guldbrokaden hon tänkte på, och Bourgsten. Hon ville föreställa sig dem tillsammans, dessa båda levande, som hon lämnat bakom sig; de skulle sitta vid samma bord, täckt med vissnande blommor, medan hon, Elma, osedd gled förbi de stora upplysta fönstren i höstkvällen, helt förbi allt som varit — blott för ett par minuter unnande sig den sista pinan av fordom kända tings åsyn.

Men det visade sig lönlöst för henne att försöka finna vägen dit. Förgäves irrade hon en stund under gatornas ännu icke avlövade träd. I mörkret blev hon utsatt för närgånget tilltal och förstod att det ej passade henne att ströva ute längre. Hon skyndade åter upp på hotellet.

Som hon gick förbi Mattis dörr, greps hon av en stark lust se flickan igen, ehuru godnatt redan växlats dem emellan. Hon knackade på dörren, och då ingen svarade, steg hon in. Ljus brann på bordet, men rummet var tomt, sängen orörd. Klockan var heller inte mer än tio. Elma väntade.

Flickan tycktes ha suttit och skrivit, det var ännu fuktigt av bläck i pennan; sannolikt hade hon gått ned med sina brev. Men det dröjde, och hon kom inte tillbaka. Orolig började Elma söka; hon ringde upp betjäningen, men ingen kunde upplysa om var den unga fröken befann sig. Kanske satt hon nere i salongen, där gäster stundom tillbringade kvällen. Elma avvisade den tanken: varken Matti eller hon hade ens frågat efter var denna salong fanns.

Hennes oro stegrades. Förfärliga farhågor vaknade inom henne. Mattis ytterkläder voro kvar i rummet, men likväl kunde hon ej hålla tillbaka föreställningen att flickan verkligen rymt — och detta här, i detta avskyvärda Hamburg! Ett spårlöst försvinnande, ett omhändertagande av mest fasansfulla art, allt var tänkbart. Hon genomlevde i inbillningen sitt eget vädjande till polismakt och myndigheter, en förfärlig historia, tidningsskriverier, äventyret i var mans mun. Under en halv timme gick hon fram och åter i korridoren utanför de två dörrarna, till Mattis rum och till hennes eget. Slutligen, under ångestens tryck, sökte hon sig ändå ner till denna salong, där Mattis närvaro förefallit henne allra mest osannolik.

Flickan var där, Elma varseblev henne strax. I rummet rådde dämpad belysning, dämpat sorl av röster; ett par tre sällskapliga grupper ockuperade, skilda från varandra, det stora utrymmet. Med en av dessa grupper var Matti införlivad, ett kotteri på sju eller åtta personer, i vars medelpunkt tronade fru Pasch, Den vita papegojan, småleende, i vitt med pärlor. En smula avsides, ytterst i gruppen, satt Matti med en ung man, inbegripen i livligt samtal.

Elma kunde icke förmå sig att gå fram, och ingen observerade henne. Hon måste taga stöd mot dörrposten; hela hennes ångest smalt ihop i en ursinnig vrede. Hon tog in synen av hela detta sällskap, dessa Paschs, föremål för hennes ovilja, hon mindes ej mer sedan när, sedan alltid, föreföll det henne, naturbestämt som ett arternas krig ... Hon såg den unge mannen gripa tag i det lilla filigransmycke, Mattis skatt, som numera hängde i en tunn guldkedja, en gåva av Elma, och draga till sig det. Den smala flickhalsen följde mjukt med, och de skrattade båda.

Häftigt tillsade Elma någon av hotellbetjäningen, som hon fann i sin närhet, att genast hämta den unga damen, och skyndade själv i förväg upp med hissen, beredd att ge hela sin avsky utlopp.

Men Matti gjorde sig ingen brådska. Elma konstruerade upp förloppet för sig: flickan måste av en händelse ha stött på Paschs, något lekkamratskap existerade kanske med sonen, någon brådmogen kurtishistoria. Så mycket värre! Elma hade ännu icke stått inför tanken på sin dotter i dylikt sammanhang, och hon gick strax till det värsta: uppgörelse om möte nästa dag, fräcka beslut att draga henne, vakterskan, vid näsan, utflykter på tu man hand, otillåtliga, förtidigtmogna friheter.

Med grym tillfredsställelse såg hon också för sig hur vaktmästaren närmat sig gruppen Pasch och det unga paret: — Fröken är ögonblickligen väntad uppe på fröken Liwins rum ... Hur Matti måste sett sig om med häpen min och känslan av förödmjukelse att bli eftersänd på detta vis, liksom småbarn. Inte mer än rätt. Och ändå tillät flickan sig detta dröjsmål, ett oförsynt, oförlåtligt söl — ett söl, frukt av Muriusk uppfostran!

Så fort Matti blev synlig, mötte Elma henne med ropet:

— Jag fordrar absolut att slippa vänta, när jag låter kalla dig. Vad är nu detta för spektakel?

— Elma känner dem ju själv, Paschs. Fru Pasch bad mig hälsa.

— Jag vill inte känna dem. Är det pojken du springer efter?

— Jag har känt Alexis i åratal.

— Jag vill inte veta av vidare umgänge där.

— Vad har Elma för skäl till det?

— Begär du skäl också?

— Naturligtvis.

— Du kan vara säker! bröt Elma ut. Jag har mina skäl. Jag har mitt skäl. Pasch i dag, en annan i morgon, jag vet vart det bär.

Matti sade stelt:

— Elma behöver ingen oro göra sig för mig; Alexis blir för resten utomlands hela året.

— Vad hade ni att tala så intimt om?

— Intimt? Vi talade om våra resor.

Hon glider undan, tänkte Elma, hon ljuger för mig. Hon måste ju ljuga, det finns ju inget förtroende mellan oss ... Men hon vågade inte släppa lös hela sin harm. Hon tände en stark cigarrett, drog djupt in röken, lugnade sig. Hur det än var, det allra värsta hade ändå icke skett, Matti hade inte rymt, eller ens synts tänka på att rymma. Elma kände, att innerst var det fasan för detta, som legat på lur. Allt annat var ändå lättnad, också Paschs, också dröjsmålet, också de envist stela svaromålen från Mattis sida: barnet var likväl kvar.

— Kära Matti, sade hon blidare, jag blev så orolig för dig.

— Orolig? Hur så?

— Ja, jag blev orolig. Matti, barn, jag kom att tänka på din mor, kanske borde jag inte tala om det, men jag gör det för din egen skull. När jag nyss stod i salongsdörren och plötsligt fick se dig där, så sorglös, så fängslad, troligen alldeles omedveten, alldeles okunnig om all falskhet, låghet och smuts, allt försåt, all osanning i försäkringar och ömma blickar, all orenhet, blev jag förfärad. Du är bara femton år ännu, och jag kände mitt stora ansvar. Vart bär det hän för dig, min Matti?

Matti hade satt sig, hon reste sig igen:

— Jag begriper vad Elma menar. Att min mor har blivit lurad, har varit godtrogen och fått lida för det sedan — och nu tror Elma att jag måste bli likadan. Å, jag skäms, när jag hör vad Elma tror om mig!

Hon vände sig om för att gå, men ett svagt rop höll henne tillbaka. Nu såg hon hur blek den andra blivit. Det måste ha varit en bra svår oro ändå, som grep henne nyss, större än hon velat visa. Och om det var hon, som verkligen var den okända modern, hon som prövat på all denna antydda lumpenhet och osanning, då var det väl denna som gjort henne så bitter, så oresonlig — och så svår att tycka om.

Och kanske nu gjort henne sjuk också!

Utan att be om lov, sprang Matti fram och började varsamt klä av Elma. Hon knäppte upp blusen, knöt upp skobanden.

— Låt mig hjälpa, bad hon, Elma behöver det.

Elma lät det ske. Barnet löste upp hennes hår, borstade det, flätade det för natten. När hon fått Elma i säng, gjorde hon i ordning tabletterna denna brukade taga in och satte sig på sängkanten.

— Får Elma sömn nu?

Den andra svarade inte strax. Hon hade slutit ögonen och höll fast barnets hand i sin. Om hon fått dö i denna stund! Om hon åtminstone fått röja hela sanningen. Men hur skulle en femtonåring kunna fatta allt den innebar, ett felvuxet, förfelat liv; hur skulle ett barn fatta och förstå, urskulda allt, som varit ägnat att vilseleda?

Elma kunde endast mumla:

— Barn, förlåt mig.

Då kände hon ett ansikte intill sitt eget, varma läppar, som berörde hennes kind, och hon hörde en viskning tillbaka:

— Förlåt i stället mig, Elma. Det är synd om Elma, det har jag sett i dag.

Strax därpå var Matti borta, Elma hörde henne försiktigt tassa omkring i rummet intill. En vägg skilde de två rummens sängar åt; men länge låg Elma och försökte spänt höra suset av andningen från andra sidan denna vägg.

Från den dagen blev samvaron lättare mellan Matti och henne. Barnets första kyss, så blyg och snabb, men given utan förbehåll, löste välgörande något av fördämningarna i moderns själ. Från den kvällen blev det en vana att godnattkyss skulle växlas. Elma kunde ertappa sig med att längta efter den timmar i förväg.

I Stockholm mötte Hulda med hemmet fullt i ordning; Elma gladde sig åt att höra Matti beundra allt. Rick Brunjohanns forna rum var ommöblerat för Mattis räkning. Redan före utresan på försommaren hade Elma valt ut varje sak dit, men hon hade icke velat skämma bort den blivande fosterdottern, hon hade velat vänta och först se hur denna skulle arta sig och hur pass stor uppmuntran hon kom att förtjäna, och därför i sitt val stannat vid enklaste vitlackerade möbel. När hon nu trädde in där, kunde hon mäta förändringen inom sig själv: allting föreföll henne otillräckligt, torftigt, fult. Hon stod förvånad inför sin egen liknöjdhet för barnets trevnad.

Men Matti beundrade och tackade för allt.

— Det är bara en enda sak jag skulle vilja be om, vågade hon fram. Det första hon ber mig om av egen drift, tänkte Elma.

— På förhand beviljat, svarade hon med ett leende.

— Om Elma ville hyra ett piano, så jag kunde börja arbeta igen?

Pianot kom, icke ett hyrt, utan ett som Elma lät inköpa. Till den enkla vita möbeln skaffade hon färgglada kuddar, en vacker spegel, en matta. Hon ställde blommande krukväxter i fönstret.

Skolan började. Elma hade velat låta Matti hädanefter skrivas in under namnet Liwin. Hon önskade, sade hon, att Matti i framtiden skulle bära det namnet, då hon ville betrakta Matti som adoptivdotter och småningom ordna för hennes insättande i alla en sådans rättigheter. Men då skar det sig igen.

Matti förklarade — och draget av revolt kom tillbaka, som varit osynligt sedan Hamburgkvällen — att hon hellre gick ut och tiggde på gatorna än stannade vid köttgrytorna med pianot och det förtjusande rummet, om hon inte fortfarande fick heta Matti Murius.

Elma lät då saken bero. Hon visste, att hon redan var övervunnen.

3.

Inte heller ämnet Pasch återupptogs vidare.

— Vad jag förändrats, tänkte Elma.