# Friaren från landet: Lustspel ## Part 1 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/friaren-fran-landet-lustspel-51479/index.md FRIAREN FRÅN LANDET Lustspel Af JOHAN LUDVIG RUNEBERG Helsingfors, J. C. Frenckell & Son, 1834. Imprimatur: Axel Gabriel Sjöström. PERSONERNE: Onkeln. Emelie (Niecen). August (Student). Katrine (Kammarjungfru). En Arrendator. I. SCENEN. Onkeln. Emelie. Onkeln. Nå gläd dig nu, min goda Emelie; När helst du önskar kan du vara fri Och slippa dessa band af flärden bära. Som jag vet visst att dig besvära. Lägg bort ditt köpta hår och bruka ditt, Ditt snörlif, kasta det på brasan fritt Och dina armar från sin bronz-tyngd lätta! Emelie. Men, gode Onkel, hvad betyder detta? Onkeln. Du frågar? just hvad jag har sagt, min vän; Sitt ner och hör mig blott berätta: Du vet ju af dig sjelf, hur tungt det är for den, Som hatar modet, yran, flärden, Att lefva nära stora verlden, Att se dess toma prål, dess falska glans, Att se dess nöjen utan hof och sans Och dessa dårar utan inre värden, Som lefva blott för the och skrål och dans. Än mer, att se det lilla man fått spara, Hvar stund, hvart ögonblick i fara, Att sväljas opp, att bli förödt Af de behof, som yppigheten födt. -- Jag svettats tusende repriser, För hufvudstan's enorma priser Och dröjt här år från år likväl. Hvad är mitt ändamål, mitt skäl? Min handel har jag slutat längesedan, Mitt capital jag lagt på ränta ned, Min lefnads-sol, den lutar till sitt nedan; Och jag behöfver fred. Välan, ställ dig i ordning bara; i nästa vecka, kanske förr, vi fara, För alltid till det landtgods, som jag har. Jag väntar blott på Arrendatorns svar. Emelie. Min Gud, men kan det allvar vara? Och inom några dar? Onkeln. Nej, se blott hvilket glädjebud det var! Ja, landet, landet, der är lyckan, Emma; På fälten skördar, mjölk och honing hemma, Och ingen galg-fysionomi, Som går ditt fönster med lorgnett förbi Och yfves i den borgade surtuten. Emelie. Men, gode Onkel, hur så snart besluten Blef denna flyttning? Sedan många år Ni lefver hemma lugn och sluten; Ifrån den trånga kammar-knuten, Der er förtrogna länstol står, Ni dock så sällan går. Låt verlden fritt sin bana vandra; Den stör ju mer ej er, än ni stör andra. Onkeln. Den stör ej mig! ett vackert språk! Det fordras säkert mer än hufvudbråk, Att finna hur ett gammalt öra Skall tröttna vid att dar och nätter höra Det stoj, det larm, det rop och tjut och skrik, Den infernaliska musik Af drängar, kuskar, vagnar och kareter, Som kunnat, förr än Israels trumpeter, Forstöra murarna i Jeriko; Ge de mig ro, är det en satans ro. Den stör mig ej! Nej se på gatan bara, Kan någon men'ska nog förstockad vara, Att icke smärtas djupt af de vår herres ris, Han skickat oss gerad ifrån Paris, I form af junkrar, sprättar och krabater, Att straffa oss för våra synda-dater? Den stör ej mig! se här, för ro skull blott, En liten räkning. Säg mig hvad jag fått För mina tjugu modiga riksdaler, Dem jag har samlat, daler efter daler, Med svett och prut? En kapprock vänd! måske, Han stör mig ej en sådan skräddare? Nej, nej, mitt barn, du vet ej hvad vi böra. Vi flytta promt. Emilie (sakta). Hvad skall jag göra? Jag borde tiga och jag borde be. O, August kunde du min ängslan se, Och jag dig höra! (Högt) Min bästa Onkel, om vi före dit För våren, för den vackra tiden, Och komme sen, då sommarn är förtiden, Tillbaka hit? Onkeln. Ty vintern blir der ledsam lär du mena? Emelie. Det är så svårt; man är dock så allena. Onkeln. Ha, ha, jag gissat allt det der förut! Men kanske toge äfven vintern slut, Om i en makes hand din hand jag lade? Emelie (sakta). Jag är förrådd; hvad var det Onkel sade? Onkeln. En väns, som sloge sig med mödan ut, Att roa dig, då nån'gång tomt du hade? Hvad tror du, kanske skulle vintern gå? Emelie. Den måste väl, om Onkel vill det så. (Sakta) Hvar skall jag gömma mina heta kinder? O, August! hvilka sköna dar! Onkeln. Så trösta dig, jag ger ej några hinder; Jag väntar blott på Arrendatorns svar. Emelie. På Arrendatorns svar? Onkeln. Det tycks väl dröja; Men känner jag min karl, Så låter han ej lyckan flöja, Sen han den en gång i sin hage har. Jag såg vår man för tio år tillbaka, En karakter af sten, Då var han yngling blott; men gällde det att vaka För gods och gård, var han en gubbe ren; Och punctligt har arrendet fallit sen. Vi resa dit, du blir hans maka, Och jag på gamla dar får smaka, Det lugn jag fåfängt söker här. Nu återstår blott att bevaka, För flyttningen, en lätt affär. Farväl, var du beredd! (går.) II. SCENEN. Emelie (ensam). Emelie. Se der! En vacker August. Himlars himlar! Det svartnar för min syn, det hvimlar; Hvar får jag skygd, hvart skall jag fly? En gammal Arrendator, fy! Katrine! Katrine! III. SCENEN. Katrine. Emelie. Emelie. Så tung som bly! Som skulle du till kyrkan tåga! Jag skall bli gift. Katrine. Men hvilken låga! Och när? om jag får låf att fråga. Emelie. Kanske i nästa månad ren. Katrine. Isanning ett parti för scen, Att skratta åt på torg och gator! En ung Student -- -- Emelie. Jo pytt! en Arrendator, En gammal vederstygglig en! Katrine. I himlens namn, hvad är på färde? Emelie. En man af ett omätligt värde, I Onkels mun, en Pär, en Pål, Med karakter af sten och stål. För Guds skull råd! hvad skall jag göra? Katrine. Säg nej! Emelie. Och Onkels frid förstora? Katrine. I annat fall, så svara ja! Emelie. Ah fy! och Arrendatorn ta? Katrine. Så svara ja och nej tillika, Kanhända Onkel sjelf ger vika. För öfrigt vet jag knappt ännu Hvad saken rör -- -- Emelie. Ack, bästa du! Du vet hur Onkels hjerta svider För all vår flärd och våra dyra tider, Han ser vårt falska prål med harm, Han störs, som gammal man, och lider Af stadens stoj och larm; Han vill på landet, till sitt gods -- -- Katrine. På landet! Är detta spånaden till äktabandet? Den tråden kommer jag att klippa af. På landet, hu! det blef min graf. Är Onkel hemma? Emelie. Nej! Katrine. Ett bref jag glömde Att Lemna fram -- Emelie. Ett bref? tänk om det gömde Herr Arrendatorns svar. Katrine. Och väntas det? Emelie. Ja alla dar. Katrine (springer efter brevet, böjer det och tittar deri). Låt se? Emelie. Syns någonting? Katrine. En kråkfot bara! Emelie. Gif brefvet hit! Katrine. Var tyst! låt vara: (Läser) "Och ställer allt på redig fot." Emelie. Mer! mer! läs mer! Katrine. "Ödmjukast svara" -- -- "Mamsellens hand med tacksamhet emot." Emelie. Nog! nog! Att han ej flatnar! Katrine. Får jag niga Och önska lycka, som er kammarpiga, Min fru Arrendatorska? Emelie. Ack, Katrine! Att du kan hålla contenans och mine! Hvad är att göra? Katrine (böjer brefvet än mer och tittar). Hålla sig till snillet! Emelie. O, Gud! nu bräckte du sigillet! Katrine. Kantänka, hvilken stor malör! (bryter brefvet) Man kan ej läsa utanför. Emelie. Betänk dig, hvad du tar dig för! Katrine (under det hon läser). Jag dör! Jag dör af skratt; hör hur poetiskt, hör! "Hur ljuft för herr patron att morfar heta, Då våra barn, rödbrusiga och feta" -- -- -- Ha, ha, ha, ha! Emelie. Hvad du är stygg ändå! Katrine (allt vidare läsande). Han kommer hit, vid Gud, i afton sednast. Vet August något? Emelie. Nej! Katrine. Så går jag genast Och kallar honom hit till råds också. (Räcker Emelie brefvet och skyndar ut.) Se här, läs sjelf! (går) IV. SCENEN. Emelie (ensam). Emelie. Om hon allenast Ej ville brådska så! Och kommer Onkel hem, hvad blir det då? Hur skall jag någon utväg hitta? (Paus.) Här är hans bref. Man borde titta På några rader. (Läser) "Ädle herr Patron! Jag har förfogat, efter instruction, Att allt behörigt skall bli redt och lagadt." (Nå väl och dertill gissar man reson) "Det gamla huset är väl nog bedagadt, Men torde dock sin tid stå mot. Jag tror mig gissa hur Patron behagat Och ställer allt på redig fot. Hvad arfvet rör, får jag ödmjukast svara, Att det min största fröjd skall vara, Att ta Mamsellens hand med tacksamhet emot." (Hvad arfvet rör! nej, såg man maken? Det duger åt den gamla draken; Mig tar han mot, som en förskrifning blott. Låt se, hvad finns här mer för godt?) "Att allt blir bra, tror jag mig veta: Hur ljuft för Herr Patron." (Åh fy, det kan förtreta Det innersta utaf min själ. Hvad tänker han, hvad tror han väl?) (Läser vidare.) Han kommer hit, -- vid Gud -- kanhända I denna stund! Hur skall det ända? Det är förbi med mig, förbi! O! August, skall jag offer bli? Har kärlek ingen hjelp att sända. Har något mera grymt väl kunnat hända Från hedenhös? V. SCENEN. Katrine. Emelie. August. August. Nå, Emma, nu är elden lös! Jag måste skratta midt i sorgen; Hvem af oss båda ger du korgen? Emelie (sorgligt). Åt hvem, om ej åt dig? August. Jo, pytt! Men säg hvad hörs här allt för nytt? Katrine. Se här är brefvet; herrn må läsa. Emelie. Nej, ge det ej! är du besatt? August (under det han läser). Det är ändå ett litet spratt, Att komma här, midt för min näsa, Och röfva bort min skatt. Hvad nu? Jag dör af skratt: För arfvets skull tar han emot Mamsellen. Katrine. Åh, herre, det finns bättre ställen; Läs mer! August (kastar bort brefvet). Fördömdt! hur gränslöst platt! Men jag skall sätta P for hans projecter. Vi resa bort i denna natt, I trots af Onklar, tanter, slägter. Det finns på jorden nog en vrå För oss, att hitta på. Ställ dig i ordning blott; vi resa. Emelie. Nej, August, ingen sådan nesa! August (stött). Se så! gif råd då bäst du kan. Katrine. Det vore skönt minsann, Att fara bort och lemna mig i sticket! Det går i evighet ej an. Nej, sätt er ned på ögonblicket; Ni kan väl härma Arrendatorns stil? August. Och hvarför ej? Katrine. Till pennan, som en pil! Concepter borde jag dictera, Men kanske duga också era. Förstår ni hufvudsaken är, Att lägga ut och reqvirera, Allt hvad som grannast finns i hufvudstaden här; Och såsom skäl ni förebär: Att herr Patron må i sitt hus logera, Som folk af ton på landet plär. När Onkel läsit allt det der, Och börjar grubbla och fundera, Då slå vi in, som Pål, som Pär, Frän orten komna dit han ärnar resa, Och skryta, larma, catechesa. I korthet, Onkel måste tro, Att sta'n är der incognito Och lefver tusen gånger värre. Ni känner nu min mening, herre; Och går förslaget icke an? August. Katrine, du borde få dig man, Och ledas rakt uppå Parnassen. Katrine. Haf ej bekymmer, skrif blott han! August. Hur suddar då den gamla tassen? Låt se, hur väl jag härma kan? Förträffligt! (Skrifver och skrattar). Katrine. Nu, Mamsell, är det min mening, Att ni ej blandar er i vår förening; Men sitter tyst hos Onkel och hör på. Ni torde mig förstå? Emelie. Katrine, Katrine, hur skall det gå? Hur blir det möjligt att en man bedraga Som hunnit nära sjutti år? August. Var tyst! det går, det går! Katrine. Bed Gud, att ej vår galna saga Gör gubben platt förryckt till slut. Hur blir det möjligt att en man bedraga, Som sutit tio år uti sin knut, Och endast sysslat med att aga Den dårskap, som han sett förut? Hur verlden är och nu ser ut, Det tror jag gubben litet känner -- -- Så lita ni på edra vänner; Det värrsta er kan hända nu Är ett vi låta er bli fru. Behagas det? Emelie. Du är dig lika! Katrine (tittar ut genom fenstret). Men här blir annat, än predika; Ty ser jag rätt på mannen der, Så ha vi Arrendatorn här. Emelie. Du narras? Katrine. Han och ingen ann' det är. Emelie. Blif här för Guds skull, du! (Springer bort.) Katrine. Här duger ej att vika. -- (Till August häftigt) Får herrn snart slut uppå sitt pränt? August. Studentikost och excellent! Katrine. Välan, håll mine, och hjelp tillika! VI. SCENEN. Katrine. August. Arrendatorn (i gammalmodig landtlig drägt). Arrendatorn. Förlåt att jag så dristigt stiger in. Katrine. Hvem gör oss äran? -- -- får jag våga -- -- Arrendatorn, En Arrendator -- -- -- Katrine (pathetiskt springande fram till honom). Utan fråga, Den ädle man, som jag får kalla min! Välkommen, tusenfaldt välkommen! Er ankomst, ack, jag drömde om'en I natt, ja natten ren förut. Ni kom då, ädle vän, till slut; Men ack, så kall! hur vill jag det förklara, Kanske ni ej den rätta är? Kanske ni ångrar er? Arrendatorn. Bevara! Nej dermed är det ingen fara. Katrine. Så stig då fram och var som hemma här. Jag är så glad, jag höll just på att språka Med vår kusin, som här ni ser, Om lyckan att få kallas er, Om sällheten att er få råka. Arrendatorn. Jag tackar skyldigast, med mer. Jag är så der, i qvinnovägen, En smula ovan och förlägen. Katrine. Det ger sig nog! Arrendatorn. Det är en sägen, Att många yxslag jemna mon, Och allting vinns, då man är trägen -- Men kanske träffas herr patron? Katrine. Ack, bästa vän, hvad skall jag svara? Jag måste väl uppriktig vara; Ni får ej tycka att jag är kuriös, Jag gör det allt af kärlek bara: Min Onkel är så skrupulös I allt, som hör till goda tonen. Han ser väl mycket på personen, Men mera på hans yttre skick, Hans tal, hans drägt, hans mine, hans blick. En rock, som ej är gjord på modet, Kan sätta honom eld i blodet, Och en i förtid gjord visit Förstör hos honom rakt en mans kredit. Ni måste anta en habit, Som mera närmar sig till den moderna, Och komma först om någon timme hit. (Till August.) Vill icke min kusin af nit, Att blanka opp vår lyckas stjerna, Gå oss med hjelp tillhanda? August. Gerna! Om herrn vill göra blott sin flit, Se här en ganska kort recit: (Stiger opp och smäller Arrendatorn på axlarna.) Legerete i ord och låter, En mine, som passar för soldater, Parisisk frack, fransysk fason, Ett språk från alla verldens stater, I korthet: en person, Som kunde kalla sjelfva kungen frater, Hör nu till goda ton. Arrendatorn. Men kan jag lära slikt, dessvärre? August. På någon timme, bästa herre! Kom hem till mig, Der öfva vi oss bäst tycka. Arrendatorn. Man borde få betänka sig. Katrine (bevekligt). O himmel, gå! och spill ej bort vår lycka. Arrendatorn. Men herr patron, som af hans bref man ser, Tycks vara mera för det moderata? Katrine. O Gud! det var han för att pröfva er. Här är ej tid att stå och prata; Min herr kusin bor här på nästa gata. För min skull gör ert bästa, ädle man! Arrendatorn. Jag vill försöka då så godt jag kan. VII. SCENEN. Emelie. Katrine. Katrine. Katrine, du borde få dig man; Till hustru är du klippt och skuren, Min själ, han skulle icke skena han! (Öppnar kammardörren.) Kom ut, mamsell, ur jungfruburen, Er hök har jag förpassat bort; Hans första choque var lysande, men kort. Emelie. Katrine, jag andas knappast mera; Jag ville kikna bort af skratt. Hur såg han ut? Katrine. Som en besatt. Nu får jag låf att brefvet kuvertera -- -- Men var ej der skymt af Onkels hatt? (Tittar ut genom fenstret.) Han kommer. Gud ske lof att jag hann expediera Så väl er skatt, som vice skatt. (Samlar papperen och skyndar bort.) Var på er vakt, mamsell! VIII. SCENEN. Onkeln. Emelie. Onkeln. Håh, hå! jag blef så matt. Jag ville knappast orka hem tillbaka. Förargelser hvar gång man tittar ut. Man blir väl öfverkörd till slut; Man kan ej ständigt se sig kring och vaka. På alla sidor åkes det förbi. Ur väg, ur väg! padi, padi! Det ljuder än uti mitt öra. För skrammel, rop och blåst och dam Man kan knappt se, man kan knappt höra, Än mindre slippa fram. Der kommer en pompös madam I vagn med fyrspann, kan du tänka; Jag frågar hvem hon är? en enka, Och till från landet, ingen skam! Nej, allt skall nu för tiden blänka. "Finns ingen vrå dit lugnet flyr, Finns ingen däld dit glädjen ilar, Och leende i skuggan hvilar, När stormen öfver jorden gnyr?" Emelie. Åtminstone ger det bestyr, Att söka denna yra. Tänk om vi före På landet nu och sökte lugnet der, Och landet tusen gånger värre vore Än nån'sin staden är? IX SCENEN. De förra. Katrine. Katrine. Ack, Gud ske lof, att herr patron är här! Kanske mamseln har hunnit ren berätta -- -- -- Onkeln (häftigt). Hvad då? Katrine. Ja något har man sett; men detta Är galnare än allt förut. Man har fått nys om herrns beslut, Att resa till sitt landtgods ut, Och genast strömmas hit med commissioner. Af fruar, fröknar, herrar och baroner Har salen varit full i hvar minut. Der hemtar en en ask, en lada, En annan ett paket, En tredje, värre än de båda, Är icke nöjd att hemta ett, Men tiotal, om icke flera; Och allt beskrifs så smått, så lätt, Och så beqvämt att transportera. Onkeln. Men jag förstår ej rätt Hvad man kan ha att trafikera Med orten der, på tusen sätt Så skildt från hufvudstan belägen, Så skildt från hela stora vägen. -- Du var väl nog besatt, kan jag förstå, Att ta emot hvad man dig gaf. Katrine. Hå, hå! Väl är jag from och eftergifven, Men blir jag något längre drifven, Så kan jag neka också jag -- Här är ett bref. (Aflemnar brefvet och går.) X. SCENEN. Emelie. Onkeln (ögnande utanskriften). Onkeln. Af bättre slag. (bryter brefvet.) Frän Arrendatorn. Gläd dig Emma! Men säg mig, var du icke hemma I ons då hela skaran kom? Du nämnde ej ett ord derom. Emelie. Jag hann ju knappast andan draga; Jag ville låta Onkel klaga I sin tur först -- -- Onkeln (läser brefvet och tar sig om pannan). Hvad är det här? Man kan bli galn till slut. Jag svär Att hela verlden öfver ända seglar. Hvad är det han begär: Ett dussin vaser, några större speglar, Quinquetter för salongen der, Moderna kronor sen för taken I salarna och i gemaken Mahogne-soffor, stolar, bord, med mer. (Springer opp.) Är jag en furste, en bojar, en pär, En vild fantast? Emelie. O Gud, mår Onkel illa? Onkeln. Så säg mig hvad jag är? Emelie. Om Onkel kunde blott sin hetta stilla. Det är väl något skäl han förebär. Onkels. Hvad skäl? jo, ton på landet der, En ton för galningar och Hottentotter! Emelie. Ni tror kanhända ej er dotter; Men hvad jag tycker mig med visshet se, Är att han fattat en förvänd idé Om Onkels lefnadssätt och pretensioner. Den gode mannen har väl ment kanske Att då på landet ringare personer, Bestå sig spegel, bord och kanapé, Vill Onkel ha det mycket mera ståtligt. Onkeln (sätter sig åter ock öppnar brefvet). Var tyst, det blir dock oförlåtligt, Att trakassera så en gammal man. Han kommer hit -- i denna dag, minsan! Låt se hvad junkern har att förebära? XI. SCENEN. De förra. Katrine (klädd som en förnäm fru). Katrine. Min herre, som mig ryktet sagt, Har ni beslutit resa till en trakt, Der jag en dotter har helt nära. Kanhända vågar jag besvära? Jag har ett bref, ett bref-paket, Alldeles lätt, Jag ville be er -- -- Onkeln. Gerna tar jag det, Om det ett litet bref blott gäller. Katrine. Blott ett paket, Parisiska noveller, Jag fick af dessa skatter ett parti, Jag ville skicka dem till min Sofie. -- Onkeln. De äro väl ej alltför många heller? Katrine. Kors, nej! blott par och tjugu band En skön lectur, förtjusande, gigantisk, Alldeles egnad för en flickas hand. Onkeln (ironiskt). I fordna dagar var man nog pedantisk, Att neka sina barn en slik lectur ibland. Katrine. Ack ja, romaner af det gamla slaget, I hvilka knappt en enda men'ska dör, Och ingen ryslig scen vårt platta lugn förströr! Men smaka blott en gång behaget Utaf de nya, läs och hör Hur döden drabbar hela laget! (i extas.) Följ med den dystra kraften blott, Som dricker blod ur hufvudskålar, Se blott en dödskamp, dubbelt tyngd af brott, Ett anlete, som hungerns fasa målar, Se styckets hjelte af tortur förgås, Hans älskarinna stympas, sargas, flås! O Gud, det skakar, griper, tjusar, bildar! Onkeln (i raseri). Är jag bland hedningar och vildar? Hvem är er dotter? säg, af hvad reson Är hon på landet? Katrine (förnämt). Kors, hur kan man fråga? I Fru de _Sans-Soucis_ pension! Onkeln (hejdadt). I ödemarken, i pension? Att fatta slikt är öfver min förmåga. Katrine (mokant). Men hvilken hetta, hvilken pöbelton! Det skulle än i er förbistring fattas, Att våga flytta ut I nejden af en ort, ett institut, Dit allt, hvad landet äger bildadt, skattas -- -- Onkeln (drömmande) Hvad institut? hvad pöbelton? Är jag förbistrad eller hon? Katrine. Farväl, min herre, det är tid att sluta; För er har jag ej något uppdrag mer. (Går.) XII. SCENEN. Onkeln. Emelie. Emelie. Sitt, bästa Onkel, lugna er! Onkeln. Hvart är det verlden börjar luta? Emelie (sakta). Han är som fallen ned frän skyn. Onkeln. Är det förbi med all försyn, Stå alla våra lagar glömda? Hvem nämnde hon, hvad hette hon? Emelie. Hvem menar Onkel? Onkeln. Den fördömda Fransyska frun, som höll pension? Emelie. De _Sans-Souci_. Onkeln. Du känner hävan? Än hon, som skrek om pöbelton Och läste den besatta läxan, Som kom mitt hår att resa sig, Om mord, tortur och blod och krig? Hvad hette hon? Emelie. Jag känner ingendera; Vi lefva ju så litet med. Onkeln. Hon tycktes ge en vink om flera, Som satt sig der på orten ned. -- Men hon är galn, och jag än mera, Som grubblar öfver hennes prat. (Sätter sig.) XIII. SCENEN. De förra. August (förklädd, bryter på Franska). August. Ah! servitör, Monsieur Magnat! Jag är förtjust att er bekantskap vinna -- -- (Sjunger) la, la, la, la, li, li, li, li -- -- Onkeln. Om detta åskmoln vore väl förbi! August (märker Emelie ock skyndar till henne). Er niece? förtrollande Gudinna! Onkeln (häftigt). Gå in i kammaren, Emelie! (Hon går.) August. _Comment_, seigneur? hvad menar ni? Onkeln. Min bästa herre, hon är qvinna -- -- August. Ah ja! en dyr acquisition! Onkeln (sakta). Se så, farväl med all reson! (Högt.) Min herre, vill ni kort förklara: Hvad har ni att uträtta här? August. U--träta? _qu'est-ce_? nej inte träta -- -- Onkels, (otåligt). Svara! Jag menar: har ni en affär, Så säg mig den i korthet bara! August. Voilà! en helsning från _mon père_. Han ber Monsieur att icke fara, På resan, hans palais förbi. (Sjunger) la, la, la, la, li, li, li, li! Onkeln. Hör han till fru de _Sans-Souci_? August _Oui! oui!_ Han bor der ganska nära. Onkeln (sakta). Då låter jag ödmjukast bli, Att denna gynnare besvära. (Högt.) Hvad har er far att skaffa der? August. Ha, ha, ha, ha, que skaffa der? Onkeln. Jag frågar enkelt hvad han är? August. _Ah, un Artist très grand et très célebre!_ Onkeln. Det går för långt, man kan få feber! Finns der af detta slag också? August. _Oui Seigneur, tout comme il faut_. (Sakta.) Den arma gubben! svetten lackar I droppar från hans panna ren. -- Onkeln. Artist? i hvilken konstens gren? August. _Mon Dieu!_ han componerar frackar. Onkeln. Och tar betalt, som en artist? August. _Pour le façon, monsieur_, visst, visst! Onkeln. Ett tjog riksdaler? August. Fi! jag tackar! _Dans l'innocence de la prairie, Seigneur_, Har penningen en ganska fin valeur. Onkeln (som gjort de sista frågorna med synbart återhållen vrede, springer opp). Men der är dörrn, senjör, munsjör! Gå ut och kom mig ej tillbaka. August (sakta). Jag visste väl det skulle smaka. (Högt, i det han fattar Onkeln under armen) _Comment?_ en promenad? ah ja! (Går halft dansande ut och drar Onkeln med sig.) Li, li, li, li, la, la, la, la! XIV. SCENEN. Onkeln (kommer pustande in tillbaka och tar nyckeln ur dörren). (Sednare) Emelie. Onkeln. Folk hit! är du i kammarn, Emma? Emelie. Hvad vill min Onkel? Onkeln. Vatten hit! Det var mig en förbannad klämma. Emelie. Men Onkel darrar på sin stämma; Hvad har då händt er? Onkeln (utan att ge akt på henne).