# Friaren från landet: Lustspel ## Part 2 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/friaren-fran-landet-lustspel-51479/index.md En bandit! Att öfverfalla mig här hemma I eget rum, i eget hus. Här duger ej att bruka krus. (Till Emma.) Säg åt Katrine: om någon än mig söker, Så svarar hon att jag ej hemma är. Emelie (sakta). Hvad skall jag företaga här? Nej, det är bäst att jag försöker: (Högt.) Men, bästa Onkel, har ni glömt Herr Arrendatorn? Onkeln. Ah, fördömdt! Sätt nyckeln i; jag måste väl riskera. Men säg, begriper du det här? Emelie (i det hon öppnar dörren). Nej, Onkel, det en gåta är. Onkeln (betänksamt). Jag kan ej annat utfundera, Än att en fru de _Sans-Soucis_ Har kommit dit med ett partie Lycksökare och pack, med mera, Och håller på att få kredit. -- Men har jag en gång hunnit dit, Så skall, vid Gud, jag jaga bort dem alla. Emelie. Ack, Onkel vill då resa dit likväl? Det är ej rätt -- Onkeln. Jag hade skäl Att låta mitt project förfalla. Men jag vill trotsa dem ännu; Jag ger ej köp för en Parisisk fru. (Emelie går.) XV. SCENEN. Onkeln. Katrine (som modehandlerska.) Katrine. Ack, hjelp mig, rädda mig, min herre! Onkeln. En ny förbannelse och värre! Katrine. Ack hjelp mig fly, ack för mig hän; Jag ber derom på mina knän! Onkeln. Hvad är på färde? låt mig höra. Katrine (gråter). Osaliga! hvad vill jag göra! Jag står ej ut, jag vissnar bort. Onkeln. Säg ut, i herrans namn, var kort! Er jämmer kan ju sjelfva klippan röra. Katrine. Ni ärnar fly från detta röfvarhål? Onkeln. Ja väl. Katrine. Och landet är ert mål? Onkeln. Alldeles så. Katrine. O, protegera En ensam dame på resan dit; Det är från samma ort jag kommit hit! Onkeln. Var detta allt? behöfs det mera, Att bringa en i raseri! Ni hör väl också ni till fru de _Sans-Soucis_? Katrine. Som modehandlerska till många flera. Ack, jag kom hit, för att studera Min konst, min sköna konst. -- Och si! Den grufligaste anarki I modets verld slår här med skräck mitt öga Ej skymt af smak bland låga, som bland höga. Ack hör, ack hör! Kanoner på en bal! jag dör! Och Freyschüts-ketten på supéer! Giraffer, pilar, Sevigneer! Crêpe à la neige! Ändå barège! Battister sen! Och lustre sen! Ännu, i våra dar, ännu! Hu, alla himlars himlar, hu? Onkeln (med händerna för öronen). Håll, håll i herrans namn, min fru! Ni spränger mina öron sönder. Katrine (utan att låtsa märka något). Så gå hos oss ej en gång bönder. Men vet man af det nya? Nej! Baretter ej, Coquetter ej, Sottiser, epauletter ej. Moderna genombrutna vantar, Se efter om här någon antar. Pirater? pytt! Det är för nytt. Crêpe lisse ej fås, Chalis försmås. Af Carneol och Amethyst -- -- -- Onkeln (springer opp och slår sin hand i bordet). Tyst då, för tusen djeflar, tyst! Katrine (förskräckt). O, ve! ett raseri, som sårar Det innersta utaf min själ! Farväl, förfärlige, farväl! (Går gråtande ut.) XVI. SCENEN. Onkeln. August (i surtut, med sporrar, gehäng och sabel vid sidan, möter Katrine i dörren). August. Hvad ser jag här? en skönhet och i tårar. (Följer Katrine ut och slår dörren till.) Onkeln (hastande efter). Nu gäller att få nyckeln ut, Ty kommer denne in till slut, Så lär han bli mig värst af alla. (Öppnar dörren och vill taga ut nyckeln.) August (tränger sig in i det samma). Det kan man då barbariskt kalla! Min herre, ni förklarar er! Onkeln. Så, så! i hvilken sak? jag ber. August. Satisfaction, ej mer, Begär det sköna offret för er galla. Onkeln. Och hvem är ni, som här för stat? August Er Arrendators reskamrat. Men det apart. -- Säg, vill ni er förklara? Onkeln. Det låter jag ödmjukast vara. August. Vid de tre ärofulla julidagarna! Då appellerar jag till heders-lagarna; Det gäller, herre, en af oss. Drag ut, vi slåss. (Drar sin sabel och ställer sig i positur.) Onkeln (förfärad, sätter sig ned i sin länstol). Vill ni då mörda mig, min herre? Jag är en gammal man. August (häftigt) Försvara er, ifall ni kan; Och hvarom ej, så blir det värre, Så kallar jag er en barbar, Som mer ej i ert hjerta spar En enda gnista af Parisisk ära. -- -- Onkeln. Min Gud, jag vill förlusten bära. Var glad att ni har äran qvar; Men kom för Guds skull ej så nära, Jag har ju ondt ej gjort. August. Ni drar! I annat fall så vill jag svära, Att ni är feg, att ni förlorat har All rätt att er poin förfäkta. Stig opp och gif mig svar! Ni dröjer? -- då, farväl! (Går.) XVII. SCENEN. Onkeln, (sednare) Emelie. Onkeln (hämtande sig). Den der, det var en äkta, En grym fantast, en vild husar, Som ville tvinga mig att fäkta På mina gamla dar! Jag arme man, hvad skall jag göra? Det är en olycksstund jag föll på det beslut, Att flytta till mitt landtgods ut. Det var att radikalt förstöra Den lilla ro jag hade qvar förut. Och kommer Arrendatorn nu till slut! Jag ryser ren för tanken bara; Han lär väl ropa sitt: förklara, Förklara er, ni drar, ni drar! Då jag mitt löfte återtar Ooh ej bevekas kan att fara; Ty brås han på sin reskamrat, Blir han för smått ej flat. Men resa dit! nej, Gud befara! Det rådligaste här lär vara, Att bli i hast, så godt man kan, Fransysk, som han! Det öker dock sin mon respecten. (Öppnar kammardörren.) Hör Emma. Emelie (utkommande). Ja! Onkeln, Du har ju qvar helt visst Den öfverdrifna Tartar-khanska drägten, Jag fick af dig till julklapp sist? Emelie. Men, bästa Onkel, hvarför ej förgäta Ett fel, som dock så välment var. Onkeln. Mitt barn, det är ej för att träta, Jag nämner om den nu; -- jag har Beslutit bära den. -- -- Emelie. Hvad hör jag? Onkeln. Då jag bland ulfvar är, så bör jag Förstå att tjuta. Gif den hit! (Emelie hemtar ett knyte och lemnar det åt Onkeln.) I sanning en förgjord habit För en förnuftig man att bära; Men nöden gör det tunga lätt. (Går in i sin kammare.) XVIII. SCENEN Katrine. Emelie. Katrine. Så vidt, Mamsell, är allt på rätt, Och snart är Arrendatorn nära. Det blir ett möte, på min ära, Som man kan kalla pengar värdt; Nu får han visa hvad han lärt. Emelie. Af hvem har han väl kunnat lära, Då August sjelf har varit här? Katrine. Nå kors! han har vikarier der, Med möten, utskott och conventer, En öfverdådig hop Studenter, Som lära björnen dansa nu. Emelie. Ha, ha, ha, ha! XIX. SCENEN. De förra. Onkeln (i modern storrosig nattrock, med broderade stöflor och en brokig mössa med tofsar). Onkeln. Du skrattar, du. Gån in i kammarn, hönor, båda! (Emelie och Katrine gå leende ut.) Jag blygs att någon mig skall skåda I denna afskyvärda drägt. Men ger jag köp och visar mig förskräckt, Så löper jag en större våda, Så ser jag ej ett annat val förut, Än stå för sabel, eller flytta ut. O Gud, hur allt har blifvit värre På lumpna tio år! Af land har blifvit stad, af dräng har blifvit herre, Och hela verlden upp och nedvänd står. I all min sorg så måste jag dock säga, Att det skall roa mig att se och väga Hur mycket som kan vara qvar Af Arrendatorn, sedan fordna dar. Han kan ej vara rakt förändrad heller. (Buller i farstun.) Men tyst! nu gissar jag det gäller. Få se om junkern ej är här? XX. SCENEN. Onkeln. Arrendatorn (putsad och utstyrd i en spänd rock med värja och mustascher). Onkeln (sakta) Så har min pröfvotimma slagit! Arrendatorn (stiger stormodigt fram). Pots sapperment! bonsjur monsjör! Onkeln. Aha! très humble servitör! (Sakta.) Nu kan jag tacka Gud för allt det stryk jag tagit I fordna dar för Pepliers parlör. (Högt.) Comment vous portez vous senjör? Arrendatorn. Bien, bien! ONKELN. Hur lefs der borta? Arrendatorn (sakta). Med Franskan kommer jag till korta. (Högt.) Oh excellent! Onkeln. Som hvarje dag Den sista vore, menar jag. Man har der damer, ton och safter? Arrendatorn. Voui, senjör, der lefs af alla krafter. (Sjunger) Lo, lo, lo, lo! la, la, la, la! (Sakta.) För tusen dödar, det går bra. Onkeln. Och egendomen den florerar? Arrendatorn. Den kunde sakta framåt dra; Men en förderflig pest grasserar, Gudnås, bland kalfvar, får och lam. Onkeln (sakta). Så! der stack Arrendatorn fram! Arrendatorn (erinrande sig). (Sakta.) Mitt dumma nöt! nu bar det af från vägen. Onkeln. Aj, aj! på landet blir man snart förlägen, Då hjorden ej vill fort; Men allting vinns då man är trägen. Det är i år en allmän sägen, Att åkrarna sitt bästa gjort. Det räcker dock, som jag mig föreställer, Att träla och bekymra sig? Arrendatorn (sakta). Aha! nu vill han pröfva mig. (Högt.) Oh! das ist nikt! man är ej bonde heller, Man är en höfsad man, Som ser på annat än på maten. Man vet så väl, som någon ann' Att leben och att leben laten. Man bryr sig hin hur kornet slår i spann Och ger åt pocker sädes-växten. (Sakta.) Så, excellent, nu är jag in i texten! (Dansar) Li, li, li, li, la, la, la, la! Onkeln (sakta). Här får man sig till vara ta. (Högt.) Det är charmant att se hvad ni har vunnit I tankesätt, i ton, i takt, Sen jag besökte sist er trakt. Om det är sannt, som man mig sagt, Så har hos er hvar bonde hunnit Långt längre fram, än nånsin vi, Och håller på att herre bli! Arrendatorn. Ack, herr Patron, med måtta är förbi, Och yppigheten den grasserar. Onkeln (sakta). Der sticker Arrendatorn fram. Arrendatorn (erinrande sig). (Sakta.) Nu må min tunga få sig skam. (Hostar.) (Högt.) Jag menar blott, om den regerar, Så är den värd att göra det. (Sakta.) Nu kom jag just med prut på rätt. Onkeln (sakta). Nu är han rasande, i sanning. En underlig, förvirrad blandning Af vett och vanvett. (Högt.) Hör, ett ord! Nu måste jag mitt hjerta lätta; Ni borde stå ännu att rätta: Om hela verlden är förgjord, Hvem ber er följa den i spåren? Jag kände er i unga åren, Ni var en annan men'ska då. Hvad skall det bli, hur skall det gå? Ni lemnar plogen bort och spaden, Och börjar apa efter staden. Hvad menar ni, hvart syftar ni? Om fritt en fru de _Sans-Soucis_ Et compagni Dicterar oss concepter, Behöfva vi väl skrifva efter? Slå om; det kan ej bära sig, Det blir elände af elände... Arrendatorn (sakta). En frestare han till oss sände; Men pass! han skall ej lura mig. (Högt.) Aha, senjör! ni skämtar bara; Ni slår er löst! Li, li, li, li! très graciöst! Hvad? skulle jag en slyngel vara Sans ton och sans fason? (Slår Onkeln på axeln.) Legerete i ord och later, En mine, som passar för soldater, I korthet, en person, Som kunde kalla sjelfva kungen frater, Det har jag nu. Förr, weis ick nok, Var jag en sälle, en garsong, ett tok. Onkels (sakta). Nu är ni galn, förr var ni klok. Arrendatorn (slår på sin värja). Och vill ni det, skall jag försvara Min ambition, som kavaljer. Onkeln. Nej, nej, senjör! behöfs ej mer! Arrendatorn (torkar svetten af pannan). (Sakta.) Nu börjar all min Franska vara Förbi, och så min Tyska ock. Onkeln (sakta). O, vore du till fanders dock! Här gäller nu att klokt förfara. (Högt.) Min herre, ni har fått mitt bref? Arrendatorn (glad). Ja, kanske komma vi till saken. Onkeln. Väl, har ni nånsin hört på, maken? Sen jag det skref, Har jag mig fått en svår process. -- Arrendatorn. Hvad mera? Onkeln. Som hotar att mig ruinera. Arrendatorn (sakta). Oh! om jag vackert vore fri! Onkeln. Åtminstone lär arfvet bli Så fint, att vi Omöjligt kunna subsistera, I synnerhet på landet der. Hör, mitt project det är, Att låta giftermålet vara. Arrendatorn (sakta). Ja, Gud ske lof, så är man qvitt all fara! Onkeln. Hvad menar ni? Arrendatorn. Som herr Patron det vill. Men kostna'n, som jag skjutit till För resan hit? Onkeln. Går af på ert arrende. (Sakta.) Det var ett Arrendators-drag! Arrendatorn. Så far jag bort i denna dag. (Tar farväl och går sjungande ut.) XXI. SCENEN. Onkeln (ensam). Onkels. En oförmodadt lycklig ände! Att slippa den barbarn så lätt. Hvad galenskap och hvad elände! Och då och då en skymt af vett! (Tar nyckeln ur dörrn.) Hvad jag i dag har kännt och lidit, Vet jag och ingen ann' till mig. (Går in i sin kammare.) XXII. SCENEN. Katrine. Emelie. Emelie. Katrine! hur skall jag löna dig? Katrine. Det är för eget lif jag stridit; Uppriktigt sagt, det gick ju bra? Emelie. Det kunde bättre slut ej ta; Men -- Katrine. Men? hvad men? Emelie. En lika fara Kan komma snart igen uppå? Katrine. Låt då i herrans namn så vara! Må Onkel projectera bara; Katrine har vett och öfverdåd Och kommer tid, så kommer råd!